Blogginlägg

#29. vhs: Live at the Town and Country

THE POGUES: Live at the Town and Country (Virgin Music Video, 1988)

VI KAN VÄL UTAN VIDARE ENAS OM ATT THE POGUES nådde sin höjdpunkt ungefär samtidigt som den här konserten spelades in i mars 1988. En tidpunkt som på Wikipedia beskrivs som "Mainstream Success". Till julen 1987 släpptes den numera hela odödliga julsingeln "Fairy tale of New York" som nådde nr 2 i England och en månad senare släppte bandet det största och mest kommersiella albumet "If I should fall from grace with God".
   Under några år hade det engelska folkrockbandet Pogues växt både musikaliskt och medlemsmässigt. Från en simpel sextett med punkrötter till ett åttamannaband med obegränsade musikaliska möjligheter. Från det tämligen ordinära albumet "Red roses for me" via den Elvis Costello-producerade "Rum, sodomy & the Lash" till mängder av hitsinglar var bandet verkligen framgångsrikt.
   Traditionen med marsspelningar i London hade sedan 1985 varit en återkommande och växande företeelse för gruppen. I samband med St Patrick's Day, den irländska nationaldagen 17 mars som firas över hela världen, hade ökad popularitet gjort att storleken på konsertlokalerna i London växt med åren för The Pogues. Från Hammersmith Clarendon (1985) via Hammersmith Palais (1986) och Brixton Academy (1987) spelade de nu på Town & Country i Kentish Town norr om Camden. Inte bara en gång utan hela sex kvällar i rad plus en extrakonsert på Brixton Academy.
   Omslaget till den här vhs-kassetten berättar att allt utspelar sig på just St Patrick's Night men konserten är egentligen en mix av de sex konserterna på Town and Country. Med gästartister som Kirsty MacColl, Joe Strummer och Lynval Golding men inte Steve Earle som gästade Pogues-arrangemanget 15 och 16 mars.
   Den 59 minuter långa konserten är givetvis en förkortad version av det riktiga arrangemanget där gästartisternas minuter i strålkastarljuset knyckte en del av uppmärksamheten från just The Pogues. Men det blir ändå en underhållande och mycket trivsam timme där Shane MacGowan, bandets geni och problembarn, höll sig märkbart på benen fast han med sluddrande sång och vinglig kroppshållning ständigt kedjerökande levde upp till sitt rykte men kom ändå ihåg en majoritet av texterna.
   Pogues framgångsrika och aktuella album "If I should fall from grace with God" stod naturligtvis i centrum av scenrepertoaren med några få tillbakablickar på gruppens tidigare hits "Rainy night in Soho" och "Dirty old town". Däremot saknar jag självklara låtar som "A pair of brown eyes" och "Sally Maclennane".
   Bland gästartisterna finns det två förutsägbara namn, Joe Strummer och Kirsty MacColl, och ett lite överraskande, Lynval Golding. Att Strummer har ett visst förhållande till folkmusik lärde vi oss redan förra veckan när han sjöng "English civil war" i filmen "Rude boy" och hade 1988 jobbat nära Pogues när han året innan tillfälligt ersatte en sjuk Philip Chevron på USA-turnén. Sedan skulle ju Strummer faktiskt ersätta MacGowan när han 1992 definitivt lämnade gruppen.

HÄR FÅR STRUMMER SJUNGA "LONDON CALLING" med full energi fast instrumenteringen var folkmusik, hetsade publiken som punkdansade vilt framför scenen. Hans version av "I fought the law" finns dock inte med i konsertfilmen men han dyker regelbundet upp mellan låtarna och berättar om alla medlemmarna i Pogues.
   Kirsty MacColl är ett minst lika motiverat namn som Strummer bland Pogues gästartister. Dels var hon dotter till folkmusikprofilen och låtskrivaren Ewan MacColl som skrev "Dirty old town" redan 1949. Och dels var hon duettsångerskan som gjorde "Fairy tale of New York" till den klassiker det var. Sedan var hon i eget namn en ypperlig engelsk popsångerska mer personlig än de flesta. Men vid den här tidpunkten var hon på skivkontraktsfronten ute i kylan under några år. När Stiff gick i konkurs 1986, hennes sista singel där var "He's on the beach", var hon inget hett betraktat namn och nytt kontrakt skulle dröja till 1989, singeln "Free world" och albumet "Kite", innan hon var tillbaka i rampljuset.
   Här medverkar Kirsty på många låtar, fler än som anges på vhs-omslaget, bland annat på Pogues kommande singellåt "Fiesta" där scenen dränks i oerhörda mängder av serpentiner. På den och några andra låtar medverkar fyra blåskillar som också fanns med på senaste albumet. Tenorsaxofonisten och irländaren Joey Cashman är en gammal Pogues-vän. Trumpetaren Eli Thompson och altsaxofonisten Brian Clarke spelar till vardags i kvällens förband After Tonite (som får heta After Tonight på vhs-omslaget...). Och trombonisten Paul Taylor hade tidigare spelat i Pride Of The Cross där basisten Darryl Hunt spelade innan Pogues.
   Skabandet After Tonite var förbandet som fick några minuter i strålkastarljuset när de kompade förre Specials-gitarristen Lynval Golding i gamla hitlåten "Rudy a message to you" fast Specials-originalet (1979) hette egentligen "A message to you Rudy". Golding var manager och producent åt After Tonite som 1988 gjorde sitt enda album, "The Polish Man Who Sits In The Corner". Bandet kom, precis som Specials, från Coventry.
   "Worms", traditionell folklåt, var nog kvällens märkligaste uppträdande med trummisen Andrew Ranken vid mikrofonen som en annan Ian Dury. Då var det mer väntat att gamla irländska folklåtar som "The Irish rover" och "Wild rover" hade plats i scenrepertoaren. Den sistnämnda låten blev mycket naturligt kvällens final med allsång över hela arenan. Och ett lindrigt nyktert artistuppbåd avslutade konserten.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.