Blogginlägg från 2012-02-15

"Nil Lyricus Shetlandium"

Postad: 2012-02-15 12:17
Kategori: Skiv-recensioner



CHRIS EAST & MICKEY JUPP: Nil Lyricus Shetlandium (Wild Bird)

Skrev alldeles nyss om Mickey Jupps skiva tillsammans med Mo Witham, "The Boot tapes 11/11", men Jupp har ju också mer eller mindre oregelbundet jobbat med en annan gitarrist, Chris East. I Legend, Jupps 70-talsband, var Witham den huvudsaklige gitarristen men på gruppens debutalbum från 1969 var det East som spelade gitarr.
   East dök sedan plötsligt upp vid Jupps sida på soloalbumet "X" (1988), där de också skrev flertalet låtar tillsammans, för att först på senare år samarbeta tämligen flitigt i olika projekt. På Legend-återföreningsalbumet "Never too old to rock" (2009), Jupp/East-demoskivan "Country & Northern" (2009) och nu på den aktuella demoskivan.
   På alla deras senare projekt har det, ofta lite omotiverat, förekommit nyinspelningar av gamla redan inspelade låtar och på den nya skivan är det tre låtar, "Driving on your lights", "First things first" och "The road" (alla hämtade från "X"-skivan), som dessutom i mina öron låter nästan identiskt lika sina 24 år gamla original.
   Vilket får mig att misstänka att inspelningarna på den här utgivningen har några år på nacken. Ty soundet på "Nil Lyricus" är samma typ av studioproducerade demos där gitarr, syntar och trummaskin håller ihop soundet.
   Jämfört med de demo som Jupp har spridit från sitt eget hem är det här färdiga, ofta starka och välarrangerade låtar med sångaren Jupp i absolut bästa form.
   Frånsett de tre ovannämnda låtarna är det alltså åtta Jupp/East-original. Traditionellt och professionellt låtskrivande som inledningsvis på skivan, där pärlorna till låtar strategiskt är placerade, är av mycket hög kvalité. Som får mig att tänka på klassiskt låtskriveri a la Tin Pan Alley. Med unika, personliga textuppslag, gigantiska hookar i melodierna, monumentala refränger och hitkvalité i nästan varje takt. Med det här materialet tillhands borde förlag kunna placera ut låtar till både höger och vänster.   
   Förstalåten "Halfway to heaven" är ju en ren och skär hit redan i det här anspråkslösa formatet med kör (dubblerad Jupp), klassiskt poptempo, sha-la-la-refräng och det evigt positiva kärlekstemat i texten. "I'm turning on" är en tryggt gungande Jupp-låt där han ensam ser på kärleken lite mer bittert medan det regnar utanför fönstret. Ett texttema som passar Jupp perfekt. Countryrytmerna i "You can't RnR forever" ligger också rätt medan Jupp återigen med viss bitterhet i rösten konstaterar att "you can't be a young man always whether you like it or not" och det enda som rockar är gungstolen (rocking chair).
   "Driving on your lights" är skimrande, romantisk pop a la 10cc:s "I'm not in love". Även på det området är Jupp närmast en mästare. "First things first" är en popbagatell. Balladen och duetten (med vem får vi inte veta) "How about you" skulle kunna bli ledmotiv i vilken amerikansk kärleksfilm som helst.
   Men det finns också några ordinära detaljer här. I "My heart goes out the window" är det enbart texten som tar poäng i låten som utvecklas till mer rap än melodi. "Love" är på medioker rutin i sin upprepande form. Och "The road", som vi redan har hört, är inte så mycket till kreativ komposition.
   Men slutet är bättre. "My turn now" är en vacker melodi som väcker George Harrison-associationer med fylligt arrangemang och en bitterljuv spirituell stämning. Och höstvemodet i "October mornings" rimmar fint med Jupps allmänna känsloläge i en majoritet av låtarna här.

/ Håkan

Soundtrack: "The bodyguard"

Postad: 2012-02-15 07:58
Kategori: Ingen

THE BODYGUARD (Arista, 1992)

Ja, det här soundtracket fanns knappast på kartan för den här kategorin. Jag äger inte skivan, har inte sett filmen och har bara hört en bråkdel av innehållet tidigare. Men så hände det som inte får hända i helgen och soundtracket, en av världens mest sålda skivor (44 miljoner ex), kom återigen i blickfånget. Även för mig fast den musikaliskt huvudsakligen är av ringa betydelse.
   Inte ens det faktum att Nick Lowes mycket fina "(What's so funny 'bout) peace, love and understanding" finns med, och mycket rättvist har givit Lowe miljoner i inkomster, har gjort mig speciellt nyfiken. Namnet Curtis Stigers, som gör den låten, ger mig inga intressanta vibrationer och hans version av Brinsley Schwarz fantastiska låt ger mig på förhand associationer av mord och misshandel.
   Redan för några dagar sedan förklarade jag att jag tycker Linda Ronstadts tolkning av Dolly Partons "I will always love you" är så mycket bättre än Whitney Houstons men jag kan förstå att skiv- och biopubliken föll för detta välregisserade drama till låt. Den första av fem framgångsrika singlar med Whitney från filmen. "I have nothing", "I'm every woman" (en Chaka Khan-hit 1978), "Run to you" och "Queen of the night" hette de övriga.
   Whitneys första sex låtar på skivan är förvånansvärt ensidigt balladdominerat material. Förutom en liten tempohöjning i "I'm every woman" är det egentligen bara "Queen of the night" som är det där typiska soulpopdansnumret som Whitney var känd för då.
   Efter den emotionella urladdningen från Whitney följer mer variation, mer uptempo och mer händelserikt. Visserligen är duetten mellan saxofonisten Kenny G och sångerskan Aaron Neville, "Even if my heart would break", ännu en änglalik ballad men Lisa Stansfield höjer tempot och den rappande varianten på Bill Withers "Lovely day" bryter mönstret rejält.
   Saxofonisten/sångaren Curtis Stigers version av Nick Lowe-låten är kanske inte det totala lustmord jag väntat mig. Bra tempo, intressanta tjejkörer men det är ett alltfört lättviktigt arrangemang, pop utan någon som helst mening.
   Ledtemat av Alan Silvestri är ett sorgset ödesmättat instrumentalt stycke som kanske låter mer tragiskt idag än förra veckan.

Innehåller:
1. Whitney Houston - I Will Always Love You
2. Whitney Houston - I Have Nothing
3. Whitney Houston - I'm Every Woman
4. Whitney Houston - Run To You
5. Whitney Houston - Queen Of The Night
6. Whitney Houston - Jesus Loves Me
7. Kenny G & Aaron Neville - Even If My Heart Would Break
8. Lisa Stansfield - Someday (I'm coming back)
9. Soul System - It's Gonna Be A Lovely Day
10. Curtis Stigers - (What's so funny bout) Peace Love & Understanding
11. Kenny G - Waiting For You
12. Joe Cocker - Trust In Me
13. Theme From The Bodyguard

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (118)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2012 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.