Blogginlägg från 2016-10-26

70-talsrock utan spektakulära hits

NILSSON PICKETS VAR BARA ETT AV ALLA SVENSKA COVERBAND, som inte så sällan hade lustiga bandnamn (Varmare Än Körv, Nerge Wind & Fire...), som dök upp under 80-talets senare del. Namnet Nilsson Pickets var klart influerat av soulsångaren Wilson Pickett men var naturligtvis först och främst en ordlek med sångaren Tommy Nilsson i centrum framför ett gäng professionella och kända musiker.
   Bandnamnet doftade alltså soul men repertoaren var huvudsakligen rock med låtar som "Can't get enough" (Bad Company), "Is this love" (Whitesnake), "Somebody" (Bryan Adams) och "Jumping Jack Flash" (Stones).
   Så här i efterhand känns det märkligt att konstatera att Tommy Nilsson ger sig ut på turné med ett coverband när han precis tillhör landets hetaste sångare. När han kom till Örebro hade han precis toppat Singeltopplistan i fyra veckor med Tone Norum-duetten "Allt som jag känner" (från filmen "PS Sista sommaren"). Och skulle snart toppa samma lista med solosingeln "Maybe we're just about to fall in love".
   Tommy stod alltså på tröskeln till soloartistgenombrott, debutalbumet "It!" skulle komma till hösten följt av en soloturné och våren 1989 skulle hans karriär krönas med Eurovision Song Contest-bidraget "En dag".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/3 1988.

NILSSON PICKETS
Renés, Örebro 19 mars 1988

I lördagskväll kunde vi uppleva två versioner av Tommy Nilsson, landets just nu populäraste sångare. Först via 70-talsprogrammet på tv och sedan livs levande som sångare i Nilsson Pickets där repertoaren till viss del var en naturlig fortsättning på den 70-talsvåg som just nu drar över landet.
   Inte besviken men en smula snopen blev jag över låtvalet, med alla dessa covers, hos en grupp som åtminstone till namnet har Wilson Pickett som andlig fader.
   Men istället för 60-talssoul bjöds den lördagsstimmiga publiken på Renés på huvudsakligen 70-talsrock men utan att snudda vid de spektakulära hits som nästan uteslutande förekommer på tv.
   Det var tung rock som framfördes. Som dock aldrig fick slagsida åt hårdrock fast de spelade covers av både Bad Company ("Can't get enough") och Led Zeppelin ("Dancing days").
   Tommy Nilsson har en bakgrund i den genren men har en röst som inte är traditionellt kraftfull och har desto mer soul i sig. Därför var det återigen synd att inte Nilsson Picketts spelar mer stilren soul.
   Men i en låt som "Here comes the flood", Peter Gabriels fantastiska slagnummer, fick han möjlighet att visa upp hela sitt enorma register fast bandets ambitioner aldrig har varit att glänsa med sin skicklighet eller tekniska briljans.
   Nilsson Picketts är ett rent hobbyprojekt som fungerar perfekt på klubben att framställa sig själva som en showgrupp eller seriösa nostalgiker.
   Tyngdpunkten i bandets repertoar låg i 70-talet men de spelade rock från fyra decennier och när kvällens gästartist Ulrica Carnell, begåvad sångerska från Örebro, steg upp på scenen och sjöng Buddy Hollys gamla "That'll be the day" blev det riktigt roligt. Långt bortom alla analyser och skärskådningar.
   Tommy Nilssons popularitet (tjejerna i publiken tjöt av upphetsning när skinnjackan åkte av) och de efterfrågade musikernas andra engagemang lär spräcka det här bandet men genren, med covers under avslappnade former, lever vidare på alla håll och kanter.
   Vad Allehanda erfar tänker Continental satsa på rena coverkvällar med husband och kända gästartister.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.