Blogginlägg från 2012-02-05

Absolut jämn helhet med fantastiska toppar

Postad: 2012-02-05 23:43
Kategori: Konserter



                                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Nick Lowe bjöd på en fantastisk konsert tillsammans med sitt band på Nalen. Fler bilder hittar ni längst ned på sidan.

NICK LOWE
GERAINT WATKINS
Nalen, Stockholm 4 februari 2012
Konsertlängd: 20:58-21:39 (Geraint, 41 min) och 22:00-23:23 (Nick, 83 min)
Min plats: ca 20 meter rakt framför scenen.


Det gick ett besviket sus genom min hjärna när jag på lördagsmorgonen läste rapporterna om Nick Lowes konsert i Östersund och och fick en otäck känsla att Nick Lowe ännu en gång skulle komma till Nalen utan band. Ännu en repris av konserterna 2005 och 2007 på samma scen alltså. Nu var det falskt alarm och det var en skön suck från mitt hjärta när jag fick se Nalens stilfulla scen möblerad med ett trumset.
   Nick Lowes ständige klaviaturspelare Geraint Watkins inledde ensam med en skön blandning av evergreens och äkta rock'n'roll. Han var en sann underhållare med mycket komik i mellansnacken där han exempelvis efter över 30 minuter på scen plötsligt hälsar publiken välkommen med ett engelskt "Good evening!".
   Jag är inte riktigt bekant med Watkins brokiga låtmaterial. Men standardrocklåtar som "Johnny B Goode" och "Mystery train" svängde givetvis sanslöst med det vilda pianot som största ingrediens. Medan hans ibland grymtande stämma var en humörhöjande detalj.
   Watkins hade givetvis också några egna låtar på repertoaren där jag med visst besvär noterade "Soldier of love", "It's a wonderful life" och "My happy day". Men hans bästa låt sparades faktiskt till Nick Lowe-konserten som följde.
   Nick Lowes kompband hade ett klassiskt snitt med pianot till vänster och ståbasen till höger och gitarristen tillsammans med trummisen några steg bakom.
   Jag ska absolut inte klaga på saknade låtar men Nick Lowe måste ju ha ett traditionellt problem att välja ut repertoar till en turné eller konsert. Därför var det för mig succé att den senaste fantastiska skivan "The old Magic" var så rikt representerad under konserten och överhuvudtaget var det Nicks låtar från de senaste tjugo åren som kraftigt dominerade låtlistan med några få gamla hits mot slutet.
   För det är ju under de två senaste decennierna Nick har utvecklats som både sångare, låtskrivare och poetisk textförfattare. Och i den jämförelsen kan varken "I knew the bride", "What's so funny bout peace love and understanding" och inte ens "Cruel to be kind" slå moderna evergreens som "Stoplight roses", "Sensitive man", "House for sale" och "Lately I've let things slide" på fingrarna.
   Utan att på något sätt ta över de musikaliskt smakfulla arrangemangen var bandet både smidigt och otroligt tajt i de små gesterna. Visserligen hade gitarristen Johnny Scott lite problem med gitarren men det påverkade inte alls helheten där Bobby Irwins (förlåt Robert Treherne som han heter numera) trummor och sång, Matt Radfords maffiga bastoner och Geraints klingande piano och pipande orgel hjälpte till att understryka Nick Lowes förstklassiga låtar.
   I en absolut jämn repertoar kunde jag ändå urskilja några toppar. Snabba "Sensitive man", trots det syntetiska blåsljudet, var en av kvällens höjdpunkter. Gamla "Without love" uppdelad i två delar var definitivt en annan. Dessutom var Geraint/Nick-duetten "Only a rose", Rockpile-låten "When I write the book" och den korta rockabillyattacken "Go 'way hound dog" underbara extralåtar med Elvis Costellos "Alison" som kronan på verket.
   Nick avslutade de 83 minuterna på scen med textraden "my aim is true". Så sant, Nick!

1. Stoplight Roses
2. Heart
3. What Lack of Love Has Done
4. Ragin' Eyes
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend
7. I Trained Her to Love Me
8. I Live on a Battlefield
9. I Read a Lot
10. Cruel to Be Kind
11. Raining Raining
12. Sensitive Man
13. Somebody Cares For Me
14. House For Sale
15. Without Love
16. I Knew the Bride (When She Used to Rock and Roll)

Extralåtar:
17. Only a Rose
18. When I Write the Book
19. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding
20. Go 'Way Hound Dog

Extra extralåt:
21. Alison


                                                                                     Foto: Tobbe Stuhre


                                                                               Foto: Tommy Sundström

/ Håkan

Anna Ternheims oförglömliga kvalité

Postad: 2012-02-05 22:36
Kategori: Konserter





ANNA TERNHEIM
Konserthuset, Västerås 3 februari 2012
Konsertlängd: 19:05-20:33 (88 min)
Min plats: Rad 12, plats 330, ca 20 meter från scenen.


   En för min egen del alldeles fantastisk musikhelg med två underbara konserter inleddes i fredagskväll med en nästan oslagbar och mycket sällsynt upplevelse med Anna Ternheim i ett andlöst Konserthus i Västerås. Redan den vardagsrumsmöblerade tomma scenen och ett extremt sparsamt ljus med golvlampor, kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla utlovade en exceptionell konsert. Och från ögonblicket när Anna i skydd av mörkret skred in på scenen, tände en glödlampa strax ovanför mikrofonen till den absolut enastående finalen med "Black light shines" var det här en konsert av oförglömlig kvalité.
   Efter över 40 år på konsert är det jakten på de udda och annorlunda ögonblicken som gör livet så mycket mer intressant. Och när gesterna blir lågmälda, mellansnacken spontana på ett helt ärligt sätt och när artisten inte gömmer sig bakom några visuella hjälpmedel blir det för mig mycket underhållande. Och just så tilltalande är den pågående Anna Ternheim-turnén.
   I nästan sedvanlig ordning ger sig Anna ut på turné med ett litet annat format än senaste skivan. "The night visitor" var ju en lågmäld triumf inspelad i Nashville med mycket lyhörda musiker. På scen blev det än mer lyhört ty Annas enda kompmusiker var Dave Ferguson, den 50-årige musikaliske ryggraden, som smög in efter fem låtar och satte sig i den stora fåtöljen, rökte(!) lite och sippade lite rödvin. Medan Anna framförde en klockren "Lorelie-Marie".
   Sedan följde en av konsertens huvudnummer, duetten "The longer the waiting (the sweeter the kiss)", där inte minst Daves trygga röst och akustiska gitarr gjorde låten magisk. Sedan fanns Dave vid Annas sida under hela konserten och spelade i övrigt både mandolin och ståbas. Och tog delvis över i coverlåten "Beyond thegreat divide", konsertens kanske snabbaste låt, som också resulterade i en magisk duett.
   Det var som sagt Annas senaste skiva som stod i musikalisk centrum i fredags och dess avklädda arrangemang hade även smittat av sig på det övriga materialet. Den gamla demolåten "Wedding song", Annas som alltid underbara tolkning av "Shoreline" och de lite äldre originallåtarna "I'll follow you tonight", "Terrified", en mycket annorlunda "Leaving on a mayday" (kompet var enbart en metronom och ståbas) och "Better be". Och ytterligare en udda coverlåt, Cowboy Jack Clements "Baby is gone".
   Parallellt med alla de lågmälda arrangemangen var tonen på scen genomgående mycket avslappnad. Och Anna kom både av sig, missade poängen och lät inspirationen för sekunden styra iväg mellansnacken åt alla möjliga och omöjliga håll.
   Trots den lilla anspråkslösa inramningen blev det en mycket varierad konsert tack vare Annas växlande komp både på sin nya 100-åriga gitarr med den autentiska tonen, vanlig akustisk gitarr, elgitarr och framförallt piano där hon blev än mer personlig.
   Ett överlag knäpptyst Konserthus fick vara med om en magisk konsertupplevelse där vi bokstavligen var inbjudna till Anna Ternheims vardagsrum och där man för en gångs skulle inte behövde överdriva beskrivningen om att höra en nål falla. Som i den avslutande "Black light shines" där Anna och Dave stod tätt tillsammans men flera meter bakom mikrofonen och sjöng rakt ut i den akustiskt perfekta lokalen.
   Anna Ternheim väljer alltid intressanta covers och har på nya skivan och den här turnén tagit sig an två absoluta guldkorn. "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" är en låt som gjordes 2007 av den amerikanske countrysångaren Josh Turner, skriven av engelsmannen Roger Cook och amerikanaren Pat McLaughlin. "Beyond the great divide" gjordes första gången av Marty Stuart 1986. Countrysångaren Charley Pride var den förste som spelade in Cowboy Jack Clements "Baby is gone". De två sistnämnda låtarna kommer inom kort på en cover-ep med Anna Ternheim.

1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Lorelie-Marie
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Walking Aimlessly
12. Baby Is Gone
13. Terrified
14. Beyond The Great Divide
15. Leaving On A Mayday
16. Bow Your Head

Extralåtar:
17. Better Be
18. Black Light Shines

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2012 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.