Blogginlägg

"Hosianna"

Postad: 2013-09-18 19:14
Kategori: Skiv-recensioner



LARS WINNERBÄCK
Hosianna
(Universal)


Winnerbäcks rad av utmärkta och ibland utsökta album fick sig en spricka, en uppenbar svacka, med senaste studioalbumet, skivan med den helt omöjliga titeln "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Musikaliskt var det inte lika komplicerat, snarare tvärtom. Ni kan läsa mina tankar om den skivan här.
   Ja, jag tyckte att hans rockmusik, som ju spelade huvudroll på den skivan, där hade blivit lite svulstig och närmade sig den opersonliga nivån arenarock. Han hade kvar sitt gamla band, från den folkmusikinfluerade "Daugava"-skivan, som ändå försökte rocka högljutt. Nu har han under en längre tid turnerat med ett "riktigt" rockband med Hellacopters-profilen Nicke Andersson i spetsen. En av svensk rockmusiks mest begåvade hjärnor.
   Nu finns delar av det bandet bakom Winnerbäck även på skiva och "Hosianna" får väl betecknas som en rock'n'roll-injicerad nystart fast den i sin helhet är en sedvanlig blandning av både konventionell rock, typiska Winnerbäck-ballader och material däremellan där kanske hans styrka är mest uppenbar.
   Och över allt det musikaliska ligger Winnerbäcks mörka, direkt svarta, klagande men ibland vemodigt vackra texter som blivit ett tungt utropstecken under i stort sett hela hans karriär. Inget nytt under solen där och de riktigt nya spännande greppen saknar jag överhuvudtaget på nya skivan.
   Däremot känns rockkänslan ärlig och naturlig. Inget spekulativt sneglande på sound och uppblåsta arrangemang som på senaste skivan. Även i de avskalade balladerna lever rockkänslan och då med en tydlig Thåström influens i skivans mest ödesmättade och entoniga sekvenser. Behöver jag tillägga att känslan blir övertydlig när Thåström dessutom lite oväntat dyker upp som duettsångare på en låt?
   Skivan inleds lågmält med "Vi åkte aldrig ut till havet"och är den melankoliska öppning som ibland Ulf Lundell sysslat med på många av sina album. Redan i nästa låt, "Gå med mig vart jag går" där Thåström gör sin entré, blir det högpotent elektrisk rock, som nästan går överstyr i adrenalinstinn energi, men här finns inget kvar av det eleganta och slätkammade Kent- och Coldplay-soundet från förra skivan.
   Men i låten som följer, den pianobaserade "Monsterteorin", är det snyggare, mer planerat, uppbyggt och genomtänkt. Men fortfarande jordnära rockmusik. En av skivans bästa låtar.
   Som i sin tur följs av ännu en upparrangerad pianodänga i halvfart med klockspel. "Vem som helst blues" är en självbiografisk berättelse och musikaliskt blir det stort med trumpeten på slutet.
   Sedan blir det Hellacopters-energi i en riktig burnout till låt, den supersnabba, hetsiga och punkintensiva rocklåten "Det gick inte", som kan bli en röjare av stora mått på den kommande turnén.
   Ambitionen att blanda fritt med olika typer av låtar blir än mer påtaglig mot slutet av skivan. Först "Skolklockan", akustiska gitarrer och piano i en lyckad kombination i en alltmer intensiv ballad. Pianot har huvudrollen även i nästa låt, överraskande poppiga "Utkast till ett brev". Med sträv, utlämnande och lite tråkig röst gör Winnerbäck sin Leonard Cohen på "Ett slags liv.
   Avslutningen på skivan är stark och majestätisk på olika sätt. "När det blåser från ditt håll" är munspelsrock med breda, tjocka gitarriff och en melodi som växer. Så den över sju minuter långa episka titellåten. En sympatisk låt i halvfart fast det inte händer så mycket melodiskt. Den genomgående plottriga gitarrfiguren, pianot och steelgitarren ger en suggestiv vällustkänsla.
   Som ni kan se hittar jag positiva sidor hos nästan alla låtar på skivan. Ändå tycker jag när jag slutligen bedömer helheten på "Hosianna" att det är en mellanskiva från Herr Winnerbäck. Lite trött på långa låtar och långa texter. Eller saknar jag helt enkelt några upprymda och positiva låtar, av typen "Solen i ögonen", som säkert hade gjort intrycket av hela skivan fulländad.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.