Blogginlägg

Tributes: Guy Clark

Postad: 2012-02-24 07:50
Kategori: Tribute-skivor



"This one's for him" (Icehouse, 2011)

Amerikanen, låtskrivaren och Texas-bon (född i Monahans) Guy Clark tillhör countrygenren men inte den utslätade opersonliga Nashville-falangen av densamma. Clark tillhör mer outlaw-genren och har på sätt och vis gått i fotspåren efter Townes Van Zandt som han också turnerade tillsammans med under många år. Han började skriva låtar på spanska och musikaliskt har han touchat både blues och folkmusik. Clark är en singer/songwriter i ordets rätta mening. Han skivdebuterade 1975 och har genom åren varit sparsam med både låtskrivande och skivor. Men det finns en rik källa Clark-låtar att gräva ur till en tributesamling. Med låtar från hela hans karriär.

Den här tributeskivan, med undertiteln ”A tribute to Guy Clark”, är en dröm för oss som gillar andras versioner av en alldeles för underskattad låtskrivares verk. Som inbillar oss att en tämligen mindre känd låtskrivare då får den uppmärksamhet han förtjänar.
   Den mäktiga skivan, två cd med tolkningar av 30 Guy Clark-låtar, är verkligen en hyllning. En hyllning till Clark som fyllde 70 år i höstas. En skiva utgiven på ett litet amerikanskt skivbolag som på krokiga vägar hittat till Sverige genom genuina fantasters händer. Jag fick mitt exemplar av Anders Damberg, Örebros siste entusiast i skivbutik Najz Prajz, och jag måste erkänna att den här samlingen hamnade rätt i mitt hjärta.
   Jag har lyssnat på många tributeskivor under de senaste åren, se under kategorin "tribute-skivor" till höger, och alla har inte varit genomgående bra men många har varit intressanta. Bra tributeskivor ska väcka upp intresset för en artist eller låtskrivare och i det här fallet var ingången perfekt.
   Jag har känt till namnet Guy Clark länge, väldigt länge. Utan att ha närmat mig honom på skiva så har jag noterat hans låtar, allra mest "Desperadoes waiting for a train", men aldrig riktigt fått grepp om Clark som artist. "This one's for him" är den perfekta introduktionen. Inte bara tack vare underbara tolkningar från kända namn som Emmylou Harris, Joe Ely, Steve Earle, Rodney Crowell, Rosanne Cash med flera, med flera. Utan också via det faktum att artisterna här har lagt ner all sin kärlek i sina tolkningar av Guy Clarks låtar.
   Den stora förklaringen till den genomgående styrkan i den här tributeskivan är att inspelningarna skett i ett enda projekt med sammanhållande producenter, Tamara Saviano/Shawn Camp, genomgående samma musiker i kompet och ofta samma folk i inspelningsstudion. Bland annat teknikern Dave Ferguson som ju senast var en bidragande orsak till Anna Ternheims senaste starka skiva.
   Kärleken till materialet/låtarna har också givit väldigt många ödmjuka, oerhört personliga och lågmälda tolkningar. Som exempelvis starten med Rodney Crowell, vars mentor heter just Guy Clark, som med några få lyhört arrangerade instrument och ett fantastiskt akustiskt gitarrsolo sätter stämningen på hela samlingen.
   Och fortsättningen är i stort sett inte sämre. Lyle Lovetts duett med Patty Griffin, Shawn Colvins kvinnliga tolkning av en Guy Clark-låt, Rosanne Cash sjunger fantastiskt fint när hon fångar de små detaljerna och Willie Nelson lyckas göra en personlig tolkning av Clarks kanske mest kända låt.
   Guy Clark är ju lika mycket singer/songwriter i folkmusikfacket som inom country men när de äldre personerna tar över mikrofonen blir det ofta en viss förskjutning åt countryhållet. Som med Shawn Camp (en av producenterna här), Ray Wylie Hubbard, Hayes Carll, Robert Earl Keen och trion Gary Nicholson, Darrell Scott & Tim O'Brien.
   Men sanningen med Clarks låtar är att han som låtskrivare aldrig har fastnat i några schabloner utan varje låt är en ny upptäckt. Är det sedan nya för mig okända namn vid mikrofonen som imponerar är det ren bonus. Lyssna bara på Verlon Thompsons smygande rytmer och fina sång, Terri Hendrix med vacker, effektiv sång och fina munspel och Jack Ingrams tolkning av den fina "Stuff that works".
   Sedan är det flera märkliga tillfälligheter på skivan att flera sångare, John Townes Van Zant II, Ramblin' Jack Elliott, James McMurtry, Steve Earle och Vince Gill, läser eller citerar Guy Clarks texter som om inspirationen inte räcker till för att sjunga de ofta ordrika verserna i Clarks låtar. Det höjer känslan ytterligare.
   Även Kris Kristofferson inleder sin låt pratande innan han med sluddrig elegans tar sig igenom "Hemingway's whiskey".
   Men allra bäst på den här nästan helgjutna tributeskivan är Ron Sexsmith som gör "Broken hearted people" till sin egen, Joe Ely mixar fiol och akustisk gitarr i "Dublin blues" och den magiska duetten mellan Emmylou Harris och John Prine i "Magnolia wind" är som en musikalisk motsvarighetet till skönheten och odjuret.
   På avslutningslåten sluts cirkeln. Jerry Jeff Walker, han som spelade in den första Guy Clark-låten 1972, har fått en nyskriven Clark-låt, ”My favorite picture of you”, och gör den givetvis kärleksfullt. Så är den också skriven till Guy Clarks fru Susanna.

Skiva 1
1.    That Old Time Feeling – Rodney Crowell
2.    Anyhow I Love You – Lyle Lovett
3.    All He Wants Is You – Shawn Colvin
4.    Homeless – Shawn Camp
5.    Broken Hearted People – Ron Sexsmith
6.    Better Days – Rosanne Cash
7.    Desperadoes Waiting For A Train – Willie Nelson
8.    Baby Took A Limo To Memphis – Rosie Flores
9.    Magdalene – Kevin Welch
10.    Instant Coffee Blues – Suzy Bogguss
11.    Homegrown Tomatoes – Ray Wylie Hubbard
12.    Let Him Roll – John Townes Van Zandt II
13.    The Guitar – Ramblin’ Jack Elliott
14.    Cold Dog Soup – James McMurtry
15.    Worry B Gone – Hayes Carll

Skiva 2
1.    Dublin Blues – Joe Ely
2.    Magnolia Wind – Emmylou Harris & John Prine
3.    The Last Gunfighter Ballad – Steve Earle
4.    All Through Throwing Good Love After Bad – Verlon Thompson
5.    The Dark – Terri Hendrix
6.    LA Freeway – Radney Foster
7.    The Cape – Patty Griffin
8.    Hemingway’s Whiskey – Kris Kristofferson
9.    Texas Cookin’ – Gary Nicholson, Darrell Scott & Tim O’Brien
10.    Stuff That Works – Jack Ingram
11.    Randall Knife – Vince Gill
12.    Texas 1947 – Robert Earl Keen
13.    Old Friends – Terry Allen
14.    She Ain’t Goin’ Nowhere – The Trishas
15.    My Favorite Picture of You – Jerry Jeff Walker

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2012 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29        

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.