Blogginlägg från 2015-05-27

Kämpade och vann

1995 hade Traste Lindéns Kvintett gjort sitt sista album, "Som på film" (1994). Några singlar från den skivan var fortfarande aktuella, "Vi ska dansa på din grav" och "Cecilia". Men bandets dagar var räknade.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 1995.

TRASTE LINDÉNS KVINTETT
Slottsfestivalen, Örebro 27 juli 1995

Felaktigt eller framsynt? Trastes Kvintett kallades för Trastes Orkester på den officiella festivalaffischen. Och gruppen från Hälsingeskogarna, som äntrade huvudscenen i går kväll, var ju mycket riktigt inte längre någon kvintett utan sextett. Och ibland ännu fler...
   Gruppen är ingen traditionell festivalattraktion. Trivs bäst och är bäst i klubblokaler sent på natten. Det har jag alltid tyckt.
   Innan gårdagens energiutbrott i rent dagsljus inför ett hundratal hängivna fans plus mångdubbelt fler som nyfikna, glada och välparfymerade lät sig förföras av Kvintettens spelglada gäng.
   Gruppen försökte trolla bort det skräckinjagande avståndet till publiken och lyckades hyfsat, säkert bättre än de flesta kommer att göra under årets Slottsfestival.
   Traste, i snaggat hår och skägg, slet kopiöst i sina ansträngningar. Han dansade, gjorde sin egen variant på moonwalk, gestikulerade och berättade historier. Och vann till slut publiken som inte ville släppa bandet av scenen.
   Musikaliskt och melodiskt har bandet växt många dimensioner på sina år på turné. De har blivit mångsidiga och proffsiga på allt. Rock, folkpop, visor och country.
   I en låt, "Vi har en lång väg att gå", tog de in ytterligare en musiker på klarinett och spelade själva dragspel, mandolin, tuba och säckpipa.
   - Vi kan inte allt, men det skiter vi i, som Traste uttryckte det.
   Den kommentaren passar kanske också som rubrik till avslutningslåten, reliken "Bybor", som gick över i något som liknade "Sympathy for the devil".
   Som sagt: Traste Lindéns Kvintett var en attraktion även på en Slottsfestival av familjeprägel. Var succé även hos en publik som aldrig besökt en rockklubb.

/ Håkan

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.