Blogginlägg från 2003-02-20

76 till 79

Postad: 2003-02-20 14:35
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen på www.enbraklubb.nu i februari 2003.

Framför mig på väggen bakom datorn, som jag skriver de här raderna på, hänger en svart vinylsingel från 1977, Wreckless Erics "Whole wide world". Den personifierar både mitt en gång fanatiska skivsamlande och de bästa och mest intressanta åren i mitt lyssnande liv.
   "Whole wide world" sammanfattar mycket av vad det handlade om på den här tiden. En primitiv explosiv känsla, melodi extraordinär och en engelsk personlighet som pendlade mellan alkoholiserad galning och ödmjuk popsångare.
   Singeln kom i en tid när jag som 25-åring sög jag upp all fantastisk vital rock och pop som, har det visat sig, i många fall håller än i dag.
   70-talet ligger mig faktiskt varmt om hjärtat. Decenniet har i folkmun fått ryktet som populärmusikens sämsta, kanske är det symfonirockens och discomusikens fel, men där fanns guldkorn som växt till oförglömliga ögonblick i min värld. De allra flesta med rötterna i England.
   Och det är den fascinationen jag ska sätta musik till på fredag 21 februari på En Bra Klubb.
   Och allra mest fascineras jag av åren 1976 till 1979. Inte så mycket för punkrevolutionens musikaliska sida utan mer den anspråkslösa "back to basics"-attityden.
   Det var nyttiga år det här. När singeln fick en fantastisk renässans, skivbolag som Stiff, Chiswick, Radar och Beserkley ville verkligen upptäcka nya artister och musiken sprudlade av inspirerade idéer.
   Bakom de rena punkattackerna från band som Clash, Sex Pistols och Damned fanns ju en återväxt, en fantasirikedom och kreativitet som jag inte har upplevt varken förr eller senare.
   Punken som i sin tur några år tidigare växt fram som en lite aggressivare och intensivare uppföljare till pubrockvågen. Med band som Kursaal Flyers, Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och Kilburn & the Highroads.
   Ja, jag vet att namnen kan uppfattas som uråldriga fossiler från en tid ingen vill ha tillbaka men musiken har all anledning att överleva alla trender och nya generationer.
   Det här är musik som många inte vet om att de älskar idag för att den kanske spelades in innan ni var födda. Utan att ha några som helst ambitioner på att bli odödlig så var produktiviteten under de här åren beundransvärd.
   Det är från de här åren jag har hämtat mina allra heligaste engelska hjältar. Inte alltid spelbara på En Bra Klubb men när jag plockar fram grandiosa återutgivningar på cd med artister som ovannämnda Wreckless Eric, The Records, Ian Dury, Graham Parker, Stranglers och Motors så är det helt klart poprockklassiker riktat till alla generationer.
   Och Costello. Ja, den numera ständigt kostymklädde och tunnhårige, elegante engelsmannen som gärna hoppar in i både jazz- och opera-sammanhang gjorde under de här åren några av sina argaste och bästa låtar. Definitivt inget tillbakalutat.
   Så har vi alla dessa one hit wonders. Som slog till med någon enstaka låt. Låten gick till historien, "Gary Gilmore's eyes" och "Police car", men inte artisten eller bandet.
   Pop med energi, rock med en utpräglad melodiös stämpel och alla dessa magiska korsbefruktningar däremellan.

/ Håkan

"Sjunger Piaf"

Postad: 2003-02-20 11:55
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 2003.

HELENA BERGSTRÖM
Sjunger Piaf
(Virgin)


Ännu en skådespelerska går in i studion och gör en skiva. Men Helena överraskar på många sätt. När kollegor som Samuel Fröhler, Rikard Wolff, Lena Nyman och Görel Crona, i samma situation, tar med sig mycket av det teatrala in i musiken uppträder Helena som en förvånansvärt innerlig, stundtals kattmjuk och seriös sångerska.
   I alla fall i de mer lågmälda, mjukt jazziga och avskalade arrangemangen där det lätt avslöjas vem som är sångerska eller spelar en roll.
   Den rutinerade skådespelerskan Helena Bergström har visserligen spelat rollen som Edith Piaf i närmare tre år men det är som en oväntat säker sångerska hon har gjort den här skivan.
   Tillsammans med en kvartett under ledning av pianisten och arrangören Jan Lundgren. Ett närmast anspråkslöst jazzkomp som passar Helena perfekt.
   I de bästa ögonblicken, som för mig infaller när musettedragspelet är långt från mikrofonen och tempot dämpas, utmanar Helena några av landets mest emotionella sångerskor.
   Fast en riktig värdemätare av henne som seriös sångerska får vi inte förrän hon förhoppningsvis en dag kommer att sjunga specialskrivet originalmaterial. Och jag är övertygad om att hon klarar den rollen också.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2003 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.