Blogginlägg

Tributes: Keith Whitley

"Keith Whitley: A Tribute Album" (BNA, 1994)

MAN MÅSTE IBLAND UTMANA SIN GENUINA MUSIKSMAK, tänker jag när jag lyssnar på hyllningsalbumet till den amerikanske countryartisten Keith Whitley. Jag har visserligen nämnt hans namn en gång tidigare på Håkans Pop men både namn och anledningen till mitt omnämnade hade sedan länge fallit i glömska så jag känner mig ganska lost i den här djupt traditionella och lite högtidligt framförda musikgenre. För det första tänker jag spontant, och helt fel, på hård rock när jag hör namnet Keith Whitley och mina öron får en mindre chock när jag låt efter låt blir matad med tidlös, för all del snyggt framförd musik men inget som riktar sig till mina innersta känslor.
   Att Keith Whitley dog en tragisk död 1989 när han var 35 år har naturligtvis påverkat intresset hos artisterna som vill tolka hans låtar som han märkligt nog väldigt sällan har varit med och skrivit själv. Men för hans genuina fans är de en gång för alla personifierat hans karriär och repertoar. För mig, den just nu okunniga recensenten, är det svårt att känna den direkta kopplingen. Ofta känner jag ingenting, eftersom jag inte har någon större koll på hans karriär, och när ”When you say nothing at all” dyker upp, i en förhållandevis fin version Alison Krauss, är det bara Ronan Keating och ”Notting Hill”-soundtracket som ekar i mina öron. Det är för övrigt just i det sammanhanget som jag tidigare hade nämnt Whitleys namn. Han har ju faktiskt gjort originalet...
   Låtarna beskrivs i andra sammanhang som Whitleys låtar fast han i väldigt få fall har satt sitt namn under låtarna som låtskrivare. Men skivan ger mig ändå en viss uppfattning om varför Keith Whitley var så populär, innan han dog och att hans minne har levt vidare så tydligt i countrykretsar, för han framför fyra låtar själv på skivan (inspelade 1987) till sitt eget minne. På en låt sjunger han dessutom ”duett” med sin fru Lorrie Morgan och det får ju naturligtvis hela country-USA att smälta medan jag sitter i Örebro 27 år senare och kan på sin höjd uppfatta det som hyfsad underhållning men inte så mycket mer.
   Elva låtar på skivan är hämtade från Keith Whitleys karriär och två låtar är specialskrivna för den här skivan, Daron Norwoods ”Little boy lost” och den lite smetiga allsångslåten ”A voice still rings true” på slutet.
   Det är bara en enda låt som jag har ett eget förhållande till, ovannämnda ”When you say nothing at all” som är representativ för den snälla underhållningsnivån på skivan men ganska uttjatad i mina öron, men Alison Krauss sjunger den snyggt, respektfullt och lite avskalat personligt som skivan i övrigt saknar.
   Det finns några namn bland artisterna som medverkar här som är mig bekant men inte alltid av positiva skäl. Alan Jacksons överdrivet högtravande countryröst har aldrig blivit någon favorit, Randy Scruggs (Earl Scruggs son) som har producerat de flesta låtarna på skivan och Ricky Skaggs är ju ett aktat namn i min värld sedan han sjöng duett med Elvis Costello för en massa år sedan.
   Nej, i övrigt är det inte så många tillfällen till glada tillrop när jag lyssnar på albumet. Jag läser att Keith, under sin tid vid liv, ville få sin musik att låta tuffare och jag känner att hade han fått sin vilja igenom hade säkert även den här skivan fått en viktigare roll för mig som lyssnare.


1. "Don't Close Your Eyes" (Bob McDill) Alan Jackson 4:14
2. "Ten Feet Away" (Max D. Barnes/Billy Sherrill/Troy Seals) Diamond Rio 3:28
3. "I'm Gonna Hurt Her on the Radio" (Tom Brasfield/Mac McAnally) Keith Whitley 2:58
4. "I'm Over You" (Tim Nichols/Zack Turner) Tracy Lawrence 3:09
5. "When You Say Nothing at All" (Don Schlitz/Paul Overstreet) Alison Krauss and Union Station 4:21
6. "Charlotte's in North Carolina" (Dean Dillon/Kent Robbins/David Wills/Blake Mevis) Keith Whitley 2:59
7. "I Just Want You" (Troy Seals/Max D. Barnes/Sylvia Price) Keith Whitley & Lorrie Morgan 3:31
8. "Little Boy Lost" (Wayne Perry/Daron Norwood) Daron Norwood 4:44
9. "All I Ever Loved Was You" (Dorothy Skaggs) Ricky Skaggs, Shenandoah 3:52
10. "I'm No Stranger to the Rain" (Sonny Curtis/Ron Hellard) Joe Diffie 3:33
11. "I Never Go Around Mirrors (I've Got a Heartache to Hide)" (Sanger D. Shafer/Lefty Frizzell) Mark Chesnutt 4:22
12. "The Comeback Kid" (Hank Cochran/Dean Dillon/Keith Whitley) Keith Whitley 3:33
13. "A Voice Still Rings True" (Randy Scruggs/Larry Cordle) Event/Various 3:52

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.