Blogginlägg

90:#33 Dig my mood

NICK LOWE: Dig my mood (Demon, 1998)

90-talet var till stora delar decenniet när Nick Lowe blev en seriös vuxenartist, han gick från det där poppigt ordvrickande och kvicktänkta popmelodier till ett vuxenspråk i ofta lugna och stilla nästan jazzinfluerade tempon. Det var under 90-talet som Nick grundlade framgångarna som skulle blomma upp ordentligt på 2000-talet.
   "Dig my mood", uppföljaren till den liknande "The impossible bird" (1994), doftar till både titel och arrangemang jazz och är musikaliskt en genomgående lågmäld och långsam skiva. Med överraskande korta låtar, bara fem av tolv låtar på skivan är över tre minuter
   Singellåten som kom att representera hela albumet var "You inspire me" och var så där jazzigt loj men är snarare en klassisk evergreen än pop eller jazz. Där Geraint Watkins spelar ett typiskt cocktailpiano på sina tangenter.
   Historiskt sett har de flesta låtarna på "Dig my mood" inte blivit några stora klassiker i Nick Lowes numera stora repertoar. Det är egentligen bara två låtar, "What lack of love has done" och "Man that I've become", som trängt sig in i hans scenrepertoar på senare år. Den senare låten är som ännu en låt skriven till Johnny Cash och tempot med den lågt stämda gitarren passar ju också in i sammanhanget.
   Steve Donnelly gör här entré som gitarrist i Nick Lowe-gänget. Donnelly är engelsmannen som spelat med både Elvis Costello, Sheryl Crow och Suzanne Vegas turnégrupp. Men även Geraint Watkins, som spelar piano, orgel och dragspel på skivan, spelar gitarr på skivan. Watkins och trummisen Robert Treherne är gamla kompmusiker till Lowe. Treherne fanns med redan på 80-talet under namnet Bobby Irwin.
   Saxofonisten Nick Pentelow, som spelat i många olika sammanhang bland annat i Wizzard och bakom Steve Gibbons, sätter ytterligare jazztouch på några spår.
   Lowe har även lyckats stoppa in några intressanta och mindre kända covers på sin skiva. "Cold grey light of dawn" härstammar från slutet av 60-talet när låtskrivaren och r&b-artisten Ivory Joe Hunter försökte sig på en countrykarriär. När Lowe spelade in och gav ut Henry McCulloughs "Failed christian" var det en originallåt. Men låten, med de intressanta textraderna "I'm a Failed Christian/I don't go to church/I smoke and I drink/And I lie and I curse", skulle släppas med låtskrivaren senare under 1998. Irländaren McCullough är mest känd som gitarrist i Wings i början på 70-talet.
   Lowe har producerat "Dig my mood" tillsammans med teknikern Neil Brockbank, ett team som inledde sitt samarbete på "The impossible bird" och fortfarande jobbar tillsammans på Lowes skivor.

YouTube: "Man that I've become".


/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.