Blogginlägg från 2015-05-01

En mycket speciell konsertkväll

Postad: 2015-05-01 22:29
Kategori: Konserter

Foto: Benny Mårtensson
Foto: Anita Larsson

PHIL CODY + RICHARD LINDGREN
Folk å Rock, Malmö 29 april 2015
Min plats: Strax bredvid scenen till höger.


Konserter är väl som livet självt: Varken svart eller vitt. Efter den mycket udda, spontana och annorlunda konsertkvällen i Malmös skivaffär Folk & Rock var det några som högljutt protesterade mot amerikanen Phil Codys minst sagt osäkra uppträdande i onsdagskväll. Men jag vill gärna förklara bakgrund och hur amerikanen från Santa Monica inte riktigt var mogen för att stå på en scen långt hemifrån.
   Den långa bakgrunden är att Phillip Allen Cody är född i Cincinatti, skivdebuterade 1996 på Jimmy Iovines etikett Interscope, spelade in ett andra album ("Big slow mover"), med Ethan Johns som producent, för samma skivbolag men fick sparken och gav ut skivan på egen hand.
   Phil har under åren delat scen med Steve Earle, Jimmie Dale Gilmore och Warren Zevon och det senare samarbetet gav Phil idén att förra året spela in ett helt album med bara Warren Zevon-låtar. Den lockande insikten fick mig att resa till Malmö och Codys allra första besök i det här landet. En spelning tillsammans med Malmös svar på Bob Dylan, Richard Lindgren, som utan att ha träffat honom tidigare låg bakom den här Malmö-konserten. Kopplingen är lika enkel som okomplicerad. Richard har under sina spelningar i norra Italien sprungit på namnet Phil Cody vid flera tillfällen. De har bokats till samma typ av lokaler men inte samtidigt. Richard är dessutom stor beundrare av Codys debutalbum "The Sons of Intemperance Offering".
   På sitt senaste album "Sundown on a lemon tree" sjunger Richard om Phil Cody i titellåten, "I was told Phil Cody had just passed through town". Så det fanns massor med gemensamma beröringspunkter för detta musikaliska möte, två artister som delar samma intresse.
   Malmöbokningen var initierat av en italiensk bokare som utan att direkt förklara för Cody vart han skulle, satte honom på ett plan från Milano till Kastrup i tisdags där Richard träffade honom för första gången och där möter han en man som med dåligt självförtroende som är både förvirrad och osäker. Den där minst sagt förvirrade känslan blev inte direkt någon perfekt förberedelse för en konsert i ett helt främmande land inför en nyfiken men ganska omedveten publik.
   Förutsättningarna blev inte bättre av att Cody drabbades av stor hemlängtan till sin fru, som för övrigt är manager åt Bonnie Raitt, som nästan resulterade i en kombination av nervöst sammanbrott och scenskräck vilket fick till följd att han dämpade sin ångest med lite vin som inte gav självförtroendet någon boost i detta prekära läge. Det var alltså inget bra utgångsläge när konserten med Richard och Phil inleddes i onsdagskväll på ett välfyllt och mycket trivsamt Folk & Rock, skivbutiken som gjorts om till konsertlokal.
   Richard inledde på sitt sedvanligt rutinerade sätt med senaste skivans titellåt (med Phil Cody-textraden...) och fortsatte med kommersiellt säkra låtarna "Five pints and a wink from Gwendolyn", "From Camden town to Bleecker Street" och några Dylan-covers, "Boots of Spanish leather" och "Tomorrow is a long time".
   Efter en kortare paus, med mycket övertalan, steg en nervig Phil till slut upp på scen, ville inte möta publikens ögon och var i uppenbart dålig balans för att bjuda på sig själv och sina låtar. Men ändå kramade han fram en fullt godkänd version av Zevons "Splendid isolation", några egna låtar, blueslåten "St James Infirmary" (från en helt ny studioskiva, se nedan) och till slut en av Zevons mest kända låtar, "Play it all night long" med mycket hjälp från Richard. Vid några tillfällen svek självförtroendet helt, han gav upp och tog en paus för att sedan komma tillbaka.
   Det blev sammantaget en mycket speciell konsertkväll som jag sent ska glömma. Som fick några i publiken att bua och visa sitt missnöje, och kanske ska en betalande publik möjligen kunna kräva lite mer professionalitet från scen, men det var en artist som befann sig på helt fel plats vid helt fel tillfälle för att kunna leverera det han är bäst på.
   Via Richard fick jag Phils senaste skivalster i min hand, minialbumet "Featherbed" (Back & Belly). Där just blueslåten "St James Infirmary" och Mark Kozeleks "Moorestown" finns med tillsammans med fyra egna låtar. En helt annan och mycket mer självsäker artist, med drag av John Hiatt i rösten, och dessutom ett komp som förgyller soundet.

/ Håkan

Lundell och hans fantastiska band

Postad: 2015-05-01 07:54
Kategori: 80-talskonserter




Efter den turbulenta sommarturnén 1985 fortsatte de sista inspelningarna till "Den vassa eggen" innan förberedelserna för Ulf Lundells stora höstturné satte igång. En turné med exakt samma kompband som på sommaren. Trots den tryggheten var Lundell orolig, osäker och minst sagt nervig inför turnéstarten i Falun 12 november. Med hela den svenska kritikerkåren framför Lundell fick jag med både egna ögon och öron uppleva en stor, magisk och koncentrerad revansch av nationalidolen. Jag har berättat det mesta om den premiären här.
   Fyra dagar senare, i Örebro, fanns skärpan kvar fast rösten redan höll på att krackelera. Resten av turnén blev samma berg- och dalbana, där succéer blandades med skandaler, som tidigare. Någonstans surrade ryktet att det här var Lundells sista turné, jag nämner det som en parentes i recensionen, men så var inte fallet. Tre år senare, efter "Evangeline"-skivan, stod han åter på scen med ett helt nytt kompband och ett helt annat sound.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1985.

ULF LUNDELL
Ishallen, Örebro 16 november 1985


Ulf Lundells sommarturné var ingen god affär. Möjligen ekonomiskt för folkparkerna och turnéarrangören men för Ulf själv var det däremot ett nederlag. Det var en skamfilad Lundell som drog runt i parkerna under en månad.
   Uppladdningen inför höstturnén har inte varit smärtfri men när Ulf nu står på scenen tillsammans med sitt fantastiska band är förvandlingen att faktum och uppträdandet skärpt och fulländat.
   Så länge som jag nästan kan minnas har Ulf Lundells konserter haft en lugn, stämningsfull och ödesmättad inledning. Den här gången (den sista?) var det en explosiv start med "Aldrig nånsin din clown".
   Det har diskuterats om Lundell-kompets överkvalificerade kompetens men de är onekligen också ett massivt rockband med en stor portion känsla.
   Den flygande starten blev på något sätt kvällens signatur. Visst gjorde han åtskilliga ballader, främst under den något lugnare första avdelningen men aldrig med en akustisk gitarr i händerna som skett tidigare.
   Höstens ballader är i år kraftfulla monster. På senaste skivan inte riktigt slagkraftiga, mer ömsinta och vackra skapelser som på scen fick sin välbehövliga ansiktslyftning.
   På scen gjorde han nu de definitiva versionerna av "Inte ett ont ord", "Kyssar och smek" och även "Lit de parade" som var bättre och tyngre än på skivan.
   När han dessutom presenterade en alltid omarrangerad "Bente" (kvällens äldsta låt) och "Öppna landskap", effektivt kamouflerad bakom en hymnliknande introduktion, vill jag helst glömma den andfådda och vingklippta Lundell som flaxade runt i parkerna i somras . Här var det straight och underbart.
   Lundell har valt att göra om repertoaren sedan i somras då han gav några smakprov från "Den vassa eggen", den konsertens klara höjdpunkter. Hela den drygt tre timmar långa konserten var byggd på den skivan.

Titellåten låg överraskande tidigt, med mer och bråkigare gitarrer, och följdes sedan av ytterligare hela tolv nya låtar. Alla lika smakfullt utformade som på skivan men med ännu mer övertygelse. "Nytt liv", som formidabelt inledde andra avdelningens långa rad av topplåtar, är också ett lämpligt namn på denna turné jämfört med den lit de parade som genomfördes i somras.
   I denna mycket uppdaterade show passade Lundells också på att göra den opublicerade "Mellan hägg och syrén", en bra låt efter samma mall som det nya materialet i övrigt. Fast Lundell redan på turnéns fjärde konsert flåsade lite mer än på premiären i tisdags imponerades jag ändå av karlns kondition där han ofta befann sig mellan gitarristerna Bark (Janne) och Sirén (Pelle).
   Missödena under konserten var mer av teknisk karaktär än rent mänskliga. Det var inledningsvis ihåligt ljud och några strängar brast programenligt på Lundells (inte inkopplade?) gitarr. För ett ögonblick och några sekunder såg musikerna villrådiga ut när Ulf utan förvarning skiftade plats på "Tuff match" och Neil Youngs "Min vandrande vän", konsertens tyngsta låt.
   Utan saknad hade Ulf nu skippat de överåldriga klassikerna och helt gjort om det tidigare så förutsägbara slutet. Han gjorde där flera låtar han tidigare aldrig gjort på scen. "Sanna" följdes av Dylans "Om du måste gå" och en rent sensationell version av "Innan dom stänger", en låt av stark singelkaraktär.
   "Snart kommer änglarna att landa" fanns visserligen där på slutet med publik på scen och allsång. Men den följdes av en ännu mer ödesmättad och gripande ballad, "Rialto", Och vid den tidpunkten var jag helt övertygad om att änglarna HADE landat.
   För första gången turnerar Lundell med samma manskap som på skivan och inte sedan Nature-tiden har han turnerat med exakt samma band på två turnéer i följd. Dessa faktorer skapade bandets inneboende styrka och kompletta framtoning.
   Kapellmästaren Hasse Olsson styrde och ställde bakom sina klaviaturer, pianisten Niklas Strömstedt var bandets bäst sjungande medlem, Backa Hans Eriksson var både enorm basist och arrangör, vilden Janne Bark (var det han som uppfann sladdlös gitarr?) spelade alla gitarrer med bravur medan Pelle Sirén var en mer tillbakadragen men lika lysande gitarrist.
   I denna ädla krets av musiker är jag ändå mest imponerad av Tim Werner (Werner Modiggård) , trummisen. Vilken power i hans suveränt täta trumspel och trumljudet, som gavs stort utrymme, var något av det mäktigaste jag har hört den här sidan Max Weinberg.
   Ulf Lundell är för närvarande i god och fin form, bandet är det bästa han har haft och den senaste skivan har höjdpunkter som är det bästa i hela hans skivproduktion. Publiksiffran, drygt tvåtusen, var därför en stor besvikelse som indirekt hindrade konserten att nå de himmelska höjder som framträdandet i Idrottshuset för tre år sedan gjorde.
   Det var alla, inklusive Hasse Olsson, Backa Hans Eriksson och Janne Bark, helt överens om efteråt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Pelle Sirén: gitarr
Tim Werner: trummor

Låtarna:
Aldrig nånsin din clown
Den vassa eggen
Chans
Kyssar och smek
Ryggen fri
Bente
Inte ett ont ord
I kvinnors ögon
Främmande stad
En ängel på isen
Lit de parade

Paus

Nytt liv
Glad igen
När jag kysser havet
Mellan hägg och syrén
Vi kunde ha älskat
Aldrig så ensam
En fri man i stan
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Tuff match
Lycklig, lycklig
Kär och galen
Öppna landskap

Extralåtar
Sanna (Sandy)
Om du måste gå (If you gotta go, go now)
Innan dom stänger
Bättre tider
(Oh la la) Jag vill ha dej
Snart kommer änglarna att landa

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2015 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.