Blogginlägg från 2015-08-31
"Loose ends"
MICKEY JUPP
Loose ends
(egen etikett)
Att ge ut nya album har alltid varit en trögstartad process för Mickey Jupp. Men historien och händelserna om hur hans senaste album blev till är både komplicerad och paradoxal. Där överträffar verkligheten alla dikter och påhittade stories med stor marginal. Genom Facebook fick vi på försommaren rapporter om att det var lugnt på Mickey Jupps horisont i Eskdale-dalen i Cumbria. "Very quiet in the pub tonight. Just a pleasant evening listening to The Eagles on the house PA and a few pints of Langdale." lät det i maj och sedan postade han "There Is times when I think of moving away from here, but..." tillsammans med några bedårande fotografiska vyer över omgivningen i Boot.
Några veckor senare meddelade Mickey att han inte hade känt sig riktigt bra under de senaste veckorna. Han ville då gärna sprida bilden av att han hade tappat intresse för musiken och hellre ville sitta och lösa korsord istället. I juni skrev han, utan att dramatisera för mycket, att doktorerna beskrev det som hjärtsvikt men att medicin skulle hjälpa till för ett drägligt liv men att musicerandet, skivproducerandet och uppträdandet var ett avslutat kapitel. "I have to call it a day" som han då uttryckte det.
Medicinerandet och floder av sympatiska välönskningar från alla Jupp-fans fick 71-årige Jupp att bara efter några dagar positivt och optimistiskt konstatera att nu var livet på väg tillbaka i normala gängor.
Mickey Jupp är inte Mickey Jupp om han inte pendlar mellan lågt och högt, för och emot, hopp och förtvivlan och snabbt kan ändra sig. Även när det gäller så livsavgörande moment som att avsluta musikkarriären eller inte.
I mitten på juli, en månad efter "Heart failure", meddelade han att nu fanns det långt framskridna planer på ett nytt album. Några dagar senare fick skivan titeln "Loose ends" och efter ytterligare några dagar meddelade han glatt att han höll på att framställa skivor i sitt hem för att skicka ut till alla som meddelat sitt intresse.
Jupps skivor har på senare år i huvudsak varit ett letande i arkiv bland inspelningar, gamla kassetter och "lösa trådar" och "Loose ends" är en djupdykning i framförallt 90-talet. I sedvanlig ordning hemmainspelade låtar som är dokumenterade med exakta årtal och en som alltid mycket underhållande omslagstext av Mickey själv.
Det må vara långt mellan de olika inspelningarna på skivan, 31 år som längst, men materialet är genomgående typiskt Jupp-personliga i både text och melodi fast han tydligt återanvänder delar av rockhistorien och även gräver djupt i sitt eget ursprung. Det ekar bekant och är kanske inte så originellt men bland rytmmaskiner, dubblerade röster, olika keyboards och gitarrer finns kompletta idéer på färdiga arrangemang.
Några texter är kanske inte så politiskt korrekta, "Doctored" och "Can I borrow your body tonight", men är nog, vilket förmodligen är mer troligt, resultatet av Mickey Jupps ironi eller djupa talang för att ta ut de komiska svängarna.
Mickey Jupps musik är tidlös i ordets rätta mening. Och då spelar det inte så stor roll om låtens ursprung är hämtad från 1981 ("England from the air") eller 2012 ("The bit between midnights"). Där upptäcker jag också det lilla problemet med Jupps tidlösa skrivande att upprepningar förekommer i melodier och de djupt traditionella takterna är kanske inte så originella i varje detalj.
Pianot, från de snabba rock'n'roll-takterna till det sugande Fats Domino-tempot, är skivans bekanta beståndsdelar i det sound vi länge har förknippat med Mickey Jupp och dominerar ljudbilden även här. "Close but no cigar" har ett bra övertygande driv, elpianot i "Back on the Valium again" gör valstakten rejält medryckande och "Last night I wet my bed again" (Jupp har förmåga att hitta de oväntade låttitlarna!) är piano-rock'n'roll av stora mått fast det som sagt låter bekant.
Receptet går igen även på skivans två avslutande låtar. Elpianot i halvtempo och en bra refräng gör "You just can't leave me (I love you)" till en av skivans bästa låtar. Och i den skumpande "The bit between midnights" är kombinationen elpiano/orgel alldeles perfekt.
Men även elgitarren blänker till på ett par låtar. "Monk Moor", skivans längsta låt (4:09) är en elegant långsam blues medan den halvsnabba "Don't say nothing at all" har skivans starkaste refräng. Men låtar som "Older than Elvis", "Honky tonk heaven" och "I wish this car was a train" inte riktigt lever upp till sina fantasifulla titlar.
/ HÃ¥kan
60: #35. TRAFFIC (1967-1968)
Från vänster: Jim Capaldi, trummor och sång, Chris Wood, flöjt och saxofon, Steve Winwood, sång, keyboards och gitarr, och Dave Mason, sång och gitarr.
TRAFFICS Topp 3:
1. Paper sun (1967)
2. Hole in my shoe (1967)
3. Feelin' alright (1968)
I MIN FÖLJETONG OM BÄSTA 60-TALS-ARTISTER skriver jag idag om ytterligare en engelsk grupp. Men jag lovar att fortsättningen kommer att bli en bred blandning av både kvinnliga och manliga artister liksom både engelska, svenska och amerikanska grupper. Det är en ren tillfällighet att inledningen på den här serien ser så ensidig ut.
Traffic uppstod i det färggranna och minst sagt händelserika popåret 1967. Och gruppens sound var verkligen påverkat av sin omgivning och sin tid, producerade starka singlar men de fyra personligheterna i gruppen hade större ambitioner än att bli en tillfällig hitfabrik. Det hindrade dock inte gruppen att ge ut några oförglömliga singellåtar under sin relativt korta och oregelbundna existens på 60-talet som rymmer både uppbrott, splittring och återförening.
Knappt hade Stevie Winwoods mästerliga hitlåt "I'm a man" med The Spencer Davis Group lämnat försäljningslistorna våren 1967 förrän blott 19-årige Stevie, som nu officiellt hade ändrat förnamnet till det vuxnare Steve, hade ett nytt spännande projekt på gång, Traffic, som dessutom någon månad senare singeldebuterade med "Paper sun".
Traffic var ingen grupp där stjärnfokus enbart var riktat på Winwood. En kvartett med fyra lika inflytelserika medlemmar där alla hade sina geografiska rötter i och omkring Birmingham. Steve Winwood var, sedan 14 års ålder, officiellt stjärnan som sjöng fantastiskt och skrev klassiska låtar i Spencer Davis Group. Trummisen och sångaren Jim Capaldi och gitarristen Dave Mason hade 1964-65 spelat tillsammans i The Hellions och saxofonisten och flöjtisten Chris Wood kom från The Locomotive.
Gruppen saknade alltså en traditionell basist, på skivorna delade Winwood och Mason på den uppgiften, och gruppens lite annorlunda sättning påverkade naturligtvis soundet till det personliga. Och debutsingeln "Paper sun", skriven av de fyra medlemmarna tillsammans, slog ner som en mäktig bomb fast den svenska Tio i Topp-juryn ratade den helt. Flöjt och sitar, spelad av Dave Mason, satte karaktär på både singeln och hela Traffics musikaliska karriär.
WINWOOD VAR KANSKE BANDETS ANSIKTE utåt men det var faktiskt Dave Mason som var gruppens enskilde och mest framträdande låtskrivare under de tidiga åren. Han sjöng och skrev gruppens andra singel "Hole in my shoe" ensam och återigen var det Masons sitar och Woods flöjt som formade låtens karaktär och så dags, hösten 1967, hade även den svenska publiken upptäckt Traffic.
Den relativt simpla filmlåten "Here we go round the Mulberry Bush" blev Traffics tredje singel innan debutalbumet "Mr Fantasy" släpptes i december 1967 samtidigt som Mason plötsligt lämnade gruppen i ett halvår medan han producerade engelska gruppen Familys debutalbum "Music in a doll's house" och spelade in sin första solosingel. Under den "pausen" släpptes Traffic-singeln "No face, no name, no number" från albumet.
När gruppen samlades våren 1968 för att spela in nästa album, "Traffic", var Mason tillbaka i gruppen och blev plötsligt gruppens än mer viktigaste sångare och låtskrivare. Med bland annat "Feeling alright?", nästa singel, som en av höjdpunkterna. En låt som oförklarligt inte blev en hit för Traffic utan blev mer känd via coverversioner med Joe Cocker och Grand Funk Railroad.
Lagom till gruppens andra albumrelease hösten 1968 lämnade den irrationelle Mason återigen gruppen som fick turnera i USA som trio. En grupp vars framtid i högsta grad var osäker. Innan gruppen definitivt splittrades kom en desperat singel, "Medicated goo", där Winwood spelade alla instrument.
Winwood sneglade mot ett nytt projekt, supergruppen Blind Faith tillsammans med Eric Clapton. Medan övriga medlemmar, nu återigen med Mason, bildade den tillfälliga gruppen Wooden Frog. Även Blind Faith blev en parentes innan Winwood under 70-talet återbildade Traffic vid ett flertal tillfällen och med många olika medlemmar.
Amerikanen Jimmy Miller producerade Traffics samtliga inspelningar på 60-talet. Han hade under några år producerat ska-artister som Millie Small, Jackie Edwards, Jimmy Cliff och några Spencer Davis Group-klassiker. Men från 1967 producerade han alltmer, bland annat samtliga album med Rolling Stones mellan 1968 och 1973.
/ HÃ¥kan
| << | Augusti 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
| 31 | ||||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Bra info. Ska genast ändra till hjärtsvikt.