Blogginlägg från 2015-04-22

"Hett blod"

Postad: 2015-04-22 14:56
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 22/4 2015.

DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
Hett blod
(Kulturhunden)


Det pinfärska albumet med David Södergrens Hot Five har nästan allt emot sig. Missförstå mig nu rätt. Efter otaliga konsertupplevelser med bandet, där jag tävlat med mig själv och friskat på med superlativer som "röjig livemusik", "sprutande frenesi", "adrenalinstinn rock" och sedan gjort sympatiska jämförelser med Clash och Pogues, är det inte utan att jag inledningsvis uppfattar "Hett blod" som en snygg men lite snäll produktion.
   Den återkommande uppfattningen när det gäller förhållandet konsert/skiva har genom hela mitt liv orsakat mycken frustration när jag först har upplevt inspirerade konserter med liveversioner av låtar som sedan inte riktigt nått upp till förväntningarna när skivan till slut släpps.
   Efter den senaste överdosen jag fick av det då lite mer dämpade DSH5 på Folk at Heart i vintras känns det nu som blott en tillbakalutad upprepning av låtarna i inspelningar som ganska likt låter som det lät på de lilla scenerna. Jag saknar den där riktiga livekänslan, när närvarokänslan överträffar alla smarta analyser, som här dränerats något i en alldeles för perfekt studiomiljö. Långt från det stundtals larmiga och lite slarviga livesoundet.
   Den melodiskt mjuka "Rocky Balboa", en låt som står ut på skivan, dök i vintras upp som en melodisk mjuk motpol i repertoaren. Vacker som en sång av Lars Winnerbäck och konstruerad som en duett av klassiskt snitt. Nu på skiva med Karin Wistrand i den ljuvliga rollen som duettsångerska har den växt ytterligare i kvalité men jag får samtidigt en tanke att det snälla arrangemanget på den låten även påverkat övriga inspelningar och utvecklat hela albumet mot ett mjukare sound.
   Nu är skivan i sin helhet inte alls så fruktansvärt mesig som jag kanske lite orättvist insinuerar ty materialet, de egna låtarna (en majoritet skrivna av gitarristen Mattias Lagerqvist), har ju nästan genomgående tveklöst starka melodier med många gånger intressant berättade texter och slagkraftiga rim. Med många melodiösa höjdpunkter, "Lång hård väg", "Från dig till ingenting" och "Eld eller änglar", som klistrar sig fast i medvetandet långt, långt efter skivan har slutat snurra.
   "Hett blod" är ett variationsrikt album som pendlar mellan hetsiga allsångsmässiga låtar och mer visförankrad pop där David Södergren får vika ut sig i några självömkande texter.
   DSH5 har aldrig gjort någon hemlighet av bandets Persson Pack-influenser, "Tredje april" och "Påpsång" dekoreras av oerhört vackra harmonier på dragspel. Men det är ju som personlig poprockorkester bandet har sin framtid, lyssna bara på "Innan döden skiljer oss åt", och live vill ta över världen eller åtminstone alla konsertlokaler som inte är större än Level Bar på Stortorget. Det kan räcka långt.

/ Håkan

"Memento 1994-2010"

Postad: 2015-04-22 10:38
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Memento 1994-2010
(Rootsy)


Ni som har följt Håkans Pop under de senaste åren vet att min fascination för Malmös personlige singer/songwriter Richard Lindgren har legat mig varmt om hjärtat i många år. Helt plötsligt och för mig helt oförberett dök det upp en "ny" Lindgren-platta förra veckan (släpps idag!), gamla låtar och inspelningar i en ny förpackning.
   "Memento 1994-2010" är en kort sammanfattning av den grandiosa 3-cd-box (#17 på min cd-box-lista) med samma namn som gavs ut för nästan exakt fyra år sedan. Den nya skivan har undertiteln "Condenced the rare & unreleased tracks" och är som sagt ett urval av ett urval med sina för- och nackdelar. Som skivbolaget skriver "14 spår, 76 magiska minuter för ett oförskämt lågt pris!" är skivan fylld med det lite mer udda och exklusiva Lindgren-material, blandat egna låtar med Cohen-, Dylan-, Williams- Waits- och Van Zandt-covers .
   Min fru saknar den 11 minuter långa "How long" men jag finner med förtjusning den lite snabbare "David Reynold's last ride", en fantastisk textmässig historia dessutom, inkluderad här.

/ Håkan

Tributes: Fjellis

Postad: 2015-04-22 07:58
Kategori: Tribute-skivor



Gitarristen Jan-Eric "Fjellis" Fjellström föddes 1951 i Motala men det var i Skåne han gjorde sig ett namn som musiker. Först var han under 70-talet framträdande gitarrist i Björn Afzelius kompband under dennes "rockiga" period. Sedan började han spela med Mikael Wiehe där Fjellis namn blev en del av gruppnamnet Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis. Där fick den bluesälskande Fjellis experimentera med nya sound. Först Dylan-låtar på ett nytt sätt, "De ensligas allé" och med allt djärvare grepp i gruppen Mikael Wiehe & Co. Samtidigt som han hade bluesgruppen Toplezz. 1991 gav Fjellis ut sitt enda album i eget namn, "See you in hell, blind boy", som innehöll uteslutande Robert Johnson-låtar. 27 april 1999 dog Fjellis i Malmö och på initiativ av Lennart Persson startades projektet med denna tribute-skiva. .

"Fjellis: Till och från en blå man" (Playground, 1999)

Fjellis var ansedd som en av de främsta bluesgitarristerna i Skandinavien men det här hyllningsalbumet är inte enbart en blueskryddad skiva. Precis som Fjellis liv i övrigt som en väldigt varierad gitarrist.
   Som titeln "Till och från en blå man" antyder är det här dubbelalbumet både en hyllningsplatta och en egen bluesplatta med bara en Robert Johnson-låt men material från namn som Leadbelly, Fred McDowell, Muddy Waters och Chuck Berry.
   Fjellis hade en begränsad egen repertoar, mest bluescovers, så det här är en annorlunda tribute-platta med låtar som är skrivna till huvudpersonen eller covers som har en relation till Fjellis musikaliska liv. Som exempelvis låtar av Blind Willie Johnson, Sonny Boy Williamson och Rev Robert Wilkins.
   Här trängs helt naturligt en majoritet av Skåneartister/musiker för att hylla sin gamle kompis. Nisse Hellberg inleder med en ruffigt och levande producerad version av en låt, "Låt kvasten gå", som först sju år senare kom att släppas på soloalbumet "Snackbar blues". Sedan blir det bara bättre. Sven Zetterberg har mer soul än blues i sin kraftfulla röst och "Living on borrowed time" låter som en stor klassiker.
   På skivan finns många nakna och dämpade arrangemang. Som Monica Törnells svenska version av "Willow weep for me" med enbart piano till komp, Louise Hoffstens "God don't ever change" till Staffan Astners makalöst vackra akustiska slidegitarr, Peps Perssons liveframträdande (på Fasching) med "Movin' down the river Rhine" med enbart röst och munspel och Diz Watsons boogie woogie-piano i instrumentala "Lefthand in Fearlessimo".
   Men givetvis finns här också många bluesstänkande tongångar. Totta Näslunds "Prodigal son" avslöjar stor blueskänsla med Bengan Blomgren på fin gitarr, Mescaleros med Pontus Snibb på gitarr och sång med hans egen "I remember vthe good times", Eddie Nyströms oerhört finstämda "Mother Mercy" och Ulf Lundells bluesversion av "Bättre tider" som han spelade in till ett tv-program 1981 tillsammans med Fjellis bluesgrupp Toplezz.
   Både bluesmusikaliskt och textmässigt tillhör också Buckaroos-gitarristen Kenneth Hellströms specialskrivna "A good man has gone home" hyllningens finaste ögonblick.
   Skivan avslutas också med en tidigare opublicerad låt. Den här gången är det Mikael Wiehes "Pojken och äventyret" som inte kom på skiva "på riktigt" förrän fyra år senare på albumet "Kärlek & politik".

1. Nisse Hellberg - Låt kvasten gå
2. Sven Zetterberg - Living on Borrowed Time
3. Monica Törnell - Pilträd gråt för mig
4. Louise Hoffsten - God Don't Ever Change
5. Totta Näslund - Prodigal Son
6. The Mescaleros - I Remember the Good Times
7. Jalle Lorensson & The Mescaleros - Lucky Dogs
8. Eddie Nyström - Mother Mercy
9. Karl Kanga - Louisiana Rain
10. Mats Ronander - Hold On
11. Hidden Charms - Kiss Away
12. Ulf Lundell - Bättre tider
13. Peps Persson - Movin' Down the River Rhine
14. Rolf Alm - Eunice Two Step
15. Eric Bibb - Don't Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down
16. Diz Watson - Lefthand in Fearlessimo
17. Buckaroos - A Good Man Has Gone Home
18. Mikael Wiehe - Pojken och äventyret

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2015 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.