Blogginlägg

BOX #3 THE BYRDS

THE BYRDS: The Byrds (Columbia Legacy, 1990)

DET VAR ÅREN KRING DECENNIUMSKIFTET 80/90-TALET som cd-skivan fick fotfäste i mitt musiklyssnande liv. Och med den också alla förföriska cd-samlingar och boxar som gav alldeles utmärkta tillfällen att snegla tillbaka på musikhistorien med ett glasklart ljud som sällskap. Premiär-cd-boxen blev givetvis The Beatles samlade verk i en trälåda med jalusilock men utan att jag har minnet helt klart för mig är jag nästan säker på att den här THE BYRDS-boxen var en av skivsamlingens tidigaste cd-box.
   Amerikanska The Byrds var en av många tidiga 60-talsfavoriter. Jag hade hyfsad koll på deras singlar fast de kommersiella framgångarna var tämligen begränsade, bara tre Tio i Topp-placeringar och av gruppens alla singlar var det bara tre som nådde Topp 20 i USA.
   Jag var ingen stor albumkonsument på 60-talet och när vi gick in i 70-talet hade The Byrds kreativa ådra sinat och gruppens album lockade som helhet inte mig. Däremot köpte jag långt senare deras smått klassiska "Sweetheart of the rodeo", på lågprisetiketten Embassy, men blev då tämligen besviken.
   Av boxens 90-låtar och fyra timmars musik fanns det följaktligen mycket att upptäcka för första gången och en hel del att återupptäcka i en minst sagt brokig karriär mellan 1965 och 1971.
   Den största anledningen till min lista över cd-boxar är inte i första hand att sprida kunskap om bra musik eller en god historia. Orsaken är faktiskt så mycket mer egoistisk än så. Den får mig och nästan tvingar mig att gräva djupare i skivsamlingen och verkligen gå till botten i researchjobbet kring varje box. Och vid nästan varje tillfälle lär jag mig uppseendeväckande mycket om artister och deras musik. Minnet har ju med åren blivit lite solkigare och varje nygammalt info känns som en oerhörd upptäckt. Som när jag i den här Byrds-boxen upptäcker en för mig helt okänd Jackson Browne-låt bland alla kända hits och mindre berömda albumlåtar. Men mer om den lite senare.
   Som vanligt när det handlar om karriärsammanfattande cd-samlingar blir man imponerad av att det på 60-talet var en så hög och snabb produktivitet. Singlarna kom tätt efter varandra, med i snitt bara tre månaders paus mellan. Exempelvis släppte The Byrds sex(!) singlar under 1967.
   The Byrds slog igenom "över en natt" 1965 med sin version av Bob Dylans "Mr tambourine man". Genombrottet var mäktigt och plötsligt men gruppens kärntrupp, Jim McGuinn (han ändrade sitt förnamn till Roger 1967), David Crosby och Gene Clark, hade i många år kämpat i olika grupper, Chad Mitchell Trio, Les Baxter's Balladeers respektive New Christy Minstrels, innan de strålade samman i augusti 1964 och bildade Beefeaters och sedan Jet Set. Två månader senare bytte gruppen, som nu innehöll fem killar (plus Chris Hillman och Michael Clarke) namn till The Byrds felstavat efter känd modell från Liverpool.

GRUPPEN VAR KLART PÅVERKAT AV DEN brittiska popinvasionen i allmänhet men var också svårt Beatles-influerad i synnerhet. Därför hade gruppens första skivinspelning i januari 1965 ett tämligen tydligt engelskt sound med den karaktäristiska Rickenbacker-klangen i gitarrerna på "Mr tambourine man". Magiskt är ett underskattat ord i sammanhanget men ett år tidigare hade faktiskt engelska The Searchers en stor hit med samma recept, "Needles and pins".
   Nu var inte Byrds enbart några simpla kopior utan blev i samma stund som "Mr tambourine man" släpptes förgrundsgestalter i den nya musikgenren folkpop. En grupp som gav Bob Dylans sånger en ny och poppigare klang med ofta exklusiva och tidigare opublicerade originallåtar. Exempelvis skulle Dylan själv släppa sin originalversion av "Mr tambourine man" (på "Bringing it all back home"-albumet) först två månader efter Byrds inspelning. Just "samarbetet" mellan Byrds och Dylan skulle gå som en röd tråd genom gruppens skivkarriär.
   Dylan-låtarna dök regelbundet upp i Byrds skivrepertoar under många år men gruppen var långtifrån fast i folkpopsoundet. Upprepade medlemsförändringar gjorde att gruppens sound ständigt utvecklades och fick ny skepnad för nästan varje album. Från folkpop via mer experimentella sound till så gott som traditionell country och till slut konventionell rock.
   Att följa den här utvecklingen musikaliskt över fyra cd med The Byrds är oerhört intressant och lärorikt. Men det märks att den här cd-boxen är utgiven i cd-skivans barndom ty kronologin, tidsföljden, är lite si och så. Varken inspelningsdatum eller utgivning följs strikt och varje cd har fått en märklig titel, exempelvis "Crusing altitude" och "Full throttle", och ingenting säger i vilken ordning de ska spelas.
   Samlingslåtarna i boxen går långt djupare i Byrds-karriär än jag någonsin hade uppfattning om och blir därför en lång, lång upptäcktsfärd med singlarna som milstolpar däremellan. Jag upptäcker på allvar Gene Clarks tidiga kvalitéer som låtskrivare fast hans material, utmärkta "I'll feel a whole lot better" och "She doin't care about time", ofta har hamnat på singlarnas skuggsida.

JAG FÅR OCKSÅ FÖRKLARING TILL David Crosbys utveckling i gruppen där hans klockrena stämma gav profil åt gruppens inledande röststarka material. För att sedan påverka Byrds-soundet med sina svävande och alltmer atmosfäriska låtar. Här finns flera exempel, singel-b-sidor som "Everybody's been burned" och "Renaissance fair", och hans sinnesstämning har klart påverkat gruppkompositioner som "Draft morning" och "Dolphin's smile". Han låg också bakom "Eight miles high" och låtarna "Why?" och "Psychodrama city", som jag hör för första gången, är nästan obegripligt flummiga.
   Vi ska i sammanhanget inte heller förtränga Crosbys "Triad", en outgiven version här, som aldrig släpptes med Byrds då men senare hamnade i Crosby, Stills, Nash & Youngs scenrepertoar.
   I oktober 1967 fick David Crosby sparken från gruppen som i samband med den förändringen började snegla åt mer kommersiella håll, spelade in Goffin-Kings "Goin' back" som hamnade i skuggan av Dusty Springfields version och blev ingen hit, och gruppen hamnade med hjälp av Gram Parsons som ny medlem i det traditionella countryfacket.
   I boxen återfinns åtskilliga intressanta exempel från Parsons-perioden, både outtakes och upphittade inspelningar med Parsons på sång. Bland annat en okänd Tim Hardin-låt, "Reputation", från 1964. Hämtad från samma demoinspelningar med Hardin där Donovan hittade en låt som fanns med i den box som jag skrev om i februari, "Troubadour: The definitive collection 1964-1976".
   Byrds-boxen har för övrigt ytterligare något gemensamt med Donovan-boxen. Derek Taylor, en gång presschef hos Beatles och sedan Byrds, har på sedvanligt personligt sätt skrivit några egna reflektioner i båda boxarnas texthäfte. Men det är Rolling Stone-journalisten David Fricke, som beskrivit Byrds hela historia. Som tillsammans med diskografi, släktträd, Chris Hillman-intervju (av Sid Griffin) och Tom Pettys slutord skapat ett underhållande läsvärt häfte.
   Förutom allt officiellt material i den här boxen finns det också en hel del outgivet, från spännande till mindre spännande. Till den senare kategorin hör en svensk radioinspelning från 1967 "Roll over Beethoven" medan en outtake av Jackson Brownes låt "Mae Jean goes to Hollywood" från "Easy Rider"-inspelningarna 1969 är en överraskning även för mig. Jackson spelar också piano på en outgiven inspelning av "Just like a woman" från 1971.
   Det här övervägande retrospektiva innehållet har utökats med sex inspelningar från 1990 med den återförenade trion Roger McGuinn, Chris Hillman och David Crosby. Två livelåtar från Roy Orbisons hyllningskonsert och fyra nya studiolåtar från augusti 1990 när trion gick in i en studio tillsammans med några extramusiker, bland annat Al Kooper på keyboards. Nyinspelningen av "He was a friend of mine" överträffar överlägset deras egen 25 år gamla inspelning och hela återföreningen fungerar storartat. I bland annat Dylans sällsynta "Paths of victory", en outtake från 1963, som han själv inte gav ut på skiva förrän året efter den här boxen. Cirkeln är därmed på sätt och vis sluten.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.