Blogginlägg
#9. vhs: A Rockabilly session
CARL PERKINS AND FRIENDS: A rockabilly session (Virgin Music Video, 1986)
NAMNET CARL PERKINS TILLHÖR ROCK'N'ROLL-generationens ädla adel. I den exklusiva falangen strax under Elvis och tillsammans med Jerry Lee, Johnny, Roy, Gene, Buddy, Richard och Fats var Carl och Chuck Berry en av genrens största låtskrivarna. I det här engelskproducerade programmet, inspelat i oktober 1985, firas det 30-årsjubileum av klassikern "Blue suede shoes" som är den största anledningen till hyllningen med den då 53-årige legendaren i huvudrollen.
Jag ska inte låtsas att jag har följt Carl Perkins karriär från början till slut. Jag var exempelvis knappt två och ett halvt år när han gjorde sin första singel och 50-talsepoken av rock'n'roll har jag till största delen följt genom backspegeln, men Bill Haleys "Rock around the clock" upplevde jag på plats framför radiogrammofonen via föräldrarnas 78-tums stenkaka, eller via tusentals covers under senare decennier. Min första kontakt med just Perkins var på några tidiga Beatles- skivor när de under samma år (1964) spelade in hans "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". I samtliga fall var det varken John Lennon eller Paul McCartney som sjöng de låtarna utan Ringo Starr och George Harrison.
Både Starr och Harrison finns mycket logiskt med på den här hyllningskonserten som i sin helhet är musikaliskt fläckfri. Jag har väl många gånger tyckt att rockabilly-genren, som Perkins huvudsakligen tillhörde, är en tämligen förutsägbar och ganska monoton genre. Men i det här sammanhanget, live och musikaliskt inspirerat, blir det genomgående underhållande med friska färska versioner av alla gamla låtar.
Huvudrollen i programmet spelar givetvis Perkins själv, som befinner sig i strålkastarljuset hela tiden, men Harrison och Starr spelar, tillsammans med Eric Clapton, hyllningens stora biroller. Högt betyg bör också gå till Dave Edmunds, stavas lite slarvigt på vhs-omslaget som "Edmonds", som producerat härligheten och är genomgående kapellmästare för ett synnerligen musikaliskt tajt gäng. I en genre där han verkligen är hemtam bland klassiska rocklåtar leder han och driver på bandet mot närmast ouppnåeliga höjder. Det är ganska naturligt Edmunds-relaterade namn i kompbandet och det fungerar lika smärtfritt när de backar upp Perkins som när de kompar övriga välvalda soloartister på scen.
Kärnan i kompbandet är de fyra musiker som Edmunds omgående samlade omkring sig när Rockpile sprack 1981: Geraint Watkins, piano, Dave Charles, trummor, John David, bas, och Mickey Gee, gitarr. För att understryka rockabillytemat finns vid sidan av det kompbandet två av de tre musikerna som var Stray Cats i 80-talets inledning, vars skivor Edmunds producerade, Slim Jim Phantom på trummor och Lee Rocker på ståbas. Att den amerikanske gitarristen Earl Slick också figurerar i det här gänget är först ett frågetecken, 1985 var han mest känd som gitarrist med David Bowie, men hade precis bildat ett nytt band, Phantom, Rocker & Slick, med de två Stray Cats-musikerna. Även Carl Perkins son Greg spelar bas på några låtar.
Edmunds egen skivkarriär var vid den här tidpunkten inte så het. De båda Jeff Lynne-producerade albumen "Information" (1983) och "Riff raff" (1984) hade ganska uppenbart misshandlat hans sound och det skulle dröja till 1990 innan nästa soloalbum kom. Däremot var Edmunds under hela 80-talet het som producent och var 1985 aktuell på skivor med Shakin Stevens, Fabulous Thunderbirds och Everly Brothers. Men han producerade också musiken till filmen "Porky's revenge" där han faktiskt kom i kontakt med både Carl Perkins (en nyinspelning av "Blue suede shoes" där både Slim Jim och Lee Rocker figurerar i kompet) och George Harrison.
BÅDE HARRISON OCH STARR VAR VID DEN HÄR tidpunkten ganska inaktiva som artister. George var verkligen mittemellan två album, utmärkta "Gone troppo" (1982) och ännu bättre "Cloud nine" (1987). Och Ringo skulle efter "Old wave" (1983) inte ge ut skivor i eget namn förrän 1990 när All Starr Band började turnera.
Eric Clapton var däremot mycket produktiv när han 1985 följde upp "Behind the sun"-albumet med turné och hade precis mellanlandat i England, inför Perkins-hyllningen, dit han kom från Japan och skulle två dagar senare inleda Europaturnén. Även dottern till Perkins gamle kollega Johnny Cash, Rosanne Cash, fick plats på scen den här kvällen. Hon hade precis släppt albumet "Rhythm & romance" men valde att spela en Steve Forbert-cover, "What kind of girl", från sitt fyra å¨r gamla album. Och tillsammans med Perkins gjorde hon duetten "Jackson" (här kallad "Going to Jackson") som är förknippad med båda duettparen Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood.
Carl Perkins och hans mest kända låtar är inte oväntat central repertoar i det här liveinspelade programmet. Vi får smakprov från hans fyra första singlar där han lite felaktigt presenterar debutsingeln "Turn around" som sin första Sun-singel. Den gavs bokstavligen ut på Flip Records, en liten etikett som också ägdes av Sun-chefen Sam Phillips. Sedan följer en rad Sun-klassiker som "Gone, gone, gone", "Boppin' the blues", "Glad all over" och det givna finalnumret "Blue suede shoes" i två versioner. Först med Carl och sedan med George Harrison vid mikrofonen.
Ovannämnda "Beatles-låtar" tillhör också programmets höjdpunkterna där de båda beatlarna medverkar och Clapton gör ett skinande gitarrsolo på "Matchbox". "Your true love", med både Perkins, Harrison och Edmunds längst fram, är också en pärla.
Programmet är inte bara en hyllning till Perkins. "Mean woman blues", som Elvis Presley gjorde först, och sekvensen när samtliga artister sitter uppradade på scenen och sjunger "That's alright mama" och "Blue moon of Kentucky" är rätt tydligt riktat till Presleys minne. Det går knappt att höra "Whole lotta shakin' goin' on" utan att få Jerry Lee Lewis på näthinnan. Och i det lilla instrumentala mellanspelet "The world is waiting for the sunrise" visar Perkins för Harrison hur Les Paul spelade sin gitarr.
20 år efter den här inspelningen släpptes äntligen ljudinspelningarna på ett album, se höger.
Perspektiv förändras med åren. När den här konserten arrangerades, 1985, var det 30 år sedan "Blue suede shoes" spelades in och när jag nu tittar på programmet har det gått ytterligare drygt 30 år. Då är det mycket tillfredsställande att konstatera att den legendariska rock'n'roll-musiken inte har något bäst-före-datum ty musikaliskt fungerar det här lika bra idag som för 30 år sedan och för all del också för 60 år sedan. Tidlöst heter det.
/ HÃ¥kan
Chuck Berry (1926-2017)
Film + cd + demo = Eva Eastwood
| << | Mars 2017 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: