Blogginlägg

Covers: Scarlett Johansson

SCARLETT JOHANSSON: Anywhere I lay my head (Rhino, 2008)

Skådespelerskan Scarlett Johansson (”Lost in translation” och ”Iron man 2”) har spelat in två skivor i eget namn. Fastnade först för hennes duettskiva med Pete Yorn från i höstas och har nu lyssnat koncentrerat på hennes coverskiva från 2008. När det visar sig att kronologiskt har jag lyssnat på skivorna i inspelningsmässigt rätt ordning ty hennes Tom Waits-coverskiva gjordes efter Yorn-skivan. Hursomhelst är ”Anywhere I lay my head” en mycket intressant skiva.
   För mig, som inte är någon hängiven Tom Waits-fantast, låter det här mer spännande och mer givande än någon Waits-skiva. Scarlett har kanske inte den perfekta rock’n’roll-rösten men för mig är det här mer rock än Waits snåriga sånger, ruffliga sång och jazzpåverkade musik.
   Urvalet av låtar har Scarlett, förmodligen med hjälp av producenten David Andrew Sitek, huvudsakligen hämtat från Waits mindre kända material vilket är smart och gör jämförelser mindre uppenbara. Det öppnar ju upp för lyssning utan förutsättningar och inga förväntningar och därför låter det så överraskande spännande. Det här är låtar jag aldrig har hört eller glömt bort att jag har hört.
   För att vara en debutskiva är hon helt naturligt i händerna på en producent, David Andrew Sitek som tidigare producerat Yeah Yeah Yeahs, TV on the Radio och faktiskt även svenska The Knife, som har givit Scarlett en överraskande smaskig omgivning. Waits-låtarna är helt omarrangerade och även upparrangerade.
   Det börjar redan på inledningslåten ”Fawn” med ren kyrkokänsla, stora orglar och en instrumentallåt där musikerna låter som om de tror att de befinner sig i en Phil Spector-produktion med saxofonen längst fram.
   David Bowie gästssjunger på två låtar, ”Falling down” med klockspel och trumvirvlar och ”Fannin Street” med ett suggestivt storslaget arrangemang, och skivan når nästan sin höjdpunkt just där.
   Men det är på ”I don’t wanna grow up” där den stora hitkänslan finns till hundra procent. Med både fart och tempo och ett nästan Human League-liknande sound.
   Även i övrigt låter det väldigt bra om Scarletts versioner av Waits. Som i den drömska titellåten, den vackra ”I wish I was in New Orleans” med vibrafonkomp och den mäktiga avslutningen med ”No one knows I’m gone” och ”Who are you”. Medan originallåten ”Song for Jo” inte överraskande låter ordinär och monoton i sammanhanget.

Låtarna:
1. Fawn (Kathleen Brennan/Tom Waits) 2:32
2002. Albumet "Alice".
2. Town with No Cheer (Tom Waits) 5:03
1983. Albumet "Swordfishtrombones".
3. Falling Down (Tom Waits) 4:55
1988. Albumet "Big time".
4. Anywhere I Lay My Head (Tom Waits) 3:38
1985. Albumet "Rain dogs".
5. Fannin Street (Kathleen Brennan/Tom Waits) 5:06
2006. Albumet "Orphans: Brawlers, Bawlers & Bastards"
6. Song for Jo (Scarlett Johansson/David Andrew Sitek) 4:09
Originallåt.
7. Green Grass (Kathleen Brennan/Tom Waits) 3:33
2004. Albumet "Real gone".
8. I Wish I Was in New Orleans (Tom Waits) 3:59
1976. Albumet "Small change".
9. I Don't Wanna Grow Up (Kathleen Brennan/Tom Waits) 4:11
1992. Albumet "Bone machine".
10. No One Knows I'm Gone (Kathleen Brennan/Tom Waits) 2:57
2002. Albumet "Alice".
11. Who Are You (Kathleen Brennan/Tom Waits) 4:20
1992. Albumet "Bone machine".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.