Blogginlägg

"Loose ends"

MICKEY JUPP
Loose ends
(egen etikett)

Att ge ut nya album har alltid varit en trögstartad process för Mickey Jupp. Men historien och händelserna om hur hans senaste album blev till är både komplicerad och paradoxal. Där överträffar verkligheten alla dikter och påhittade stories med stor marginal. Genom Facebook fick vi på försommaren rapporter om att det var lugnt på Mickey Jupps horisont i Eskdale-dalen i Cumbria. "Very quiet in the pub tonight. Just a pleasant evening listening to The Eagles on the house PA and a few pints of Langdale." lät det i maj och sedan postade han "There Is times when I think of moving away from here, but..." tillsammans med några bedårande fotografiska vyer över omgivningen i Boot.
   NÃ¥gra veckor senare meddelade Mickey att han inte hade känt sig riktigt bra under de senaste veckorna. Han ville dÃ¥ gärna sprida bilden av att han hade tappat intresse för musiken och hellre ville sitta och lösa korsord istället. I juni skrev han, utan att dramatisera för mycket, att doktorerna beskrev det som hjärtsvikt men att medicin skulle hjälpa till för ett drägligt liv men att musicerandet, skivproducerandet och uppträdandet var ett avslutat kapitel. "I have to call it a day" som han dÃ¥ uttryckte det.
   Medicinerandet och floder av sympatiska välönskningar frÃ¥n alla Jupp-fans fick 71-Ã¥rige Jupp att bara efter nÃ¥gra dagar positivt och optimistiskt konstatera att nu var livet pÃ¥ väg tillbaka i normala gängor.
   Mickey Jupp är inte Mickey Jupp om han inte pendlar mellan lÃ¥gt och högt, för och emot, hopp och förtvivlan och snabbt kan ändra sig. Även när det gäller sÃ¥ livsavgörande moment som att avsluta musikkarriären eller inte.
   I mitten pÃ¥ juli, en mÃ¥nad efter "Heart failure", meddelade han att nu fanns det lÃ¥ngt framskridna planer pÃ¥ ett nytt album. NÃ¥gra dagar senare fick skivan titeln "Loose ends" och efter ytterligare nÃ¥gra dagar meddelade han glatt att han höll pÃ¥ att framställa skivor i sitt hem för att skicka ut till alla som meddelat sitt intresse.
   Jupps skivor har pÃ¥ senare Ã¥r i huvudsak varit ett letande i arkiv bland inspelningar, gamla kassetter och "lösa trÃ¥dar" och "Loose ends" är en djupdykning i framförallt 90-talet. I sedvanlig ordning hemmainspelade lÃ¥tar som är dokumenterade med exakta Ã¥rtal och en som alltid mycket underhÃ¥llande omslagstext av Mickey själv.
   Det mÃ¥ vara lÃ¥ngt mellan de olika inspelningarna pÃ¥ skivan, 31 Ã¥r som längst, men materialet är genomgÃ¥ende typiskt Jupp-personliga i bÃ¥de text och melodi fast han tydligt Ã¥teranvänder delar av rockhistorien och även gräver djupt i sitt eget ursprung. Det ekar bekant och är kanske inte sÃ¥ originellt men bland rytmmaskiner, dubblerade röster, olika keyboards och gitarrer finns kompletta idéer pÃ¥ färdiga arrangemang.
   NÃ¥gra texter är kanske inte sÃ¥ politiskt korrekta, "Doctored" och "Can I borrow your body tonight", men är nog, vilket förmodligen är mer troligt, resultatet av Mickey Jupps ironi eller djupa talang för att ta ut de komiska svängarna.
   Mickey Jupps musik är tidlös i ordets rätta mening. Och dÃ¥ spelar det inte sÃ¥ stor roll om lÃ¥tens ursprung är hämtad frÃ¥n 1981 ("England from the air") eller 2012 ("The bit between midnights"). Där upptäcker jag ocksÃ¥ det lilla problemet med Jupps tidlösa skrivande att upprepningar förekommer i melodier och de djupt traditionella takterna är kanske inte sÃ¥ originella i varje detalj.
   Pianot, frÃ¥n de snabba rock'n'roll-takterna till det sugande Fats Domino-tempot, är skivans bekanta bestÃ¥ndsdelar i det sound vi länge har förknippat med Mickey Jupp och dominerar ljudbilden även här. "Close but no cigar" har ett bra övertygande driv, elpianot i "Back on the Valium again" gör valstakten rejält medryckande och "Last night I wet my bed again" (Jupp har förmÃ¥ga att hitta de oväntade lÃ¥ttitlarna!) är piano-rock'n'roll av stora mÃ¥tt fast det som sagt lÃ¥ter bekant.
   Receptet gÃ¥r igen även pÃ¥ skivans tvÃ¥ avslutande lÃ¥tar. Elpianot i halvtempo och en bra refräng gör "You just can't leave me (I love you)" till en av skivans bästa lÃ¥tar. Och i den skumpande "The bit between midnights" är kombinationen elpiano/orgel alldeles perfekt.
   Men även elgitarren blänker till pÃ¥ ett par lÃ¥tar. "Monk Moor", skivans längsta lÃ¥t (4:09) är en elegant lÃ¥ngsam blues medan den halvsnabba "Don't say nothing at all" har skivans starkaste refräng. Men lÃ¥tar som "Older than Elvis", "Honky tonk heaven" och "I wish this car was a train" inte riktigt lever upp till sina fantasifulla titlar.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.