Blogginlägg

”Pugh”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 2003.

PUGH ROGEFELDT
Pugh
(National)

Säg Pugh och tanken svindlar, historien blir oändlig och betydelsen gränslös. Att sammanfatta Pugh Rogefeldts långa karriär på fyra cd-skivor kan tyckas vara ett problemfritt nöje men innehåller i det här fallet också många svåra avvägningar och inte helt enkla prioriteringar.
   "Pugh", boxen som täcker in över tre decennier, är mer ett historiskt manifest än en musikaliskt femstjärnig samling.
   På gott och ont är hans tidiga skivor en helhet svår att dela upp i några få höjdpunkter. Har man sedan, som projektledaren Eggis i det här fallet, en rik flora demoinspelningar att bolla med så är det nästan en omöjlig ekvation att skapa en både sammanhållande, kronologisk och musikaliskt homogen bild av en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister genom alla tider.
   Här slängs man hejdlöst mellan oerhört intressanta demoinspelningar och ett greatest hits-inspirerat urval men upptäcker också flera uppenbara hål i en underbart intressant karriär.
   Flera av Pughs tidiga skivor var ett sökande, ett experimentellt testande och en kreativitet på mycket hög nivå. Inte alltid glasklart storslaget men väldigt ofta personligt och i högsta grad eget.
   På sätt och vis blev hans udda framtoning en helhet först på tredje skivan, "Hollywood" (1972), som här bara representeras av ynka två officiella låtar plus tre alternativtagningar. Urvalet känns lite magert när det handlar om en av svensk rockhistorias bästa album.
   Sedan är det ju en stor miss att inte ta med singeln "En gång tog jag tåget bort" (som för övrigt är en av Ulf Lundells tidigaste publicerade texter) när vissa andra låtar förekommer i både två och tre versioner.
   Ändå är boxen "Pugh" ett i många stycken förhållandevis heltäckande mastodontverk, i både text och musikaliskt urval, över en karriär som egentligen saknar motstycke i det här landet. Vi får de ouppnåeliga höjdpunkterna, de tveksamma kommersiella succéerna ("Stockholm" och "Nattmara") och de flesta udda och mycket personliga låtarna däremellan.
Men någon riktigt koncentrerad och starkt spännande kronologisk rockhistoria blir aldrig "Pugh".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.