Blogginlägg

I min skivhylla: Mick Taylor

Postad: 2016-10-21 07:59
Kategori: I min skivhylla



MICK TAYLOR: Mick Taylor (CBS JC 35076)

Release:
22 juni 1979
Placering i skivhyllan: Mellan James Taylors "One man dog" (1972) och Steve Taylors "I predict 1990" (1987).

NÄR JAG STARTADE DET HÄR ÄVENTYRET att lite slumpmässigt välja intressanta vinylskivor ur hyllorna, lyssna, forska och sedan förmedla dagens åsikt, visste jag inte riktigt vad som skulle möta mig. En naiv ambition var att jag kanske skulle hitta några rejäla guldkorn som jag glömt eller förträngt. Nio skivor in i kategorin "I min skivhylla" kan jag bara konstatera att ingen vinyl jag har stött på hittills har motsvarat mina högsta förväntningar. Däremot har jag träffat på genomgående intressanta skivor men kanske inte nödvändigtvis ur kvalitetssynpunkt.
   Som den här Mick Taylor-skivan som på många sätt är unik men saknar helheten. Det är faktiskt Taylors första av endast två soloskivor (uppföljaren "A stone's throw" kom 21 år senare!) med originalmaterial han har givit ut. Mängder av hans rena blues-, live- , duettskivor och återutgivningar får vi i sammanhanget räkna bort.
   Jag tyckte jag mig ana en liten bortglömd pärla när jag bläddrade fram Taylors soloskiva där i skivhyllan. Men jag kan, efter att ha lyssnat noggrant, inte påstå att skivan utan titel är någon genomgående storslagen och magnifik skivprodukt. Däremot har den glimtar av intressanta ögonblick, dock inget som relaterar till hans Stones-bakgrund, när han sjunger, spelar och skriver hyfsat originellt material. Men det är små korta ögonblick som snabbt pendlar tillbaka i ointressanta instrumentala låtar som antingen ekar Mike Oldfield eller tillhör kategorin jazzrock.
   Efter Mick Taylors uppmärksammade period i Rolling Stones (juni 1979-december 1974), fyra album med "Exile on Main St" som höjdpunkt, höll den dåvarande 25-åringen en tämligen låg profil. Att han enligt egen uppgift skulle satsa på en solokarriär var ett snabbt tillverkat svepskäl. Sedan flera år tillbaka hade Taylor visat intresse för en helt annan musik än den Chuck Berry-injicerade rockmusik Stones stod för.
   Redan 1973 uppträdde han med Mike Oldfield på scenversionen av "Tubular bells" och var studiomusiker på några Herbie Mann-skivor innan han officiellt lämnade Stones. Progressiv rock kontra jazzmusik. Bilden av en gitarrist med öppna ögon klarnar.

EFTER STONES-AVHOPPET SKREV NEW YORK TIMES musikkritiker Robert Palmer att "Taylor is the most accomplished technician who ever served as a Stone. A blues guitarist with a jazzman's flair for melodic invention, Taylor was never a rock and roller and never a showman". Taylors närmaste musikaliska framtid skulle bokstavligen ge Palmer rätt.
   Som medlem i Jack Bruce Band fick han spela jazzrock, blev erbjuden plats i Bad Company, hoppade in på en Little Feat-konsert i London och samarbetade också med musikerna i jazzfusionbandet Gong. Det fanns egentligen inga musikaliska gränser för Taylor och 1977 skrev han på ett skivkontrakt för det amerikansk skivbolaget Columbia med fria händer att utforma solodebuten efter eget huvud.
   Det tog två år att få ihop "Mick Taylor" som soundmässigt inte lider av något storhetsvansinne utan är inspelad med få musiker som är en blandning av alla kontakter han hade haft sedan han lämnade Stones. Pierre Moerlen, från Gong, spelar trummor på flera spår, Lowell George (Little Feat) och hans slidegitarr kryddar en låt och några av skivans fyra instrumentala låtar doftar både Oldfield och jazzimprovisation.
   Förutom överraskningen att Mick Taylor har en bärande men kanske inte superpersonlig sångstämma på några låtar är han förvånansvärt äventyrlig på andra instrument (synthesizer, bas, piano och stråkmaskin) än bara gitarren.
   Av skivans nio låtar, alla skrivna av Taylor, är nästan hälften instrumentala och den mixen ger en ojämn känsla i mitt huvud. Och med tanke på att Taylor sjunger på några av skivans bästa låtar, "Leather jacket" (en låt som fanns med i materialet till Stones "Goat's head soup"), "Alabama" och "Broken hands", är det den typen av låtar jag saknar mer genomgående. Och hade gärna sluppit ett över sju minuter långt sömnpiller till instrumental låt ("Spanish") med klara influenser av Mike Oldfields gränslöst flytande musik och "A minor" är hissmusik där Mick improviserar på pianot(!) och allt resulterar i kvalificerad muzak.
   Mick Taylor hade alltså kontrakt med amerikanska Columbia som i Europa gav ut sina skivor på CBS-etiketten för att inte förväxlas med det engelska skivbolaget med samma namn som ägdes av EMI. 1990 såldes namnet Columbia till det amerikanska skivbolaget. Min Taylor-skiva är USA-pressad med CBS-klisterlappar både på omslaget (se bild höger) och etiketten men skivnumret är ändå amerikanskt...

/ Håkan




10 år (38)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2016 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.