Blogginlägg

#28. dvd: One for the road

GLENN TILBROOK: One for the road (Image Entertainment/Sony BMG, 2005)

I KATEGORIN OM MINA VHS- OCH DVD-FAVORITER blandas högt och lågt. Proffsigt påkostade videoproduktioner och lågbonusfilmer om vartannat. Den här veckans dvd tillhör definitivt den senare kategorin. När jag bestämde mig för att göra en omsorgsfull genomgång av mina osorterade vhs och dvd förstod jag att jag skulle stöta på material som jag aldrig hade fått anledning att titta på tidigare.
   Den här dvd:n, rea-inköpt i Göteborg några år efter utgivning, har av någon anledning blivit liggande långt från uppmärksamhet. Men blir, när jag väl närmar mig innehållet på allvar, en intressant insikt i Glenn Tilbrooks privata och anmärkningsvärt chosefria liv som soloartist på anspråkslös turné i USA. En "kust-till-kust"-turné på över 500 mil.
   Glenn Tilbrook kommer för alltid att förknippas med den engelska popgruppen Squeezes namn. Han och hans kompanjon Chris Difford var gruppens ledare och låtskrivare i alla år från 1974 till 1999, med ett kort avbrott 1983-1985. Efter gruppens splittring 1999 inledde Glenn en solokarriär och gav ut sitt första soloalbum "The incomplete Glenn Tilbrook" i samband med USA-turnén hösten 2001 som den här dokumentären handlar om. Månaderna efter 911 gav sig Glenn ut på en turné helt på egen hand. I en husbil, eller Recreational Vehicle som det heter på amerikanska, tillsammans med två gitarrer, sin fru/manager Suzanne Hunt, en kameraman (Hans Fritz) plus den här filmens regissör Amy Pickard.
   Amerikanskan Pickard, som hade varit Squeeze/Tilbrook-fan i många år, gjorde en lågbudgetfilm enligt den egna programförklaringen “Why you should love Glenn Tilbrook’s music as much as I do.” Hon vill visa hur viktigt det är (för Tilbrook) att älska det man gör, tar tempen på musikindustrin och, inte minst, visa vilken stor och underskattad gitarrist han är. Det sista slår mig med häpnad. Jag uppfattade aldrig Squeeze som duktiga musiker men Tilbrook får här stor plats att visa sina färdigheter på akustisk gitarr. Och får även möjlighet att berätta hur han en gång i tiden avgudade Jimi Hendrix. Och han visar sig skicklig att framföra en underbar version av "Voodoo chile" på scen där han spektakulärt gnider den akustiska gitarrens strängar mot mikrofonstativet.
   Tilbrook har gränslöst ställt upp på det här projektet men det är inget direkt samarbete mellan regissör och artist. Det har resulterat i en ganska osminkad historia som tar sig bakom den förväntade artistidyllen. Bara att turnera i en husbil innebär många praktiska problem när bilen strejkar, matinköp, måltider med mera.
   Det är en tämligen primitiv turné men som artist kommer Tilbrook nära sin publik på små konsertställen, spontant på Grand Central Station i New York inför en förbluffad publik eller hemma hos folk där han möter en liten men alltid fanatisk och kunnig publik med mycket allsång som följd.
   Glenn skrev låten "One for the road" under turnén, en låt som hamnade på nästa soloalbum, "Transatlantic ping pong", som släpptes samma år som den här filmen hade premiär 2004 på filmfestivalen San Francisco Noise Pop Film Festival.
   "One for the road" är väl en klassisk roadmovie, fast utan mycket av det slitsamma resandet, där musiken givetvis spelar en stor huvudroll. Främst alla Squeeze-hits i akustiska avskalade soloversioner, soim exempelvis "Take me, I'm yours", "Goodbye girl", "Is that love" (allsångspublik ute på gatan) och "Black coffee in bed". Poplåtar på ett enkelt men fascinerande sätt. Men också material från det då aktuella soloalbumet utan riktiga allsångstendenser.
   Teamet Tilbrook/Difford brukar generellt jämföras med Lennon/McCartney men under den här turnén hösten 2001 kommer nyheten om George Harrisons död och Glenn får på scen förklara sin kärlek för Harrison och hans låtar och tillägnar hans minne Squeeze-låten "Some fantastic place".
   I det nyuppväckta intresset för Tilbrook är det tråkigt att konstatera att hans soloskivor i sin helhet inte håller Squeeze kvalité och 2007 återförenades faktiskt gruppen.

Extramaterial: 1. Amy och Glenn kommenterar hela filmen. 2. Amy kommenterar hela filmen. 3. Amys Tilbrook/Difford-intervju från 1991. 4. En 48 minuter(!) lång, underhållande och stundtals gripande intervju med sympatiske Chris Difford om det tajta samarbetet med Tilbrook, alkoholism och den egna karriären. 5. Japansk publik(!) frågar ut Tilbrook.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.