Blogginlägg

Warren Zevon

Postad: 2009-01-16 07:54
Kategori: Mina favoriter




Nu är jag inne i ett sjok av hjärtligt stora musikfavoriter. Och när det gäller så djupt rotade artister som varit riktiga favoriter så länge är det svårt att veta i vilket ben man ska börja. När det gäller den personlige amerikanen WARREN ZEVON känns det som han har funnits till hands i oändlig tid utan början, utan slut och utan avbrott. Men så är det naturligtvis inte alls när jag närmar mig fakta i ämnet.
   Det finns en väldigt tydlig start för min fascination av Warren Zevon. På grund av en del drogrelaterade problem så var hans karriär inte alls så regelbunden och jämn som jag först vill minnas det som. Och slutet på hans karriär var mer än sorgligt definitiv.
   För att göra det enkelt för mig just nu kan jag be er läsa min tidigare historia om Mr Zevon. Den som behandlar min upptäckt av honom, hur jag letade tillbaka och sedan tiden fram till den fantastiska comebacken 1988, ”Sentimental hygiene”, som jag subjektivt gav en topplacering på min 80-tals-lista.
   Jag kan väl lägga till, tydliggöra och korrigera några små felaktigheter från den artikeln: Zevons första skiva ”Wanted dead or alive”, som släpptes 1969 och inte 1970 som jag först skrev, var inget märkvärdigt album, långtifrån, men det uppseendeväckande var att en låt från skivan, ”She quit me”, även fick figurera på ”Midnight cowboy”-soundtracket fast då hette den ”He quit me” och sjöngs av Leslie Miller.

Jag ska även passa på att exakt redogöra för Zevons ännu tidigare avtryck i 60-talets pophistoria. Som Lyme i ena halvan av Lyme & Cybelle (Cybelle = Violet Santangelo) gav Warren ut två singlar 1966:
   Follow me (Zevon-Santangelo)/Outside chance (White Whale WW-228)
   If you gotta go, go now (Bob Dylan)/I'll go on (White Whale WW-232)

   Märk väl att Bob Dylan-coverlåten på den andra singeln vid tillfället inte fanns utgiven av Dylan själv. Men däremot i en framgångsrik cover av Manfred Mann. Duon spelade in ytterligare några låtar, “I've Seen a Face” och “Peeping and Hiding”, som dock inte gavs ut förrän 2003 på den postuma Zevon-skivan “The first sessions”.
   Zevon lämnade duon och fick ett låtskrivarkontrakt med samma skivbolag. Och lyckades få med två låtar, två b-sidor till två uppmärksammade Turtles-singlar 1966 och 1967:
   We'll meet again/Outside chance (White Whale WW-234)
   Happy together/Like the seasons (White Whale WW-244)


Det som först betraktades som en debutskiva, ”Warren Zevon”, landade som en smärre bomb på min skivspelare i maj 1976. I höstas fick jag en rejäl dèjá vu-känsla när återutgivningen av samma skiva orsakade nästan samma djupt förankrade känsla. Låtar som ”Frank and Jesse James”, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och den alldeles förtjusande avslutningslåten ”Desperados under the eaves” gjorde omedelbart historiska intryck.
   Ändå var mina förväntningar dämpade ty när tre av Zevons senare skivor återutgavs för några år sedan, en gång stora favoriter i mitt liv, var det med en lätt besvikelse jag kunde konstatera att musiken och arrangemangen inte riktigt överlevt decennierna som gått sedan dess. Låtarna fanns ju där, givetvis, men de lite för muskulösa gitarrsolona och Los Angeles-soundet hade inte åldrats med full värdighet.
   1976 inleddes givetvis mina efterspaningar av tidigare Warren Zevon-avtryck och hamnade, förutom ovan nämnda låtskrivarminnen också hos Everly Brothers där Zevon agerade pianist och bandledare under några år fram till 1973. På deras ”Stories we could tell” (RCA, 1972) spelar Warren keyboards och på Phil Everlys ”Mystic line” (Pye, 1975) spelar han keyboards, har arrangerat skivan och även skrivit två låtar, “Lion and the lamb” och “January butterfly”, tillsammans med Everly.
   Nåväl, för mig och många andra började Warren Zevons karriär med 1976-skivan och hans låtar började nu spridas. Linda Ronstadt kallade nästa album för ”Hasten down the wind” efter Zevon-låten och hon skulle göra flera av hans låtar i fortsättningen.

När vi lämnade den färgstarka historien om Warren Zevon i min förra artikel var det 80-tal, en lång paus i artisteriet och den mycket starka comebacken ”Sentimental hygiene” skulle genast ge tillbaka Warren Zevon hans dignitet.
   Den höjdpunkten följdes året efter av ett omänskligt och oförväntat magplask, ”Transverse city” (1989), som är en otäck mix av syntetiskt rockljud och mediokra låtar. Där höll Zevon-intresset på att dö direkt men han kom igen.
   ”Mr bad example” (1991), skivan där han introducerade den otäcka logotypen med en dödskalle och en cigarrett i mungipan (som skulle ”förfölja” honom ända in i döden 13 år senare…), innebar nytt skivbolag och en ny bitsk låtskrivarambition.
   Den akustiska liveskivan ”Learning to flinch” (1993) får väl i efterhand anses vara en parentes i Zevons mäktiga diskografi medan ”Mutineer” (1995) åter var en kreativ Zevon.
   Han tog återigen fem års paus i skivutgivningen för att år 2000 inleda sitt livs sista trilogi av utmärkta, hårt ironiska och innehållsmässigt absolut högklassiga album. Bara titlarna ”Life’ll kill ya” (2000), ”My ride’s here” (2002) och ”The wind” (2003) var ju en andlöst stark final på en makalös karriär. En karriär och ett liv som tog slut 7 september 2003.
   Jag kommer på att jag har glömt två viktiga detaljer i mitt förhållande till Warren Zevon. 18 februari 1988 såg jag Zevon live i Stockholm på en konsert jag nästan hade övermänskliga förväntningar på. Men som ändå var en suverän upplevelse.
   Han lät låtarna från sitt andra album, ”Excitable boy”, dominera konserten. Sju av konsertens 18 låtar var hämtade från den skivan.
   Konsertljudet på Melody var den här torsdagskvällen sagolikt bra. Redan från start med ”Lawyers, guns and money” till den slutliga extralåten ”Jeannie needs a shooter” höll sig ljudet på exakt samma kvalitativa nivå.
   Ingen av medlemmarna i bandet bakom hade figurerat på någon Zevon-skiva men var ändå en fröjd för ögon och öron. Tätt och sammanbitet i de rockiga låtarna och kattmjukt i de lugnare låtarna.
   Zevons låtar täckte ett brett spektrum. Jag var förberedd genom liveskivan ”Stand in the fire” men blev ändå förbluffad på vilket underbart sätt låtar som ”Poor poor pitiful me”, ”Ain’t that pretty at all” och ”Werewolves of London” (hitlåten i publikens smak) svängde på scen.
   När han satte sig bakom pianot i låtar som ”Johnny strikes up the band” och den underbara ”Desperadoes under the eaves” underströks Zevons anspråkslösa framtoning och fick sin fulländning i ”Veracruz”, ”Reconsider me” och ”The factory”. Den senare framfördes ensam på scen på akustisk gitarr i en samtidigt både vildsint och ödmjuk version.
   Ska i sammanhanget inte heller glömma skivan Zevon gjorde 1990 under pseudonym tillsammans med REM, ”Hindu love Gods”. Visserligen en coverskiva, med övervägande blueslåtar, men allt gjordes på ett påfallande anspråkslöst och avslappnat sätt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2009 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.