Blogginlägg

#23. dvd: Return to Sin City: A Tribute to Gram Parsons

Postad: 2016-11-28 07:50
Kategori: vhs_dvd 38-1



Return to Sin City: A Tribute to Gram Parsons (BMG/Image Entertainment, 2004)

GRAM PARSONS
ÄR ETT PERFEKT HYLLNINGSOBJEKT i musikbranschen. På bara fem år i det offentliga ljuset skapade han många oförglömliga ögonblick, väckte intresset för countrymusik hos rockfantasterna och, inte minst, lämnade en rad historiska milstolpar efter sig när han gick bort alldeles för tidigt 1973 vid blott 26 års ålder. Det är åtskilliga artister som genom åren öppet har hyllat hans minne och förklarat hur de har influerats av hans musik som skapade en genre som fick namnet American Cosmic Music.
   1999 gavs det ut en närmast perfekt hyllningsskiva, ”Return of the Grievous Angel”, som Emmylou Harris var initiativtagare till men den här gången är det Grams dotter Polly Parsons som presenterar den här konserten. Emmylou borde ju vara självskriven vid varje hyllningstillfälle av Parsons, som den duettpartner hon en gång var till honom, men saknas vid det här arrangemanget i Universal Amphitheatre i Los Angeles 10 juli 2004. Enligt producenten hade hon andra åtaganden just den kvällen.
   Inledningsvis saknas trygga Emmylou under första halvan på den 106 minuter långa dvd:n som är lite kortare än själva konserten var. Bland annat saknas Jim James (My Morning Jacket) version av "Dark end of the street", en stark cover som även Parsons gjorde under sin tid i Flying Burrito Brothers.
   Parsons forna repertoar, både i Burritos, den korta tiden i Byrds och som soloartist, innehöll en rad covers som han gjorde till sina egna låtar. Har du hört honom framföra "Sleepless nights" och "Love hurts" vill du aldrig höra originalartisterna Everly Brothers igen. Och Nazareths version av "Love hurts" har jag överhuvudtaget aldrig gillat. Det finns fler liknande exempel i hans repertoar. Som exempelvis Joyce Ann Allsups "We'll sweep out the ashes in the morning", en originalduett från 1969, som Gram och Emmylou gjorde på "GP"-albumet 1973. John Doe och Kathleen Edwards får här den otacksamma uppgiften att försöka upprepa det historiska men deras resultat bleknar i jämförelse.
   Men som helhet innehåller trots allt konserten/dvd:n en kavalkad av den bästa countrymusik som en pop- och rockälskande lyssnare kan tänka sig. Och allra bäst älskar jag de lugna och långsamma ögonblicken som Jay Farrars coola version av "Drug store drivin' man" och Raul Malos smekande "Hot burrito no. 1".
   Just här upptäcker jag uppseendeväckande fel i informationen då båda "Hot burrito"-låtarna har Parsons/Chris Hillman som låtskrivare. I själva verket skrev Parsons den tillsammans med Flying Burrito-basisten Chris Ethridge. Rätt ska vara rätt.
   Första halvan av dvd:n är helt okej utan att vara extraordinär med Jim Lauderdale, Steve Earle och de redan nämnda namnen. Det är när Lucinda Williams (vänster) går in på scen som konserten/hyllningen går från ordinär nivå till närmast känslig magi. Först "Sleepless nights", där Lauderdale körar, som blir så lågmält vacker när James Burtons gitarr och Al Perkins steelguitar förstärker soundet utan att höja volymen. Även på "A song for you" förvandlar Lucinda till ren och skär balladkonst.
   Dwight Yoakam, i sin groteskt stora cowboyhatt, blir lite för traditionell country i mina öron men Norah Jones sjungande "She" vid pianot blir en härligt naken och personlig kontrast. Dvd-häftet har ännu en gång förväxlat låtskrivarnamnet Ethridge med Hillman på en av Parsons absolut bästa låtar...
   Jones framförande avslutas med stort jubel som ökar till en orkan när Keith Richards kliver in på scenen. Lämnar en kort kommentar om samarbetet med Parsons ("We wore each other out") men vill inte utveckla den problematiken ytterligare på scen. Hans "Love hurts"-duett med Norah Jones är kanske inte direkt tonsäker men insatsen tyder på mycket engagemang i ämnet. Sedan tar han av sig kavajen och sjunger, lika svagt men personligt som vanligt, "Hickory wind".
   Richards är i högsta grad även inblandad i konsertkvällens avslutning när han tillsammans med Lauderdale, James, Earle, Jones och hela gospelkören med Grams dotter Polly sjunger mycket vackra "Wild horses", Rolling Stones-låten som faktiskt Gram med Flying Burrito Brothers gav ut först på skiva.
   Finalen blir den något snabbare "Ooh Las Vegas" med hela artistskaran på scen, Steve Earle närmast mikrofonen och James Burtons sologitarr i högform.

Extramaterial: Kommentatorspår med dottern Polly Parsons, som berättar sina minnen och sedan kommenterar och presenterar medverkande artister, tillsammans med Shilah Morrow.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2016 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.