Blogginlägg

”Söndermarken”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/2 2003.

LARS WINNERBÄCK OCH HOVET
Söndermarken
(Sonet/Universal)

2001 var genombrottsåret för rockartisten Lars Winnerbäck. En storslagen rockplatta, Kalas-turné och även ett konsert-album. Sådant kan etablera en artist i rocksocieteten för tid och evighet.
   Inför det intensiva året hade Linköpings-Lars växt några tum och vågade ta ut de musikaliska svängarna som en annan Ulf Lundell. Ändå var det nog inte den rollen han ville spela. På samma scen som Soundtrack Of Our Lives och bob hund kände han sig onekligen liten och obekväm.
   För nya skivan är en reträtt, tillbaka till den lilla ytan där visa och snäll pop möts.
   Kanske var jag naiv men jag trodde killen ville rocka. Han klippte sig fräckt korthårig och gjorde den ena adrenalinstinna, snabba rocklåten efter varandra.
   Nu är det mer akustiskt än på flera skivor. Fler trubadurinriktade låtar än vad som är nyttigt för en artist med rockstämpel. Vuxet och moget på fel sätt. Av en fortfarande ung kille som inte vill kallas Lasse.
   Det är som om flera låtar på skivan är skrivna för att framföras av Totta. Alltså väldigt trygga och tillbakalutade men knappast spännande och upphetsande. Och bandet bakom, som på bild ser livsfarliga ut, låter som om de inte vill göra en fluga förnär.
   Ändå skriver denne Lars många djupa, deprimerade och vemodigt ledsna texter men musikaliskt finns inga tecken på svärta eller elaka riff.
"Timglas" är nästan en svensk version av Elton Johns pianoinstrumental "Song for Guy", med text och allt. Vem vill ha det?
   Och att avsluta skivan med en nästan sex minuter lång titellåt som består av tolv (om jag räknat rätt) verser, några gitarr-, sax- och munspelssolon men varken refräng eller stick. Det är inte rock. Det är traditionell, tröttsam och konventionell trubadurmusik.
   "Brustna hjärtans höst" är en utsökt ballad och "Åt samma håll" är en helt godkänd rocklåt. I övrigt saknar jag både knytnävarna och de slagkraftiga låtarna.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.