Blogginlägg från mars, 2003

Louise Hoffsten konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 2003.

KONSERT
LOUISE HOFFSTEN
El Sombrero, Örebro 28/3 2003

Som jag kunde konstatera redan i början på den här veckan; de största kickarna, de stora konsertögonblicken upplever man inte i de stora lokalerna och i de stora sammanhangen. Louise Hoffsten uppträdde i stort sett ensam på El Sombreros scen i fredagskväll och lyckades stundtals fånga magin och stundens oerhört sköra närvaro mycket bättre än hon någonsin gjort med ett band bakom sig.
   OK, hon var inte helt ensam. Arsenalen av gitarrer, som tillhörde Lasse Englund, och ett imponerande antal munspel skvallrade om en genomarbetad show i det lilla formatet.
   I sedvanlig ordning handlade det om förväntningar, förhoppningar och förutsättningar.
   I trängseln framför scenen fanns säkert önskemål om ett elektriskt rock’n’roll-party och då kan inga förinspelade tejper och rytmer, om än i blygsam skala, kompensera.
   Och den som till äventyrs kom till El Sombrero med atmosfäriska farhågor om ett trivsamt trubadursamkväm i huvudet kunde gå hem tämligen omtumlad.
   Efter en dryg timmes konsert som innehöll allt från visa (med konkurrens från skrålet i baren), rock, blues och gospel. Som med bara röst, gitarr och stundtals munspel gav en mycket personligare bild av denna uppseendeväckande vanliga, spröda och bräckliga Linköpings-tjej. Som under 90-talet skulle lanseras som tuff, vild och hårt sprejad rocktjej. Med engelska som enda modersmål.
   I fredags var det en förlösande naturlig Louise som sjöng på svenska, hon sjöng på engelska och hon sjöng ofta som en Gud. Så närheten till gospel och ”Varför skola människor strida” var tämligen naturlig några minuter innan tolvslaget.
   Lasse Englunds insats på diverse gitarrer och andra stränginstrument kan inte nog överskattas ty han är en extraordinär musiker, en pålitlig arrangör och inte minst rutinerad producent som ensam gav musikalisk ryggrad åt Louises för kvällen avskalade uppträdande.
   Ett fullsatt och utsålt El Sombrero tog emot Louise med öppna armar. Fick höra henne pliktskyldigt framföra en rumsren ”Hit me with your lovething”, en anspråkslöst svängig ”Let the best man win” (eller ”The winner takes it all” som önskningarna lät i publiken…) och flera svenska låtar av hög kvalité.
   Det blev aldrig trollbundet, kanske de små men onödiga inslagen av playback grusade de förhoppningarna, och aldrig den totala frälsningen men ändå tillräckligt spontant för att göra konserten till ett fint minne.

/ Håkan

Mikael Ramel skivor

MIKAEL RAMEL: Till dej (Sonet/Universal)
MIKAEL RAMEL: Extra vagansa (Sonet/Universal)
FLÄSKET BRINNER: Fläsket (Polydor/Universal)

I dessa arkeologiska tider är det naturligt att ta sig tillbaka ett antal decennier i rockmusikens historia. Är det inte Pugh Rogefeldts hela karriär i en låda så är det hela Beatles-historien på en dvd-samling.
   Eller som här, Mikael Ramels musikaliska sysselsättning under de tidiga 70-talsåren. Fast här handlar det om separata och autentiska album med diverse bonusspår.
   Ramel hamnade, precis som Pugh, i ett ingenmansland mellan den hårt kommersiella musiken och den svenska proggmusiken. Båda sjöng mycket personligt på svenska, skrev egensinniga texter och hade för övrigt många andra gemensamma sidor. Och de lämnade politiken utanför.
   Medan Pugh solade sig i mediaglansen så var Ramels karriär på en mer alternativ nivå. Fast hans båda soloskivor, från 1972 och 1974, kan jämföras med samtida Pugh-alster.
   Ramel visade upp en lekfull och respektlös hållning till det svenska språket och möjligen blev det kanske lite för mycket experimenterande även med arrangemangen för att folk i gemen reservationslöst skulle kunna ta honom till sitt hjärta.
   Jazziga blåsinstrument och folkmusiktoner gjorde arrangemangen flyktiga och melodierna lite mindre viktigaän texterna.
   Men annars, när melodi, arrangemang och text befann sig på samma nivå, var det stundtals små odödliga låtar som Ramel levererade. ”Pengar” och ”Artificiell prana” på ”Till dej” är ju klassiker än i dag.
   Hans skiva två år senare hade samma ojämna blandning med några spektakulära spår, här är det ”Flödet” och titellåten, och några mindre profilerade låtar.
   Bonuslåtarna på soloskivorna är antingen engelska översättningar eller alternativa mixar och får anses tillhöra överkurs i ämnet.
Mikael Ramel var vid en tidpunkt också medlem av Fläsket Brinner och bidrar till ”Fläsket”. Sinnesutvidgande musik, till 95 procent instrumental, någonstans mellan folkrock, jazz och symfonirock. Ramel sjöng sällan, spelade ännu mindre sologitarr (Bengan Dahlén var bandets solist) och var bara en liten del i detta udda kollektiv.
   Låtarna sträckte sig mellan 38 sekunder och tolv minuter och känns i dag tämligen malplacerade i sin pretentiösa form. Lokalt intresse i form av liveinspelningar som gjordes av Power House i april 1972.

/ Håkan

Under luggen fanns genuin musikalitet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/3 2003.

CHRISTIAN KJELLVANDER
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 23 mars 2003

Världen står i brand och kriget bara sprider sig. Men det finns hopp. Att se och att få uppleva ett knökfullt (500 personer) Strömpis välkomna Christian Kjellvander måste uppfattas som en väldigt nyttig temperaturmätare i dagens musikliv.
   Att med egna ögon se så många ungdomar trollbindas och nästan hypnotiseras av en kille sittande på en stol med några akustiska gitarrer spred en i flera avseenden varm känsla genom kroppen.
   Som konsertbesökare söker du ständigt nya och större kickar. Men det är sällan arenakonserterna kan kompensera de behoven. Då är det betydligt större chans att få uppleva något gränslöst personligt, något andlöst magiskt eller något oöverträffat underbart i de små, lågmälda och intima sammanhangen.
   Som i söndagskväll på Strömpis. Med Christian Kjellvander. Jag kan inte påstå att det var en historisk konsert eller något helt sagolikt men det fanns en känsla i atmosfären, som nästan gick att ta på, när han äntrade scenen, knäppte på gitarren, en elak rundgångston for genom lokalen och han började sjunga.
   Många tog sig för hjärtat och undrade om allt bara var en dröm men där satt en svensk artist och sjöng och spelade sina amerikanskt klingande sånger. På sitt alldeles egna sätt. Hela Christians framtoning ber om ursäkt. Karisma finns inte i hans värld och han kunde inledningsvis uppfattas som osäker och orolig. Men under sin vildvuxna lugg finns det så mycket genuin musikalitet som kom ut i form av jordiga, kärva sånger som inte har några likheter någonstans i svensk musik i dag.
   På Strömpis uppträdde Christian själv men fick efter några låtar oannonserat hjälp av en örebroare på fiol. En dekor som hans sånger inte är i skriande behov av men som bara underströk vemodet och innerligheten i många av låtarna från hans senaste skiva, den grammisnominerade "Songs from a two-room chapel".
   Den skivan kom naturligtvis att vara i centrum under den dryga timmen långa konserten. När Christian snyggt navigerade sig förbi de mer profilerade låtarna som "Oh night" och "Homeward rolling soldier" och gav sig ännu mer hän i de lågmälda pärlorna från samma skiva.
   Som när han nästan provokativt viskade ljudlöst i introt till "Allelujah" och fick alla i publiken att sluta andas för några sekunder. Det var ett ögonblick att minnas bland alla andra lysande ögonblick.
   Jag har sett den egensinnige Christian Kjellvander leda sitt Loosegoats, jag har också hört honom i det innerliga Songs Of Soil-projektet men det blev naturligtvis hundra procent Kjellvander när han fick stå för allt själv. När det musikaliskt ofta blev så gripande och därmed helt uppenbart att den mannen inte behöver ägna energi åt mellansnack eller mer eller mindre krystade presentationer.

/ Håkan

Refreshments konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 2003.

KONSERT
THE REFRESHMENTS
El Sombrero, Örebro 14/3 2003

Under några dagar har Örebro drabbats av en hysterisk nostalgivåg som inkluderat både Beatlescoverband (Piggies), originalgrupper från det tidiga 60-talet och nu också Refreshments.
   Personligen bedömer jag inte Refreshments som ett nostalgiband, där återskapande av ett sound är viktigaste och ibland enda ingrediens, men onekligen finns det tydliga rötter tillbaka i tiden i deras musik. Men Gävle-bandet lägger alltid till en egen vinkling, en egen personlig klang och helt egen energi som gör att varje konsert blir till en ny upplevelse.
   Dessutom är ju coverlåtarnas antal faktiskt alltid i minoritet på en Refreshments-konsert. Så också i fredagskväll på El Sombreros scen där den dansanta delen av publiken numera får plats att vara både yviga och buggbenägna utan att det stör.
   Istället för en trappa upp gick vi helt oannonserat en (rull)trappa ned och fick oss till livs en jättelik lokal med säkert stans största krogdansgolv framför scenen. Som inte oväntat fylldes av mer eller mindre danssugna Refreshments-fans.
   Refreshments har blivit något av stammisar på El Sombrero, Örebros ledande liveställe för mogen rock och blues, och besöket den här gången kom mycket lägligt bara en vecka efter det senaste albumets release.
   Men fredagskvällens konsert, som med sina blott 85 minuter var en av de kortare jag upplevt med gruppen, var ändå inte överdrivet koncentrerad kring senaste skivan. Så har de också efter sex album en uppsjö av låtar att välja ur.
   Som när de plockade fram ett ess ur rockärmen i form av Mickey Jupps ”You should be lovin’ this”.
   Förutsägbart kanske det heter på skiva men som liveband hade de ett par växlar till att utnyttja. Både med hjälp av effektiv energi och några små stickspår åt den charmiga countrymusiken.
   Nu blev inte konserten den där intima och personliga upplevelsen som vid tidigare Refreshments-besök men å andra sidan skapades en folkfest som aldrig förr på det nya och större El Sombrero.

/ Håkan

Spotnicks m fl konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/3 2003.

KONSERT
The Spotnicks, Johnny & the Hurricanes, The Violents
Konserthuset, Örebro 13/3 2003

Den tyngsta arsenal av nostalgi, detta grovt smutskastade ord, firade stora och mäktiga triumfer i torsdagskväll på ett välfyllt Örebro Konserthus. Ett hederligt gammalt, i ordets rätta mening, turnépaket med några av tidernas äldsta instrumentalgrupper stod på scenen under tre timmar. Bara det är ju en överdos bortom all mänsklig förnuft.
   Men The Spotnicks, Johnny & the Hurricanes och The Violents, som alla tillhör pionjärerna i den instrumentala rockhistorien, räddade ändå ansiktet med en hel del självdistans och några spontana inslag. Presentatören Hans Edler hade däremot varken känsla (han utsåg Spotnicks till en av världens största grupper) eller fakta (Beatles har aldrig spelat i Berlin) på fötterna.
   Violents inledde med att i första hand återskapa sitt välljudande sound med Hasse Roséns läckra svaj utan dist på gitarren. Vackert och snyggt så länge ingen sjöng. Johnny Paris saxofon spelade tillsammans med keyboardskillen huvudroll i Johnny & the Hurricanes instrumentala och övervägande tempoladdade hitlåtskavalkad. En brötig nästan rebellisk ton i saxen men han sjöng mediokert.
   Spotnicks, som Edler under kvällen envisades med att kalla "Sputnicks", hade däremot en godkänd sångare i Bob Lander men är givetvis mest kända för sina gitarrlåtar. Som hämtat och hämtar sin näring i Bosse Winbergs alldeles omtumlande sätt att spela gitarr.
   Kvällen fick en temperaturhöjning när Spotnicks avslutade nostalgiaftonen med 75 minuter av glimrande spacerock, några överraskande covers, swamprock och en obligatorisk hitresumé. Och det var under den senare delen, med exempelvis "Papa oom mow mow" och "Last date", som nostalgin och gamla pojkrumsbilder utan förvarning sköljde över en.
   Jag lever kanske alldeles för mycket i nuet för att reservationslöst kunna suga åt mig av all nostalgi och kärlek till det förflutna som presenterades från scen. Men i små doser var det helt okej.

/ Håkan

”Take them on, on your own”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/9 2003.

Black Rebel Motorcycle Club
Take them on, on your own
(Abstract Dragon/Virgin)

Trions uppseendeväckande debutalbum var främst ett fyrverkeri i klassiskt rocksound med psykedeliska undertoner. Här finns mestadels låtarna fast soundet spretar mycket mer. Vilket inte kan betyda någonting annat än positivt.
   Ty på bara tre killar är bandet ovanligt flexibelt med två olika sångare, Peter Hayes och Robert Turner, som dessutom alternerar gitarr- och basspelandet. Men det är påträngande rock med många rötter men ännu mer energisk nutid.
   Fyraminuts-riffandet i "Ha ha high babe" vill jag nog glömma fort, och det är där de grundlägger de ofta förekommande jämförelserna med Jesus & Mary Chain, för det finns så mycket god och klassisk rock i de här tre grabbarna.
   När det är som bäst låter de som den osedvanligt perfekta mixen av Paul Revere & the Raiders och Rolling Stones. "We're all in love" och "Generation" är ju rena drömmen. Och flera låtar är nästan lika framträdande.
Fortfarande överdrivs den fuzzade riffhysterin på sina håll, vilket ibland suddar ut strukturen något och gör låtarna omotiverat långa, men sju minuter "Heart + soul" är mot alla odds en stor och mäktig final.

/ Håkan

”Pugh”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 2003.

PUGH ROGEFELDT
Pugh
(National)

Säg Pugh och tanken svindlar, historien blir oändlig och betydelsen gränslös. Att sammanfatta Pugh Rogefeldts långa karriär på fyra cd-skivor kan tyckas vara ett problemfritt nöje men innehåller i det här fallet också många svåra avvägningar och inte helt enkla prioriteringar.
   "Pugh", boxen som täcker in över tre decennier, är mer ett historiskt manifest än en musikaliskt femstjärnig samling.
   På gott och ont är hans tidiga skivor en helhet svår att dela upp i några få höjdpunkter. Har man sedan, som projektledaren Eggis i det här fallet, en rik flora demoinspelningar att bolla med så är det nästan en omöjlig ekvation att skapa en både sammanhållande, kronologisk och musikaliskt homogen bild av en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister genom alla tider.
   Här slängs man hejdlöst mellan oerhört intressanta demoinspelningar och ett greatest hits-inspirerat urval men upptäcker också flera uppenbara hål i en underbart intressant karriär.
   Flera av Pughs tidiga skivor var ett sökande, ett experimentellt testande och en kreativitet på mycket hög nivå. Inte alltid glasklart storslaget men väldigt ofta personligt och i högsta grad eget.
   På sätt och vis blev hans udda framtoning en helhet först på tredje skivan, "Hollywood" (1972), som här bara representeras av ynka två officiella låtar plus tre alternativtagningar. Urvalet känns lite magert när det handlar om en av svensk rockhistorias bästa album.
   Sedan är det ju en stor miss att inte ta med singeln "En gång tog jag tåget bort" (som för övrigt är en av Ulf Lundells tidigaste publicerade texter) när vissa andra låtar förekommer i både två och tre versioner.
   Ändå är boxen "Pugh" ett i många stycken förhållandevis heltäckande mastodontverk, i både text och musikaliskt urval, över en karriär som egentligen saknar motstycke i det här landet. Vi får de ouppnåeliga höjdpunkterna, de tveksamma kommersiella succéerna ("Stockholm" och "Nattmara") och de flesta udda och mycket personliga låtarna däremellan.
Men någon riktigt koncentrerad och starkt spännande kronologisk rockhistoria blir aldrig "Pugh".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.