Blogginlägg från 2016-10-17

#29. vhs: Live at the Town and Country

Postad: 2016-10-17 07:51
Kategori: vhs_dvd 38-1



THE POGUES: Live at the Town and Country (Virgin Music Video, 1988)

VI KAN VÄL UTAN VIDARE ENAS OM ATT THE POGUES nådde sin höjdpunkt ungefär samtidigt som den här konserten spelades in i mars 1988. En tidpunkt som på Wikipedia beskrivs som "Mainstream Success". Till julen 1987 släpptes den numera hela odödliga julsingeln "Fairy tale of New York" som nådde nr 2 i England och en månad senare släppte bandet det största och mest kommersiella albumet "If I should fall from grace with God".
   Under nÃ¥gra Ã¥r hade det engelska folkrockbandet Pogues växt bÃ¥de musikaliskt och medlemsmässigt. FrÃ¥n en simpel sextett med punkrötter till ett Ã¥ttamannaband med obegränsade musikaliska möjligheter. FrÃ¥n det tämligen ordinära albumet "Red roses for me" via den Elvis Costello-producerade "Rum, sodomy & the Lash" till mängder av hitsinglar var bandet verkligen framgÃ¥ngsrikt.
   Traditionen med marsspelningar i London hade sedan 1985 varit en Ã¥terkommande och växande företeelse för gruppen. I samband med St Patrick's Day, den irländska nationaldagen 17 mars som firas över hela världen, hade ökad popularitet gjort att storleken pÃ¥ konsertlokalerna i London växt med Ã¥ren för The Pogues. FrÃ¥n Hammersmith Clarendon (1985) via Hammersmith Palais (1986) och Brixton Academy (1987) spelade de nu pÃ¥ Town & Country i Kentish Town norr om Camden. Inte bara en gÃ¥ng utan hela sex kvällar i rad plus en extrakonsert pÃ¥ Brixton Academy.
   Omslaget till den här vhs-kassetten berättar att allt utspelar sig pÃ¥ just St Patrick's Night men konserten är egentligen en mix av de sex konserterna pÃ¥ Town and Country. Med gästartister som Kirsty MacColl, Joe Strummer och Lynval Golding men inte Steve Earle som gästade Pogues-arrangemanget 15 och 16 mars.
   Den 59 minuter lÃ¥nga konserten är givetvis en förkortad version av det riktiga arrangemanget där gästartisternas minuter i strÃ¥lkastarljuset knyckte en del av uppmärksamheten frÃ¥n just The Pogues. Men det blir ändÃ¥ en underhÃ¥llande och mycket trivsam timme där Shane MacGowan, bandets geni och problembarn, höll sig märkbart pÃ¥ benen fast han med sluddrande sÃ¥ng och vinglig kroppshÃ¥llning ständigt kedjerökande levde upp till sitt rykte men kom ändÃ¥ ihÃ¥g en majoritet av texterna.
   Pogues framgÃ¥ngsrika och aktuella album "If I should fall from grace with God" stod naturligtvis i centrum av scenrepertoaren med nÃ¥gra fÃ¥ tillbakablickar pÃ¥ gruppens tidigare hits "Rainy night in Soho" och "Dirty old town". Däremot saknar jag självklara lÃ¥tar som "A pair of brown eyes" och "Sally Maclennane".
   Bland gästartisterna finns det tvÃ¥ förutsägbara namn, Joe Strummer och Kirsty MacColl, och ett lite överraskande, Lynval Golding. Att Strummer har ett visst förhÃ¥llande till folkmusik lärde vi oss redan förra veckan när han sjöng "English civil war" i filmen "Rude boy" och hade 1988 jobbat nära Pogues när han Ã¥ret innan tillfälligt ersatte en sjuk Philip Chevron pÃ¥ USA-turnén. Sedan skulle ju Strummer faktiskt ersätta MacGowan när han 1992 definitivt lämnade gruppen.

HÄR FÅR STRUMMER SJUNGA "LONDON CALLING" med full energi fast instrumenteringen var folkmusik, hetsade publiken som punkdansade vilt framför scenen. Hans version av "I fought the law" finns dock inte med i konsertfilmen men han dyker regelbundet upp mellan låtarna och berättar om alla medlemmarna i Pogues.
   Kirsty MacColl är ett minst lika motiverat namn som Strummer bland Pogues gästartister. Dels var hon dotter till folkmusikprofilen och lÃ¥tskrivaren Ewan MacColl som skrev "Dirty old town" redan 1949. Och dels var hon duettsÃ¥ngerskan som gjorde "Fairy tale of New York" till den klassiker det var. Sedan var hon i eget namn en ypperlig engelsk popsÃ¥ngerska mer personlig än de flesta. Men vid den här tidpunkten var hon pÃ¥ skivkontraktsfronten ute i kylan under nÃ¥gra Ã¥r. När Stiff gick i konkurs 1986, hennes sista singel där var "He's on the beach", var hon inget hett betraktat namn och nytt kontrakt skulle dröja till 1989, singeln "Free world" och albumet "Kite", innan hon var tillbaka i rampljuset.
   Här medverkar Kirsty pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar, fler än som anges pÃ¥ vhs-omslaget, bland annat pÃ¥ Pogues kommande singellÃ¥t "Fiesta" där scenen dränks i oerhörda mängder av serpentiner. PÃ¥ den och nÃ¥gra andra lÃ¥tar medverkar fyra blÃ¥skillar som ocksÃ¥ fanns med pÃ¥ senaste albumet. Tenorsaxofonisten och irländaren Joey Cashman är en gammal Pogues-vän. Trumpetaren Eli Thompson och altsaxofonisten Brian Clarke spelar till vardags i kvällens förband After Tonite (som fÃ¥r heta After Tonight pÃ¥ vhs-omslaget...). Och trombonisten Paul Taylor hade tidigare spelat i Pride Of The Cross där basisten Darryl Hunt spelade innan Pogues.
   Skabandet After Tonite var förbandet som fick nÃ¥gra minuter i strÃ¥lkastarljuset när de kompade förre Specials-gitarristen Lynval Golding i gamla hitlÃ¥ten "Rudy a message to you" fast Specials-originalet (1979) hette egentligen "A message to you Rudy". Golding var manager och producent Ã¥t After Tonite som 1988 gjorde sitt enda album, "The Polish Man Who Sits In The Corner". Bandet kom, precis som Specials, frÃ¥n Coventry.
   "Worms", traditionell folklÃ¥t, var nog kvällens märkligaste uppträdande med trummisen Andrew Ranken vid mikrofonen som en annan Ian Dury. DÃ¥ var det mer väntat att gamla irländska folklÃ¥tar som "The Irish rover" och "Wild rover" hade plats i scenrepertoaren. Den sistnämnda lÃ¥ten blev mycket naturligt kvällens final med allsÃ¥ng över hela arenan. Och ett lindrigt nyktert artistuppbÃ¥d avslutade konserten.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2016 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.