Blogginlägg från april, 2015

Covers: The Black Sorrows

THE BLACK SORROWS: Endless sleep (Rootsy, 2015)

Det är sällan som jag i den här kategorin med coverskivor skriver om helt aktuella skivor men just idag släpps den australiska gruppen The Black Sorrows nya cd med enbart covers. Gruppen har en lång historia sedan 80-talet inklusive uppehåll och pauser. Och bandets medlemmar har hela tiden skiftat utseende med undantag av ledaren och sångaren Joe Camilleri. Joe var förresten het redan på 70-talet med dåvarande gruppen Jo Jo Zep & the Falcons, populär i den engelska kretsen runt Graham Parker och Elvis Costello. Costello spelade bland annat in Camilleris låt "So young".
   Sista åren på 80-talet var Black Sorrows vid sidan av Hoodoo Gurus och Midnight Oil det internationellt mest kända från Australien. Och fick hits som "Hold on to me" och "Chosen ones". I samband med den här releasen passar skivbolaget Rootsy på att ge ut en samlingsskiva som bonusplatta till "Endless sleep".
   Inledningen på "Endless sleep" är verkligen inte soundet på något dammigt revivalband. J J Cales "Devil in disguise" osar verkligen av het rockmusik och versionen av Lou Reeds "Dirty boulevard" är inte långt efter originalet.
   Via den oväntat poppiga Warren Zevon-låten "Excitable boy" och spöklika balladen "Endless sleep", med autentiskt 50-talseko, tangerar bandet Hank Williams countryfack i en långsam nästan soulversion av "I'm so lonesome I could cry". Och det skulle bli fler ytterligheter på denna soundmässigt mycket varierade skiva.
   Först en avstickare till Skip James bluesvärld innan skivan, enligt min åsikt, helt spårar ur. Först i en lång instrumental John Coltrane-låt där saxofonen, som Camilleri spelar, har huvudrollen men också innehåller ett bisarrt ståbassolo. Och det blir inte mindre jazzrelaterat när bandet tar sig an Gil Scott-Herons "Better days ahead".
   Men skivan avslutas lite bättre när Camilleri lite mer naturligt tolkar Willy DeVille och som allra bäst i den fina versionen av soulstänkaren "Just like the fool that I was" som är skriven av Jim Coleman och inte Eddie Hinton som skivetiketten anger.


Devil in disguise (J J Cale)
1982. Från albumet "Grasshopper" med låtskrivaren.
Dirty boulevard (Lou Reed)
1988. ("Dirty Blvd.") Från albumet "New York" med låtskrivaren.
God don't like it (Blind Willie McTell)
1935. Singel-b-sida ("Dying gambler") med låtskrivaren.
That's a pretty good love (Fred Mendelsohn/Buddy Lucas)
1956. Singel-b-sida ("Candy") med Big Maybelle.
Excitable boy (Warren Zevon)
1978. Från albumet med samma titel med låtskrivaren.
Endless sleep (Jody Reynolds)
1958. Singel med låtskrivaren.
I'm so lonesome I could cry (Hank Williams)
1949. Singel-b-sida ("My bucket's got a hole in it") med låtskrivaren.
Hard time killin floor ('Skip' James)
1931. Singel-b-sida ("Cherry ball blues") med låtskrivaren.
Lonnie's lament (John Coltrane)
1963. Från albumet "Afro blue impressions" med låtskrivaren.
Better days ahead (Gil Scott-Heron)
1978. Från albumet "Secrets" med låtskrivaren-
61 Highway (Mississippi Fred McDowell)
1960. Från Various Artists-albumet "Southern journey 10" med låtskrivaren.
Baby let me kiss you (King Floyd)
1971. Singel med låtskrivaren.
Storybook love (Willy DeVille)
1987. Från albumet "Miracle" med låtskrivaren.
Just like the fool that I was (Eddie Hinton)
1995. Från albumet "Lost and found" med Coleman-Hinton Project (Inspelad 1969-1971 och skriven av Jim Coleman, inte Eddie Hinton!).

/ Håkan

Spretade åt alla möjliga håll

Foto: Magnus Sundell
Foto: Anders Larsen

THE SADIES
Scandic Grand, Örebro 27 april 2015
Konsertlängd: 20:05-21:25 (80 min)
Min plats: Sittande ca 8 m från scenen.

Gjorde ett spännande experiment inför den här konserten med den amerikanska gruppen The Sadies som besökt Örebro en gång innan förnågra år sedan. Kamrater hade hetsat, uppmanat och verkligen "tvingat" mig till den här konserten och på något märkligt sätt, för mycket snooker-VM från Sheffield, var jag oförberedd och hade inte ens lyssnat på The Sadies musik. Det kanske är en skamlöst dålig förberedelse men jag ville via alla lovande rekommendationer vara nyfiken och öppen i sinnet inför konserten.
   Hade givetvis läst lite om The Sadies innan konserten och framförallt inspirerats av dels alla superlativer kring konserter och dels den gränslösa beskrivningen av deras musik. Men utan att höja mina egna förväntningar eller förhoppningar. Fram till fem minuter över åtta på måndagskvällen var jag fortfarande ganska nollställd men ändå nyfiken.
   Nu var väl den musikaliska blandningen inte lika gränslös och mångfaldig som vännen Pelle Magnussons skriver på sin Raised On Records-sajt men det var genomgående en skön variation på bandets repertoar. Som pendlade mellan country och instrumental 60-talsmusik, läckra gitarrtoner och speedade soloinsatser, där bröderna Travis, krullhårig, och Dallas Goods, slätkammad (se bild till höger: tack Torbjörn Larsson), geniala samspel fick mig vid något ögonblick att, faktiskt ganska omotiverat, tänka på Television fast Sadies musik hade fler rötter i "Telstar", twang, surfmusik och Bo Diddley. Kanske är jämförelsen med extremt spretiga NRBQ mer relevant.
   Bakom gitarrbröderna Good byggde ståbasisten Sean Dean och trummisen Mike Belitsky upp en mycket solid grund för låtar och arrangemang att sedan spreta ut åt alla möjliga (och ibland omöjliga) håll.
   Jag var som sagt oförberedd och olyssnad på The Sadies musik och ibland lät det som covers fast det förmodligen inte var det. Men jag har också förstått att "There's a higher power" var en låt hämtad från The Louvin Brothers klassiska låtskatt.

/ Håkan

BOX #3 THE BYRDS

THE BYRDS: The Byrds (Columbia Legacy, 1990)

DET VAR ÅREN KRING DECENNIUMSKIFTET 80/90-TALET som cd-skivan fick fotfäste i mitt musiklyssnande liv. Och med den också alla förföriska cd-samlingar och boxar som gav alldeles utmärkta tillfällen att snegla tillbaka på musikhistorien med ett glasklart ljud som sällskap. Premiär-cd-boxen blev givetvis The Beatles samlade verk i en trälåda med jalusilock men utan att jag har minnet helt klart för mig är jag nästan säker på att den här THE BYRDS-boxen var en av skivsamlingens tidigaste cd-box.
   Amerikanska The Byrds var en av många tidiga 60-talsfavoriter. Jag hade hyfsad koll på deras singlar fast de kommersiella framgångarna var tämligen begränsade, bara tre Tio i Topp-placeringar och av gruppens alla singlar var det bara tre som nådde Topp 20 i USA.
   Jag var ingen stor albumkonsument på 60-talet och när vi gick in i 70-talet hade The Byrds kreativa ådra sinat och gruppens album lockade som helhet inte mig. Däremot köpte jag långt senare deras smått klassiska "Sweetheart of the rodeo", på lågprisetiketten Embassy, men blev då tämligen besviken.
   Av boxens 90-låtar och fyra timmars musik fanns det följaktligen mycket att upptäcka för första gången och en hel del att återupptäcka i en minst sagt brokig karriär mellan 1965 och 1971.
   Den största anledningen till min lista över cd-boxar är inte i första hand att sprida kunskap om bra musik eller en god historia. Orsaken är faktiskt så mycket mer egoistisk än så. Den får mig och nästan tvingar mig att gräva djupare i skivsamlingen och verkligen gå till botten i researchjobbet kring varje box. Och vid nästan varje tillfälle lär jag mig uppseendeväckande mycket om artister och deras musik. Minnet har ju med åren blivit lite solkigare och varje nygammalt info känns som en oerhörd upptäckt. Som när jag i den här Byrds-boxen upptäcker en för mig helt okänd Jackson Browne-låt bland alla kända hits och mindre berömda albumlåtar. Men mer om den lite senare.
   Som vanligt när det handlar om karriärsammanfattande cd-samlingar blir man imponerad av att det på 60-talet var en så hög och snabb produktivitet. Singlarna kom tätt efter varandra, med i snitt bara tre månaders paus mellan. Exempelvis släppte The Byrds sex(!) singlar under 1967.
   The Byrds slog igenom "över en natt" 1965 med sin version av Bob Dylans "Mr tambourine man". Genombrottet var mäktigt och plötsligt men gruppens kärntrupp, Jim McGuinn (han ändrade sitt förnamn till Roger 1967), David Crosby och Gene Clark, hade i många år kämpat i olika grupper, Chad Mitchell Trio, Les Baxter's Balladeers respektive New Christy Minstrels, innan de strålade samman i augusti 1964 och bildade Beefeaters och sedan Jet Set. Två månader senare bytte gruppen, som nu innehöll fem killar (plus Chris Hillman och Michael Clarke) namn till The Byrds felstavat efter känd modell från Liverpool.

GRUPPEN VAR KLART PÅVERKAT AV DEN brittiska popinvasionen i allmänhet men var också svårt Beatles-influerad i synnerhet. Därför hade gruppens första skivinspelning i januari 1965 ett tämligen tydligt engelskt sound med den karaktäristiska Rickenbacker-klangen i gitarrerna på "Mr tambourine man". Magiskt är ett underskattat ord i sammanhanget men ett år tidigare hade faktiskt engelska The Searchers en stor hit med samma recept, "Needles and pins".
   Nu var inte Byrds enbart några simpla kopior utan blev i samma stund som "Mr tambourine man" släpptes förgrundsgestalter i den nya musikgenren folkpop. En grupp som gav Bob Dylans sånger en ny och poppigare klang med ofta exklusiva och tidigare opublicerade originallåtar. Exempelvis skulle Dylan själv släppa sin originalversion av "Mr tambourine man" (på "Bringing it all back home"-albumet) först två månader efter Byrds inspelning. Just "samarbetet" mellan Byrds och Dylan skulle gå som en röd tråd genom gruppens skivkarriär.
   Dylan-låtarna dök regelbundet upp i Byrds skivrepertoar under många år men gruppen var långtifrån fast i folkpopsoundet. Upprepade medlemsförändringar gjorde att gruppens sound ständigt utvecklades och fick ny skepnad för nästan varje album. Från folkpop via mer experimentella sound till så gott som traditionell country och till slut konventionell rock.
   Att följa den här utvecklingen musikaliskt över fyra cd med The Byrds är oerhört intressant och lärorikt. Men det märks att den här cd-boxen är utgiven i cd-skivans barndom ty kronologin, tidsföljden, är lite si och så. Varken inspelningsdatum eller utgivning följs strikt och varje cd har fått en märklig titel, exempelvis "Crusing altitude" och "Full throttle", och ingenting säger i vilken ordning de ska spelas.
   Samlingslåtarna i boxen går långt djupare i Byrds-karriär än jag någonsin hade uppfattning om och blir därför en lång, lång upptäcktsfärd med singlarna som milstolpar däremellan. Jag upptäcker på allvar Gene Clarks tidiga kvalitéer som låtskrivare fast hans material, utmärkta "I'll feel a whole lot better" och "She doin't care about time", ofta har hamnat på singlarnas skuggsida.

JAG FÅR OCKSÅ FÖRKLARING TILL David Crosbys utveckling i gruppen där hans klockrena stämma gav profil åt gruppens inledande röststarka material. För att sedan påverka Byrds-soundet med sina svävande och alltmer atmosfäriska låtar. Här finns flera exempel, singel-b-sidor som "Everybody's been burned" och "Renaissance fair", och hans sinnesstämning har klart påverkat gruppkompositioner som "Draft morning" och "Dolphin's smile". Han låg också bakom "Eight miles high" och låtarna "Why?" och "Psychodrama city", som jag hör för första gången, är nästan obegripligt flummiga.
   Vi ska i sammanhanget inte heller förtränga Crosbys "Triad", en outgiven version här, som aldrig släpptes med Byrds då men senare hamnade i Crosby, Stills, Nash & Youngs scenrepertoar.
   I oktober 1967 fick David Crosby sparken från gruppen som i samband med den förändringen började snegla åt mer kommersiella håll, spelade in Goffin-Kings "Goin' back" som hamnade i skuggan av Dusty Springfields version och blev ingen hit, och gruppen hamnade med hjälp av Gram Parsons som ny medlem i det traditionella countryfacket.
   I boxen återfinns åtskilliga intressanta exempel från Parsons-perioden, både outtakes och upphittade inspelningar med Parsons på sång. Bland annat en okänd Tim Hardin-låt, "Reputation", från 1964. Hämtad från samma demoinspelningar med Hardin där Donovan hittade en låt som fanns med i den box som jag skrev om i februari, "Troubadour: The definitive collection 1964-1976".
   Byrds-boxen har för övrigt ytterligare något gemensamt med Donovan-boxen. Derek Taylor, en gång presschef hos Beatles och sedan Byrds, har på sedvanligt personligt sätt skrivit några egna reflektioner i båda boxarnas texthäfte. Men det är Rolling Stone-journalisten David Fricke, som beskrivit Byrds hela historia. Som tillsammans med diskografi, släktträd, Chris Hillman-intervju (av Sid Griffin) och Tom Pettys slutord skapat ett underhållande läsvärt häfte.
   Förutom allt officiellt material i den här boxen finns det också en hel del outgivet, från spännande till mindre spännande. Till den senare kategorin hör en svensk radioinspelning från 1967 "Roll over Beethoven" medan en outtake av Jackson Brownes låt "Mae Jean goes to Hollywood" från "Easy Rider"-inspelningarna 1969 är en överraskning även för mig. Jackson spelar också piano på en outgiven inspelning av "Just like a woman" från 1971.
   Det här övervägande retrospektiva innehållet har utökats med sex inspelningar från 1990 med den återförenade trion Roger McGuinn, Chris Hillman och David Crosby. Två livelåtar från Roy Orbisons hyllningskonsert och fyra nya studiolåtar från augusti 1990 när trion gick in i en studio tillsammans med några extramusiker, bland annat Al Kooper på keyboards. Nyinspelningen av "He was a friend of mine" överträffar överlägset deras egen 25 år gamla inspelning och hela återföreningen fungerar storartat. I bland annat Dylans sällsynta "Paths of victory", en outtake från 1963, som han själv inte gav ut på skiva förrän året efter den här boxen. Cirkeln är därmed på sätt och vis sluten.

/ Håkan

Levande blues i Saluhallen

Foto: Carina Österling
BIRDLEGG
Örebro Saluhall 25 april 2015

Vi hörde bluesmusiken eka över Kungsgatan när vi rundade hörnet på Stortorget tidig lördagskväll. Jag trodde i min enfald att det var den traditionella blueskvällen på Clarion Hotel som riktat högtalarna utåt men det var alltså överraskningen och bluesartisten Birdlegg som höll hov i baren på ett tvåårsjubilerande Örebro Saluhall.
   Efter den totala succén på senaste Live at Heart är Gene ‘Birdlegg' Pittman tillbaka i stan tillsammans med sin basist Eddie Stout och spelar tillsammans med de erkänt flyhänta musikerna Clas Olofsson, gitarr, och Fredrik Landh, trummor.
   Vi kom strax efter kl 19 till en nästan fullpackad bar när de redan hade inlett den första drygt halvtimmen långa avdelningen. Det var underhållning på hög nivå, Birdlegg bjöd på sig själv och flirtade med alla kvinnor i lokalen och den elektriska bluesmusiken överträffade alla akustiska problem i lokalen.
   Vi var bara på "genomresa" så i pausen mellan första och andra avdelningen smet vi iväg.

/ Håkan

Inte mycket för världen, Roxette

Våren 1994 släppte Roxette sitt femte studioalbum, "Crash! Boom! Bang!", och på hösten samma år inledde gruppen sin världsturné i Helsingfors 6 september. Turnén fortsatte i Sverige och sedan i Europa fram till jul. Från januari till maj 1995 turnerade de i Sydafrika, Australien, Asien, Sydamerika och avslutade i Moskva.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/9 1994.

ROXETTE
BRAINPOOL
Nobelhallen, Karlskoga 16 september 1994

Det vilar något paradoxalt över Sveriges världsstjärnor i Roxette.
   Som hitmaskin är de pålitliga men de stora hitsen verkar numera rinna ut i sanden.
   Och live försöker de uppträda som en renodlad rockgrupp utan andra ambitioner än att bjuda på en enkel, rockig konsert. Ty hits är förgängliga och världsomfattande turnéer kräver mer kött på benen.
   Så showen de just nu ska ta runt jorden ett år framåt var inte mycket till show. Elegansen, fyrverkeriet och det stundtals pompösa soundet från förra turnén är borta.
   Ersatt av ett jordnära rockljud som inte behöver explosioner, bomber och upprepade rökridåer för att märkas.
   Pyroteknikerna hade ett lätt jobb och jag upptäckte bara en enda rökpuff, under "The rain", på hela fredagskvällens konsert.
   En Roxette-konsert är alltid bättre än en Roxette-skiva. På scen tog de ut svängarna jag oftar saknar på skiva.
   Roxette 94 är en tung koloss som blivit ännu tyngre. Med en utpräglad rocksättning modell större.
   Med Micke "Nord" Andersson och Mats Persson som nya tillskott har det inte bara dubblerats på gitarr och trummor.
   De är båda duktiga instrumentalister, "Nord" glänste på en mängd olika gitarrer plus steelguitar och mandolin, men gav också nya Roxette en mycket sångstarkare profil.
   Den nya sättningen skakade också liv i gamla låtar. De nio låtar som fanns med redan för tre år sedan framfördes nu i nästan samtliga fall i nya, uppfriskande arrangemang.
   "Listen to your heart" med bara Per Gessle och Marie Fredriksson på scen, "It must have been love" hade fått countryfierat sväng, "Spending my time" blev till en stilla stund vid pianot med Marie och den psykedeliska popen i "Joyride" hade förvandlats till hård rock farligt nära hårdrock.
   Dessutom var syntpoppiga "Cry", från "Look sharp"-skivan, helt omgjord till en läcker akustisk slideblues.
   Det spektakulära var nu nedtonat, ljussättningen sparsamt enkel och den mullrande rockmusiken hade lyfts fram. Samtidigt som Per Gessles roll i konsert-Roxette påtagligt hade växt till sig.
   Per har fram till nu stått i skuggan av scen- och sångproffset Marie men han sjöng mer och bättre i fredagskväll. Med stort sångstöd, inte minst från de nya killarna, gjorde Per exempelvis "I love the sound of crashing guitars" med extra skjuts i refrängerna till en tung, tung Neil Young-inspirerad rocklåt helt utan Maries hjälp.
   Per är säkert huvudansvarig för Roxettes grabbigare profil på den nuvarande turnén.
Men många av de rockigare sekvenserna föll också stundtals in i ett hårdrockigt tradigt och föga spännande tempo ("The big L", "Dangerous", "Sleeping in my car") men jag gillade "Lies" med sin storslagna refräng.
   Även balladerna hade sina oundvikliga svackor ("Almost unreal", "Go to sleep") denna kväll och den fantasifulla "Crash! Boom! Bang!" var oväntat blek på scen.
   Konserten uppskattades på ett överdrivet respektfullt sätt av publiken. Allsången var lite dämpad och ovationerna lätträknade.
   Det blev riktigt tafatt på slutet, som inte var Roxettes mest vältajmade final, när de nästan fick tvinga sig tillbaka för den anonyma balladen "Go to sleep" som i sanningens namn blev till en sömnig slutlåt.
   Konsertkvällen höll annars på att få en punkpopinramad prägel.
Med inledningsvis fyra taniga grabbar i Brainpool, vars material är uppseendeväckande starkt, med en blandning av osäkerhet, provokation och nonchalans. Och, inte minst viktigt, nergiskt vacker punkpop.
   När Roxette sedan mot slutet hamrade fram en osedvanligt trendlös version av Blondies "Hanging on the telephone" höll cirkeln på att slutas.

Marie Fredriksson, sång/piano
Per Gessle, gitarr/sång
Clarence Öfwerman, keyboards
Jonas Isacsson, gitarr
Mikael "Nord" Andersson, gitarr/mandolin
Anders Herrlin, bas/sång
Pelle Alsing, trummor
Mats Persson, percussion/sång.

Mission Impossible (intro)
Sleeping in My Car
Fireworks
Almost Unreal
Dangerous
So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star (The Byrds cover)
Crash! Boom! Bang!
Listen to Your Heart
The First Girl on the Moon
Harleys & Indians (Riders in the Sky)
Lies
The Rain
I Love the Sound of Crashing Guitars
It Must Have Been Love
Fading Like a Flower (Every Time You Leave)
Dressed for Success
The Big L.
Joyride
Spending My Time
Cry
The Look
Love Is All (Shine Your Light on Me)
Hanging on the Telephone (The Nerves cover)
Go to Sleep

/ Håkan

"Hett blod"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 22/4 2015.

DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
Hett blod
(Kulturhunden)

Det pinfärska albumet med David Södergrens Hot Five har nästan allt emot sig. Missförstå mig nu rätt. Efter otaliga konsertupplevelser med bandet, där jag tävlat med mig själv och friskat på med superlativer som "röjig livemusik", "sprutande frenesi", "adrenalinstinn rock" och sedan gjort sympatiska jämförelser med Clash och Pogues, är det inte utan att jag inledningsvis uppfattar "Hett blod" som en snygg men lite snäll produktion.
   Den återkommande uppfattningen när det gäller förhållandet konsert/skiva har genom hela mitt liv orsakat mycken frustration när jag först har upplevt inspirerade konserter med liveversioner av låtar som sedan inte riktigt nått upp till förväntningarna när skivan till slut släpps.
   Efter den senaste överdosen jag fick av det då lite mer dämpade DSH5 på Folk at Heart i vintras känns det nu som blott en tillbakalutad upprepning av låtarna i inspelningar som ganska likt låter som det lät på de lilla scenerna. Jag saknar den där riktiga livekänslan, när närvarokänslan överträffar alla smarta analyser, som här dränerats något i en alldeles för perfekt studiomiljö. Långt från det stundtals larmiga och lite slarviga livesoundet.
   Den melodiskt mjuka "Rocky Balboa", en låt som står ut på skivan, dök i vintras upp som en melodisk mjuk motpol i repertoaren. Vacker som en sång av Lars Winnerbäck och konstruerad som en duett av klassiskt snitt. Nu på skiva med Karin Wistrand i den ljuvliga rollen som duettsångerska har den växt ytterligare i kvalité men jag får samtidigt en tanke att det snälla arrangemanget på den låten även påverkat övriga inspelningar och utvecklat hela albumet mot ett mjukare sound.
   Nu är skivan i sin helhet inte alls så fruktansvärt mesig som jag kanske lite orättvist insinuerar ty materialet, de egna låtarna (en majoritet skrivna av gitarristen Mattias Lagerqvist), har ju nästan genomgående tveklöst starka melodier med många gånger intressant berättade texter och slagkraftiga rim. Med många melodiösa höjdpunkter, "Lång hård väg", "Från dig till ingenting" och "Eld eller änglar", som klistrar sig fast i medvetandet långt, långt efter skivan har slutat snurra.
   "Hett blod" är ett variationsrikt album som pendlar mellan hetsiga allsångsmässiga låtar och mer visförankrad pop där David Södergren får vika ut sig i några självömkande texter.
   DSH5 har aldrig gjort någon hemlighet av bandets Persson Pack-influenser, "Tredje april" och "Påpsång" dekoreras av oerhört vackra harmonier på dragspel. Men det är ju som personlig poprockorkester bandet har sin framtid, lyssna bara på "Innan döden skiljer oss åt", och live vill ta över världen eller åtminstone alla konsertlokaler som inte är större än Level Bar på Stortorget. Det kan räcka långt.

/ Håkan

"Memento 1994-2010"

RICHARD LINDGREN
Memento 1994-2010
(Rootsy)

Ni som har följt Håkans Pop under de senaste åren vet att min fascination för Malmös personlige singer/songwriter Richard Lindgren har legat mig varmt om hjärtat i många år. Helt plötsligt och för mig helt oförberett dök det upp en "ny" Lindgren-platta förra veckan (släpps idag!), gamla låtar och inspelningar i en ny förpackning.
   "Memento 1994-2010" är en kort sammanfattning av den grandiosa 3-cd-box (#17 på min cd-box-lista) med samma namn som gavs ut för nästan exakt fyra år sedan. Den nya skivan har undertiteln "Condenced the rare & unreleased tracks" och är som sagt ett urval av ett urval med sina för- och nackdelar. Som skivbolaget skriver "14 spår, 76 magiska minuter för ett oförskämt lågt pris!" är skivan fylld med det lite mer udda och exklusiva Lindgren-material, blandat egna låtar med Cohen-, Dylan-, Williams- Waits- och Van Zandt-covers .
   Min fru saknar den 11 minuter långa "How long" men jag finner med förtjusning den lite snabbare "David Reynold's last ride", en fantastisk textmässig historia dessutom, inkluderad här.

/ Håkan

Tributes: Fjellis

Gitarristen Jan-Eric "Fjellis" Fjellström föddes 1951 i Motala men det var i Skåne han gjorde sig ett namn som musiker. Först var han under 70-talet framträdande gitarrist i Björn Afzelius kompband under dennes "rockiga" period. Sedan började han spela med Mikael Wiehe där Fjellis namn blev en del av gruppnamnet Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis. Där fick den bluesälskande Fjellis experimentera med nya sound. Först Dylan-låtar på ett nytt sätt, "De ensligas allé" och med allt djärvare grepp i gruppen Mikael Wiehe & Co. Samtidigt som han hade bluesgruppen Toplezz. 1991 gav Fjellis ut sitt enda album i eget namn, "See you in hell, blind boy", som innehöll uteslutande Robert Johnson-låtar. 27 april 1999 dog Fjellis i Malmö och på initiativ av Lennart Persson startades projektet med denna tribute-skiva. .

"Fjellis: Till och från en blå man" (Playground, 1999)

Fjellis var ansedd som en av de främsta bluesgitarristerna i Skandinavien men det här hyllningsalbumet är inte enbart en blueskryddad skiva. Precis som Fjellis liv i övrigt som en väldigt varierad gitarrist.
   Som titeln "Till och från en blå man" antyder är det här dubbelalbumet både en hyllningsplatta och en egen bluesplatta med bara en Robert Johnson-låt men material från namn som Leadbelly, Fred McDowell, Muddy Waters och Chuck Berry.
   Fjellis hade en begränsad egen repertoar, mest bluescovers, så det här är en annorlunda tribute-platta med låtar som är skrivna till huvudpersonen eller covers som har en relation till Fjellis musikaliska liv. Som exempelvis låtar av Blind Willie Johnson, Sonny Boy Williamson och Rev Robert Wilkins.
   Här trängs helt naturligt en majoritet av Skåneartister/musiker för att hylla sin gamle kompis. Nisse Hellberg inleder med en ruffigt och levande producerad version av en låt, "Låt kvasten gå", som först sju år senare kom att släppas på soloalbumet "Snackbar blues". Sedan blir det bara bättre. Sven Zetterberg har mer soul än blues i sin kraftfulla röst och "Living on borrowed time" låter som en stor klassiker.
   På skivan finns många nakna och dämpade arrangemang. Som Monica Törnells svenska version av "Willow weep for me" med enbart piano till komp, Louise Hoffstens "God don't ever change" till Staffan Astners makalöst vackra akustiska slidegitarr, Peps Perssons liveframträdande (på Fasching) med "Movin' down the river Rhine" med enbart röst och munspel och Diz Watsons boogie woogie-piano i instrumentala "Lefthand in Fearlessimo".
   Men givetvis finns här också många bluesstänkande tongångar. Totta Näslunds "Prodigal son" avslöjar stor blueskänsla med Bengan Blomgren på fin gitarr, Mescaleros med Pontus Snibb på gitarr och sång med hans egen "I remember vthe good times", Eddie Nyströms oerhört finstämda "Mother Mercy" och Ulf Lundells bluesversion av "Bättre tider" som han spelade in till ett tv-program 1981 tillsammans med Fjellis bluesgrupp Toplezz.
   Både bluesmusikaliskt och textmässigt tillhör också Buckaroos-gitarristen Kenneth Hellströms specialskrivna "A good man has gone home" hyllningens finaste ögonblick.
   Skivan avslutas också med en tidigare opublicerad låt. Den här gången är det Mikael Wiehes "Pojken och äventyret" som inte kom på skiva "på riktigt" förrän fyra år senare på albumet "Kärlek & politik".

1. Nisse Hellberg - Låt kvasten gå
2. Sven Zetterberg - Living on Borrowed Time
3. Monica Törnell - Pilträd gråt för mig
4. Louise Hoffsten - God Don't Ever Change
5. Totta Näslund - Prodigal Son
6. The Mescaleros - I Remember the Good Times
7. Jalle Lorensson & The Mescaleros - Lucky Dogs
8. Eddie Nyström - Mother Mercy
9. Karl Kanga - Louisiana Rain
10. Mats Ronander - Hold On
11. Hidden Charms - Kiss Away
12. Ulf Lundell - Bättre tider
13. Peps Persson - Movin' Down the River Rhine
14. Rolf Alm - Eunice Two Step
15. Eric Bibb - Don't Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down
16. Diz Watson - Lefthand in Fearlessimo
17. Buckaroos - A Good Man Has Gone Home
18. Mikael Wiehe - Pojken och äventyret

/ Håkan

LARM-extra!

Igår avslutade jag serien om rocktidningen Larms hela utgivning. Här finns en lista på hela serien.
   I våras kom det ytterligare ett uppmuntrande brev från Staffan Solding, Larm. Med den klassiska och självironiska knappen "LARM - bättre sent än aldrig!" bifogad. Tack, Staffan!

/ Håkan

Larm #17: våren 1984

1. Bosstown
2. Route 66 - en väg att färdas
3. If you're looking for treble
4. Talkin' 'bout a new generation: Los Angeles i 80-talet
5. JULIAN COPE
6. BARRACUDAS
7. Den svart/vita teven!
8. SOFT BOYS
9. I tryck
10. Psychoactive
11. Brittiska 45:or
12. Amerikanska 45:or
13. Searchin' for shakes


NÄR DET SJUTTONDE NUMRET AV LARM ramlade in i brevlådan, någon gång under våren 1983, förstod nog ingen att det var tidningens sista. Redaktionen, under ansvarige utgivaren Dennis Nelinders ledning, utlovar en Creation-artikel och fortsättning på Bosstown-temat till ett kommande nummer men Bo Zadig skriver också i den inledande texten: "Vad vi har att bjuda på i nästa nummer tänker jag inte skriva här igen, för då kommer väl hälften att utgå". Vad vi då inte ont anande visste var att allt kom tyvärr att utgå i det kommande #18-numret. Larm RIP.
   Efter det innehållsmässigt tämligen tunna #16 av Larm var den 44-sidiga #17 en uppryckning i innehåll fast jag saknar intressanta albumrecensioner. Priset för tidningen var fortfarande 20:- där man som prenumerant fick en flexiskiva på köpet med det amerikanska garagerockbandet The Remains. På genomskinlig svajig tunn plast (33 1/3 rpm) får vi deras tidigare outgivna version av Chuck Berrys "Talkin' 'bout you" inspelad live i studion 1966. Se bild nedan.
   Artikeln som ackompanjerar skivan har rubriken "Bosstown" och handlar om det engelska sound som grupper från Boston förmedlar. Med tyngdpunkt på 60-talets The Remains och 80-talets The Real Kids ger Per Hägred information om fler intressanta gamla och nya soundmässigt närbesläktade namn som Paley Brothers, Sidewinders, Modern Lovers, DMZ, Taxi Boys och Willie Alexander.
   På tidningens förstasida, där fortfarande devisen "Rock, inte schlager" förekommer, finns det lite färg och några sidor inne i tidningen, 7-14, är tryckta på blåskinande papper. Det är Staffan Soldings bluesresa längs Route 66, med en uppräkning av många bluesartister som Louis Jordan, Amos Milburn och Roy Brown, som har fått den mycket passande grafiska profilen.
   Men det här Larm-numrets huvudroll spelas av den långa artikeln om den samtida Los Angeles-scenen som just de här åren i mitten på 80-talet är riktigt levande och händelserik. Skriven av Bucketfull of Brains-journalisten Nigel Cross, översatt av Janne Landgren men lite rörigt redigerad är den än i dag mycket intressant läsning. En underbar återblick till grupper som The Bangles, Three O'Clock, Dream Syndicate, Green On Red och Rain Parade av vilka jag hade förmånen att se de två sistnämnda live i Örebro, i mars och november 1985.
   Michael Björns artikel om den irrationelle Julian Copes historia från de tidiga dagarna i Crucial Three till Teardrop Explodes splittring mot slutet av 1982 är intressant fast det handlar en man som uppträdde under många skepnader och olika namn.

ETT UPPSLAG I DET SISTA LARM-NUMRET ägnas åt gruppen Barracudas, ett annat band som stod på en Örebro-scen (april 1984) i mitten på 80-talet. En innehållsrik men osignerad(?) artikel, kompletterad med en diskografi, som hyllar det nyligen släppta albumet "Endevour to perservere" med ett band som hade några år kvar i branschen.
   Under rubriken Den svart/vita teven!" presenterar herrar Björn och Landgren en artikel om det engelska new wave-bandet The Monochrome Set över fyra hela sidor. Landgren har också skrivit om det Syd Barrett-influerade bandet The Soft Boys där de kommande popprofilerna Robyn Hitchcock (soloartist) och Kimberley Rew (Katrina & the Waves-medlem och "Walking on sunshine"-låtskrivare) figurerade.
På I Tryck-sidan recenseras rockuppslagsboken "The Trouser Press guide to new wave" och John Lennons/Yoko Onos fotografibok "Summer of 1980". Och i ett litet PS till förra Larm-numrets Psykedelia-special har Micke Widell plockat ihop en C90-kassett, en sida England och en sida USA med grupper som Tomorrow, Syn, The Misunderstood, The Smoke men också välkända namn som Beatles, Rolling Stones och Jefferson Airplane.
   Singelsidorna är uppdelade på engelska (Micke Widell) och amerikanska (Gert Olle Göransson) skivor. Widell fastslår att engelsk rock i singelformatet vid den här tidpunkten inte är bra men tipsar ändå om Kirsty MacColl, Scritti Politti, Phillip Chevron och John Lennons "Nobody told me" som han mycket finurligt jämför med Nick Lowe... På det amerikanska svårt redigerade uppslaget, där några minnesrader om den då nyligen avlidne Marvin Gaye får plats, är det svårt att hitta favoriterna bland rock- och soulskivorna.
   På sista sidan i det sista Larm-numret presenteras "Swedish Beat 1965-1968"-samlingen "Searchin' for shakes", ihopplockad av Lennart Persson och Ulf Lindqvist, som innehåller svensk lite tuffare pop med grupper som Namelosers, Bootjacks, Merrymen, Shanes och Tages.

Efter 17 ofta välmatade nummer av Larm blev det efter dryga åtta år stopp 1984. Det kan låta magert och kortfattat som en parentes i den svenska rocktidningshistorien men Lennart Perssons skapelse har för evigt etsat sig fast i varje musikälskares själ. Som jämförelse kan jag nämna den i allmänhetens ögon prestigefyllda tidskriften Pop som existerade i bara sju år, 33 nummer, mellan 1992 och 1999.
   Redan innan Larms nedläggning våren 1984 hade Lennart Persson hoppat av från tidningsledningen, på grund av tidsbrist, men var snart tillbaka med en liknande publikation om musik, Feber. Premiärnumret lanserades hösten 1983 och om två veckor berättar jag på den här platsen allt om innehållet i första Feber.

/ Håkan

Richards italienska tema

Foto: Carina Österling

Bilder: Anders Erkman

Bilder: Olle Unenge



RICHARD LINDGREN
& MANDOLIN BROTHERS
SHOUTIN' RED
Örebro Saluhall 17 april 2015
Min plats: Stående i baren, olika platser.
Konsertlängd: 21:11-22:05 (SR, 54 min) och 22:14-23:25 (RL, 71 min)

Ibland påverkar de yttre förutsättningarna hur man som lyssnar uppfattar konsertupplevelsen. Fredagkväll på den första kommersiella konserten på Örebro Saluhall var ett vågat försök, en spännande premiär och en musikupplevelse av en onekligen splittrad prägel. Konserten blev till en allmän barspelning där stora delar av publiken hade träffats för att i första hand umgås och konversera och i andra hand underhållas av musikunderhållning från en scen. Störningsmomenten blev lite för många för att jag som aktiv lyssnare kunde koncentrera mig på det musikaliska.
   Det var dock inget som påverkade artisterna på scen för både till kvantitet och kvalité var det ännu en gång en ynnest att få se och (nästan) höra två uppenbart rutinerade artister bjuda på sig själva till hundra procent.
   En setlist är för Richard Lindgren aldrig huggen i sten och därför blev det några ändringar i repertoaren jämfört med onsdagens Stampen-spelning. Det började ganska programenligt under de fem första låtarna men sedan kom några rejäla överraskningar i form av den 11 minuter långa "How long" och "Song for Claudia", sången till den italienska tv-presentatören.
   Med två italienare i kompet, Riccardo Makkabruni och Marco Rovino som växlade mellan mandolin, gitarr och piano, låg Richards italienska tema nära tillhands mest hela tiden men blev än mer tydligt när han la ifrån sig instrumenten och med själ och hjärta bjöd på en brinnande version av Dean Martins gamla slagnummer "Return to me", inklusive några italienska glosor och häftiga danssteg. En cover som blev så mycket bättre live än på skiva.
   På Richards egna slagnummer "From Camden town to Bleecker Street" fick han hjälp av gamle vännen och örebroaren Olle Unenge för att i finalnumret, Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor", fullkomligt explodera i en både rivig och rytmisk karneval med även Shoutin' Red på scen.
   I kvällens sista låt tangerade låtvalet Shoutin' Reds countryblues-kryddade repertoar som inledde konsertkvällen med nästan en timme ljuvligt akustiskt gitarrspel och en kraftfull och tveklös röst.
   Ingen hörde vad Shoutin' Red försökte förklara mellan låtarna men musikaliskt var det än en gång en ynnest att få uppleva en 24-årig anspråkslös men musikaliskt fullfjädrad Enköpingstjej förvandlas till en unik traditionell bluesartist. Även hon hade stuvat om rejält i låtlistan, inledde med "Statesboro blues" och "Labor blues" och avslutade med "I never cried", där höjdpunkten ännu en gång blev den brittiska folksången "Geordie".

Richard Lindgrens låtar:
Dead man
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Mezcal Mae
Sunday T-blues
How long
Song for Claudia
Return to me
From Camden Town to Bleecker Street
Make me a pallet on the floor

/ Håkan

LARM-extra!

PÅ MÅNDAG ÄR DET DAGS ATT BERÄTTA om Larms sista nummer, #17, från våren 1984, i min serie om den unika rocktidningens historia. Och här nedan har Staffan Solding, en av hjärnorna bakom tidningen, mejlat ytterligare några intressanta minnen från den entusiastiska Larm-tiden:

Visst var det en häftig känsla varje gång vi hämtade tidningarna från tryckeriet. Lyckliga som små barn när de får godis. Vi lastade personbilar någonstans uppåtlandet och körde på fälgarna ner till Malmö. En tid bar vi upp de till min lägenhet på andra våningen för att gnugga på adresser. Detta var före tiden för datainspektionen och medlemsregister på dataminne och utskrift på klisteretiketter.

Där satt vi och pysslade, ett gäng musiknördar, och bråkade om vilka plattor, låtar och artister som var bäst. Och sådana redaktionsmöten sen. Men roligt hade vi. Lennart slet med att få in bidrag från skribenter som aldrig höll vad de lovat. Jag höll på med skattemyndigheterna för att få momsbefrielse, Dennis med datainspektionen om vilken typ av medlemsregister vi skulle ha, Peter med PostorderLARM, o s v... Mycket pyssel utöver det rent musikaliska för att få det att rulla.

Men det var nog lite tufft också att komma in i vår inre krets. Många ville men få var kallade. Olle Berggren, långvarig medarbetare på Kvällsposten, slängde vi ut för att han skrev så dåliga artiklar. Många viljor. Jag tror att det var därför Lennart gav upp. Han fick inte bestämma allt själv. Det var inte längre hans tidning. Efter hand krävde respektives familjer allt mer och vi blev lite tröttare.

Vi kände nog också att vi hade gjort en kultgärning. Sveriges första riktiga Fanzine. Stolta över det intryck tidningen faktiskt gjorde i musiksverige. Ja, annars hade väl inte du så här 35 år senare plockat fram dem igen.

Omslaget till Staples-numret hade vi en diskussion med våra layoutare om. Det var ju gnuggbokstäver som gällde, så Bengt Lander och Bo Zadig fick verkligen slita som djur. Vi kände inte vi kunde tjata och stressa dessa nyckelpersoner så de hoppade av. Därav blev inte utgivningstakten den som vi hade planerat alltid.

Vi hade ingen riktigt bra bild till omslaget, men det skulle vara Staples. Bo fick se skivomslaget till den samlingsplatta med Staples som vi hade framme. Det var Peter Thulins. Den här skulle man kunna göra något med, sa Bo. Men vi skulle behöva frilägga gitarren lite. Någon föreslog då att vi kunde väl klippa söder skivomslaget så det passade, och vi såg hur Peter bleknade och började resa sig upp för att rädda sitt skivomslag. Så gick det till.

Ja, en ögonblicksbild från LARM-tiden.

Ha det bra.

Staffan

/ Håkan

Tributes: Kurt Weill

Kurt Weill (1900-1950) var en tysk tonsättare av judiskt ursprung. Mest känd för sina framgångsrika operaprojekt, bland annat Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall, och samarbetet med textförfattaren Bertolt Brecht tillhör musikhistorien. Av förklarliga skäl flydde Weill från Tyskland via Frankrike till USA under 30-talet. Där fortsatte han producera uppmärksammade musikaler, operett- och filmmusik fram till sin död.


"Lost in the Stars - the music of Kurt Weill" (A&M, 1985)

Egentligen befinner jag mig på djupt vatten när jag lyssnar och ska bilda mig en uppfattning om den här skivan. Tysk opera ligger musikaliskt inte så nära mitt generella musikintresse nämligen. Däremot har väl namnet Kurt Weill, mannen bakom kompositionerna på den här skivan, tangerat min sfär några gånger under fyra decennier. Och då är det främst låtarna "Alabama song" (Doors), "Surabaya Johnny" (Pugh/Imperiet) och evergreen-låten "Mack the knife".
   Det är ju just rockartisternas närvaro som gör skivan intressant för mig. Mellan de tunga, seriösa och ibland jazziga ögonblicken är det faktiskt Stan Ridgway (Wall Of Voodoo), Marianne Faithfull, Richard Butler (Psychedelic Furs), Lou Reed, Aaron Neville och Todd Rundgren som höjer den musikaliska nivån.
   Jag inleder det koncentrerade lyssnandet av den här skivan med att läsa de tre(3!) långa omslagstexterna om Kurt Weill och upptäcker en fascinerande och sann historia om en tysk som flydde via Frankrike till USA. Underbara berättelser som kronologiskt förklarar Weills historia och utveckling. Därför blir jag en aning förvirrad när låtarna på den här hyllningsplattan hoppar lite hit och dit i Weills historia.
   Producenten Hal Willner, mannen bakom många konceptskivor, har inte försökt moderniserat Kurt Weills musik utan hela skivans sound befinner sig på en seriös nivå med en ibland lite väl allvarlig ton i botten. Det här är ju trots allt operamusik eller musikal som man inte i första hand leker med.
   Sömniga symfoniska partier bryts effektivt av med sånglåtar där populärartisterna får chansen att göra en insats i den allvarliga musikbranschen. Stings version av "The Ballad of Mac The Knife" rimmar ju väldigt trovärdig med den just då startade solokarriären och får här god hjälp av sina egna kompmusiker.
   "September song" låter också som en naturligt anpassad Lou Reed med karaktäristisk röst, elgitarr och ett Uptown Horns i bakgrunden. En suggestiv laidbackrockig höjdpunkt på skivan.
   Richard Butler och Ellen Shipley gör nästan rock av "Alabama song", dock utan att utmana Doors legendariska tolkning. Mötet mellan elektronisk rock (Todd Rundgren) och en jazzig tenorsaxofonist (Gary Windo) tillhör också skivans modernare ögonblick. Och jag tänker rockmusikal.
   Låtarna med Marianne Faithfull (arrangerad av Chris Spedding), Dagmar Krause och Aaron Neville smälter mer naturligt ihop med konceptskivans seriösa prägel. Faithfulls samarbete med Hal Willner fick en fortsättning några år senare på albumet "Strange weather" med nästan samma jazziga inramning.
   Den annars intressante Van Dyke Parks symfoniska pauslåtar har däremot svårt att sätta sig i min hjärna.

1. Steve Weisberg: "Introduction from Mahagonny-Songspiel"
2. Sting and Dominic Muldowney: "The Ballad of Mac The Knife" (from The Threepenny Opera)
3. The Fowler Brothers and Stan Ridgway: "The Cannon Song" (from The Threepenny Opera)
4. Marianne Faithfull and Chris Spedding: "Ballad of the Soldier's Wife"
5. Van Dyke Parks: "Johnny Johnson Medley"
6. Ralph Schuckett with Richard Butler, Bob Dorough, Ellen Shipley and John Petersen: "Alabama Song" (from Rise and Fall of the City of Mahagonny)
7. Armadillo String Quartet: "Youkali Tango"
8. John Zorn: "Der Kleine Leutnant Des Lieben Gottes" (The Little Lieutenant of the Loving God) (from Happy End)
9. Lou Reed: "September Song" (from Knickerbocker Holiday)
10. Carla Bley with Phil Woods: "Lost in the Stars"
11. Tom Waits: "What Keeps Mankind Alive?" (from The Threepenny Opera)
12. Dagmar Krause: "Surabaya Johnny" (from Happy End)
13. Mark Bingham with Johnny Adams and Aaron Neville: "Oh Heavenly Salvation" (from Mahagonny)
14. Todd Rundgren with Gary Windo: "Call From The Grave/Ballad In Which MacHeath Begs All Men For Forgiveness" (from The Threepenny Opera)
15. Charlie Haden and Sharon Freeman: "Speak Low" (from One Touch of Venus)
16. Van Dyke Parks: "In No Man's Land" (from Johnny Johnson)

/ Håkan

En ovanligt koncentrerad Richard

Foto: Fanny Holm

Foto: Olle Unenge

Foto: Carina Österling

Foto: Arne Swedin

RICHARD LINDGREN
& MANDOLIN BROTHERS
SHOUTIN' RED
Stampen, Stockholm 15 april 2015
Min plats: I baren 10 m framför scenen
Konsertlängd: 21:00-21:52 (SR, 52 min) och 22:12-23:36 (RL, 84 min)

Med en snabbutryckning till Stockholm mötte vi upp konsertpaketet, som leds av Richard Lindgren, på gemytliga alltid välbesökta Stampen. En duo Rootsy-kollegor som tillsammans med två italienare (Mandolin Brothers) genomför ett antal spelningar runt Sverige just nu och närmast gäller det Örebro på fredag och en spännande spelning på Saluhallen.
   Konserten på Stampen var premiär på många sätt. Det var första konserten i turnén med rutinerade Richard Lindgren tillsammans med 24-åriga Felicia Jangard Nielsen, numera mer känd som Shoutin' Red. Det var dessutom första gången som Richards nyblivna italienska vänner i Mandolin Brothers stod på en svensk scen.
   Efter några uppmärksammade framträdanden i Örebro, på Live at Heart och Folk at Heart, och ett mer än imponerande debutalbum, "Introducing: Shoutin' Red", var det trots allt spännande att se Shoutin' Red på en traditionell scen fast repertoaren till övervägande del innehöll 80-90 år gamla låtar.
   På ett så dags pratigt och stimmigt fick hon effektivt tyst på publiken med sin blott akustiska gitarr och markerat kraftfulla röst. Knappt ingen hörde hennes mellansnack men med huvudsakligen låtar från albumet och röst, de där alldeles unika röstresurserna, var det inte svårt att uppfatta publikens påtagliga intresse. Det där genuint autentiska soundet på gitarren, den fina finger picking-tekniken, försvann väl något i den stimmiga lokalen men röst och de urgamla tidlösa låtarna gav konserten ändå en aktuell klang.
   Stampen har på lördageftermiddagarna en öppen och spontan scen där sångare och musiker vandrar upp och ned på scen och under onsdagskvällen upprepades den proceduren några gånger. Mats Qwarfordt, från skivbolagskollegorna i Yonder, gästade Shoutin' Red med ett av sina 17(!) munspel och underströk den genuina blueskänslan ytterligare.
   Naturligtvis var hennes scenrepertoar till stor del hämtad från det helt aktuella albumet, med toppar som "Geordie" och "When the levee breaks", men bjöd också på några överraskningar. Först en instrumental låt som jag inte kunde identifiera, sedan en cover på Bob Dylans "It ain't me babe" och till slut, som extralåt, Bo Carters gamla "Cigarette blues".
   Jag har upplevt Richard i så många olika sammanhang att jag nu har tappat räkningen. Jag har sett honom med sitt ursprungliga skånska band, med sitt Dylan-coverband, som soloartist, som duo tillsammans med Olle Unenge, med sitt Örebrobaserade band för några år sedan och nu tillsammans med Mandolin Brothers, de båda italienska musikerna Riccardo Makkabruni, piano, och Marco Rovino, elgitarr och mandolin.
   Efter några turnéer i Italien känner Richard och italienarna varandra och den musikaliska uppbackningen, ofta elgitarr och piano, var följsam och tajt fast förberedelserna inför turnén har varit begränsade. I Hilda Törnqvist-hatt och med akustisk gitarr bjöd en osedvanligt koncentrerad Richard på ett urval av sin numera rikliga repertoar utan tanke på att vara aktuell eller försöka sälja senaste albumet "Sundown on a lemon tree",
   Titellåten och Dean Martins gamla italienskt kryddade coverlåt "Return to me", när en inspirerad Richard tog några danssteg på scen, var undantag denna kväll. Enda överraskningen var sångerskan och Stockholmstjejen Fanny Holms plötsliga gästande på "One step behind", en låt som vanligtvis inte ingår i Richards repertoar. En personlig kvinnlig röst som gav konserten ytterligare en dimension.


Shoutin' Reds låtar:
Frankie and Albert
I never cried
When the levee breaks
Instrumental låt
Statesboro blues
Labor blues
Geordie
Crazy blues
It ain't me babe
Hesitation blues

Extralåt
Cigarette blues

Richard Lindgrens låtar:
Dead man
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Mezcal Mae
Sunday T-blues
Drunk on arrival
One step behind
Return to me
Back to Brno
Going down the road feeling bad
From Camden Town to Bleecker Street

Extralåt
Tomorrow is a long time

/ Håkan

Rocksångerska av stora mått

Foto: Anders Erkman
Efter några år i Göteborgsgruppen Extra inledde Anne-Lie Rydé en solokarriär under 1983. Samtidigt som hennes soloalbum "Anne-Lie Rydé" släpptes turnerade hon som framförallt körsångerska med Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band. Där fick hon chansen att framföra sin hitlåt "Segla på ett moln", skriven av Per Gessle, och fick då stor uppmärksamhet som ledde till tv-engagemang och en egen turné med eget kompband på våren 1984.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 1984.

ANNE-LIE RYDÉ
Lord Nelson, Örebro 1 mars 1984

Förra årets stora komet på den svenska rockscenen, Anne-Lie Rydé, lockade inte oväntat massorna till Lord Nelson på torsdagskvällen. Det var spänning och förväntan blandad med nyfikenhet inför Anne-Lies turnépremiär som soloartist.
   På gott och ont har hon förknippats så koncentrerat till bara en låt, Per Gessles hypnotiska jättehit "Segla på ett moln", som helt tagit intresset från den i övrigt starka men något ojämna debutalbumet som kom i höstas.
   I doakören på Dan Hylanders och Py Bäckmans höstturné grundlade hon intresset för sin person som nu når sin självklara kulmen med en med spänning emotsedd soloturné.
   Vid tv-framträdanden har Anne-Lie Rydé omgivit sig med Raj Montana Band men reser nu med ett mindre, tätare, tyngre och rockigare komp där effekterna är färre men utstrålningen starkare.
   För många, och kanske den största delen av den stora publiken, var "Segla på ett moln" konsertens höjdpunkt som trots rökmoln aldrig riktigt ville lyfta på konserten. Däremot var det roligare att höra hennes egna låtar från skivan som har samma unika dragningskraft.
   Med bara ett album i bagaget blev repertoaren tunn och kort men Anne-Lie gjorde några välvalda covers med en oanad bredd. Från hårdrock och gammal rock ("Louie Louie") till Burt Bacharach ("Anyone who had a heart") och Magnus Lindberg ("Ljudet av ett annat hjärta").
   Anne-Lie Rydé har en stark och omfångsrik röst som hon valde att använda på ett genialt skickligt sätt. Hon är en rocksångerska av stora mått. Ett under av välsång.

Bandet:
Peter Nicolaisen, gitarr och sång
Mats Olausson, keyboards och sång
Rolf Alex, trummor
Tommy Cassemar, bas

Låtarna:
Kungar
Ögon ser dig
Du kysste mig
Ljudet av oss två
Anyone who had a heart
Ensamt barn
Nutbush city limits
Young blood and hot property
Jag vägrar

Extralåtar
Segla på ett moln
Cirkulera

Extra extralåt
Louie Louie

/ Håkan

Percy Sledge (1940-2015)

Jag tror ingen soulsångare eller artist överhuvudtaget så tydligt har förknippats med en och samma låt som amerikanen Percy Sledge. I alla fall uppfattade vi det så i Europa i mitten på 60-talet när "When a man loves a woman" härjade på alla listor och att det i övrigt blev tyst från Sledge. Annat var det i hemlandet USA där starka låtar som "Warm and tender love", "It tears me up" och "Take time to know her" gjorde Percy Sledge till ett klassiskt namn bland alla soulballadsångare.
   Percy var dessutom pionjär på området och hans "When a man loves a woman" var den första hitlåten som satte den lilla Alabama-staden Muscle Shoals, där låten spelades in, på kartan. En låt som han i stort sett gav bort till sina kompmusiker, basisten Calvin Lewis och organisten Andrew Wright, som därmed fick alla royaltypengarna. Sledge skrev aldrig någon mer låt och teamet Lewis-Wright är som kompositörer bara kända för en enda sång, låt vara en mångmiljonsäljande klassiker och evergreen.
   Låten låg bara fyra veckor på Tio i Topp men Percy Sledge blev ändå ett oförglömligt namn med en röst som etsat sig fast för evigt. Och låten har liksom överlevt alla coverversioner, och då minns jag ändå Michael Boltons fullständigt hemska tolkning från 1991, fast den effektivt har spelats sönder genom åren.
   Jag såg Percy Sledge live i Örebro Konserthus 2005 där han fanns med i ett artistpaket tillsammans med Mikael Rickfors och La Gayla Frazier. Rickfors-samarbetet var logiskt då Sledge året innan gjorde comebacksalbumet "Blue night" där just Rickfors hade skrivit titellåten och sjöng duett med Sledge på en annan låt. Det finns också uppgifter på att Percy Sledge besökte Örebro på 60-talet.
   Percy Sledge dog av levercancer idag 14 april 2015.

/ Håkan

BOX #4 ELDKVARN

ELDKVARN: Den goda skörden 1971-2011 - De första 40 åren (Capitol/EMI, 2011)

KAN JAG SOM MUSIKÄLSKARE FÅ FÖR MYCKET och överdosera min älskvärda hobby? Jag ställer mig själv frågan när jag har Eldkvarns mastodontverk i min hand, läser de långa och många intressanta artiklarna i boxen och sedan först och främst lyssnar på stora delar av bandets karriärhistoria. "Den goda skörden" är så omfattande att jag nästan får kramp när jag ger mig hän och får ägna flera veckor åt att lyssna, fundera på mitt eget förhållande till bandet, analysera, läsa och till slut sammanfatta allt i de här raderna.
   Eldkvarn-boxen, som egentligen är en grandios 154-sidig biografibok i lp-format, täcker bandets historia från 1971 till nya låtar och överblivet material från det då (7 december 2011) nyligen släppta albumet "De berömdas aveny". På 10 cd, 178 låtar, lyssnar jag på officiellt material från varje Eldkvarn-album plus rariteter med outtakes på outgivna låtar och ett stort antal tidigare opublicerade liveinspelningar. Till den redan rekordstora samlingen kan vi dessutom lägga till ett exklusivt USB-minne ("Eldstickan") där det återfinns ytterligare 24 hela konserter(!), en stor mängd demos och repetitioner. Någon noggrann person har räknat ut att boxen sammanlagt innehåller 490 låtar! Tala om överdos...
   Den här samlingen släpptes alltså bara två veckor innan jul 2011. En "julklapp" till mig själv som jag aldrig riktigt hann öppna den julen utan först nu har jag på allvar gått på djupet i det nästan ogenomträngliga materialet.
   På sätt och vis känns det som Eldkvarn alltid har funnits och underrubriken till samlingen är mycket riktigt "De första 40 åren". Officiellt inleds historien 1971, då de tre Eldkvarn-killarna Plura, Carla Jonsson och Tony Thorén började sin artistbana i gruppen Piska Mig Hårt, men här finns faktiskt ett autentiskt avtryck från april 1970. På en ungdomsgård i Norrköping uppträder bröderna Jonsson under gruppnamnet The Lamps och spelar Pluras låt "After I was with you". Men på den amatörinspelningen är det ganska omöjligt att urskilja varken text eller eventuellt budskap.
   Få band har som Eldkvarn haft så många toppar och så många dalar under sin karriär. Sammantaget blir det så här i efterhand en fantastiskt intressant historia med många soundförändringar, medlemsbyten och upp/ner i kommersiella siffror.
   Vägen till Eldkvarns första höjdpunkter i slutet på 70-talet är lång men händelserik. Under Piska Mig Hårt-epoken 1971-1976 och även under Eldkvarns första år påverkades bandet av det just då rådande svenska proggklimatet i både sound och Pluras texter. "Sportfiskaren" ekar Nationalteatern men i drivet på "Pa-Pa-Paris" (1974) och ska-rytmerna på "Sömnlösa dagar" kan man både i låtskrivande och sound ana en storhet i vardande.
   Så sent som 1978 på albumet "Pantad och såld" fanns progginfluenserna kvar i Eldkvarns repertoar. "Holberg hotel", en låt som Eldkvarn uppgraderade 1988 på "Cirkus Broadway"-föreställningarna, sjöngs av Wenche Arnesen 1978 och det är inte så uppseendeväckande att låten senare har hamnat på proggsamlingsskivan "För full hals Proggen 1967-79". Men på härligt rockiga "Staden och slut", sista spåret på "Pantad och såld", faller allt på plats och bäddar för rockgruppen Eldkvarns första album "Pojkar, pojkar, pojkar" året efter.
   Nu hade gruppen en ny trummis, Werner Modiggård som officiellt hette Raga de Gosch, och utvecklingen till fullbordat rockband var klart. Under några år på tre starka album, utdrag från "Pojkar, pojkar, pojkar", "Musik för miljonärer" och "Genom ljuva livet" gör CD2 till samlingens mest homogena höjdpunkt, tillhörde Eldkvarn den exklusiva skaran av Sveriges bästa rockgrupper. Både på skiva och live.

SEDAN VAR DET DAGS FÖR BANDETS FÖRSTA vågdal med ljudexperiment i den nya moderna genren bland hippa skivbolagskollegor som Lustans Lakejer, Ratata, Mockba Music och Zzzang Tumb. Bandet tillhörde inte mina favoriter under åren 1982-84 men några enstaka pärlor fick de trots allt ur sig under de här problematiska åren.
   "En clowns historia" var och är en av bandets finaste låtar. Liveversionen av "Hjärtats lust" och demon "Höstens guld" är värda en större uppmärksamhet och "I natt" har ju växt till en livefavorit på senare år. CD3 är en klar parentes i den här samlingen.
   Det långa EMI-samarbetet fick sin start 1984 på den London-inspelade "Ny klubb" som kanske är Eldkvarns värsta bottennotering. Rhodes Chroma- och Prophet 5-syntar och wah-wah-gitarrer var inte det goda receptet och bandet gick verkligen på tunn is. En gnälligt ekande Plura framför skimrande tekniska detaljer var långt från Eldkvarn-idealet. Den engelska diskoversionen av titellåten "Ny klubb" slapp vi höra då och nu är den bara beviset för att bandet inte visste vad de gjorde.
   Från ett nästan splittrat läge efter London kom det nydesignade bandet tillbaka oväntat starkt redan året därpå. Bytte Londonmiljön till det innersta Värmland i Koppom och på "Utanför lagen"-albumet är de där de hör hemma i det trygga gemytliga Eldkvarn-soundet. Och till råga på allt får jag höra en för mig ny Carla-outtake i "Den bästa tiden" som har klara hittendenser fast arrangemanget är sjukt synt- och klaviaturbaserat.
   Efter den kvalitetscomebacken var det dags för Eldkvarn att kliva in i nästa synnerligen framgångsrika epok under åren 1987-89 när de producerade klassiker som "Himmelska dagar", "Kungarna från Broadway", livespektaklet "Cirkus Broadway" och "Karusellkvällar". Slutet på CD4 och hela CD5 bjuder på grymt starka men väldigt kända låtar. Förutsägbar och en inte så spännande sekvens på samlingen fast bandet under de här åren utökade ljudbilden med fiol, banjo, steelguitar och tjejkör. Cd:ns sista låt är ändå en tidigare outgiven raritet, "Den bästa tiden av ditt liv" tillägnad skivbolagets vd Rolf Nygren på hans 50-årsdag. En avskalad och harmonisk låt med bara bröderna Jonsson.
   I höstas, i samband med Mickey Jupps grandiosa box "Kiss me quick, squeeze me slowly", blev det diskussioner om innehållet på samlingsalbum eller karriärsammanfattande cd-boxar ska följa historien år för år (vara kronologiska) eller inte. "Den goda skörden" berättar inte heller historien från 1971 till 2011 kronologiskt i varje detalj men senare låtar faller i de flesta fall in tämligen naturligt i historien. Som exempelvis Carlas nyskrivna, självbiografiska men dock anonyma "Fem tjänstemän (balladen om Eldkvarn)" och nyinspelade "Jag går på promenaden", Ulf Lundells 70-talscover, som inleder hela samlingen.
   90-talets inledning blev nästa dipp för Eldkvarn. "Legender ur den svarta hatten" var i mina öron ett extremt mellanalbum och de åtta exemplen från skivan här får mig inte att ändra åsikt. Lite otajmat kom samma år Eldkvarns första karriärsammanfattande cd-box "Den långa färden" där texten i titellåten ("bärga den goda skörden") gav titel till den nu aktuella samlingen. En låt som gästas av Mauro Scocco och Eva Dahlgren och stundtals reciteras men inte är så episkt underbar som kanske speltiden 6:33 kan ge sken av.
   Så kom nästa legendariska lappkast i Eldkvarns historia när de gick från medioker säkerhet på "Legender..." till samplat oväsen på skivan "Pluralism" och skramligt ursinne på scen. Jag minns skivan som än mer högljudd och provokativ och Plura och Eldkvarn befann sig just då långt från det folkliga tv-ljuset. Men paradoxalt nog var det från "Pluralism" som signaturen "Vår lilla stad" hämtades till Pluras kök 18 år senare...

LÅNGSAMT BÖRJADE ELDKVARN I MITTEN PÅ 90-TALET att ta sig tillbaka till det trygga, hemvävda och personliga. Några låtar från den här tiden, "In från regnet", "Månen och solen" och "Nånting måste gå sönder" tillhör mina absoluta Eldkvarn-favoriter. Werner Modiggård och Claes von Heijne var snart tillbaka i bandet och den här nygamla upplagan kan i år fira rekordlånga 18 år tillsammans.
   Sedan är vi framme hos mitt personliga hat/kärleksförhållande till albumet "Limbo". Recensionen av skivan är min bjudning till motvallskänslorna men när jag skrev den fem dagar innan skivan släpptes 1999 hade jag ingen aning om att det just då var jag mot världen. Sällan har jag varit så vilse på ett stickspår utan kamrater. Men 10 minuter långa "27" känns som 27 minuter monotoni som jag än idag har riktigt svårt att ta till mig. Men tre av mina favoritlåtar finns trots allt med här.
   Redan med nästa skiva, "Död stjärna", var Eldkvarn tillbaka på min årsbästalista. Carlas "Runt solen" är en fantastisk låt och en fin liveversion av titellåten visar att det var här nånstans 2002 som bandet började fullända sina konserter.
   Mellan alla konventionella album gjorde bandet här en liten inofficiell avstickare. "IFK", Carlas hyllningslåt till IFK Norrköping, är en udda och för mig okänd låt som framförs av Eldkvarn utan Plura. En bra fotbollslåt, rockig och med ett friskt driv.
   Om en vecka, 20 april, är det tio år sedan "Atlantis" släpptes och med det Jari Haapalainen-producerade albumet nådde den 34 år gamla gruppen en ny och tidigare ouppnådd nivå, såväl musikaliskt, kommersiellt och kreddmässigt. Plötsligt var Eldkvarn ett namn även bland hippa recensenter och Haapalainens ljudbild, en sorts slarvig exakthet, var en klockren revolution samtidigt som låtarna hade blivit än starkare.
   Utan att gå in närmare på alla gränslösa succéer därefter, de två sista cd-skivorna på den här samlingen ägnas åt gruppens senaste sexårsperiod, så kan vi blicka tillbaka på en tämligen fantastisk period. Produktiv på gränsen till överambitiös men också mycket kvalité. Framgångarna födde också ett kreativt flöde hos framförallt Plura som började blogga, skrev biografin "Resa genom ensamheten", liveskiva, kyrkokonserter, tv-program och rader av kokböcker. Plus alla nya Eldkvarn-låtar.
   Förutom utdrag från de senaste framgångsrika skivorna är livematerial och outtakes begränsat från den här tiden och jag hittar få intressanta detaljer. En liveversion av "Kråkor och konjak", låten jag saknade bland "Karusellkvällar"-låtarna, gör mig dock tillfredsställd.
   I omfång är Eldkvarn-boxen oöverträffad bland alla cd-boxarna på min lista. Kanske med undantag för Ulf Lundells "Under vulkanen" som var än mer omfattande med både cd-skivor och dvd. Men med USB-minnets material också, uppskattat av Tony Thorén till ett omfång motsvarande 30 cd(!), är nog "Den goda skörden" ett rekord i sig.
   Min energi har inte riktigt orka plöja igenom det oändliga konsertmaterialet på USB-minnet. Jag har letat upp de riktigt exklusiva ögonblicken, några helt outgivna spår, och har ännu en gång fastnat för en Carla Jonsson-låt, "Snäckornas skal", som är en outtake från "Limbo"-skivan.
   "Den goda skörden" är som sagt också en biografi i ord där Eldkvarn-killarna, Mauro Scocco, Peter LeMarc och några mediaprofiler berättar sina ofta underhållande och personliga historier om bandet.

/ Håkan

Tillfällig parentes för Rickfors

1984 var en mellanperiod i Mikael Rickfors karriär. Samarbetet med sitt ytterst skickliga kompband hade resulterat i tre bra album, "Kickin' a dream" (1979), "Tender turns tuff" (1981) och "Blue fun" (1983), och åtskilliga turnéer. Men nu var han utan både skivkontrakt och kompband och gav sig ut på egen hand.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/5 1984.

MIKAEL RICKFORS
Lord Nelson, Örebro 16 maj 1984

Mikael Rickfors gör det många andra artister också gör för tillfället. Han förenklar och ger sig ut på turné själv med gitarr och rytmmaskin som komp. I Rickfors fall är det mer vågat än något annat fall för han har byggt upp ett enormt rykte som en stor konsertartist med sitt väl sammansvetsade band.
   Men Rickfors har en så pass egen profil och udda framtoning att absolut ingenting kunde gå fel med den rösten fast de flesta låtarna var covers och arrangemangen annorlunda.
   Mitt fördomsfulla hjärta gjorde ohälsosamma krumsprång när Rickfors presenterade rytmmaskinen. En apparat som skvallrade om otillräcklighet och många låtar fungerade precis lika bra utan mekaniska rytmer ty hans eget gitarrspel visade sig ha oanade kvalitéer.
   Av repertoarens tolv låtar var hälften originallåtar. Resten var en udda blandning lånade låtar från flera olika håll. Från det svarta Amerika (Percy Sledge och Otis Redding) till både J J Cale och Bee Gees. Och med sin souldränkta stämma hade Rickfors inga problem att gestalta låtarna med både känsla och kraft.
   Nuvarande konsertformatet är en tillfällig parentes i Rickfors rockkarriär och utan att direkt jämföra kunde jag ändå inte undgå att stundtals sakna hans täta kompband. Ibland verkade det som att även Rickfors själv hade de tankarna.

/ Håkan

Covers: Louise Hoffsten

LOUISE HOFFSTEN: Bringing out the Elvis (Warner, 2014)

Jag tittar i kristallkulan och ser att säsongsavslutningen i min coverkategori i många fall handlar om ensidigt material. Där urvalet av coverlåtar på skivorna koncentrerar sig kring en enda grupp, en låtskrivare eller en gitarrist. Eller, som idag, en historisk rocksångare, Elvis Aaron Presley, som idag hade varit 80 år om han hade levt ett mer hälsosamt liv.
   En lustig tillfällighet är att den här skivan, precis som förra veckans Refreshments-album, är inspelad av en svensk artist i Memphis. Men Louise har inte som Gävlegruppen spelat in i Sun-studion, där Elvis en gång höll till, utan använde en annan nästan lika klassisk studio i april-maj 2013, Ardent Studios.
   Louise hävdar i sin "programförklaring" att hon ville göra Elvis låtarna till sina egna utifrån en kvinna. Jag kan inte med bästa vilja säga att hon som helhet har lyckats. Jag trodde i min enfald att Louise skulle göra en avskalad, känslig med just en kvinnlig tolkning av låtarna men med enbart amerikanska musiker i studion är det kanske mission impossible.
   På ett spår, "King Creole", tar Billy Gibbons från ZZ Top all plats i både studion och i arrangemanget men det gäller även gitarristen Steve Selvidge och hammondspelaren Al Gamble på övriga spår. Jag tror faktiskt Louise hade hittat en mer personligt avslappnad ton med ett svenskt band där borta.
   Det är lite bättre i den känsliga balladen "Just pretend" och även "True Love Travels On A Gravel Road" fungerar trots blås. Men på "So glad you're mine" hör jag ett överlastat storband, cocktailbarversionen av "Love me" är försumbar, "Day tripper"-gitarrintrot i "Put the blame on me" är helt malplacerat och "When it rains it really pours" utvecklas till rena gitarrmassakern.
   Och när jag tror att de flesta övertramp är gjorda fläskar denne Selvidge på i "It feels so right" som en vettvilling och Hoffstens hjärtesak förvandlas till en högljudd gubbröra med alldeles för överdimensionerade gitarrsolon utan slut.
   Den avslutande lågmälda versionen av "Heartbreak hotel", med bara en dobro, munspel och röst, fungerar i någon mån som tröst och ger en fingervisning om hur hela skivan skulle ha producerats och då resulterat i en skiva som jag ville höra igen.

1. Tryin' To Get To You (Charles Singleton/Rose Marie McCoy)
1954. Singel-b-sida ("Please please") med The Eagles.
2. A Mess of Blues (Doc Pomus/Mort Shuman)
1960. Singel-b-sida ("It's now or never") med Elvis Presley.
3. Just Pretend (Guy Fletcher/Doug Flett)
1970. Från albumet "That's the way it is" med Elvis Presley.
4. King Creole (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1958. Från ep:n med samma namn med Elvis Presley.
5. True Love Travels On A Gravel Road (Dallas Frazier/Arthur Leo Doodle Owens)
1968. Singel med Duane Dee.
6. Mystery Train (Herman Parker/Sam Phillips)
1953. Singel med Little Junior's Blue Flames.
7. So Glad You re Mine (Arthur Crudup)
1946. Singel med Arthur "Big Boy" Crudup.
8. Love Me (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1954. Singel med Willy and Ruth.
9. Put The Blame On Me (Norman Blagman/Kay Twomey/Fred Wise)
1961. Från albumet "Something for everybody" med Elvis Presley.
10. When It Rains It Really Pours (William Robert Emerson)
1955. Singel med Billy "The Kid" Emerson.
11. It Feels So Right (Fred Wise/Ben Weisman)
1960. Från albumet "Elvis is back" med Elvis Presley.
12. Heartbreak Hotel (Mae Boren Axton/Tommy Durden/Elvis Presley)
1956. Singel med Elvis Presley.

/ Håkan

Twickenham/4

Nu har jag kommit till det sista kapitlet i min lilla exkursion runt i Richmond/Twickenham-området. Från Eel Pie Island rekommenderar jag starkt den natursköna promenadvägen längs Themsen längs Marble Hill Park mot Richmond Bridge men vi tog stora vägen Richmond Road av ett speciellt skäl: puben The Crown.
   Det stora rappade huset i hörnet till Crown Road ser egentligen alldeles för elegant ut på utsidan, alldeles för välordnat och snyggt på insidan och som jag först uppfattar som helt historielöst. Men här fanns i mitten på 60-talet en stor och viktig folkmusikscen där namn som Beverley (innan hon gifte sig med John Martyn), Bert Jansch, John Renbourn (innan de bildade Pentrangle), Alex Campbell och även amerikanen Jackson C Frank spelade regelbundet.
   Det var en för tillfället rik och välmående tid för folkmusik i England, som exempelvis fick Paul Simon att flytta dit och spela på folkmusikklubbar och coffeehouses. Och spelade även in sitt soloalbum "The Paul Simon songbook" i England. Där han gör en första version av "I am a rock". Men det finns inga uppgifter om att Simon spelade på The Crown.
   Kring 1968 ändrades den musikaliska inriktningen på The Crown, bluesrocken upplevde ju en revival, med många okända band på programmet. Men ryktet säger att Free gjorde en av sina tidiga spelningar på The Crown.
   Bluesrockinriktningen lockade till sig delar av Eel Pie Island-publiken som ibland var lite väl stökig och bråkig. Det resulterade i att det folket bannlystes från puben och den levande rockmusiken tystnade på The Crown.
   Men det förekommer tydligen fortfarande en viss levande musikverksamhet på The Crown. På trottoaren utanför står en griffeltavla som meddelar att The River spelar på söndagskvällen. Det var dock inget som för stunden lät intressant ty längre upp på St Margaret's Road lockade dottern och hennes sambo med en klassisk Sunday Roast i hemmiljö...

/ Håkan

Twickenham/3

På väg nedför London Road österut passerar vi en polisstation, Metropolitan Police. I gatukorsningen där A305:an byter namn från Richmond Road till King Street upptäcker vi på håll, mellan byggnaderna på Water Lane, den spektakulära gångbron från fastlandet till Eel Pie Island. På den ön, som i dagligt tal bara kallades "Island", utspelade sig ren och skär rockhistoria från tidigt 60-tal till 1971. Men historien om Eel Pie Island är givetvis längre än så.
   1830 byggdes, på den bortre sidan, det berömda hotellet som nästan 130 år senare skulle bli centralpunkt under de musikaliska decennierna från slutet av 50-talet. 1898 utökades huset med en danssalong, under 30-talet utnyttjades lokalerna för danstillställningar, efter kriget drog jazzmusiken in i huset, under tidigt 50-tal tynade den levande musiken bort och 1956 var Island en praktiskt taget tyst musikalisk ö som än så länge saknade en fast bro över Themsen.
   Men samtidigt som gångbron byggdes 1957 började Eel Pie Island Hotel och hela ön leva upp igen som ett levande och spännande musikställe med populära tradjazznamn som Ken Colyer, Acker Bilk och Kenny Ball på programmet. Det förekom också några sporadiska skiffleband men det var jazzmusiken som dominerade fram till några år in på 60-talet. Men hösten 1962 inleddes en ny musikalisk era på Eel Pie Island. Då gjorde pop- och rockmusiken sin entré med namn som Cliff Bennet & the Rebel Rousers och Screaming Lord Sutch & the Savages.
   Från våren 1963, när bland annat Rolling Stones började spela där en gång i veckan varje onsdag, var det uteslutande rock och rhythm & blues-grupper på programmet. Stones, som hade växt ur klubbformatet på Crawdaddy Club, spelade 24 gånger på Eel Pie Island Hotel fram till september 1963. Med nya spännande och lovande namn som Yardbirds, Downliners Sect, Jimmy Powell & the Five Dimensions (med Rod Stewart som sångare), John Mayall's Bluesbreakers, Manfred Mann och Long John Baldry drogs alla blickar till Eel Pie Island och det goda ryktet bara växte i övriga England.
   Rod Stewart fortsatte uppträda där i många olika sammanhang och band, Soul Agents, Steampacket och Hoochie Coochie Men, David Bowie uppträdde som Davie Jones & the Manish Boys och Bluesbreakers fick chansen att visa upp många olika gitarrister, bland annat Eric Clapton. Till och med det uppskrivna superbandet Cream spelade på Eel Pie Island. Och under 1967 gjorde också Pink Floyd, Ten Years After och Fairport Convention tidiga spelningar där.
   Från hösten 1967 till sommaren 1968 låg verksamheten nere på ön medan hotellet bytte ägare och musikstället uppstod som Colonel Barefoot’s Rock Garden med nya generationens rockband på programmet, som exempelvis Spooky Tooth, The Crazy World of Arthur Brown, Moody Blues, The Nice, Joe Cocker, The Who (!) och Pretty Things.
   1970 inleddes med ännu en ny generation band som Mott The Hoople, Genesis, Free, Black Sabbath (!) och Deep Purple. Innan en ännu ej fullt utredd brand i mars 1971 förstörde stora delar av ett då tämligen risigt Eel Pie Island Hotel. Vilket fick till följd att hotellet rivdes på den plats där bostadshus sedan byggdes.
   Jag står och läser en kort sammanfattning om historien på Eel Pie Island på en minnestavla (se nedan) med ögonen mot ön där åtskilliga båthus har uppförts under åren. Samtidigt hör jag nästan historiens vingslag fladdra i vinden.

Här kan ni läsa en imponerande lista över många spelningar som genomfördes under åren 1957-1970. Och här kan ni läsa minnestavlan i en större bild.



/ Håkan

Twickenham/2

Vi går av vid Twickenham-stationen på London Road och befinner oss plötsligt i hjärtat av rugbyland. Inte så långt borta ligger Twickenham Stadium, världens största rugbystadion (kapacitet 82.000 personer). Men vi närmar oss också rockmusikens historiska svar på Mecka, Eel Pie Island.
   På London Road österut stöter vi ganska omgående på puben The Cabbage Patch som förutom alla rugbyrelaterade affischer, stora väggfotografier och liverugby på tv:n även har några små affischer om livekonserter. Puben har en regelbunden konsertverksamhet. På söndagar är det folkmusik, TwickFolk, och på tisdagar är det Twickenham Jazz Club. Och varje torsdag är det The Famous Eel Pie Club med underrubriken "The home of Richmond Rhythm & Blues".
   Sedan förekommer the konserter även utanför de programmen, närmast (24 april) en engångsåterförening av John Otway & Wild Willy Barrett.
   Jag tar en svalkande London Pride på uteserveringen där det på planket utanför finns en skylt som skvallrar om att det här stället är hemvist för The Eel Pie Club. Det känns naturligt att fortsätta promenaden österut.



/ Håkan

Twickenham/1

Vi går över den historiska bron Richmond Bridge och vi byter inte bara ort, till St Margaret's, utan hamnar också i ett nytt county, från Surrey till Middlesex. Vi följer St Margaret's Road upp mot stationen och strax innan ligger Twickenham Studios, en av världens mest kända filmstudior.
   Här filmade The Beatles till båda sina långfilmer, "A hard day's night" (1964) och "Help!" (1965), och tittar man på IMDb är det ytterligare minst 239 filmer som spelats in just i dessa lokaler.
   Dessutom är pubscenerna i "Ahdn" tagna på den närliggande puben Turk's Head och till "Help!" spelades det också in utescener på närliggande Winchester Road och Ailsa Avenue.
   Vi ska i sammanhanget heller inte glömma att inspelningarna till ett Beatles-album med den ursprungliga titeln "Get back" inleddes i de här lokalerna som parallellt dokumenterades på film.
   Inspelningarna började 2 januari 1969 men inre stridigheter i gruppen och turbulenta inspelningstillfällen gjorde att allt avbröts 16 januari och både inspelningarna, som huvudsakligen var gamla covers, och filmandet flyttade in till deras egen Apple-studio på Savile Row i det centrala London. Originallåtarna från "Get back"-inspelningarna lades på hyllan i ett år innan de hamnade hos Phil Spector och blev albumet "Let it be" och en omdiskuterad dokumentärfilm för biograferna med samma namn.
   Turk's Head ligger på Winchester Road, bara ett kvarter från filmstudion, och är också "känd" för att vara inspelningsplats för Nick Lowes album "The impossible bird". I den eleganta samlingslokalen Winchester Hall, som allmänheten kan hyra till exempelvis bröllopsfester, ställdes inspelningsapparaterna upp till Lowe och hans band 1994. Fyra låtar, "Soulful wind", "Lover don't go" och två covers, "True love travels on a gravel road" och "Trail of tears", spelades in i Turk's Head-lokalerna.



/ Håkan

Richmond/3

Den kanske allra mest kända adressen, ur musikalisk synpunkt, i Richmond är 1, Kew Road. Där mitt emot stationen låg det numera legendariska musikstället Railway Station, och sedermera Crawdaddy, men det är inte mycket idag som påminner om rockklubb. Däremot står adressen One Kew Road med stora bokstäver på den olivgröna fasaden. Den eleganta men opersonliga restaurangen heter nämligen One Kew Road.
   Restaurangen skryter på sin hemsidas förstasida att "The venue that the Rolling Stones played their first ever gig..." men det är ju inte riktigt sant. Bandet gjorde scendebut redan i juli 1962 på Marquee i centrala London innan de i februari 1963 spelade på Crawdaddy Club, Giorgio Gomelskys rockklubb.
   Den populära klubben, med ingång från baksidan av huset, växte snart ur lokalerna och flyttade till Richmond Athletic Ground där den fortfarande huserar och sporadiskt men regelbundet arrangerar konserter.

/ Håkan

Richmond/2

Här bor Pete Townshend.

INNAN VI FICK CHECKA IN PÅ hotellet/puben Rose of York tog vi en promenad in till Richmond. Längst upp på Nightingale Lane i hörnet mot Richmond Hill Road ligger huset The Wick och är Pete Townshends nuvarande bostad. Där bodde tidigare Ron Wood, som köpte huset tidigt 70-tal, och där spelade han in sitt första soloalbum "I've got my own album to do". Förmodligen händelserika tider, december 1973 och april/juni 1974, då musiker och artister som Keith Richards, David Bowie, George Harrison, Mick Jagger och Rod Stewart gästade inspelningarna.
   The Who-legendaren Pete Townshend har varit trogen Richmond/Twickenham-området i många år. Bodde ett tag vid Eel Pie Island (legendariskt musikställe som jag återkommer till i den här korta serien) och i sitt "imperium" av studio, skivbolag och förlag är namnet Eel Pie gemensamt. Studion Eel Pie Studios låg på Twickenham-sidan på Ranleigh Drive vid Themsen men såldes för några år sedan och byggnaden är nu bostäder. Däremot har han kvar studion med samma namn inne i det centrala London.
   Vi såg inte skymten av Pete när vi passerade hans hus och vid högkvarteret och kontoret Eel Pie Recording Production Ltd på Friars Lane i det centrala Richmond fanns det inte ens en skylt om bolaget.
   Vi sprang inte heller på Mick Jagger i området. Sedan 1990 bodde han i Downe House på Richmond Hill Road, med underbar utsikt över Themsen, tillsammans med Jerry Hall och deras fyra gemensamma barn men efter skilsmässan är det bara mamma och barn kvar i huset. Men Jerry såg vi inte heller till.
   Längre ned på Richmond Hill Road på den lilla gatan The Vineyard ligger St. Elizabeth's Catholic Church (bild t h) och nere i källaren, kryptan, låg i slutet på 60-talet folkmusikklubben The Hanging Lamp där många kända artister uppträdde. John Martyn spelade in ett livealbum där, Strawbs uppträdde regelbundet där och 25 september 1969 gjorde faktiskt Elvis Costello (under ett annat namn, Declan McManus eller Day Costello) sin obetalda scendebut just där. Han bodde under de här åren i västra Twickenham.
   Längre ned på Richmond Hill Road inåt centrum ligger något så opersonligt som restaurangen Nando's men lokalen och exteriören, med den vita tegelmuren, är intakt sedan 50-talet då stället hette L'Auberge och var ett kafé- och matställe och en mycket omtyckt mötesplats. Efter spelningar på Crawdaddy i det centrala Richmond (kommer snart i denna följetong...) gick publiken ofta hit och umgicks socialt.
   Det sägs enligt legenden att Rolling Stones var där samma kväll som Andrew Oldham, deras kommande manager och skivproducent, besökte Richmond för att kolla upp gruppen.

/ Håkan

Richmond/1

Några dagar och nätter i det naturvackra Richmond i sydvästra London på den gemytliga Rose of York-puben, med sin bedövande utsikt (se nedan) över Themsen, framkallar alldeles automatiskt en djup känsla att gå tillbaka i historien. Här finns den allra äldsta bron över Themsen, byggd mellan 1774 och 1977 av James Paine, men Richmond och området runt har också ett enormt musikaliskt arv som är intressant att upptäcka. Här stod, för att uttrycka det milt, rockmusikens engelska vagga.
   Inspirerad av vännen Lars-Åke Madelids fint berättade "Roadrunner - rockvandringar i 60-talets London" ska jag i några kommande inlägg vandra i rockmusikens lokala fotspår, besöka intressanta platser och berätta om några historiska ögonblick.



/ Håkan

Larm #16: våren 1983

1. En dag på skivmarknaden
2. Hackad konserverad bogskinka
3. PSYKEDELIUM
4. Psychedelic design
5. Brittiska 45:or
6. Amerikanska 45:or
7. Svenska 45:or
8. Kassetter
9. I tryck
10. MICKEY JUPP konsert

MED FACIT I HAND JUST NU, våren 2015, vet vi att 1983 var rocktidningen Larms dagar räknade. Men på ytan levde tidningen. För första gången i Larms historia var det röd färg på förstasidan och ett nytt fräckt valspråk, "Rock, inte schlager" (en passning till en annan rocktidning...). Avhoppen från Larm-redaktionen fortsatte dock samtidigt som priset på tidningen ökade till 20 kr per nummer/65 kr för en prenumeration på fyra tidningar.
   Det var en minst sagt oroväckande utveckling för en alltmer sporadiskt utgiven tidning (10 månader sedan senaste numret) med ett alltmer tunnare innehåll vad gäller antalet artiklar. Men det var fortfarande god kvalité på det som ändå fyllde tidningens 44 sidor.
   Inför Larm#16 hade Mats Gustavsson (ansvarig utgivare senast), Bengt Lander (layoutproffs) och rutinerade Christer Svensson hoppat av Larm-jobbet och det är åtskilliga nya namn i redaktionsrutan men också några nygamla, Per Hägred och Lennart Persson, som tillfälligt bidrar med artiklar. Ny ansvarig utgivare blev Dennis Nelinder.
   Nya Larm-numret inleds med en kort rapport från en skivmässa i Malmö men tidningens stora huvudartikel var 16 sidor om psykedelisk musik med ett rikt antal exempel på historiska grupper i alfabetisk ordning som kan sorteras in under den något luddiga genren psykedelia.
   Huvudnumret i temat ägnas 13th Floor Elevators och Love men Larm-redaktionen har med några kortare betraktelser i ämnet hittat mer eller mindre tydliga psykedeliska influenser hos överraskande namn som Rolling Stones, Jimi Hendrix Experience, Yardbirds och Pretty Things.
   Naturligtvis förekommer där också mer förutsägbara grupper som Mothers Of Invention, Jefferson Airplane, Soft Machine, Chocolate Watchband och Electric Prunes. Samt även berömda grupper i den välkända gråzonen precis utanför: Traffic, The Move, Cream och Tyrannosaurus Rex. Det mäktiga psykedeliska temat följs upp av en sida konsertaffischer från 1966 och 1967.
   Janne Landgrens utförliga artikel i Larm #9 om Neil Innes följs här upp med en lika genomarbetad text om det närbesläktade Monty Python-gängets historia. Med en detaljerad redovisning av allt de sex medlemmarna har gjort som inkluderar både före och efter Python-tiden. En till synes komplett genomgång av alla tv-program, skivor, filmer och böcker. En imponerande heltäckning.
   Lennart Perssons klassiska singelkrönikor i gamla Larm är nu ett nostalgiskt minne blott. Efter förra Larm-numret, där både singel- och album-recensioner saknades, dyker det nu upp singelnyheter från olika recensenter. Gert Olle Göransson skriver om de amerikanska och svenska singlarna och Micke Widell har recenserat de engelska.
   För att historiskt bestämma tidsandan våren 1983 kan jag nämna några av singlarna som recenseras eller omnämns på sidorna: Elvis Costellos "Man out of time", Nick Lowes "Burning", Mickey Jupps "Modern music", The Jams "Town called Malice", Real Kids "All kindsa girls", Problems "Vild mun" och en mängd återutgivna T Rex-singlar.
   Göransson recenserar också två kassetter, "The great New York singles scene" och "FUZZZ.... American Trash Fuzz - the sixties, vol 1", med många olika grupper. På den förstnämnda finns bland annat låtar med Richard Hell, Erasers, Nervus Rex och en nymixad version av Televisions "Little Johnny Jewel". Och bland de 36 låtarna med amerikanska obskyra 60-talsgrupper är det The Groupies, The Chessmen, The Balloon Farm och Starfires som får bäst kritik.
   Under "I tryck"-vinjetten förekommer fem sidor bok- och fanzinerecensioner. Konventionella och inte så spännande rockböcker om Rolling Stones, Iggy Pop, Mick Jagger, The Who, Brian Jones och John & Yoko som blandas med intressanta tidningar som ID, Bucketfull Of Brains och första numret av Feber. Mer om Lennart Perssons tidning om några veckor på denna plats.
   Inför Larm-arrangemanget med Mickey Jupp-konsert 22 maj 1983 på Fredman i Malmö har Lennart Persson uppdaterat sin Jupp-diskografi från Larm #10. Täcker åren 1979 till 1982 och omfattar tre konventionella album, bland annat "Oxford", samlingsskivan "Southend Rock" och BBC-inspelningar på 12". Lennart P uttalar sin kärlek för "Switchboard Susan"-versionen (som i höstas fanns med på Jupp-boxen "Kiss me quick...") på BBC-skivan och överraskande nog hela "Long distance romancer".

/ Håkan

Mars 2015 på Håkans Pop

JAG HAR LÄNGE ÖVERVÄGT ATT GE DEN HÄR SIDAN underrubriken "Då & Nu" för Håkans Pop är verkligen en blandning på gammalt och nytt. Dagsaktuella konserter och nyskrivna skivrecensioner blandas med arkivmaterial och nyproducerad text om gamla skivor.
   Mars månads konserter blev för min del två tämligen avslappnade upplevelser där det inte var tal om några officiella recensioner eller noggranna noteringar. Först Mathias Liljas torsdagstraditionella barspelning på Saluhallen med en väldigt intressant setlist med bara covers. Sedan firade vi den irländska nationaldagen, St Patrick's Day, lika traditionellt tillsammans med Tullamore Brothers och en rejäl skopa folkmusik från den gröna ön.
   Jag hann under månaden leverera text om hela tre cd-boxar, ABBA, Bruce Springsteen och Motown-boxen "Hitsville", i min serie "Boxar 20-1" som klättrar allt närmare topplaceringarna.
   I arkivet hittade jag gamla recensioner av konserter under 80- och 90-talet med Ulf Lundell, Kim Larsen, Karin Wistrand och Mikael Wiehe . Och på månadens coverskivor hörde jag både meningslös pop (Sharleen Spiteri), Stones-låtar på ett nytt sätt (Dan Tillberg), exklusivt rocksamarbete (Spitballs) och Everly Brothers på en 47 år gammal men överraskande bra skiva.
   Min serie om den legendariska rocktidningen Larm fick en oväntad krydda när en av tidningens skarpaste hjärnor, Staffan Solding, hörde av sig och berättade detaljer om Staple Singers-numret #14. Men även Larm #15 hade sina höjdpunkter om skivbolagen Stiff, Ace och Immediate, Syd Barrett och en David Bowie-diskografi.
   Sedan kunde jag på kort varsel gratulera Emmylou Harris till Polarpriset 2015. Förra veckan fick mysteriet bakom namnet Jill Read sin upplösning. Då blev det äntligen officiellt känt att Jill var en sångerska från Cardiff och inte en pseudonym för Dave Edmunds som låg bakom den legendariska Stiff-singeln "Maybe".
   Länge hade vi väntat på Ellen Sundbergs uppföljare till sitt fina debutalbum "Black raven" och 11 mars var det dags för "White smoke and pines" att se dagens ljus. En skiva som jag först hade lite svårt att riktigt uppskatta men den har med tiden växt till sig och blivit en liten favorit. Precis som jag förutspådde när jag recenserade skivan.
   Debutskivan med Shoutin' Red, "Introducing: Shoutin' Red", fick också en lång startsträcka innan den med sin personligt akustiska blues landade i mitt hjärta som ett mycket personligt, lågmält och underbart album.
   I mars har jag i vanlig ordning lyssnat på ett antal nya skivor. Irma Schultz-Kellers "Sånger från gläntan" är nog för mycket psalm och för lite pop för mig, jag gav också Madonnas "Rebel heart" en chans och hittade några fina ögonblick och bakom den vackra albumtiteln "The firewatcher's daughter" döljer sig det för mig nya namnet Brandi Carlile som med en spännande röst har rötter i country men balanserar också musikaliskt på gränsen mellan mainstream och medelmåttig rock.
   Det spännande amerikanska namnet Tobias Jesso Jr låter som en mix av Elliott Smith och Ben Kweller på det tämligen avskalade albumet "Goon". Obekant med Noel Gallagher's High Flying Bird fyra år gamla debutalbum närmar jag mig nya "Chasing yesterday" med nyfikenhet men det doftar mer Pink Floyd än spännande rock. En del hyfsade album alltså men ingen når upp i Joel Almes klass, se nedan.

JOEL ALME: Flyktligan
Av en märklig tillfällighet, eller egentligen av väldigt sannolika skäl (kvalitén!), har jag haft Joel Almes samtliga tre tidigare album både högt och lågt på mina årsbästalistor 2008, 2010 och 2012. Ändå är jag just nu övertygad om att "Flyktligan" är hans allra bästa. Efter tre skivor på engelska är det nu Joels formuleringar på svenska som gjort honom än mer personlig. Inte bara i texterna.
   Den blixtrande närheten i produktionen (Mattias Glavå), den glittrande tonen i den akustiska gitarren och de himmelska stråkarna ger Joels sedvanligt vingliga röst en perfekt språngbräda. Och sångerna ligger sedan som ett fantastiskt pärlband. Poppiga "Innan staden vaknar", bitterljuva "Våran sort", underbara "Jag kan bara ge dig allt" och den magiska visan "Aldrig bra på livet" är bara fyra exempel. På ett album som jag inte kan sluta lyssna på. Han förenar dessutom klassisk svensk visa med dagens popgeneration samtidigt som han befinner sig uppe på nivå med Håkan Hellström (en ofrånkomlig jämförelse) och Henrik Berggren.

/ Håkan

Covers: Refreshments

THE REFRESHMENTS: Let it rock - the Chuck Berry tribute (Darrow, 2013)

Det var väl ingen större överraskning att Refreshments skulle göra ett album med Chuck Berry-låtar. Chucks klassiska rocklåtar har ju alltid befunnit sig nära bandets egen repertoar, inte minst live, och Joakim Arnell har ju när han har skrivit egna låtar ofta hämtat näring i just Chucks rock'n'roll-rytmer.
   Bandet har dessutom redan spelat in ett dussintal Berry-låtar under sina drygt 20 år som skivartister. Och när de ska göra ett album med sina favoritlåtar av Berry är det kanske ofrånkomligt att inte upprepa någon låt de redan spelat in en gång, i det här fallet blev det "Memphis, Tennessee".
   Majoriteten av innehållet på skivan är låtmässigt förutsägbart och det känns som att jag redan har hört Refreshments spela de här låtarna, förmodligen live, eller annars är det så enkelt att jag har förväxlat en Chuck Berry-låt med en annan ty låtuppbyggnad, gitarriff, text och takt är i vissa fall förvillande lika varandra. Däremot finns inte titellåten till albumet med...
   Refreshments åkte av någon anledning till legendarisk mark i Memphis, Sun-studion, där Chuck själv aldrig har spelat in något... Men det är givetvis en klassisk studio med så mycket rock'n'roll-känsla i väggarna att det trots allt var dit resan gick.
   Det var en kvartett Refreshments-medlemmar som 2013 for till Memphis. Saxofonisten Micke Finell hade vintern innan lämnat bandet och blåspartierna sköter inhyrde saxofonisten Tommy Holmström. I övrigt är det av förklarliga skäl bandets gitarrist, Jonas Göransson, som spelar den instrumentala huvudrollen. Men till viss del också Johan Blohms piano. Speciellt i låtarna han sjunger, exempelvis "Memphis, Tennessee", "Come on", "Vacation time" och "Wee wee hours", som är lite snällare i konturerna när inte Chuck Berrys sound regerar. Men "You never can tell" svänger.
   Jag kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att det är riktigt spännande att generellt lyssna på Refreshments 2015, det var några år sedan gruppen var musikaliskt intressant, men som Chuck Berry-inspirerat dokument har "Let it rock" sin värdefulla plats i skivsamlingen.
   På skivan finns inga direkta överraskningar. För mig okända "My Mustang Ford" är ju en rejäl Berry-rökare fast den härstammar från mitten av 60-talet. Sedan har de grävt djupt för att hitta några långsamma låtar och varit tvungna att leta utanför den traditionellt rockiga fåran. Och då lutar "Havana moon" och "Vacation time" mer åt jazz.
   Ännu en originallåtar avslutar skivan, "Southern belle" är en rock'n'roll-låt som Arnell säkert har skrivit ett dussintal gånger tidigare.

1. You can't beat a Chuck Berry song (Joakim Arnell)
Original.
2. My Mustang Ford (Chuck Berry)
1965. Från albumet "Fresh Berry's".
3. Memphis, Tennessee (Chuck Berry)
1959. Singel.
4. Sweet little sixteen (Chuck Berry)
1958. Singel.
5. Come on (Chuck Berry)
1961. Singel.
6. It wasn't me (Chuck Berry)
1965. Singel.
7. Wee wee hours (Chuck Berry)
1955. Singel.
8. Nadine (Chuck Berry)
1964. Singel.
9. Havana moon (Chuck Berry)
1956. Singel-b-sida ("You can't catch me").
10. You never can tell (Chuck Berry)
1964. Singel.
11. You can't catch me (Chuck Berry)
1956. Singel.
12. No money down (Chuck Berry)
1955. Singel.
13. Carol (Chuck Berry)
1958. Singel.
14. Vacation time (Chuck Berry)
1958. Singel-b-sida ("Beautiful Delilah").
15. Southern Belle (Joakim Arnell)
Original.

/ Håkan

Ellen med band tog americana till en ny nivå

Foto: Magnus Sundell
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Scandic Grand, Örebro 1 april 2015
Konsertlängd: 20:06-21:10 (64 min)
Min plats: Sittande vid ett bord ca 5 m framför scenen.

Ellen Sundbergs senaste skiva, nu tre veckor gamla "White smoke and pines", var ingen omedelbar favorit hos mig men har växt till sig under tiden. Utan att vara direkt förberedd trodde jag det huvudsakligen svenska kompet live skulle ge det atmosfäriska soundet på skivan en viss jordnära naturlighet. Men så fel jag hade. Och så mycket mer spännande det blev. Ingredienser som resulterade i en över förväntan kort men i varje sekund intressant konsert.
   Ellens kompband, hennes jämtländska trio som nu också har fått gruppnamnet Widowmakers, har till den här turnésvängen förstärkts med amerikanen och Israel Nash-musikern Nik Lee. Och då menar jag verkligen förstärkts ty killen, gitarristen och en typisk allt-i-allo gav med sina magiska ljud livesoundet en spännande prägel. Ur sin stora trollerilåda plockade han via sin gitarr fram rent ofattbara harmonier som inte bara förstärkte soundet från skivan utan gav också varje låt en egen profil som jag ibland saknar på skivan.
   Nik Lee står bokstavligen för "noise" på skivan och jag förstår nu det omöjliga att i ord förklara hur han trollar fram sina magiska ljud genom att skruva på rattar och spela E-bow som fick den sittande publiken att undra vem av musikerna på scen som spelade osynlig keyboards. Roliga ljud kan ju ge publiken sitt lystmäte, en stund, men här handlade det uteslutande om väldigt fantasifulla inpass.
   Som exempelvis när "Hollow", en av de starkaste låtarna på nya albumet, vandrade över i "Thunder man" via en explosiv övergång då trummisen Emil Karlsson, basisten Robin Lindqvist och steelgitarristen Johan Arveli (i bara strumplästen) framkallade rent magiska toner. Toner som jag tror Peter Gabriel hade nickat gillande åt. Just då, och vid flera andra tillfällen, tog Ellen med band den vidsträckta genren americana till en ny och personlig nivå.
   Det var en kort och koncis konsert där det inte fanns så mycket mer plats än låtarna från det senaste aktuella albumet. Ändå inledde Ellen lite överraskande och mot den oskrivna lagen med titellåten från förra skivan och bland extralåtarna fick vi lika oväntat Lilly Wood & the Prick-covern "Prayer in C". Innan hon och bandet avslutade med den kanske mest hitmässiga låten från nya skivan, "Vägen är lång (the road is long)", i en betydligt rockigare version.
   För övrigt verkar vägen inte vara så lång för den 21-åriga Ellen Sundberg som nästan två år efter debuten har kvar sin ljuvligt naturliga personlighet.

/ Håkan

Beagle lockade inte många

Bandet Beagle från Lund existerade under några år tidigt 90-tal. Ett popband som gjorde två mycket bra album 1992 och 1993, "Sound on sound" respektive "Within", innan de splittrades och/eller bytte namn till Favorita. På båda turnéerna som följde upp de båda albumen besökte Beagle Örebro och Ritz. Konserten 1993 ingick i gruppens andra turné.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 1993.

BEAGLE
Ritz, Örebro 10 november 1993

I den inte alltför konkurrenskraftiga genren klassisk svensk tidlös pop är Beagle mina klara favoriter.
   Deras skivor håller bra om än inte suverän standard, pop är en svårkopierad konstart på skiva. Men deras framträdanden i Örebro har vid båda gångerna lockat minimalt med åhörare.
   Beagle ser inte mycket ut för världen. Saknar direkt image och försöker inte vara någon annan än sig själva.
Så dessa "ungdomar", mellan 24 och 28 år, spelade perfekt pop för oss 50-talister.
   Men den kategorin människor är inte i majoritet på levande rockkonserter utan sitter mest hemma och hittar på skäl för att slippa lämna favoritsoffan.
   I onsdagskväll hette "skälen" en ointressant VM_kvalmatch på tv och regn i luften. Ty på Ritz var det bara ett snäpp bättre än folktomt.
   Nåväl, Beagle bjöd ändå på en rad popcharmiga melodier i inte alltför djärva arrangemang.
   Sångaren Magnus Börjessons låtar befinner sig på historisk popmark någonstans mellan Paul McCartney och Elvis Costello.
   Beagle har med bara två skivor bakom sig ett kort perspektiv på sin karriär. Påannonserade låtarna från förra skivan, knappt två år gammal, som gamla godingar.
   Det var när de spelade sin största hit, "The things that we say", som även syjuntan bredvid mig vaknade till och började klappa händerna.
   Och de fortsatte underhållas av låtar som "Nine out of ten" och "Slowdown".
   Den lättroade, starkt melodiska prägeln var ett genomgående drag under hela Beagle-konserten. Som inte bjöd på några direkta överraskningar men ett genuint popsound som jag har svårt att tycka illa om.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.