Blogginlägg

Anders Olsson om Freak Scene i Stockholm (1)

Anders Olsson var delägare i Freak Scene mellan 1989 och 1991.

JAG HAR TIDIGARE BERÄTTAT OM LENNART PERSSONS bok om skivbutiken Pet Sounds i Stockholm. På sidan 114 i den boken dyker det upp ett intressant namn, Anders Olsson, som jag känner och har sina rötter i Örebro. Han har också erfarenhet som skivbutiksägare i Stockholm. Mellan 1989 och 1991 var han delägare i Freak Scene på St Eriksgatan (bild till höger hur det ser ut idag) i Stockholm och den historien är under några år parallell med Pet Sounds. Två andra delägare till Freak Scene var nämligen Stefan Jakobsson och Thomas Knigge, som båda spelar en central roll i Perssons berättelse om Pet Sounds.
   När jag diskuterade Perssons bok med Anders så tyckte han att boken inte riktigt kändes helt klar.
   - Det saknas lite i Pet Sounds historia som inte kom fram i och med Lennarts bortgång. Till exempel Håkan Carlsson som jobbade med Stefan i 12 år nämns bara en gång i boken medan folk som aldrig jobbat där nämns ganska mycket bara för att de är nära vänner med Stefan.
   Pet Sounds-boken och Anders erfarenheter gjorde mig även intresserad av Freak Scene-historien och bad Anders kort redogöra för minnet av händelserna kring skivbutiken. Han återkom en dag senare med en 8000 tecken lång redogörelse som dessutom handlade om halva hans liv som musikfantast, skivköpare och samlare. En fantastisk text som jag har svårt att spalta upp och redigera ner till en hanterlig historia. Därför låter jag Anders berätta i två artiklar med egna ord rakt ur minnet. Från Örebro via Australien till St. Eriksgatan i Stockholm, en minst sagt fascinerande berättelse. Del 1 handlar om allt som hände innan Freak Scene blev en verklighet.

”DET KÄNNS SOM MAN MÅSTE BÖRJA FRÅN BÖRJAN. I Örebro. På 1970-talet. På en klassfest i Stureskolan 1973-74 så hade några klasskompisar tagit med sig några skivor med Slade, ”Sladest” och Nazareth, ”Loud ’n’ Proud”, som de hade lånat av sina äldre syskon. Jag stod som förstummad! Det här var något helt annat än Elvis och Little Richard som jag hade tagit med mig. Nytt, fräscht och dom såg skittuffa ut!
   Jag tvingade farsan och ta med mig till en skivaffär. Det låg en kortlivad historia på Järnvägsgatan som hade en jätteaffisch på Slade i fönstret. Jag lyckades tjata till mig Slade-skivan som jag hade hört på klassfesten. De nästkommande veckorna levdes i ett lyckorus och man bara längtade att skoldagen skulle ta slut så man kunde komma hem och spela Slade. Nu måste man bara ha tag på Nazareth-plattan också!
   Varken jag eller mina närmaste vänner hade äldre syskon att rådfråga så jag började cykla upp till skivaffärerna Bohlins Musik, LP-skivan och Wijks för att bläddra bland skivorna och fantisera om hur banden lät. Ibland tog man mod till sig och frågade om man fick lyssna på skivan. På Bohlins hade de hörlurar som såg ut som duschmunstycken och om den äldre gubben stod bakom disken var man tvungen att visa att man hade pengar innan man fick lyssna.
   Det var ändå svårt att avgöra vilka band som var bra och ingen att fråga om råd. Nästa läsår fick jag en lärobok som en av de tuffa grabbarna hade haft där stod det en massa konstiga namn klottrade på sidorna, Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath, Jimi Hendrix med mera.
   Äntligen en öppning till den magiska världen! Nu hade man något att gå efter. Min ekonomi var ju som de flesta 11-12 åringar ganska begränsad, men det hindrade mig inte från att hänga i skivaffären och bläddra bland skivorna och någonstans där föddes drömmen om en egen affär.
   Min morsa tyckte nog att allt för mycket tid spenderades i skivaffärer, så när det i högstadiet blev dags att prya fixade hon så att jag fick göra min praktik på Bohlins musikaffär på Rudbecksgatan, så jag skulle fatta att det inte alltid var så kul att jobba i en skivaffär. Det blev precis tvärtom. Där jobbade bland annat Magnus Sjögren och Kaj Olsson . Punken hade precis kommit så jag botaniserade bland singlarna och drömmen om en egen skivaffär (med obegränsad tillgång till musik) växte allt starkare.
   Det fanns ju inte någon gymnasieutbildning som var inriktad på skivaffär så jag hamnade på en tryckmedieutbildning som resulterade att jag började jobba på Nerikes Allehanda. Nu när jag hade lite pengar på fickan tog skivköpandet större proportioner med skivresor till London ett par-tre gånger om året och jag tror att Arne Holmberg och Peter Lindahl på Wijks minns dessa år med fasa när jag dagligen var inne och frågade efter nya skivor.
   Efter några år började Örebro kännas litet och jag längtade bort. Till Australien med band som Hoodoo Gurus, Radio Birdman, The Church, The Saints med flera. Jag gav mig iväg våren 1987 och i början på 1988 i Sydney gick jag på en konsert med Sunnyboys. Där stötte jag ihop med en kille som gick omkring med en ”Änubah!”-tröja så vi började snacka om band vi skulle se och upptäckte att vi hade samma agenda.
   Håkan Carlsson, som killen hette, hade jobbat extra på Pet Sounds i Stockholm och växte nu ännu mera i mina ögon. Vi hängde i Sydney några veckor innan det var dags för mig att dra vidare till USA.”

På torsdag berättar Anders Olsson vidare om hur Freak Scene startade och hur skral ekonomin var från start. Och hur det sedan slutade för Olsson och de andra delägarna.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.