Blogginlägg

Spotnicks m fl konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/3 2003.

KONSERT
The Spotnicks, Johnny & the Hurricanes, The Violents
Konserthuset, Örebro 13/3 2003

Den tyngsta arsenal av nostalgi, detta grovt smutskastade ord, firade stora och mäktiga triumfer i torsdagskväll på ett välfyllt Örebro Konserthus. Ett hederligt gammalt, i ordets rätta mening, turnépaket med några av tidernas äldsta instrumentalgrupper stod på scenen under tre timmar. Bara det är ju en överdos bortom all mänsklig förnuft.
   Men The Spotnicks, Johnny & the Hurricanes och The Violents, som alla tillhör pionjärerna i den instrumentala rockhistorien, räddade ändå ansiktet med en hel del självdistans och några spontana inslag. Presentatören Hans Edler hade däremot varken känsla (han utsåg Spotnicks till en av världens största grupper) eller fakta (Beatles har aldrig spelat i Berlin) på fötterna.
   Violents inledde med att i första hand återskapa sitt välljudande sound med Hasse Roséns läckra svaj utan dist på gitarren. Vackert och snyggt så länge ingen sjöng. Johnny Paris saxofon spelade tillsammans med keyboardskillen huvudroll i Johnny & the Hurricanes instrumentala och övervägande tempoladdade hitlåtskavalkad. En brötig nästan rebellisk ton i saxen men han sjöng mediokert.
   Spotnicks, som Edler under kvällen envisades med att kalla "Sputnicks", hade däremot en godkänd sångare i Bob Lander men är givetvis mest kända för sina gitarrlåtar. Som hämtat och hämtar sin näring i Bosse Winbergs alldeles omtumlande sätt att spela gitarr.
   Kvällen fick en temperaturhöjning när Spotnicks avslutade nostalgiaftonen med 75 minuter av glimrande spacerock, några överraskande covers, swamprock och en obligatorisk hitresumé. Och det var under den senare delen, med exempelvis "Papa oom mow mow" och "Last date", som nostalgin och gamla pojkrumsbilder utan förvarning sköljde över en.
   Jag lever kanske alldeles för mycket i nuet för att reservationslöst kunna suga åt mig av all nostalgi och kärlek till det förflutna som presenterades från scen. Men i små doser var det helt okej.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.