Blogginlägg från februari, 2003

”Söndermarken”

Postad: 2003-02-28 14:14
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/2 2003.

LARS WINNERBÄCK OCH HOVET
Söndermarken
(Sonet/Universal)


2001 var genombrottsåret för rockartisten Lars Winnerbäck. En storslagen rockplatta, Kalas-turné och även ett konsert-album. Sådant kan etablera en artist i rocksocieteten för tid och evighet.
   Inför det intensiva året hade Linköpings-Lars växt några tum och vågade ta ut de musikaliska svängarna som en annan Ulf Lundell. Ändå var det nog inte den rollen han ville spela. På samma scen som Soundtrack Of Our Lives och bob hund kände han sig onekligen liten och obekväm.
   För nya skivan är en reträtt, tillbaka till den lilla ytan där visa och snäll pop möts.
   Kanske var jag naiv men jag trodde killen ville rocka. Han klippte sig fräckt korthårig och gjorde den ena adrenalinstinna, snabba rocklåten efter varandra.
   Nu är det mer akustiskt än på flera skivor. Fler trubadurinriktade låtar än vad som är nyttigt för en artist med rockstämpel. Vuxet och moget på fel sätt. Av en fortfarande ung kille som inte vill kallas Lasse.
   Det är som om flera låtar på skivan är skrivna för att framföras av Totta. Alltså väldigt trygga och tillbakalutade men knappast spännande och upphetsande. Och bandet bakom, som på bild ser livsfarliga ut, låter som om de inte vill göra en fluga förnär.
   Ändå skriver denne Lars många djupa, deprimerade och vemodigt ledsna texter men musikaliskt finns inga tecken på svärta eller elaka riff.
"Timglas" är nästan en svensk version av Elton Johns pianoinstrumental "Song for Guy", med text och allt. Vem vill ha det?
   Och att avsluta skivan med en nästan sex minuter lång titellåt som består av tolv (om jag räknat rätt) verser, några gitarr-, sax- och munspelssolon men varken refräng eller stick. Det är inte rock. Det är traditionell, tröttsam och konventionell trubadurmusik.
   "Brustna hjärtans höst" är en utsökt ballad och "Åt samma håll" är en helt godkänd rocklåt. I övrigt saknar jag både knytnävarna och de slagkraftiga låtarna.

/ Håkan

"Organized music"

Postad: 2003-02-27 11:55
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 2003.

SQUARE
Organized music
(Fucking North Pole)


Ett av de senaste årens flitigaste demoband i Örebro har nu albumdebuterat. Det är på riktigt, fast skivbolaget med det brutala namnet är norskt, och det är ingen överraskning att det sju man starka bandet tagit med sig allt det positiva in i inspelningsstudion.
   Under de ojämna demoåren var de onödigt spretiga i soundet och stundtals obegripliga i sina tvära kast. Men blev homogenare med åren och här är det både proffsigare och distinktare.
   Med de två blåsarna i spetsen och den energiske sångaren Martin Augustini vid mikrofonen slår det nu gnistor om Square. Hade den avundsvärda intensiteten smittat av sig kreativt på låtskrivandet hade skivan i sin helhet varit sensationell och bandet hade lätt utmanat Liberator som ska-kungar i det här landet.
   För här finns några av de bästa låtar jag har hört i genren, ”What you think is where you are” och ”Our favourite”, som de plötsligt slarvar bort.
   Den förstnämnda rusar fram som ett skenande tåg men efter halva låten kommer ett skumt mellanparti, där allt stannar upp, innan låten avslutas lika grandiost som den började med knytnävslag efter knytnävslag.
   Utan de där irriterande skavankerna hade Square regerat dansgolven långt utanför Örebro.

/ Håkan

76 till 79

Postad: 2003-02-20 14:35
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen på www.enbraklubb.nu i februari 2003.

Framför mig på väggen bakom datorn, som jag skriver de här raderna på, hänger en svart vinylsingel från 1977, Wreckless Erics "Whole wide world". Den personifierar både mitt en gång fanatiska skivsamlande och de bästa och mest intressanta åren i mitt lyssnande liv.
   "Whole wide world" sammanfattar mycket av vad det handlade om på den här tiden. En primitiv explosiv känsla, melodi extraordinär och en engelsk personlighet som pendlade mellan alkoholiserad galning och ödmjuk popsångare.
   Singeln kom i en tid när jag som 25-åring sög jag upp all fantastisk vital rock och pop som, har det visat sig, i många fall håller än i dag.
   70-talet ligger mig faktiskt varmt om hjärtat. Decenniet har i folkmun fått ryktet som populärmusikens sämsta, kanske är det symfonirockens och discomusikens fel, men där fanns guldkorn som växt till oförglömliga ögonblick i min värld. De allra flesta med rötterna i England.
   Och det är den fascinationen jag ska sätta musik till på fredag 21 februari på En Bra Klubb.
   Och allra mest fascineras jag av åren 1976 till 1979. Inte så mycket för punkrevolutionens musikaliska sida utan mer den anspråkslösa "back to basics"-attityden.
   Det var nyttiga år det här. När singeln fick en fantastisk renässans, skivbolag som Stiff, Chiswick, Radar och Beserkley ville verkligen upptäcka nya artister och musiken sprudlade av inspirerade idéer.
   Bakom de rena punkattackerna från band som Clash, Sex Pistols och Damned fanns ju en återväxt, en fantasirikedom och kreativitet som jag inte har upplevt varken förr eller senare.
   Punken som i sin tur några år tidigare växt fram som en lite aggressivare och intensivare uppföljare till pubrockvågen. Med band som Kursaal Flyers, Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och Kilburn & the Highroads.
   Ja, jag vet att namnen kan uppfattas som uråldriga fossiler från en tid ingen vill ha tillbaka men musiken har all anledning att överleva alla trender och nya generationer.
   Det här är musik som många inte vet om att de älskar idag för att den kanske spelades in innan ni var födda. Utan att ha några som helst ambitioner på att bli odödlig så var produktiviteten under de här åren beundransvärd.
   Det är från de här åren jag har hämtat mina allra heligaste engelska hjältar. Inte alltid spelbara på En Bra Klubb men när jag plockar fram grandiosa återutgivningar på cd med artister som ovannämnda Wreckless Eric, The Records, Ian Dury, Graham Parker, Stranglers och Motors så är det helt klart poprockklassiker riktat till alla generationer.
   Och Costello. Ja, den numera ständigt kostymklädde och tunnhårige, elegante engelsmannen som gärna hoppar in i både jazz- och opera-sammanhang gjorde under de här åren några av sina argaste och bästa låtar. Definitivt inget tillbakalutat.
   Så har vi alla dessa one hit wonders. Som slog till med någon enstaka låt. Låten gick till historien, "Gary Gilmore's eyes" och "Police car", men inte artisten eller bandet.
   Pop med energi, rock med en utpräglad melodiös stämpel och alla dessa magiska korsbefruktningar däremellan.

/ Håkan

"Sjunger Piaf"

Postad: 2003-02-20 11:55
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 2003.

HELENA BERGSTRÖM
Sjunger Piaf
(Virgin)


Ännu en skådespelerska går in i studion och gör en skiva. Men Helena överraskar på många sätt. När kollegor som Samuel Fröhler, Rikard Wolff, Lena Nyman och Görel Crona, i samma situation, tar med sig mycket av det teatrala in i musiken uppträder Helena som en förvånansvärt innerlig, stundtals kattmjuk och seriös sångerska.
   I alla fall i de mer lågmälda, mjukt jazziga och avskalade arrangemangen där det lätt avslöjas vem som är sångerska eller spelar en roll.
   Den rutinerade skådespelerskan Helena Bergström har visserligen spelat rollen som Edith Piaf i närmare tre år men det är som en oväntat säker sångerska hon har gjort den här skivan.
   Tillsammans med en kvartett under ledning av pianisten och arrangören Jan Lundgren. Ett närmast anspråkslöst jazzkomp som passar Helena perfekt.
   I de bästa ögonblicken, som för mig infaller när musettedragspelet är långt från mikrofonen och tempot dämpas, utmanar Helena några av landets mest emotionella sångerskor.
   Fast en riktig värdemätare av henne som seriös sångerska får vi inte förrän hon förhoppningsvis en dag kommer att sjunga specialskrivet originalmaterial. Och jag är övertygad om att hon klarar den rollen också.

/ Håkan

Tomas Andersson Wij konsert

Postad: 2003-02-18 22:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/2 2003.

KONSERT
TOMAS ANDERSSON WIJ
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 16/2 2003


Klubb Söndag är ett alldeles utmärkt initiativ till att göra lite fest av helgens sista kväll också. Men på ett lågmält, anspråkslöst och nedtonat sätt. Ett alls icke på förhand vinnande koncept, ska sägas, men söndagskvällens premiärkonsert med Tomas Andersson Wij på Strömpis var succé.
   Folket kom och Andersson Wij bjöd på en homogen om än lite vemodigt begränsad konsert. För det mesta vackert och tonsäkert men hans material hade för små kontraster för att det ska bli magiskt intressant i 90 minuter.
   Han har tre skivor bakom sig men är ändå allmänt okänd i ett Sverige som gärna vill separera trubadurerna från rockartisterna. Och Andersson Wijs karriär råkar som skivartist befinna sig just precis i det stora gapet, singer-songwriter-genren som det numera heter på ren svenska, mellan de genuina kategorierna.
   Då kan ett arrangemang som Klubb Söndag passa alldeles perfekt. När han lämnade sitt professionella kompband bakom sig och med bara en pianist (Robert Qwarfort) till hjälp lät sångerna och poesin spela huvudrollen. I full frihet. Andersson Wijs artisteri bygger mer på smart sammanfogade ord, "socialrealistiska texter" som han själv uttryckte det, än spektakulära och slagkraftiga melodier. Live krävs det en stor utstrålning för att nå in i varje lyssnares själ.
   Och han förfogade inte över någon exceptionell karisma eller naturlig scennärvaro när han sammanbitet med fladdrig blick och en lätt osäkerhet inledde. Men han jobbade sig in i konserten med hjälp av personliga mellansnack och en ödmjuk publik. Med så få instrumentala hjälpmedel krävs också en viss skicklighet för att allt inte ska hamna på en lagom trubadurinivå och därmed bli lite allmängiltigt.
   Men pianisten Qwarfort var ett ess till partner bakom sina tangenter, och var vid ett tillfälle även elgitarrist, och Andersson Wij själv gav upprepade exempel på att hans artistkarriär är lika mycket musiker som poet.
   Jag vet inte om hans repertoar är så vida känd, men publiken på Strömpis i söndagskväll tyckte sig vara bekant med många låtar, men han valde friskt från alla sina album utan att det direkt märktes någon skillnad. Den helt nyskrivna "Ligga lågt" avslöjade inte heller någon framtida utveckling på låtskrivarområdet.

TAW: Gitarr o sång
Robert Qwarforth: piano o sång

Tomas Andersson Wijs låtar:
??
Höga berget
Varm sjö
Gör nånting vackert
Ligga lågt (ny)
De gröna vagnarna
Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)(RQ=elgitarr)
Sanningen om dig
??Vår kärlek
Ett slag för dig
Ett helvete i taget
Bli min vän
Landet vi föddes i

Extralåt
??

/ Håkan

Ett galet geni gick för långt

Postad: 2003-02-15 14:19
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i februari 2003.

Det här är ingen rolig historia. Det är inte ens en historia - det är grym verklighet 2003.
   Känsliga läsare bör kanske inte fortsätta läsa för det här kommer att handla om en sjuk hjärna, ett galet geni och en grym, brutal död.
   Där finns också mäktiga inslag av historiskt ändlösa succéer, otaliga musikaliska milstolpar och ett revolutionerande popsound. Men just nu, några dagar efter ett mord (som i varje detalj pekar ut Phil Spector, legendarisk skivproducent) i de mindre luxuösa delarna utanför Los Angeles, ser denne Spector ut som en loser fast levande legend han är.
   De oändligt många historierna om dragna och avlossade vapen i Spectors närhet har under åren växt till fantasifulla anekdoter som kryddats med celebriteter som John Lennon, Leonard Cohen, Stevie Wonder och Dee Dee Ramone.
   Anledningen till den dragna pistolen mot en i Ramones, under inspelningen av "End of the century" 1980 (för övrigt den senaste skivproduktion Spector gjort!), påstods vara att han vid tillfället bar en Ronnie Spector-t-shirt.
   Ronnie Spector var gift med Phil under 60-talet och förstklassig sångerska i Ronettes, ett av Spectors många tjejband. Under skilsmässoförhandlingarna var det visst också skjutvapen inblandat.
   Det kanske låter som jag är fascinerad av Spectors vapenintresse men det är naturligtvis ren och skär galenskap att varje dag beväpna sig så fort man går ut tillsammans med sina livvakter ty Phil har lidit av djup schizofreni under stora delar av sitt liv.
   Vapenfascinationen tillsammans med grava psykiska problem, droger, kronisk sömnlöshet, otaliga fobier och sjuklig skygghet har naturligtvis ingen god prognos. Varken man är demonproducent eller inte.
   För det var den hedervärda titeln som Phil Spector erövrade på det tidiga 60-talet. Små popsymfonier runt tre minuter som var så välgjorda, in i minsta detalj välarrangerade och inte minst smart skrivna, där också Spector ofta hade ett finger med i spelet.
   En rad av band och sångerskor, Crystals, Ronettes, Bob B Soxx & the Blue Jeans, Darlene Love och Righteous Brothers radade upp hit efter hit. Allt komprimerat på ett enda spår i mono.
   På bara några år, 1961 till 1964, blev Spector mångmiljonär. Hans svåra och fattiga barndom, pappan begick självmord, var plötsligt utbytt med rikedom, palatser och limousiner. Som gjorde Spector besatt av att alltid vara bäst, störst och framgångsrikast.
   Så när hans första fiasko kom 1966, Ike & Tina Turners "River deep mountain high" floppade i USA, drog han sig tillbaka i flera år.
   Han hatade som sagt stereo och kanske var det därför som inspirationen, åtminstone på det musikaliska området, tynade bort med tiden. Men några riktigt framgångsrika samarbeten med John Lennon, George Harrison och senare på 70-talet Dion och Leonard Cohen fastställde hans stjärnstatus på det musikaliska området.
   Men som social människa gick han långsamt men säkert in i sig själv och sina demoner och ett avskilt liv i ett stort palats bakom höga murar och elektriska staket. Och nu riskerar han alltså att hamna bakom galler på en mindre glamorös plats. Ingen värdig avslutning på den spektakulära men också tragiska karriären.

/ Håkan

Eldkvarn konsert

Postad: 2003-02-09 16:10
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 2003.

KONSERT
ELDKVARN
Frimis, Örebro 7/2 2003


Det kanske är snudd på för höga krav att bara ungefär sex veckor efter förra konserten med Eldkvarn i den här staden förvänta sig några stora nyheter. Ändå var det, som alltid med Eldkvarn på scen under de senaste åren, med en lugn optimism jag gick till Frimis på fredagskvällen. Alla medlemmarna i dagens Eldkvarn har förmågan att alltid bjuda på sig själva utan att det känns varken konstlat eller onaturligt.
   Med ett Eldkvarn live i så färskt minne och med en så pass identisk men starkt nedkortad repertoar som då blev fredagskvällens konsert lite mer lös i konturerna och mindre fokuserad. Men ändå ett paradis för de små detaljerna där de fem personligheterna verkligen kombinerade varandra.
   Broder Carla Jonsson stod traditionsenligt till vänster till synes i sin egen lilla värld ofta med slutna ögon men vars gitarr var både smakfullt och sparsmakat betydelsefull. Och efter flera konserter utan egna framträdanden fick vi nu en inspirerad ”Kungsholmskopplet”.
   Bredvid honom strax framför trummisen stod Plura, med en ny svart Fender i sina händer, och var sitt vanliga jag, i en fascinerad mix av slapphet och nervösa ryck, och styrde sitt band genom en repertoar som bestod av både gammalt, nytt och nygammalt.
   Trummisen, ja. Jag slutar aldrig att fängslas av Werner Modiggårds trumspel. Som är så melodiskt och medryckande att han ofta inte kan låta bli att sjunga med i många låtar. Som därmed gör att låtarna live växer flera dimensioner jämfört med skivorna.
   Bredvid Modiggård därbak satt pianisten Claes von Heijne och var Eldkvarns minst visuella medlem men givetvis soundmässigt en stor hörnsten med sin otroliga musikalitet.
   Och så längst ut till höger stod bandets kanske viktigaste motor, basisten Tony Thorén. Som den skivproducent han är styrde han bandet, skötte kompet exemplariskt och skapade den rytmmatta som Pluras låtar så ofta behöver för att de ska engagera.
   Med en repertoar som till väldigt stor del påminde om Juldagskonserten försvann den riktiga spänningen och de stora överraskningarna för att konserten riktigt skulle lyftas upp till den vanligtvis exklusiva nivån.
   En innerlig ”Nådens hand” och en pånyttfödd ”Skyldig” var kvällens behållning.
   Men naturligtvis räcker ett Eldkvarn på sparlåga, en vanlig dag på jobbet, ändå väldigt långt som band på den svenska livescenen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2003 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.