Blogginlägg

Kämpade och vann

1995 hade Traste Lindéns Kvintett gjort sitt sista album, "Som på film" (1994). Några singlar från den skivan var fortfarande aktuella, "Vi ska dansa på din grav" och "Cecilia". Men bandets dagar var räknade.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 1995.

TRASTE LINDÉNS KVINTETT
Slottsfestivalen, Örebro 27 juli 1995

Felaktigt eller framsynt? Trastes Kvintett kallades för Trastes Orkester på den officiella festivalaffischen. Och gruppen från Hälsingeskogarna, som äntrade huvudscenen i går kväll, var ju mycket riktigt inte längre någon kvintett utan sextett. Och ibland ännu fler...
   Gruppen är ingen traditionell festivalattraktion. Trivs bäst och är bäst i klubblokaler sent på natten. Det har jag alltid tyckt.
   Innan gårdagens energiutbrott i rent dagsljus inför ett hundratal hängivna fans plus mångdubbelt fler som nyfikna, glada och välparfymerade lät sig förföras av Kvintettens spelglada gäng.
   Gruppen försökte trolla bort det skräckinjagande avståndet till publiken och lyckades hyfsat, säkert bättre än de flesta kommer att göra under årets Slottsfestival.
   Traste, i snaggat hår och skägg, slet kopiöst i sina ansträngningar. Han dansade, gjorde sin egen variant på moonwalk, gestikulerade och berättade historier. Och vann till slut publiken som inte ville släppa bandet av scenen.
   Musikaliskt och melodiskt har bandet växt många dimensioner på sina år på turné. De har blivit mångsidiga och proffsiga på allt. Rock, folkpop, visor och country.
   I en låt, "Vi har en lång väg att gå", tog de in ytterligare en musiker på klarinett och spelade själva dragspel, mandolin, tuba och säckpipa.
   - Vi kan inte allt, men det skiter vi i, som Traste uttryckte det.
   Den kommentaren passar kanske också som rubrik till avslutningslåten, reliken "Bybor", som gick över i något som liknade "Sympathy for the devil".
   Som sagt: Traste Lindéns Kvintett var en attraktion även på en Slottsfestival av familjeprägel. Var succé även hos en publik som aldrig besökt en rockklubb.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.