Blogginlägg

Inte mycket för världen, Roxette

Våren 1994 släppte Roxette sitt femte studioalbum, "Crash! Boom! Bang!", och på hösten samma år inledde gruppen sin världsturné i Helsingfors 6 september. Turnén fortsatte i Sverige och sedan i Europa fram till jul. Från januari till maj 1995 turnerade de i Sydafrika, Australien, Asien, Sydamerika och avslutade i Moskva.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/9 1994.

ROXETTE
BRAINPOOL
Nobelhallen, Karlskoga 16 september 1994

Det vilar något paradoxalt över Sveriges världsstjärnor i Roxette.
   Som hitmaskin är de pÃ¥litliga men de stora hitsen verkar numera rinna ut i sanden.
   Och live försöker de uppträda som en renodlad rockgrupp utan andra ambitioner än att bjuda pÃ¥ en enkel, rockig konsert. Ty hits är förgängliga och världsomfattande turnéer kräver mer kött pÃ¥ benen.
   SÃ¥ showen de just nu ska ta runt jorden ett Ã¥r framÃ¥t var inte mycket till show. Elegansen, fyrverkeriet och det stundtals pompösa soundet frÃ¥n förra turnén är borta.
   Ersatt av ett jordnära rockljud som inte behöver explosioner, bomber och upprepade rökridÃ¥er för att märkas.
   Pyroteknikerna hade ett lätt jobb och jag upptäckte bara en enda rökpuff, under "The rain", pÃ¥ hela fredagskvällens konsert.
   En Roxette-konsert är alltid bättre än en Roxette-skiva. PÃ¥ scen tog de ut svängarna jag oftar saknar pÃ¥ skiva.
   Roxette 94 är en tung koloss som blivit ännu tyngre. Med en utpräglad rocksättning modell större.
   Med Micke "Nord" Andersson och Mats Persson som nya tillskott har det inte bara dubblerats pÃ¥ gitarr och trummor.
   De är bÃ¥da duktiga instrumentalister, "Nord" glänste pÃ¥ en mängd olika gitarrer plus steelguitar och mandolin, men gav ocksÃ¥ nya Roxette en mycket sÃ¥ngstarkare profil.
   Den nya sättningen skakade ocksÃ¥ liv i gamla lÃ¥tar. De nio lÃ¥tar som fanns med redan för tre Ã¥r sedan framfördes nu i nästan samtliga fall i nya, uppfriskande arrangemang.
   "Listen to your heart" med bara Per Gessle och Marie Fredriksson pÃ¥ scen, "It must have been love" hade fÃ¥tt countryfierat sväng, "Spending my time" blev till en stilla stund vid pianot med Marie och den psykedeliska popen i "Joyride" hade förvandlats till hÃ¥rd rock farligt nära hÃ¥rdrock.
   Dessutom var syntpoppiga "Cry", frÃ¥n "Look sharp"-skivan, helt omgjord till en läcker akustisk slideblues.
   Det spektakulära var nu nedtonat, ljussättningen sparsamt enkel och den mullrande rockmusiken hade lyfts fram. Samtidigt som Per Gessles roll i konsert-Roxette pÃ¥tagligt hade växt till sig.
   Per har fram till nu stÃ¥tt i skuggan av scen- och sÃ¥ngproffset Marie men han sjöng mer och bättre i fredagskväll. Med stort sÃ¥ngstöd, inte minst frÃ¥n de nya killarna, gjorde Per exempelvis "I love the sound of crashing guitars" med extra skjuts i refrängerna till en tung, tung Neil Young-inspirerad rocklÃ¥t helt utan Maries hjälp.
   Per är säkert huvudansvarig för Roxettes grabbigare profil pÃ¥ den nuvarande turnén.
Men många av de rockigare sekvenserna föll också stundtals in i ett hårdrockigt tradigt och föga spännande tempo ("The big L", "Dangerous", "Sleeping in my car") men jag gillade "Lies" med sin storslagna refräng.
   Ã„ven balladerna hade sina oundvikliga svackor ("Almost unreal", "Go to sleep") denna kväll och den fantasifulla "Crash! Boom! Bang!" var oväntat blek pÃ¥ scen.
   Konserten uppskattades pÃ¥ ett överdrivet respektfullt sätt av publiken. AllsÃ¥ngen var lite dämpad och ovationerna lätträknade.
   Det blev riktigt tafatt pÃ¥ slutet, som inte var Roxettes mest vältajmade final, när de nästan fick tvinga sig tillbaka för den anonyma balladen "Go to sleep" som i sanningens namn blev till en sömnig slutlÃ¥t.
   Konsertkvällen höll annars pÃ¥ att fÃ¥ en punkpopinramad prägel.
Med inledningsvis fyra taniga grabbar i Brainpool, vars material är uppseendeväckande starkt, med en blandning av osäkerhet, provokation och nonchalans. Och, inte minst viktigt, nergiskt vacker punkpop.
   När Roxette sedan mot slutet hamrade fram en osedvanligt trendlös version av Blondies "Hanging on the telephone" höll cirkeln pÃ¥ att slutas.

Marie Fredriksson, sång/piano
Per Gessle, gitarr/sång
Clarence Öfwerman, keyboards
Jonas Isacsson, gitarr
Mikael "Nord" Andersson, gitarr/mandolin
Anders Herrlin, bas/sång
Pelle Alsing, trummor
Mats Persson, percussion/sång.

Mission Impossible (intro)
Sleeping in My Car
Fireworks
Almost Unreal
Dangerous
So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star (The Byrds cover)
Crash! Boom! Bang!
Listen to Your Heart
The First Girl on the Moon
Harleys & Indians (Riders in the Sky)
Lies
The Rain
I Love the Sound of Crashing Guitars
It Must Have Been Love
Fading Like a Flower (Every Time You Leave)
Dressed for Success
The Big L.
Joyride
Spending My Time
Cry
The Look
Love Is All (Shine Your Light on Me)
Hanging on the Telephone (The Nerves cover)
Go to Sleep

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.