Blogginlägg från april, 2021

Krönika: April 1994

Postad: 2021-04-30 07:53
Kategori: Krönikor

När Lee Brilleaux och Kurt Cobain dog med bara några dagars mellanrum (7 april 1994 respektive 5 april 1994) var det inte lika lätt och enkelt att researcha artisters och musikers ålder vid sin död som i dagens Wikipedia-värld. Men 1994 gjorde jag en djupgående forskning och fick till svar att det var många framstående musikprofiler som dog vid 27 års ålder. Numera är ju den uppgiften allmänt välkänd.
   I krönikan missade jag Badfinger-sångaren Pete Ham som hängde sig tre(!) dagar innan han skulle fylla 28 år... Och idag kan vi lägga till Amy Winehouse i den tragiska skaran.

 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/4 1994.
 
ROCKENS FARLIGA ÅLDER

PERSONLIGEN BLEV JAG MER TYNGD I HJÄRTAT av Dr Feelgood-ledaren Lee Brilleauxs bortgång i strupcancer än av Kurt Cobains sanslöst tragiska handling inom några dagar häromveckan.
   Ändå framstår Cobains tragedi som en mer naturlig rock'n'roll-död än någon annat.
   Vid 27 år ålder och mitt inne i ett liv fyllt av tunga droger är det i den yttersta rocktoppen mer vanligt att du dör än överlever!
   Jag kan inte göra en annan slutsats när jag ser tillbaka på rockens stora män och kvinnor som gått en självförvållad, destruktiv och alltför tidig död till mötes.
   I den mytomspunna och felaktigt glamorösa drogdimman långt bortom hjälp och självinsikt är åren innan man fyller 30 de mest riskfyllda.
   Rent statistiskt är det nästan med en otäck koncentration så att de drogmissbrukande 27-åringarna i rockmusiken lever allra farligast av alla.
   Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och nu Kurt Cobain. Alla var de just 27 år när de gick en mer eller mindre drogrelaterad död till mötes.
   Även i övrigt slås man av den relativa ungdomen hos rockartister och för all del skådespelare (vi har River Phoenix i färskt minne) som efter djupt drogberoende tappar fotfästet i tillvaron.
   Måtte dessa tragiska människor och stora förebilder någon gång stå som ett varningens exempel för ungdomar och nya generationer rockartister. Men på den punkten är jag pessimist.
   I det allt större rockperspektivet, som nu omfattar tre-fyra generationer, är 27 år en alldeles för låg ålder att slarva bort ett helt liv. Så det känns allvarligare nu än för 20-25 år sedan då det skördades liv på löpande band.
   Gram Parsons var exempelvis bara 26 år när han 1973 tynade bort på den amerikanska västkusten. Men han hade mindre än två månader kvar till 27-årsdagen...
   Andra musiker och artister ur den alltför unga rockgenerationen som fann ett ödesdigert stickspår i showbusiness fyllt av missbruk var Sid Vicious (21), Nick Drake (26) och Tim Buckley (28).
   Drogdöden var ett tag en exklusiv åkomma för unga rockgitarrister då både Paul Kossoff (25), Tommy Bolin (25), James Honeyman-Scott (25) och Jimmy McCulloch (26) gick bort inom några år.
   Behöver jag tillägga att legenderna Robert Johnson och Hank Williams bara var 27 år respektive 29 år när de försvann i blues- och countrymusikens ungdom.

AKTUELLA BIOFILMEN BACKBEAT ÄR SÅ BRA att den jämförts med Commitments. Ändå skiljer sig filmerna åt på ett avgörande sätt. Den ena filmen skildrar verklighet, den andra är helt påhittad. Vilket gör historiebeskrtivningen sårbar i Backbeat.
   Filmen om Beatles tidiga år har inga större skönhetsfläckar men jag kan ändå inte låta bli att anmärka på några sakfel i filmen.
   Klaus Voormann var mycket riktigt Astrid Kirchherrs fästman men det var inte han som uppfann den berömda Beatles-frisyren. Det gjorde däremot en annan tysk i sällskapet, Jürgen Vollmer.
   John Lennons och Stu Sutcliffes stampub i Liverpool hette inte The Anchor utan Ye Cracke och Lennon-figuren, utmärkt spelad av Ian Hart, fick i filmen även sjunga typiska McCartney-rockare som ”Long tall Sally”.
   Sedan är det förbluffande att regissören inte utnyttjat det faktum att det var Stu Sutcliffe som gav Beatles dess namn.
   Att Ringo Starr som ännu inte var beatle, för en kort sekvens dök upp var inte så märkligt som en del tycks tro. Han spelade vid den här tidpunkten i en annan Liverpool-grupp, Rory Storm & the Hurricanes, som också flitigt gästade Hamburg.

TILL MINNET AV LEE BRILLEAUX är det en ren smaksak om du väljer att spela ”Milk and alcohol”, ”No mo do yakamo” eller ”Down at the doctors”. Men du bör i rättvisans namn göra det varje dag i en månads tid.

/ Håkan

Covers: Maritza Horn

Postad: 2021-04-28 07:51
Kategori: Cover-skivor

MARITZA HORN: Just like Greta (Brus & Knaster, 2014)

KOPPLINGEN MELLAN DEN SVENSKA SÅNGERSKAN Maritza Horn och den irländske r&b/jazz-sångaren Van Morrison är inte direkt uppenbar eller naturlig. Men likafullt gav den rutinerade jazz/vis/pop-sångerskan 2014 ut ett helt album med Morrison-låtar. Och när jag lite motvilligt börjar lyssna växer det överraskande fram en gemensam linje i de båda artisternas framtoning fast de kulturellt har så olika bakgrund. Både Maritza och Van är och har varit gränslösa i sina musikaliska referenser vilket är både spännande och lite ansträngande.
   Jag har redan skrivit om Maritzas svenska uppföljare till den här coverskivan, ”Innan elden brunnit ut” (2018), där hon tolkar tio mindre kända Ola Magnell-låtar på ett genomgående lågmält och personligt sätt.
   Det här albumet, som är döpt efter Van Morrisons låt om Greta Garbo, är lite svängigare än lågmält och tar sig stundtals ut på djupt musikaliskt vatten när jazzinfluenserna på några låtar står som spön i backen och violinisten Santiago Jimenez får fritt spelrum. Medan producenten och gitarristen Ola Gustafsson lyckas få musikerna att enas kring de mer än genuint genomarbetade arrangemangen. Som bäst, exempelvis ”Steal my heart away”, när han låter sin ljuvligt stämda slidegitarr ge musiken både nerv och oerhörd skönhet, som för mig påminner om David Lindley i sina bästa stunder.
   Maritza sjunger genomgående underbart på skivan, kanske mer känslofyllt än jag har hört tidigare och musikaliskt gränsar det till amerikansk soulmusik. Vid ett tillfälle, ”If I ever needed someone”, växer låten från soulballad till storstilad gospel där Maritzas svarta röst får arrangemanget att flyga. Och övriga musiker, Jerker Odelholm, bas, Janne Radesjö, keyboards, Christer Jansson, trummor, plus Gustafsson, bildar ett fenomenalt och stabilt musikaliskt fundament.
   Ännu en gång, jag jämför med Magnell-albumet, har Maritza huvudsakligen valt de mindre allmänt kända Van Morrison-låtarna och det är väl egentligen bara ”Crazy love” som kan räknas som en tydlig hitlåt från nordirländarens repertoar. Annars är urvalet låtar hämtat från skilda tidpunkter, från 1968 till 2005 med en viss dominans från 70-talet.


1. Bit By Bit 6:13
1968/2019. Outtake/Från albumet "The genuine philospher's stone one".
2. Steal My Heart Away 4:13
2002. Från albumet "Down the road".
3. Just Like Greta 4:54
2005. Från albumet "Magic time".
4. Carrying A Torch 5:13
1991. Från albumet "Hymns to the silence".
5. Crazy Love 3:14
1970. Från albumet "Moondance".
6. If I Ever Needed Someone 4:09
1970. Från albumet "His band and the street choir".
7. Comfort You 4:30
1974. Från albumet "Veedon Fleece".
8. Who Was That Masked Man 3:29
1974. Från albumet "Veedon Fleece".
9. Little Village 5:30
2003. Från albumet "What's wrong with this picture?".

/ Håkan

LIVEALBUM #4: The Who

Postad: 2021-04-26 07:55
Kategori: Bästa livealbum

THE WHO: Live at Leeds (Track/Polydor, 1970)

DEN ENGELSKA KVARTETTEN THE WHO var en produktiv och framgångsrik hitmaskin på 60-talet men mot slutet av decenniet fick bandet tillfälligt en ny musikalisk inriktning. Plötsligt fick Pete Townshend, bandets högljudde gitarrist, en ingivelse att skriva låtar med större penslar och ett yvigare språk. Resultatet blev ett ambitiöst koncept med en sammanhängande historia om en pojke som var både döv, stum och blind. Det presenterades som världshistoriens första rockopera och fick namnet ”Tommy” på ett dubbelalbum som var något helt annat än de perfekta 3-4-minuterslåtarna som under många år hade gjort The Who till just en unik hitmaskin.
   Pretentiöst eller bara ett annat sätt att vara provokativ? Hursomhelst kom det att påverka bandets liverepertoar år framöver. Hitsingeln ”Pinball wizard” blev entrébiljetten till ”Tommy” som släpptes våren 1969. Från maj 1969 införlivades stora delar av innehållet på skivan helt naturligt i liverepertoaren medan konsertlokalerna växte i storlek på de långa turnéerna som inkluderade flera resor till USA.
   I flera år var det på tal att spela in en liveskiva med The Who och när Pete Townshend och de andra äntligen hade bestämt sig gick de, i sann provokativ anda, mot den kommersiella strömmen. Som en kontrast till den smått pretentiösa framtoningen i ”Tommy” ville de göra en back to basics-inspelning som skulle ta bandet tillbaka till den elektriska och energiska positionen som ett av världens största rockliveband.
   Resultatet blev en överväldigande liveskiva, ”Live at Leeds”, som än idag anses vara ett av världens bästa livealbum och har därför en given plats högt upp på min rangordnade livealbumlista. ”Live at Leeds” är kompromisslös in i minsta detalj, försöker inte utnyttja någon slug marknadsföringsplan, saknar uppenbara aktuella hits och coverlåtarnas antal är nästan i majoritet. Men musikaliskt och med ett ljudmässigt elektrifierat sound och sedvanlig överdådig energi har skivan fångat livebandet The Who i ett nötskal.
   Strax innan spelningen i Leeds (i universitetets matsal!) 14 februari 1970 gjorde The Who några spelningar i Europa, bland annat Paris, Hamburg och Köpenhamn, och ”Tommy”-låtarna stod fortfarande i centrum på konserterna. På den drygt två timmar långa Leeds-konserten fick publiken hela ”Tommy”-skivan framförd, från ”Overture” till ”We're not gonna take it”, under en timme men det lämnades nästan helt utanfär liveskivan.
   Som ett gränslöst framgångsrikt band under 60-talet, från 1965 till 1968, med ett stort antal singelhits är det bara ”My generation”, i en helt legendariskt lång version, och ”Substitute”, som tillhör den kategorin. Båda är hämtade från den framgångsrika perioden 1965/66. ”Magic bus” är en mindre uppmärksammad singellåt från 1968 men härstammar från samma tidsperiod då den ursprungligen skrevs.
   Det är lätt att imponeras av den över 14 minuter långa versionen av ”My generation”. Den innehåller både spontana och improviserade sekvenser, ett par korta smakprov från ”Tommy” (”See me, feel me” och instrumentala ”Sparks”) och den lilla aptitretaren ”Naked eye” som inte fick officiell release förrän 1974.

MEN JAG TYCKER FAKTISKT ATT coverlåtarna symboliserar den kraftfulla levande bilden av The Who allra bäst på ”Live at Leeds”. Här lyckas de faktiskt överskugga originalartisterna Mose Allison (”Young blues”), Eddie Cochran (”Summertime blues”) och Johnny Kidd (”Shakin' all over”) med stor marginal. I musikalisk och sångmässig tyngd tangerar The Who faktiskt dåtidens Led Zeppelin. ”Summertime blues” hade faktiskt funnits i bandets livereprtoar sedan The Detours-tiden.
   Ingen officiell producent får sitt namn på ”Live at Leeds” men Kit Lambert, managern, och Jon Astley, teknikern, har senare tillskrivits den rollen. Men lyssna på ”Live at Leeds” och vi förstår att här har ingen utomstående bestämt hur The Who ska låta. Allt har kommit naturligt från bandet själva på scen när de hänsynslöst och utan baktankar handlöst slänger sig ut i låtarna.
   ”Live at Leeds” är en stor hyllning till den uppriktiga rockmusiken. På gränsen mellan hård rock och hårdrock ger The Who det aktuella rockopera-stuket ett konsekvent långfinger i luften.
   Albumet är så enkelt men kraftfullt och oförställt inspelat att det kan jämföras med en simpel bootlegskiva som gjorde att omslaget ”designades” som en ickeofficiell skiva. En idé som många artister i historien har anammat. Av vilka flera, exempelvis Graham Parker och Nils Lofgren, faktiskt återfinns lite längre ned på min favoritlivealbumlista. För att övertyga alla lyssnare om att det här var en inspelning gjord i lönndom och utgiven illegalt är det skrivet ”Crackling noises o.k. Do not correct!” på etiketten som inte är märkt med A eller B.


1. "Young Man" (Mose Allison) 4:45
2. "Substitute" (Pete Townshend) 2:50
3. "Summertime Blues" (Eddie Cochran/Jerry Capehart) 3:22
4. "Shakin' All Over" (Frederic Heath) 4:15

1. "My Generation" (Pete Townshend) 14:27
2. "Magic Bus" (Pete Townshend) 7:30

/ Håkan

Krönika: April 1992

Postad: 2021-04-23 07:52
Kategori: Krönikor

En krönika med lite olika innehåll. Tidsdokument i sig. Huvudkrönikan kretsar kring alla försäljningslistor som 1992 florerade i alla möjliga media. Känns länge sedan listor var intressanta och mycket riktigt är det 29 år sedan jag skrev den här krönikan
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/4 1992.
 
LISTIGT MEN INTE ALLS SÅ LUSTIGT

PÅ 60-TALET BLOMMADE POPMUSIKEN OCH och poplistor blev ett viktigt tävlingsmoment. Med 70-talets progressiva våg misstänkliggjordes alla former av listor. Nu, en bit in i 90-talet, är vi åter översållade av listor. I en djungel av olika skepnader.
   I och med den kraftiga mediaexpansionen på senare år har alla tv-kanaler och radiostationer olika sätt att sammanställa och presentera sina listor.
   Varannan onsdag offentliggörs den svenska försäljningslistan med 40 singlar och 50 album. Sammanställd av Grammofonleverantörernas förening (GLF). Den bygger på försäljningsrapporter från 250 av Sveriges skivaffärer.
   Varje onsdag avslöjas de 50 mest spelade låtarna på Sveriges diskotek. Sammanställs från 94 discjockey-rapporter och presenteras i tv4.
   Varannan söndag presenteras Sverige Topp 20 på tv4. En lista baserad på både antalet radiospelningar och singelförsäljning.
   Varannan torsdag presenterar tv1 en lista, för tillfället kallad Popitopp, med tjugo låtar som också bygger på skivförsäljning. Där både album och singlar samsas på samma lista som bara består av svenska artister.
   Man kan tycka vad man vill om presentationerna på tv, ofta mer orättvisa än lustiga, och fundera på varför den mest opartiska och omfattande listan, av GLF, ”bara” presenteras i tryck i landets dagstidningar.
   Dessutom är alla dessa listor så samstämmiga att ”crossoverartister” (djup ironi i den beskrivningen) som Orup och Izabella befinner sig i topp på alla listor samtidigt och gör det än mer likriktat och svårt att begripa listhysterin.

HÅLL MED OM ATT IZABELLA OCH Kylie Minogue givit covers ett nytt, men blekt, ansikte. Har ingen hört talas om Shirley & Company och Chairmen Of The Board?
   Eller killen som lutade sig fram till mig under Herman's Hermits konsert på Ritz häromsistens och undrade om inte ”No milk today” egentligen var en Cheap Trick-låt.
   Gör pophistorien till ett ämne på skolschemat.

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING VILL JAG meddela att ”The river”, Bruce Springsteens utmärkta dubbelalbum, inte är min definitiva Springsteen-favorit.
   På den punkten är ”Darkness on the edge of town” helt ouppnåelig. Den fantastiska skivan gjorde sommaren 1978 inte lik någon annan sommar varken förr eller senare.

   FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT Lolita Pops spelning på Ritz förra månaden var en rutinmässig avhandling. Som inte nådde toppnotering men heller inte kraschlandade trots publikens kallsinniga attityd.

PROMOTION, MARKNADSFÖRING OCH REKLAM inför nya album tar sig allt märkligare uttryck. Med det senaste albumet från Farbror Blå kom också en liten specialdesgnat ask med smurftabletter.
   Förhandskassetten till Michelle Shocked nya album levererades i ett cornflakespaket.
   Och svenska Maryland Cookies hoppas på större uppmärksamhet kring nya albumet via en svart och gul t-shirt.
   Frun la beslag på cornflakesen, dottern tuggade glatt i sig tabletterna och tröjan ligger bra till för kommande trädgårdsarbete.

ALLA BAND VERKAR I DESSA TIDER återförenas. Så även Cement, bluesrockbandet från Laxå som tystnade 1973.
   De fyra medlemmarna har inte bara samlats för att spela på en 40-årsfest utan också gått in i studio för att spela in en singel, ”Vart tog du vägen, Rita Wägner?” (Cement).
   Bakom ett stilfullt skivomslag, en av killarna är reklamkonsult, döljer sig klassisk blues med en text som för tankarna till den skämtsamma genren.

/ Håkan

Tributes: Mose Allison

Postad: 2021-04-21 07:52
Kategori: Tribute-skivor

"If you're going to the city: A tribute to Mose Allison" (Fat Possum, 2019)

IBLAND VANDRAR JAG PÅ TUNN OCH BRÄCKLIG IS i min kategori med hyllningsskivor. Objektet i centrum (artisten, låtskrivaren eller gruppen) kan förvisso vara ett bekant namn men ändå tillhöra skuggsidan på min musikaliska referens. Mose Allison är ett sådant namn vars musik jag har väldigt liten erfarenhet av men har naturligtvis kommit i kontakt med några av hans mest kända låtar, ”Parchman farm” och ”Young man blues”, vid åtskilliga tillfällen och då som coverlåtar med andra artister.
   Men när jag kollar på Håkans Pop tillbaka i tiden har jag faktiskt skrivit om flera av hans andra låtar, ”Benediction” (med Van Morrison som 1996 gjorde ett helt album med Mose Allison-låtar), "Everybody's Crying Mercy" (med Elvis Costello) och ”If you live” (med Magnus Carlson) men det hade jag för ögonblicket förträngt.
   Mose Allison som artist är jag däremot mindre förtrogen med. Som född i Mississippi 1927 var han helt naturligt ett barn av blues och jazz vilket aldrig har varit min favoritmusik men låtmässigt, se exemplen ovan, fungerar det ibland. Det som fascinerar mest på den här tämligen nyproducerade hyllningsskivan är den mängd av celebra artister som har valt att medverka. I flera fall, Jackson Browne, Chrissie Hynde och Peter Case, artister som knappast förknippas med varken blues eller jazz och gör mig naturligtvis först nyfiken men, när jag har lyssnat, lite nedstämd och mindre jublande glad.
   Det finns några höjdpunkter som jag kan acceptera men det finns också detaljer som är svårare att svälja. Jag har lärt mig genom åren att ett namn som Elvis Costello nästan aldrig gör något förutsägbart men här gör han ett mindre imponerande intryck i den djupt jazzinfluerade ”Monsters Of The Id” som en duett med Mose Allisons flicksjungande dotter Amy med huvudpersonen Mose på piano. Jazz när det är som mest händelsefattigt och minst intressant i mina öron. Inspelningen gavs ut redan 2009 på Amys album ”Sheffield streets”.
   Även Iggy Pops bidrag gränsar till olyssningsbart när den jazzarrangerade låten kravlar sig fram i styrfart med en förvånansvärt sömnig artist vid mikrofonen. Till ett komp av trumpet, keyboards och percussion gör Iggy allt för att sänka sitt rykte som rockartist.
   Även vanligtvis intressanta Robbie Fulks förstör sitt rykte här med den egenproducerade ”My brain” som är en lössläppt lek med fiol, banjo, mandolin och gitarr men ingen melodi som fastnar. Gjort på skoj kanske? Och den falsettsjungande Frank Blacks låt är både annorlunda och udda.
   Rutinerade Taj Mahal passar bättre in i Mose Allison-sfären och pianisten Bob Crawford får utrymme att briljera. Jackson Browne gör aldrig bort sig, inte heller här, men hans låt blir alldeles för traditionell och opersonlig. Även Chrissie Hynde har fastnat i det traditionellt och opersonligt jazziga. Med sin Elvis Presley-liknande stämma blir Ben Harpers spår underhållande där Charlie Musselwhites munspel stundtals brinner fint.
   Två låtar på albumet är liveinspelade, med Bonnie Raitt och Richard Thompson, och har blivit skivans minst tålamodskrävande.
   Loudon Wainwrights lågmälda singer/songwriter-version av ”Ever Since The World Ended” tillhör också det mer lättlyssnade på skivan liksom Anything Mose! som med bara piano och sång tar ned stämningen helt. Medan bröderna Alvins hårt elektriska ”Wild Man On The Loose” svänger hårt.


TAJ MAHAL: Your Mind Is On Vacation 2:42
ROBBIE FULKS: My Brain 4:14
JACKSON BROWNE: If You Live 3:43
THE TIPPO ALLSTARS featuring FIONA APPLE: Your Molecular Structure 1:41
BEN HARPER + CHARLIE MUSSELWHITE: Nightclub 5:20
CHRISSIE HYNDE: Stop This World 3:20
IGGY POP: If You're Going To The City 3:50
BONNIE RAITT: Everybody's Crying Mercy 4:23
LOUDON WAINWRIGHT: Ever Since The World Ended 2:54
RICHARD THOMPSON: Parchman Farm 4:13
PETER CASE; I Don't Worry About A Thing 3:22
DAVE ALVIN and PHIL ALVIN: Wild Man On The Loose 2:18
ANYTHING MOSE! The Way Of The World 3:47
FRANK BLACK: Numbers On Paper 2:20
AMY ALLISON with ELVIS COSTELLO: Monsters Of The Id 3:27

/ Håkan

LIVEALBUM #5: Joe Cocker

Postad: 2021-04-19 07:53
Kategori: Bästa livealbum

JOE COCKER: Mad dogs and Englishmen (A&M, 1970)

DEN SHEFFIELD-FÖDDE SÅNGAREN JOE COCKER fick en rasande imponerande start på sin karriär hösten 1968, med en Beatles-cover, men det var ingen artistdebut. Han hade börjat sin karriär, visserligen på en anspråkslös nivå, långt tidigare men genombrottet kom ändå plötsligt och överraskande. När den drygt årsgamla Beatles-låten ”With a little help from my friends”, i en mycket spektakulär Denny Cordell-produktion, på bara en månad rusade upp till förstaplatsen i England var ingen riktigt beredd på fortsättningen.
   Det kommande albumet, delvis redan inspelat, fick samma titel som hitlåten men dröjde till maj 1969 och det fanns egentligen ingen naturlig singeluppföljare som kunde utnyttja de plötsliga framgångarna. Bästa spåret var Cockers fantastiska tolkning av Dave Masons ”Feeling alright” men den var redan släppt som singel med Traffic men floppade. Ett par personliga Dylan-covers, med sin Ray Charles- och Janis Joplin-influerade röst som största tillgång, föll också på mållinjen och Cockers förväntade lansering kom tillfälligt av sig. Men under 1969 skulle allt vända och med en målmedveten produktivitet skulle Joe Cocker snart ta hela världen med storm.
   Producenten Denny Cordell jobbade, vid sidan av sina oräkneliga produktioner för The Move, Procol Harum och Georgie Fame, hårt med promotion av Joe Cocker och lyckades få med honom på Woodstock-festivalen i augusti 1969. Våren 1969 turnerade Joe i USA med sitt engelska kompband The Grease Band och fick då sitt genombrott som liveartist hos den amerikanska publiken.
   Under USA-sejouren kom Cocker i kontakt med Delaney & Bonnie-gänget där Leon Russell spelade piano och arrangerade låtmaterialet. De fann varandra och ungefär samtidigt blev Russell kompanjon med Cordell och grundade skivbolaget Shelter. Både Russell, som nu hade lämnat Delaney & Bonnie, och Cordell producerade Cockers andra album, ”Joe Cocker!”, vars inspelningar gjordes på amerikansk mark direkt efter Woodstock-äventyret. Och det hårda turnerandet i USA fortsatte sedan hela hösten 1969. Bandet, förutom Joe och pianisten Chris Stainton, brände ut sig fullständigt och hoppade av den planerade turnén våren 1970.
   Då fick Leon Russell den strålande(?) idén att plocka ihop ett kompband av mastodontstorlek, tre trummisar, två keyboards, blås och stor kör, och kallade turnésällskapet Mad Dogs and Englishmen efter en Noël Coward-sång. Stainton fanns alltid vid Cockers sida men i övrigt var det ett amerikanskt gäng som gav sig ut på en intensivt sprakande turné med premiär i Detroit 20 mars 1970. Fram till 17 maj i Sam Bernadino pågick den krävande turnén och resulterade i både en livedubbelskiva och en film.
   Stora delar av det magnifika kompbandet hade Russell hämtat från sina Delaney & Bonnie-kontakter, de snart legendariska blåsarna Bobby Keys och Jim Price, kompsektionen Jim Keltner/Carl Radle och körsångerskan Rita Coolidge. Men givetvis förstärkta med namn som Jim Horn, saxofon, Jim Gordon, trummor, Russells kompis Don Preston på gitarr, tre killar på slagverk och ytterligare åtta körsångare.
   Förutom Leon Russells ”Give peace chance” (inte Lennon-låten) och ”Delta lady”, som Cocker gav ut på singel redan hösten 1969, var det uteslutande covers i livematerialet men framfört med sådan gränslös stuns och energi, på ett nästan gospelinfluerat sätt, att alla låtar fick nytt originellt liv. Speciellt Box Tops gamla hit ”The letter” och den då nästan 20 år gamla ”Cry me a river” som fick singelpotential.
   Märkligt nog fick inte genombrottshitlåten ”With a little help from my friends” plats på skivan och inte heller ytterligare ett par Beatles-låtar, ”Something” och ”Let it be”, som fanns med i repertoaren under turnén. Men ”She came in through the bathroom window” (felaktig titel på skivetiketten, se nedan) framförs på ett fenomenalt sätt.
   Konsertmaterialet på ”Mad Dogs and Englishmen” är på inget sätt tekniskt perfekt. Cockers röst är nästan massakrerad av misshandel men energin i arrangemangen ger föreställningen liv och dokumentär livekänsla. Och mellan låtarna pratar Cocker mirakulöst med ren och tydlig stämma...
   En parentes i sammanhanget är att hösten 1964 gav Joe Cocker ut sin första singel i eget namn och precis som i fallet med ”With a little help from my friends” var det en Beatles-låt, ”I'll cry instead, men den gången väldigt respektfullt och opersonligt inspelad.


SIDE ONE

1. "Introduction" 0:45
2. "Honky Tonk Women" (Mick Jagger/Keith Richard) 3:35
3. "Introduction" 0:18
4. "Sticks and Stones" (Titus Turner) 2:30
5. "Cry Me a River" (Arthur Hamilton) 3:50
6. "Bird on the Wire" (Leonard Cohen) 6:15

SIDE TWO

7. "Feelin' Alright" (Dave Mason) 5:30
8. "Superstar" (Leon Russell/Bonnie Bramlett) 4:55
9. "Introduction" 0:15
10. "Let's Go Get Stoned" (Valerie Simpson/Nickolas Ashford/Josephine Armstead 7:15

SIDE ONE

11. "Blue Medley": a. "I'll Drown in My Own Tears" (Henry Glover) b. "When Something Is Wrong with My Baby" (Isaac Hayes/David Porter) c. "I've Been Loving You Too Long" (Otis Redding/Jerry Butler) 12:47
12. "Introduction" 0:20
13. "Girl from the North Country" (Bob Dylan) 2:30
14. "Give Peace a Chance" (Leon Russell/Bonnie Bramlett) 4:20

SIDE TWO

15. "Introduction" (Conversation) 0:40
16. "She Came Thru the Bathroom Window" (John Lennon/Paul McCartney) 2:50
17. "Space Captain" (Matthew Moore) 4:55
18. "The Letter" (Wayne Carson Thompson) 4:20
19. "Delta Lady" (Leon Russell) 5:35

/ Håkan

Krönika: September 1994

Postad: 2021-04-16 07:50
Kategori: Krönikor

Valet av förband på konserter har alltid fascinerat mig. Ibland är det musikaliskt en perfekt kombination mellan huvudband/förband men ibland, när det inte finns någon relation eller något gemensamt, blir det verkligen svåranpassat. I den här krönikan ger jag exempel på både det ena och det andra.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/9 1994.
 
PÅ RÄTT PLATS VID FEL TIDPUNKT

ATT NÄMNA VÄRLDSARTISTERNA I ROXETTE i samma andetag som punkpopkillarna i Brainpool var naturligt redan innan de kom att bilda team på Europaturnén som nådde Karlskoga i fredags.
   Men det är mer sällan än vanligt att förband och huvudartister delar musikaliska visioner och har ett visst släktskap på det sättet.
   Tänk bara på förra gången Roxette turnerade för tre år sedan när kanadensiska Glass Tiger värmde upp. Med radioanpassad hårdrock så anonym och livslös att vi inte har hört ifrån dem sedan dess...
   Mina egna erfarenheter i ämnet huvudband/uppvärmare har genom åren huvudsakligen varit en brokig historia. Ofta ojämna och udda artistkombinationer utan gemensam musikalisk ambition.
   När 60-talets skotske poptrubadur Donovan karriärmässigt befann sig ute i kylan såg han riktigt bortkommen ut när han ”värmde upp” publiken i Scandinavium 1977. En publik som satt och väntade på – Yes!
   Att John Hiatt 1979 spelade före Southside Johnny kan idag uppfattas som ett dåligt skämt.
   Starkast intryck i ämnet gjorde Dag Vag och Ebba Grön när de med gemensam ansträngning fullkomligt spelade skjortan av huvudartisten Elvis Costello en höstkväll 1980 i Eriksdalshallen i Stockholm.
   Mink De Ville kände sig också lite bortkommen när han inledde Råsunda-evenemanget med Rod Stewart en regnig lördagseftermiddag för elva år sedan.
   Alla är de artister som befunnit sig på rätt plats vid fel tidpunkt eller tvärtom.

TILL AVDELNINGEN RÄTT PLATS-RÄTT TID hör onekligen Mats Ronander som öppnade för Eric Clapton på den nordiska delen av Europaturnén 1981. Och Mats värmde sedan upp publiken som väntade på Bob Dylan på Ullevi 1984.
   En annan Dylan-konsert, 1987, hade också passande uppvärmare i Roger McGuinn och Tom Petty med Heartbreakers som gemensamt komp.
   Kajsa & Malena gjorde Eldkvarn-konserten i februari 1986 till en familjeangelägenhet. Eller när örebroarna i Hip Horace fick glädjen att spela före idolerna Wedding Present 1987.
   Men förband är i normala fall bortkastad tid, en onödig longör och alltför lång väntan på den konsert man egentligen kommit för.
   Inte ns när det förekommer intressant pausmusik, i fredags signerad P Gessle och en mix av Suede, T Rex, Motors, Status Quo (1968) och Stereo MC's, känns det speciellt uthärdligt eller motiverat att stå och vänta och bli trött i fötterna.
   Jag minns första gången Roxette spelade i Örebro, sommaren 1987, som en tredjedel av turnépaketet Rock Runt Riket.
   Jag räknade då ut att den sammanlagda konserttiden till Roxettes sista låt var 211 minuter. Paus och väntetid uppgick då till 66 minuter av absolut bortkastad tid i ett småregnigt Brunnsparken.
   Jag missunnar inte mindre kända band att för ett ögonblick glänsa framför de stora strålkastarna. Men ofta är publiken likgiltig om den ens hunnit infinna sig.

DET KAN VARA EN GENERATIONSFRÅGA. Vi mogna konsertbesökare vill hellre ha kvalité än kvantitet.
   Därför är Rocktåget och alla festivaler inte vår grej. Är man över 30 känns det inte tillfredsställande att tillbringa tre dygn i tält, stå i gyttja och stampa och grovt generaliserat enbart leva på limpa och vitt vin. För att ha möjlighet att uppleva några korta magiska stunder ur ett dignande festivalutbud.

/ Håkan

Covers: Juliana Hatfield sings Police

Postad: 2021-04-14 07:58
Kategori: Cover-skivor

JULIANA HATFIELD: Juliana Hatfield sings The Police (American Laundromat, 2019)

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN Juliana Hatfield skivdebuterade som soloartist 1992 och hon har givit ut skivor med en beundransvärd intensiv takt sedan dess. Bland alla hennes 18 album, fyllda med originalmaterial, har hon under senare år även gjort några album med enbart covers som det finns anledning att lyssna närmare på. För att understryka hennes produktivitet har Juliana även givit ut album i flera andra konstellationer.
   Som jag har nämnt vid tidigare tillfällen är det alltid i coversammanhang lite mer intressant att höra en tjej tolka låtmaterial skrivna och sjungna av killar, som jag också kunde konstatera förra veckan när jag skrev om en Tom Waits-tributeskiva med enbart kvinnliga artister.
   Nu är det inte bara Julianas röst som gör hennes coverskiva intressant. På mer än hälften av låtarna spelar Juliana själv alla instrument och det blir en do-it-yourself-känsla som i många låtar faktiskt ger Police-låtarna en modernare och mer rebellisk framtoning. För hon vill onekligen sätta sin prägel på det här gamla originalmaterialet som jag faktiskt inte har lyssnat på på flera år. ”Juliana Hatfield sings The Police” får mig sugen att ibland lyssna på de tidiga Police-låtarna, som jag är mest bekant med, igen.
   Öppningen med ”Can't stand losing you” är klockren och lockar till fortsatt lyssning. Och redan på fjärde låten får jag min favorit i ”Hungry for you” där Juliana elegant tar det franska språket på allvar. "Rehumanize Yourself" överraskar mig också, mest för att jag har dålig koll på originalet.
   ”Roxanne” är lite för provokativt skramlig för mina öron, långsamma gitarrexplosioner och låten lyfter aldrig. ”Every breath you take” hoppar jag också gärna över. Dels är den i original upprepande och tröttsam och Juliana lyckas inte förvalta ambitionen att ge låten tillräcklig personlig ny touch. Kopierar bara. ”Hole in my life” är också lite tveksam innan låtens poppiga sekvens.
   ”Murder by numbers” är rätt och slätt punk, varken mer eller mindre. Även ”Landlord” går i punktempo men är ändå intressant för låtens obskyra historia. Men avslutningen ”It's alright for you”, med sitt vilda gitarrsolo, är en ganska ordinär final på ett helt okej album.


"Can't Stand Losing You" (Sting) – 3:09
1978. Singel.
"Canary in a Coalmine" (Sting) – 2:49
1980. Från albumet "Zenyatta Mondatta".
"Next to You" (Sting) – 3:59
1978. Från albumet "Outlandos d'Amour".
"Hungry for You (J'aurais Toujours Faim De Toi)" (Sting) – 3:14
1981. Från albumet "Ghost in the machine".
"Roxanne" (Sting) – 3:45
1978. Singel.
"Every Breath You Take" (Sting) – 4:34
1983. Singel.
"Hole in My Life" (Sting) – 4:24
1978. Från albumet "Outlandos d'Amour".
"De Do Do Do, De Da Da Da" (Sting) – 4:15
1980. Från albumet "Zenyatta Mondatta".
"Murder by Numbers" (Andy Summers/Sting) – 2:33
1983. Från albumet "Synchronicity".
"Landlord" (Stewart Copeland/Sting) – 3:21
1978/1993. Outtake/Från boxen "Message in a box".
"Rehumanize Yourself" (Stewart Copeland/Sting) – 3:27
1981. Från albumet "Ghost in the machine".
"It's Alright for You" (Stewart Copeland/Sting) – 3:39
1979. Från albumet "Regatta de Blanc".

/ Håkan

LIVEALBUM #6: David Johansen

Postad: 2021-04-12 07:51
Kategori: Bästa livealbum

DAVID JOHANSEN: Live it up (Blue Sky, 1982)

EXPLOSIVT! DEN HÄR LIVESKIVAN DÄCKAR MIG fullständigt varje gång jag lyssnar på den. Repertoarmässigt innehåller den kanske inte det hetaste låtmaterialet men ljudet, soundet och den kompromisslöst tajta liverockmusiken som förre New York Dolls-sångaren Johansen framkallar med sitt nya band är fantastiskt. Kombinationen av klockrena covers, egna originallåtar och ett par New York Dolls-relaterade låtar är oslagbar och David Johansen sjunger på toppen av sin förmåga. Hans stora käft, som här utklassar både Mick Jagger, Steven Tyler och Peter Wolf, gör varje låt till ett slutgiltigt magnifikt utropstecken.
   Jag var aldrig någon vän av New York Dolls stökiga rockmusik eller provokativa framtoning men jag måste så här i efterhand erkänna att sångaren Johansen var ett unikum och duon Johnny Thunders och Sylvain Sylvain gjorde på sologitarr respektive kompgitarr historiska avtryck i bandets rockmusik. Men med hjälp av droger och sin egen myt gick bandet under och det bästa som överlevde den perioden var David Johansen vars solokarriär, där Sylvain hade en liten biroll, innehåller åtskilliga höjdpunkter.
   Johansen inledde sin solokarriär med ett eget kompband, The Staten Island Boys, vars fyra medlemmar härstammade från just Staten Island söder om Manhattan. Bandet utökade med Sylvain och blev med tre gitarrister i frontlinjen en omtalad liveattraktion på de amerikanska scenerna under 70-talets senare hälft men av kontraktsskäl försenades skivkarriären.
   Men från 1978 (”David Johansen”) via 1979 (fantastiska ”In style”) och 1981 (”Here comes the night”) var Johansen 1982 redo att ge ut sitt första livealbum. Men resan dit hade krävt sina offer med spridda avhopp från kompbandet men också en återförening med New York Dolls sista trummis, Tony Machine.
   I övrigt var bandet en ny konstellation med två gitarrister, David Nelson och Huw Gower, en basist, Brett Cartwright, och klaviaturkillen Charlie Giordano (som numera är fast E Street Band-medlem). Ett intressant band där Giordano närmast kom från Carolyn Mas kompband, Nelson spelade en gång i New Riders Of The Purple Sage, och Gower var det mest sensationella namnet eftersom han var engelsman och senast hade varit medlem i det tämligen snälla poprockbandet The Records.
   Fem killar bakom Johansen som spelar just så explosivt och en raffinerad liverock som gör ”Live it up” till ett så livs levande livealbum. Som har fångat energin, lyckats behålla konsertatmosfären och förmedlar livekänslan ut i fingerspetsarna från de två konsertkvällarna i Paradise Theater i Boston 4 och 5 februari 1982.
   Producenten Ron Nevison bör också få credit för det överväldigande sound som gör ”Live it up” till en stor attraktion. Amerikanen var redan då rutinerad producent men var mest känd från tämliga tråkiga skivor med Heart, The Babys, Eddie Money, Jefferson Starship och liknande namn men här har han lyckats fullt ut.
   Det är som sagt blandningen av låtar som gör ”Live it up” till en så otroligt underhållande enhet. Med en ryggrad låtar från Johansens soloskivor. Även coverlåtarna, från ett inledande magnifikt medley med Animals-hits via en Motown-klassiker, en Phil Spector-låt till de avslutande New York Dolls-låtarna, blir höjdpunkter på skivan. Dock med en viss reservation för den lättviktiga 60-talspophitlåten ”Build me up buttercup”.
   Repertoaren på skivan känns så naturlig och följsam med Dolls-låtarna som extralåtar på slutet men jag har läst autentiska setlistor från den här tiden. Låtordningen har visat sig varit helt annorlunda med Dolls-låtarna i mitten och Animals-låtarna som konsertfinal. Nåja, det kan ändå inte påverka mina synpunkter på en av rockhistoriens starkaste liveskivor.


SIDE 1

1. a. "We Gotta Get Out of This Place
(Barry Mann/Cynthia Weil)
b. Don't Bring Me Down (Gerry Goffin/Carole King)
c. It's My Life" (Roger Atkins/Carl D'Errico) (4:26)
2. "Frenchette" (David Johansen/Sylvain Sylvain) (4:52)
3. "Reach Out (I'll Be There)" (Eddie Holland/Lamont Dozier/Brian Holland) (3:17)
4. "Is This What I Get for Loving You" (Phil Spector/Carole King/Gerry Goffin) (3:13)
5. "Donna" (David Johansen) (4:14)

SIDE 2

6. "Build Me Up Buttercup"
(Tony Macaulay/Mike d'Abo) (2:43)
7. "Melody" (David Johansen/Ronnie Guy) (3:02)
8. "Funky But Chic" (David Johansen/Sylvain Sylvain) (3:43)
9. "Bohemian Love Pad" (David Johansen/Sylvain Sylvain) (2:48)
10. "Stranded in the Jungle" (Ernestine Smith/James Johnson) (3:39)
11. "Personality Crisis" (David Johansen/Johnny Thunders) (4:51)

/ Håkan

Bosse Skoglund (1936-2021)

Postad: 2021-04-11 10:11
Kategori: Minns

EN AV LANDETS ABSOLUT MEST LEGENDARISKA trummisar har gått ur tiden och hyllningarna av Bosse Skoglund på sociala medier vet inga gränser. Jag kände aldrig Bosse men som god vän med Mats Ronander och Lasse Wellander förstår jag den stora saknaden efter en stor musikerkollega.
   För mig blev Bosse en stark profil i rockgruppen Nature som bildades när Peps Persson lämnade Blues Quality 1970. Bosse hade hösten 1968 ersatt Blues Quality-ledaren och trummisen Sjunne Ferger och Bosse blev sedan den trygga ryggraden i Blues Qualitys bluesmarinerade rockmusik och sedan i Natures rockiga sound.
   Jag förstod det aldrig då men Bosse hade en enorm erfarenhet och rutin i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland andra Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren. Och inte helt överraskande lämnade han Nature efter bandets första album ”Nature” (1972) och den unika Pugh & Nature-singeln ”En gång tog jag tåget bort” med Pugh Rogefeldts musik till Ulf Lundells text.
   Nästa anhalt för Bosse, som ständigt sökte nya musikaliska vägar, blev proggbandet Arbete & Fritid utan att mitt intresse följde i dess spår. 1975 återförenades Bosse med Peps Persson i bandet Peps Blodband som kombinerade blues med reggae och det resulterade i numera klassiska album som ”Hög standard” (1975) och ”Droppen urholkar stenen” (1976) där Bosse inte bara spelade trummor utan även tenorsaxofon.
   Bosse spelade med Peps långt in på 80-talet men var också under andra halvan av 70-talet medlem i Fläsket Brinner och spelade också på Mikael Ramels skivor.
   Bosse var alltid lite äldre än musikerna han omgav sig med och på första Nature-skivan blir det väldigt påtagligt när Mats Ronander och Lasse Wellander i en lång dialog på äkta närkingska som inledning till en svängig version av ”Rock around the clock”, på munspel och dragspel, gör sig lustiga över trummisen Skoglunds ålder. ”Han Ronanders grabb är väl bara 13 och Skoglund är väl uppåt 50”. Bosse Skoglund var vid tillfället 36 år…
   - Ja, han var ju i våra ögon asgammal. Det var nog lite för mycket rödvin i studion som jag minns det, har Ronander förklarat för mig långt senare.
   1987 blev Bosse Skoglund medlem i den löst fungerande gruppen Varmare Än Körv och jag minns hur Bosse (med egen hejaklack i publiken) spelade trummor med en enorm pondus i det stora bandet på Contan på våren 1987.
   Redan 2008 berättade Mats Ronander för mig att Bosse hade fått problem med hjärtat och inte längre turnerade. Ändå fortsatte han jobba med musik och gjorde som producent en enorm insats på den unga svenska begåvade sångerskan/gitarristen Shoutin' Reds skivdebut ”Introducing: Shoutin' Red” (2015) där han hade lyckats fånga både det naket anspråkslösa och det hjärtskärande personliga genom att enkelt spela in Felicia Nielsens sånger.
   Bosse Skoglund somnade in igår lördag 10 april 2021.

/ Håkan

Krönika: Januari 1991

Postad: 2021-04-09 07:59
Kategori: Krönikor

Första krönikan för året (1991) krävde en liten bakåtblick där jag förfasades över sampling och hur artister ”stjäl” från varandra. Jag tyckte allt kändes magstarkt och beskrev sampling som rena gangstermetoder. Det blev dock en kortvarig 90-talstrend och det jag då såg som en otäck utveckling försvann tack och lov så småningom.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/1 1991.
 
EN FADD SMAK I MUNNEN

PÅ DET PERSONLIGA PLANET VAR 1990 ett positivt och händelserikt år. Ändå sitter jag med en fadd smak i munnen när jag tänker på företeelsen ”sampling” som under fjolåret fick ett otäckt stort uppsving. Att stjäla från andra har inte bara blivit legitimt, det har också blivit en trend. Usch!
   Vart är världen på väg? Det frågar vi oss ständigt. Inte minst inom pop- och rockbranschen. Rockgenerationen blir allt äldre, tidsperspektivet krymper och trenderna avlöser varandra i en svindlande takt.
   Trend är något som ligger i tiden. Utan rötter i det förgångna är en trend blott ingenting att ens andas om. Att helt eller delvis stjäla från andra artisters låtar, sampling på innespråk, är den dummaste och mest meningslösa trend som jag någonsin upplevt.
   Den allt ökande skaran av artister och producenter med sådan träskallementalitet saknar både stolthet och ryggrad. Att skapa något eget borde vara det finaste en artist kan åstadkomma. Att stjäla är både kriminellt och ett underkännande av sin egen förmåga.
   Exemplen på dessa gangstermetoder var många under förra året och svensken Martin Rössel, som jag tidigare betraktat som närmast ett popgeni, var en av dessa fega artister som högg benen av sitt eget skapande.
   Det hände på hans senaste album ”Resan” där han i låten ”Heroes” samplat från både John Lennons ”God” och David Bowies ”Fascination”.
   Det är varken pinsamt, rätt attityd (som tidningen Nöjesguiden hade mage att kalla det) eller dålig stil. Det är tragiskt och en hjälplöst destruktiv våg i den hippa värld där teknokrater styr och pengars makt blir allt större.
   Men grammofonbranschen är tyst som en mus i detta fall. Samma bransch som bara för några år sedan skrek upphetsat om stöld och upphovsrätt när vi var några stycken som spelade in skivor av varandra.
   Nu går artister, producenter och skivbolag i ett ledband för att förgöra sina kollegor. Ett inbördeskrig utan vinnare. Bara förlorare.

/ Håkan

Tributes: Tom Waits

Postad: 2021-04-07 07:58
Kategori: Tribute-skivor

"Come on up to the house - Women sing Waits” (Dualtone, 2019)

SOM JAG HAR KONSTATERAT TIDIGARE brukar Tom Waits-covers fungera allra bäst i munnen på kvinnor. Möjligen med undantag av Richard Lindgren (som gärna lägger in ”Tom Traubert's blues” mot slutet av sina konserter) och Moneybrother (gjorde en svensk version av ”Downtown train”) är det tjejernas insatser som för mig, som har ett litet ojämnt förhållande med Tom Waits, har lyft hans låtar till en absolut godkänd och ibland stark nivå.
   På en tidigare Tom Waits-tribute, ”Step right up”, saknade jag tjejerna helt medan Scarlett Johansson och Ebba Forsberg har gjort lysande tolkningar på hela album av den mannens låtar. Och nu kom den här uteslutande kvinnotolkande hyllningsskivan och underströk mina tidigare slutsatser. En blandning amerikanska tjejer, från olika musikaliska utgångspunkter, som tolkar Tom Waits med sina framträdande röster, ibland viskande och ibland kraftfulla, där innerligheten hela tiden finns närvarande. Som även framkallar starka känslor som jag aldrig har upptäckt på Tom Waits egna skivor.
   Den här hyllingsskivan inleds och avslutas med två kvinnliga grupper, Joseph är överraskande en indiefolktrio från Portland och The Wild Reeds är ett folkrockband från Los Angeles, men i övrigt är det kvinnliga soloartister inom en rad olika musikaliska genrer. Men det är alltid välsjungande framträdanden och ibland övervägande lågmälda arrangemang som framhäver de innerliga rösterna som på det viset befinner sig ganska långt från originalen.
   Många artister på skivan är nya namn för mig och även låtarna är till stor del obekanta för mig. I många fall hämtade från Tom Waits senare och i mina öron mer ojämna album, exempelvis fem låtar (bland annat titellåten) från ”Mule variations” (1999). Men här finns också låtar från Tom Waits riktigt tidiga karriär på 70-talet innan han blev ”allmän egendom”. Och de riktigt kända Tom Waits-låtarna är få och allmänt kända ”Jersey girl”, ”Hold on” och ”Downtown train” är inga typiska representanter på skivan.
   Den sammanhållande producenten Warren Zanes har haft huvudansvaret på skivan men det är de olika producenterna, bland annat John Leventhal, Brad Jones, Tony Berg och Mitchell Froom, som har gjort att det genomgående soundet är avskalat och lågmält på en gemensam hög kvalitetsnivå.
   Det nya stjärnskottet Phoebe Bridgers gör ett bra intryck här, när hon ömsint viskar fram ”Georgia Lee”, och jag börjar på allvar förstå hennes popularitet. Patty Griffins fantastiskt fina röst till piano och stråkar gör den drygt sex minuter långa ”Ruby's arms” till en favorit här. Och Iris DeMents udda röst som nästan spricker i Mitchell Frooms produktion, med en ljuvligt smekande steelguitar som en röd tråd, är också en av höjdpunkterna.
   I övrigt innehåller skivan både folkrock (australiska Angie McMahon), soul (Corinne Bailey Rae), traditionell jazz (Kat Edmonson) och country (Iris DeMent).


1. JOSEPH "Come On Up to the House" 4:00
2. AIMEE MANN "Hold On" 5:23
3. PHOEBE BRIDGERS "Georgia Lee" 4:18
4. SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER "Ol' 55" 5;29
5. ANGIE McMAHON "Take It With Me" 4:06
6. CORINNE BAILEY RAE "Jersey Girl" 2:34
7. PATTY GRIFFIN "Ruby's Arms" 6:06
8. ROSANNE CASH "Time" 4:37
9. KAT EDMONSON "You Can Never Hold Back Spring" 2:22
10. IRIS DeMENT "House Where Nobody Lives" 4:22
11. COURTNEY MARIE ANDREWS "Downtown Train" 4:14
12. THE WILD REEDS "Tom Traubert's Blues" 4:45

/ Håkan

Mars 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-04-06 07:55
Kategori: Blogg


Några historiska Kjell Andersson-skivor att återvända till.

PÅ HÅKANS POP INLEDDE JAG MARS med att läsa Kjell Anderssons bok ”Ingen går hel ur det här” och det resulterade i en ”Kjell Andersson”-kategori. Sedan började jag lyssna på många gamla, mindre kända och ibland bortglömda skivor där Kjell på ett eller annat sätt var involverad i. I mina vinylhyllor hittade jag utmärkta exempel på Kjell Anderssons värdefulla kunskaper i ämnet svensk pop och rock. Som exempelvis Mosquitos, Basse Wickman, Anne-Lie Rydé, Ola Magnell, ”Cirkus Broadway”, Rost och inte minst Sven-Ingvars. Plus en genomgång av albumet ”Ingen går hel ur det här” som ackompanjerade Kjells bok och låg på Spotify i fyra dagar innan den drogs in av rättighetsskäl.
   17 mars blev minnet av min fotograferande vän Anders Erkman väldigt påtagligt, ett år efter hans död fick jag anledning att återvända till en av våra gemensamma upplevelser.
   Min favoritlista på uppskattade liveskivor klättrar allt närmare nummer ett och under mars kunde jag avslöja placeringarna #8-12 med artisterna/grupperna Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgren, Rolling Stones, Imperiet och Neil Young.
   I min mindre rangordnade serie med coverskivor skrev jag under mars om Chrissie Hynde, The Maharajas och Eldkvarn. Plus tributskivan "Keith Whitley: A Tribute Album" till minnet av just Keith Whitley.
   Och återblickarna bland mina gamla krönikor tog oss i mars 2021 tillbaka till januari 1990, juni 1990, mars 1995 och juni 1995.

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR ”SPRANG” jag på en riktig mina i form av Glasvegas katastrofala album ”Godspeed” som var provokativt stökigt och allt annat än lyckad. I övrigt var mars månad fylld med en massa hyfsade men ofta inte direkt utsökta album men till slut kom en lysande skiva med Frida Hyvönen.
   Daniel Lanois är ett intressant namn som den här gången, på albumet ”Heavy sun”, låter svart, soulig och gospelinriktad. En tung hammondorgel, körer, lite reggae och många spännande ljud men inte så tydliga melodier.
   Soundet på Israel Nashs ”Topaz” påminner om hans senare produktion med ekande gitarrer från öknen, soulkörer, blås och både akustiska gitarrer och munspel. Suggestivt i halvt långsamma låtar som böljar fram och ekar stundtals Neil Young i den ljusa rösten.
   Hanna Enlöfs ”BareBones”, Good Harvest-medlem på egen hand, lever inte upp till sin titel utan är mer varierad än jag trodde. Ödmjuk sång, singer/songwriter-musik, stundtals poppigt till piano och akustisk gitarr och ofta lågmält.
   På Kings of Leon ”When you see yourself” är det arenarock som lugnat ned sig och inte har så bråttom att fånga lyssnaren. Det är ofta långt till refrängen men ”Echoing” är rock som rusar fram härligt.
   Love On Drugs ”meLODies” är ganska konventionell rock som är lite ojämn med en nervös ambition att bjuda på så mycket som möjligt. Några starka låtar, ”Standing on the doorstep”, ”Faking it all”, ”There goes my heart” och ”All those years” räddar skivan från anonymitet.
   Jag har uppenbart ett kort minne i min hjärna som har svårt att få Frida Hyvönens namn att fastna på lång sikt. Hennes skivor har funnits med på tre av mina årsbästalistor, 2005, 2012 och 2016, men ändå kände jag mig oförberedd inför nya albumet ”Dream of independence” som landar mycket positivt i mitt hjärta.
   Först söker jag jämförelser för att placera Fridas album musikaliskt. Och helt naturligt letar jag bland samtida svenska sångerskor och låtskrivare innan jag får den starka känslan att hon har samma klassiska framtoning som exempelvis Carole King. Lyssna på titellåten, lyssna på ”14 at 41” och lyssna på ”Sex” (med det vackra visslandet som läcker detalj) och jag är övertygad om att det Frida har skrivit och framför har rena evergreen-kvalitéer.
   Nu ska jag lägga Frida Hyvönens namn på minnet på allvar och inte minst ge ”Dream of independence” en framskjuten placering på nästa årsbästalista!

/ Håkan

LIVEALBUM #7: Graham Parker

Postad: 2021-04-05 07:59
Kategori: Bästa livealbum

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Live at Marble Arch (Phonogram, 1976)

DET ÄR INTE ALLTID DE PÅKOSTADE, SKINANDE vackra liveskivorna som drar åt sig min uppmärksamhet när jag ska prioritera på min livealbum-lista. Det blev ganska uppenbart för några veckor sedan när jag föredrog Nils Lofgrens ”Back it up”-skiva före de uppenbart mer proffsiga inspelningarna på ”Night after night” (1977) och ”Code of the road” (1986). Idag ska jag utan tveksamhet göra samma sak igen men med engelsmannen Graham Parker i fokus. Men i Parkers fall finns det inte något proffsigt livealbum att negligera i val av skiva.
   Visserligen har Parker under årens lopp producerat ett antal liveskivor men där har det mest handlat om radio-, tv-inspelningar eller på senare år rena solouppträdanden. När det 1978 skulle lanseras en liveskiva med skivbolagets pr-apparat i ryggen blev det ett fiasko som måste betraktas som Parkers första, sista och enda magnifika magplask på 70-talet. Dubbelalbumet ”The Parkerilla” var kanske en bra ursprunglig idé, inspelad under ”Stick to me”-turnén, men slutresultatet var en katastrof. Från det svartvita skivomslaget (där Parker på fotografiet föreställer en gorilla) till den fysiska utgåvan där tre vinylsidor var liveinspelning och den fjärde var, helt oförklarligt, en alternativ studiomix av låten ”Don't ask me questions”.
   I den djungel av otaliga liveskivor med Parker har jag grävt fram en mycket tidig liveinspelad skiva som i inspelningar har uppenbara likheter med ovannämnda Nils Lofgren-skiva. ”Live at Marble Arch” är nämligen liveinspelad i en inspelningsstudio och gavs ursprungligen ut som en promotionskiva men släpptes långt senare som en officiell release.
   1976 blev startskottet på Graham Parkers professionella karriär. Men det var året innan, 1975, som allt tog fart. Från sitt tidigare liv som James Taylor-kopia började Graham skriva egna låtar som tidigt 1975 demoinspelades helt solo hos Dave Robinson, kommande Stiff-chef, som hade en liten studio ovanpå Hope & Anchor-puben i Londons Islington där han jobbade.
   Robinson blev så imponerad att han utsåg sig själv till manager och hittade i sin vänkrets, banden Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Bontemps Roulez som alla just hade splittrats, musikerna som var skräddarsydda för Graham och kompbandet fick namnet The Rumour. Innan sommaren 1975 var det engelska skivkontraktet i hamn, i oktober 1975 stod Parker och bandet på scen första gången och det följdes av debutalbuminspelning med Nick Lowe som producent.
   Från mars 1976, innan första skivan gavs ut, började Parker och bandet turnera intensivt runt England nästan varje kväll, ibland som förband till Thin Lizzy. På en sällsynt ledig eftermiddag spelade bandet inför en specialinbjuden publik i skivbolaget Phonograms inspelningsstudio vid Marble Arch i centrala London. Det var kostymmänniskor från skivbolagets amerikanska avdelning som på en dryg halvtimme skulle övertygas om Parker & Rumours förträfflighet. Samtidigt gjordes liveinspelningen som senare samma sommar skulle distribueras i tusen ex, först som enbart promotion, under titeln ”Live at Marble Arch”.
   ”Silly thing” från det kommande debutalbumet släpptes som singel strax efter den konserten och en vecka senare släpptes överraskande ytterligare en officiell singel med två låtar från ovannämnda konsert. Allt som lockbete inför debutalbumet ”Howlin' wind” i april 1976 som skulle ta den engelska delen av världen med storm.
   Efter den plötsliga uppmärksamheten blev det alltså dags att öka intresset hos massmedia och inflytelserika musikmänniskor som fick albumet ”Live at Marble Arch” i brevlådan, en skiva som presenterar ett jordnära tajt liveband utan större gester men med otrolig energi. Ett synnerligen lyckat möte mellan rutinerade musiker och en imponerande debutant vid mikrofonen.
   Konserten spelades alltså in innan debutalbumet släpptes vars låtar här dominerar liverepertoaren. Men redan här visste Parker att en positiv framtid låg öppen och presenterade även ett par nya låtar från nästa album, ”Heat treatment”, som skulle släppas innan 1976 var slut. På det starkt begränsade utrymmet fanns det även plats för några covers. Inte alls överraskande hämtade från de amerikanska svarta artisterna Aretha Franklin (som gjorde "Chain of fools" först av alla), Supremes och Little Richard.


Side 1

1. White Honey (Graham Parker)
2. That's What They All Say (Graham Parker)
3. Back Door Love (Graham Parker)
4. Back To School Days (Graham Parker)
5. Silly Thing (Graham Parker)

Side 2

1. Chain Of Fools (Don Covay)
2. Don't Ask Me Questions (Graham Parker)
3. You Can't Hurry Love (Eddie Holland/Lamont Dozier/Brian Holland)
4. Soul Shoes (Graham Parker)
5. Kansas City (Jerry Leiber/Mike Stoller)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (462)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (47)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2021 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jan Arne Martin Lennell 10/10: Plats 82! Håkan, är det möjligt? Detta är ju ett av tidernas allra bästa al...

AMK 21/09: Hej! Vet du hur man kan få tag i att lyssna på Collapse nu för tiden? MVH...

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.