Blogginlägg

"Loose ends"

Postad: 2015-08-31 16:30
Kategori: Skiv-recensioner



MICKEY JUPP
Loose ends
(egen etikett)


Att ge ut nya album har alltid varit en trögstartad process för Mickey Jupp. Men historien och händelserna om hur hans senaste album blev till är både komplicerad och paradoxal. Där överträffar verkligheten alla dikter och påhittade stories med stor marginal. Genom Facebook fick vi på försommaren rapporter om att det var lugnt på Mickey Jupps horisont i Eskdale-dalen i Cumbria. "Very quiet in the pub tonight. Just a pleasant evening listening to The Eagles on the house PA and a few pints of Langdale." lät det i maj och sedan postade han "There Is times when I think of moving away from here, but..." tillsammans med några bedårande fotografiska vyer över omgivningen i Boot.
   Några veckor senare meddelade Mickey att han inte hade känt sig riktigt bra under de senaste veckorna. Han ville då gärna sprida bilden av att han hade tappat intresse för musiken och hellre ville sitta och lösa korsord istället. I juni skrev han, utan att dramatisera för mycket, att doktorerna beskrev det som hjärtsvikt men att medicin skulle hjälpa till för ett drägligt liv men att musicerandet, skivproducerandet och uppträdandet var ett avslutat kapitel. "I have to call it a day" som han då uttryckte det.
   Medicinerandet och floder av sympatiska välönskningar från alla Jupp-fans fick 71-årige Jupp att bara efter några dagar positivt och optimistiskt konstatera att nu var livet på väg tillbaka i normala gängor.
   Mickey Jupp är inte Mickey Jupp om han inte pendlar mellan lågt och högt, för och emot, hopp och förtvivlan och snabbt kan ändra sig. Även när det gäller så livsavgörande moment som att avsluta musikkarriären eller inte.
   I mitten på juli, en månad efter "Heart failure", meddelade han att nu fanns det långt framskridna planer på ett nytt album. Några dagar senare fick skivan titeln "Loose ends" och efter ytterligare några dagar meddelade han glatt att han höll på att framställa skivor i sitt hem för att skicka ut till alla som meddelat sitt intresse.
   Jupps skivor har på senare år i huvudsak varit ett letande i arkiv bland inspelningar, gamla kassetter och "lösa trådar" och "Loose ends" är en djupdykning i framförallt 90-talet. I sedvanlig ordning hemmainspelade låtar som är dokumenterade med exakta årtal och en som alltid mycket underhållande omslagstext av Mickey själv.
   Det må vara långt mellan de olika inspelningarna på skivan, 31 år som längst, men materialet är genomgående typiskt Jupp-personliga i både text och melodi fast han tydligt återanvänder delar av rockhistorien och även gräver djupt i sitt eget ursprung. Det ekar bekant och är kanske inte så originellt men bland rytmmaskiner, dubblerade röster, olika keyboards och gitarrer finns kompletta idéer på färdiga arrangemang.
   Några texter är kanske inte så politiskt korrekta, "Doctored" och "Can I borrow your body tonight", men är nog, vilket förmodligen är mer troligt, resultatet av Mickey Jupps ironi eller djupa talang för att ta ut de komiska svängarna.
   Mickey Jupps musik är tidlös i ordets rätta mening. Och då spelar det inte så stor roll om låtens ursprung är hämtad från 1981 ("England from the air") eller 2012 ("The bit between midnights"). Där upptäcker jag också det lilla problemet med Jupps tidlösa skrivande att upprepningar förekommer i melodier och de djupt traditionella takterna är kanske inte så originella i varje detalj.
   Pianot, från de snabba rock'n'roll-takterna till det sugande Fats Domino-tempot, är skivans bekanta beståndsdelar i det sound vi länge har förknippat med Mickey Jupp och dominerar ljudbilden även här. "Close but no cigar" har ett bra övertygande driv, elpianot i "Back on the Valium again" gör valstakten rejält medryckande och "Last night I wet my bed again" (Jupp har förmåga att hitta de oväntade låttitlarna!) är piano-rock'n'roll av stora mått fast det som sagt låter bekant.
   Receptet går igen även på skivans två avslutande låtar. Elpianot i halvtempo och en bra refräng gör "You just can't leave me (I love you)" till en av skivans bästa låtar. Och i den skumpande "The bit between midnights" är kombinationen elpiano/orgel alldeles perfekt.
   Men även elgitarren blänker till på ett par låtar. "Monk Moor", skivans längsta låt (4:09) är en elegant långsam blues medan den halvsnabba "Don't say nothing at all" har skivans starkaste refräng. Men låtar som "Older than Elvis", "Honky tonk heaven" och "I wish this car was a train" inte riktigt lever upp till sina fantasifulla titlar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2015 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.