Blogginlägg från juli, 2024

Englandslistan: 3 september 1966

Postad: 2024-07-22 07:50
Kategori: Englandslistan



NÄR DET GÄLLER BEATLES UPPREPAR SIG HISTORIEN hela tiden med förstaplatser på Englandslistan som resultat. Den här gången med inte bara en låt utan två, båda singelsidorna på första singelsläppet från albumet "Revolver" som släpptes på samma datum (5 augusti) och kom att toppa listan i tre veckor.
   På den här veckans Englandslista fanns två singlar som skulle nå förstaplatsen några veckor senare, Small Faces "All or nothing" och Jim Reeves "Distant drums".
   En av 60-talets märkligaste låtar, "They're Coming To Take Me Away, Ha-Haaa!", nådde sin engelska topplacering med Napoleon XIV (gestaltad av Jerrold Laurence Samuels) just den här veckan.
   The Who gick den här veckan in på en blygsam 49:e-plats med "I'm a boy" men skulle nå en tredjeplats i oktober.
   "Strangers in the night", "Sunny afternoon" och "Goin' back" var på väg ur listan medan Cliff Bennetts cover på Beatles-låten "Got to get you into my life" (med Paul McCartney på piano) och Manfred Manns fina version av Bob Dylan-låten "Just like a woman" var på väg uppåt.

/ Håkan

TisdagsAkademien (22)

Postad: 2024-07-20 17:45
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar. Firade våren 2024 drygt ett år på Makeriet i Örebro.

DET HÄR ÄR 22:a RAPPORTEN FRÅN TISDAGSAKADEMIENS veckomöten, där vi träffas och diskuterar musik i alla dess former och i alla möjliga utföranden. Vi träffades första gången i januari 2019. Platsen var då Bishops Arms och under de inledande året träffades jag, Janne Rindar och Olle Unenge en gång i månaden. Efter det första årets möten kom pandemin våren 2020 och vi bytte taktik på våra möten.
   Istället för att bara träffas en gång i månaden gjorde vi i mars 2020 TisdagsAkademien till en mycket mer intensiv verksamhet. Vi bytte mötesplats från Bishops till Stadsträdgården, en luftigare och covid-anpassat rymligare miljö både inomhus och utomhus.
   Efter ett drygt år och två somrar på Stadsträdgården flyttade vi hösten 2021 in hos restaurangen Brödernas, granne med Behrn Arena, innan vi sedan, strax efter årsskiftet 2021/22, hittade en trevlig möteslokal i nyöppnade restaurangen Hamnmagasinet, vid Hamnplan, med närhet till och utsikt mot Svartån.
   Efter ett år på Hamnmagasinet, februari 2023, drabbades restaurangen av konkurs (inte vårt fel!) och vi fick söka oss vidare i Örebros restaurangtäta verklighet och fastnade ganska omedelbart i februari 2023 hos Makeriet som sedan till sommaren samma år utökade sina lokaler med Skjulet på Stallbacken där vi träffas under sommartid.
   Nu under sommaren har vi i TisdagsAkademien under tisdagarna växlat mellan Skjulet, Stadsträdgårdens lummiga miljö, den nyöppnade takbaren Glassery och KulturBistron. Fortfarande med musikdiskussioner på programmet. Under sommarveckorna har vi diskuterat mer konsertdominerade program, mer musik och färre dokumentärer.
   Dagens rapport, den 22:a i ordningen, redovisas musikmöten med Austin City Limits (John Hiatt, Lyle Lovett, Joe Ely och Guy Clark), Creedence Clearwater Revivals konsert på Royal Albert Hall, hyllningen till Pugh Rogefeldt, Guy Clarks nya skiva med demoinspelningar, Stephen Stills akustiska studioinspelningar från april 1968 och den tredelade Svt Play-serien om Montreux Jazzfestival.




11 juni 2024
AUSTIN CITY LIMITS: Songwriters showcase (YouTube, 2008, 54:30)
TisdagsAkademien tog inför sommaren 2024 ett litet beslut om att titta på fler konserter och inte bara dokumentärer som har varit vår idé från dag ett i januari 2019.
   Hamnade på ett avsnitt ur Austin City Limits-serien där fyra artister, från vänster Lyle Lovett, John Hiatt, Joe Ely och Guy Clark, under avslappnade former uppträdde inför en levande studiopublik. Akustiskt med egna sånger hjälper de varandra och med gott humör bjuder på både skratt och fin musik.
   Texaslegenden Guy Clark inleder med ”Out in the parking lot”, från 1997, med smålustig text som fick publiken att reagera. Joe Ely fortsätter med ”All just to get to you”, från 1995, med snabbare och mer avancerat gitarrspel. John Hiatt ställer frågan ”Vem är inte från Texas?” innan han framför den snabba ”Memphis in the meantime” (1987) med Ely på munspel. Lyle Lovett gör sin egen låt ”My baby don't tolerate” (2003) med Hiatt-gitarrsolo på strängarna längst ned på gitarren, nästan komiskt.
   Clark spelar och sjunger sedan ”Dublin blues” (1995), Ely berättar om Chris LeDoux som brukar göra nästa låt ”For your love”, en Ely-låt från 1988. Hiatt fortsätter med ”Drive south” (1988) och visar vilken duktig gitarrist han är. Lyle gör Guy Clark-låten ”Step inside this house” (1998).
   Ely avslutar programmet tillsammans med alla i den traditionella låten ”Going down that old dusty road”.
   Som extralåt sjunger alla tillsammans i Woody Guthries ”This land is your land” som helt naturligt avslutar programmet innan Guy Clark, på kryckor, lämnar scenen och berättar att skriva låtar är ”Hard work”.

DYLAN-bonus: Janne valde dokumentärpodden Jag var där: Om Bob Dylan i Luleå 1992.




18 juni 2024
CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL i Royal Albert Hall (SvtPlay, 1:23, 2022)
Brittisk musikdokumentär. Creedence Clearwater Revivals legendariska spelning i Royal Albert Hall den 14 april 1970 är den enda konserten med bandets originaluppsättning som finns utgiven i sin helhet.
   Här får vi se hela konserten och innan dess, en grundlig genomgång av bandets tidiga historia, före det monumentala genombrottet. Vi följer dem också på turné i Europa, med intervjuer och spelningar i bland annat Stockholm. Filmens berättare är Hollywoodlegenden Jeff Bridges.
   Hela dokumentären/konserten sparkar igång med ”Travelin' band”-låten. Det är också originaltiteln på filmen regisserad av Bob Smeaton. Efter introt följer en 35 minuter lång berättelse om Creedence Clearwater Revivals historia. Hur bandet i slutet på 60-talet kom att utmana Beatles i popularitet.
   En berättelse om bandet som började som trio i början på 60-talet, Blue Velvets, innan John Fogertys bror Tom Fogerty kom och bandnamnet ändrades till Tommy Fogerty & the Blue Velvets.
   Chefen Max Weiss på skivbolaget Fantasy fastnade för bandet.
   Beatles kom till USA 1964 och bandet döpte om sig till det lite gulliga The Golliwogs. Gav 1966 ut ”Brown eyed girl”. Sedan kom militärtjänsten...
   1967 bytte bandet namn till CCR. Och gav ut första singeln ”Porterville” utan att någonting hände. ”Suzie Q”, andra singeln, var en cover. ”I put a spell on you”, tredje singeln, var också en cover.
   Första albumet kostade 2000 dollar att spela in.
   ”John Fogertys röst är unik”. Jämför med Van Morrison.
   ”Proud Mary” placerade soundet musikaliskt i Louisiana och inte i Kalifornien där de bodde. Kallades ”Kufarna från Cerrito”. Repade i The Factory. Spelade på Woodstock 1969.
   April 1970, första gången i Europa. Spelade i Berlin, Köpenhamn och Paris och var verkligen turister i Europa... Trummisen Doug Clifford fyllde 25 år.
   Första låten på Royal Albert Hall var ”Travelin' band”. Vilken rivstart! John spelade på en Rickenbacker-gitarr. ”Born on the bayou”, lång låt. Och vilken röst. Han gav den rutiga flanellskjorta ett ansikte. ”Tack!” var enda snacket.
   ”Green river”, ”Tombstone shadow” och sedan ny gitarr, en svart. ”Fortunate son” gjordes som ett medley med ”Commotion”.
   Mest en sittande och städad publik i Royal Albert Hall.
   ”Midnight special”, ”Bad moon rising” innan Rickenbacker-gitarren var tillbaka på ”The night time is the right time”. Sedan ”Good Golly miss Molly”.
   Sista låten: ”Keep on chooglin'”, en lång låt med John på munspel.
   15 minuter stående ovationer.
   Giles Martin, George Martins son, hade fixat ljudet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”No time to think” med Arvida Svenske som gäst.




25 juni 2024
DE VA DÄ DÄ – hyllningskonsert till Pugh Rogefeldt (SvtPlay, 1:28, 2024)
Den första maj 2023 avled Pugh Rogefeldt, en av de viktigaste och mest inflytelserika personerna i den svenska musikhistorien. I oktober samma år samlades stora delar av den svenska artisteliten på Cirkus i Stockholm för att hylla Pugh och hans musikaliska arv. Medverkande: Amason, Eva Dahlgren, First Aid Kit, Hurula, John Holm, Jojje Wadenius, Viktor Norén, Theo & Erik Moreau, Markus Krunegård, Mats Ronander, Mikael Rickfors & Göran Lagerberg, Per Gessle och Linnea Olsson, Slowgold, Tomas Ledin, Ulf Dageby, Marie Bergman & Pernilla Andersson, Ingemar Rogefeldt & Roger Pettersson, med flera.
   Konserten innehåller några dokumentära sekvenser där Pugh pratar.
   Fredrik Lindström är konferencier och pratar ibland med västmanländsk dialekt. Han håller ihop konserten fantastiskt bra. ”Pugh var Sveriges bästa liveartist” säger han bland annat.
   En snygg fond bakom trummisen Andreas Dahlbäck som var något av kvällens kapellmästare. Andreas pappa Erik Dahlbäck spelade med Pugh en gång som medlem av Nature.
   Hela konserten borde bli en skiva. Mats Malla Ronander som medlem i Grymlings där han en gång ersatte just Pugh.
   Björn Skifs: ”Pugh var en pionjär, personlig och annorlunda”.
   Ett avancerat arrangemang på ”Love love love” med Jojje Wadenius som gitarrduellerade med Slowgold.
   Fredrik: ”Pugh hade en kreativ verktygslåda.”
   Unge Theo sjöng förvånansvärt starkt i ”Gammeldags tro. Spännande arrangemang av ”Aftonfalken” då Eva Dahlgren kompades av Amason.
   Malla med ”Slavsång”, inte riktigt samma styrka i sin sång. Han hyllade sin bortgångne vän Lasse Wellander innan ”Slavsång” som Lasse hade skrivit med Pugh.
   Ulf Dageby var en av kvällens största upplevelser. ”Storseglet” kunde ha varit en Dagebylåt.
   Fredrik berättar att pianisten och kompositören Stefan Nilsson var kusin med Pugh.
   Hurula gör ”Hogfarm” med Ingemar Rogefeldt på gitarr. ”Tack, brorsan!” i mikrofonen efteråt. Per Gessle gjorde en poppig och enkel version av ”Vandrar i ett regn”.
   Amason avslutade stort med en nyarrangerad och mycket fin ”Här kommer natten” som gick över till ”Små lätta moln”, som inledde kvällen, som fick knyta ihop kvällen.
   Originalkonserten var 116 minuter. Nu nedklippt till 88 min. Bland annat ströks ”Jag har en guldgruva” med Mats Malla Ronander, oförklarligt varför.

Små lätta moln (First Aid Kit)
Visan om Bo (Hurula & Jojje Wadenius)
Mitt bästa för dig (Grymlings: Mikael Rickfors, Göran Lagerberg & Mats Ronander)
Där gullvivan blommar (Grymlings)
Love, love, love (Slowgold & Jojje Wadenius)
Gammeldags tro (Viktor Norén, Theo & Erik Moreau)
Aftonfalken (Eva Dahlgren)
Slavsång (Mats Ronander)
Stockholm (Markus Krunegård)
Storseglet (Ulf Dageby)
Så många drömmar som jag drömt (Tomas Ledin & Jojje Wadenius)
Döden ändrar ingenting (John Holm & Marie Bergman)
Långsamma timmar (Marie Bergman & Pernilla Andersson)
Hog farm (Hurula med Ingemar Rogefeldt & Roger Pettersson från Rainrock)
Vandrar i ett regn (Per Gessle & Linnea Olsson)
Här kommer natten/Små lätta moln (Amason)

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Fourth time around” med Oskar Örn som gäst.


2 juli 2024
GUY CLARK: Truly handmade, col 1 (2024)
TisdagsAkademien fortsätter sommarens tema med musiklyssnande och färre dokumentärer.
   Låtskrivaren och legenden Guy Clark är en idol för oss och den här samlingen med demolåtar är mycket intressant.
   ”Truly Handmade Volume 1” fokuserar på Guys akustiska demolåtar. “L.A. Freeway”, “Let Him Roll” och “Lone Star Hotel” har vi hört på skiva i många år. Ännu mer intressant är ungefär hälften av övriga låtar som är nya för även de genuina fansen. Några sträcker sig tillbaka till tiden innan skivdebuten. Vi får också höra Guys tidiga version av ”Step inside my house”, en låt som Guy påstår är den första låt han skrev.
   L.A. Freeway/Let Him Roll/Nickel For The Fiddler/Lone Star Hotel Cafe/Looks Like Rain/All The Way From California/Texas Goodbyes/Calf Rope/Who Do You Think You Are (Rainbow Pie)/Old Time Feeling/Don’t Let The Sunshine Fool You/Miss Alice Pringle/Hold On Brother/Step Inside My House/Susanna Let Your Hair Down On Me.

DYLAN-temat: Janne valde. En duktig intervjuare och en samlad Bob som bjuder oss på ett litet leende i slutet av intervjun.


9 juli 2024
STEPHEN STILLS: Just roll tape (2007)
Vi lyssnade på Stephen Stills album, inspelad i augusti 1968
   Demoinspelningar med Stills solo. Låtar som sedan kom på Stills två första soloskivor, Crosby, Stills & Nash-debuten, Stephen Stills Manassas men också ”Judy” som kom först 2017 på duettskivan ”Everybody knows” med Judy Collins.
   All I Know Is What You Tell Me/So Begins The Task/Change Partners/Know You've Got To Run/The Doctor WIll See You Now/Black Queen/Bumblebee (Do You Need A Place To Hide?)/Judy/Dreaming Of Snakes/Suite: Judy Blue Eyes/Helplessly Hoping/Wooden Ships/Treetop Flyer

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Beyond the horizon” med Per Magnus Johansson som gäst.




16 juli 2024
MONTREUX JAZZFESTIVAL 1. De första åren. (53 min, 2023)
Originaltitel ”They all came out to Montreux”.
   Deep Purple sa det först: "We all came out to Montreux..." Jazzlegender som Nina Simone, Miles Davis, Ella Fitzgerald men också Frank Zappa, Aretha Franklin, David Bowie och Prince. Det är nästan enklare att räkna upp vem som INTE har spelat i Montreux, än att försöka lista alla som har uppträtt på den legendariska jazzfestivalen.
   Allting började som en dröm hos festivalens grundare, Claude Nobs. Med unika arkivbilder från konserter och backstage berättas han historien om jazzfestivalen i Montreux, från 1967 och framåt.
   Programförklaringen börjar ganska anmärkningsvärt med att namnge Deep Purple, hårdrocksbandet,
   Schweiziska Montreux ligger vackert beläget vid Genevesjön. Som även kallas rivieran. ”En plats för musikalisk frihet”.
   Festivalen har alltid haft en stor och bred blandning av artister.
   Aretha Franklin, vid pianot, sjunger ”Spirit in the dark” framför ett storband. Inte 1967. Möjligen 1970. Vilken röst, körtjejer. Fint filmat,. Svettpärlor i ansiktet.
   Bland annat Herbie Hancock, Buddy Guy, Van Morrison, John McLaughlin talar.
   ”Claude Nobs förvandlade en sömnig plats, med engelska pensionerade damer, till en lekplats för musik”.
   Dokumentären om jazzfestivalen handlar lika mycket om Claude Nobs egen historia.
Hur han växte upp med musiken på Radio Luxemburg. Nobs jobbade först i turistnäringen innan han förändrade staden med festivalen. Åkte till USA och träffade skivbolaget Atlantics chef Ahmet Ertegun som ville bidra till festivalen.
   Les McCann/Eddie Harris, live på sv/v bilder. Piano plus saxofon.
   Nina Simone 1968, vid pianot med flinka fingrar.
   1969, tredje festivalen. Ella Fitzgerald med trio: ”Give me the simple life” skriven av Ella.
   Sedan kom pop- och rockgrupper till Montreux jazzfestival. Sting förklarar. Något som breddade festivalen enormt.
   Ten Years After 1969, ”Going home”. Santana 1970. Gregg Rolie sjöng. Champion Jack Dupree 1970, avslappnad på piano och Claude spelade munspel.
   Led Zeppelin 1971 och 1972. Roberta Flack 1971. Deep Purple 1971. Skulle spela in live men kasinot brann ned 4 december 1971 efter en konsert med Mothers Of Invention. ”Machine Head”, med bland annat ”Smoke on the water” (inspirerad av branden), spelades in Grand Hotel istället, 6 till 21 december.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Love minus zero No limit” med Lennart Bajdoff Erixson som gäst.

/ Håkan

"Early daze"

Postad: 2024-07-19 10:09
Kategori: Ingen



NEIL YOUNG WITH CRAZY HORSE
Early daze
(Reprise)


I SOMMARENS LILLA ANSPRÅKSLÖSA TEMA med nyutgivna skivor som innehåller gamla inspelningar, förra veckan noterade jag Paul McCartney & Wings livestudioinspelade ”One hand clapping” från 1974. är det idag dags att analysera Neil Young och Crazy Horses nyss utgivna ”Early daze”. En skiva med inspelningar som uppenbart också är liveinspelade i studion mellan januari-oktober 1969.
   Det unika eller exklusiva med ”Early daze” är inte själva innehållet, nästan alla låtar på albumet har varit utgivna i andra officiella sammanhang. Nej, den riktigt spännande känslan jag får när jag lyssnar på skivan är att höra magi uppstå i samma stund som det spelas in. Att känna sig som flugan på väggen i någon av Hollywoods tre inspelningsstudior 1969.
   Neil Young hade solodebuterat med albumet ”Neil Young” (Reprise) hösten 1968 och hade i januari 1969 precis börjat samarbeta med Crazy Horse som kompband, både live och på skiva.
   De tre medlemmarna i Crazy Horse, Danny Whitten, gitarr/sång, Ralph Molina, trummor/sång, och Billy Talbot, bas, hade tidigare spelat i bandet The Rockets som hade turnerat parallellt med Neils band Buffalo Springfield och gav ut sitt enda album, ”The Rockets” (White Whale), våren 1968.
   Under 1968, efter Buffalo Springfields splittring i maj, spelade Neil in sitt första soloalbum och turnerade ensam i samband med den skivans release. Men strax efter stötte han ihop med de tre blivande Crazy Horse-medlemmarna och började spela in sitt första album tillsammans, ”Everybody knows this is nowhere” (Reprise), våren 1969.
   Under samma inspelningsperiod, januari-mars 1969, och till oktober fortsatte de spela in tillsammans och det är från de inspelningarna som innehållet på ”Early daze” härstammar. Under samma intensiva tidsperiod, sommaren 1969, blev Neil Young dessutom engagerad i Crosby, Stills & Nash-trion och blev också medlem där. Därför är det inte så överraskande att ”Helpless”-låten dyker upp under Crazy Horse-inspelningarna, dock i en liten slö och oengagerad version här.
   ”Early daze” är en tajt och fräsch inspelning med ett aktivt, kreativt och hungrigt band men ”Cinnamon girl” och ”Down by the river” tillhör låtmässigt kanske inte det mest intressanta på skivan. Låtarna finns ju redan utgivna i nästan identiska inspelningar på ”Everybody knows this is nowhere”. Däremot är det ju vansinnigt spännande att exempelvis få uppleva första tagningen i januari 1969 av den drygt nio minuter långa ”Down by the river”, första steget mot typisk Neil Young-magi.
   Versionen av ”Cinnamon girl”, en låt som följt Neil genom hela karriären, är kanske inte heller så unik eller fantastisk men det måste ha upplevts som magi när det typiska och historiska Neil Young/Crazy Horse-soundet uppstod i studion.
   På skivomslaget till ”Early daze” ser vi Danny Whitten stå i förgrunden och han har musikaliskt faktiskt en mindre huvudroll på albumet. Tre låtar på skivan, av vilka Whitten skrivit två, ska ett år senare, 1970, dyka upp på Crazy Horse gruppdebutalbum ”Crazy Horse” och sjungs här av honom eller tillsammans med Neil.
   Förutom ”Everybody's alone”, en i sanning ganska anonym och medioker låt, innehåller skivan i övrigt tidiga inspelningar av låtar som snart eller längre fram ska dyka upp i andra sammanhang.
   Vi får den första fullbandsversionen av ”Birds”, en låt från det kommande albumet ”After the gold rush” med bara piano till komp. Mycket fina ”Winterlong” skulle inte släppas förrän 1977 på samlingen ”Decade” och ”Wonderin'” skulle inte bli officiell förrän 14 år senare på det så kallade rockabillyalbumet ”Everybody's rockin'” (1983) där Neil tillfälligt kompades av The Shocking Pinks. Tillsammans med Crazy Horse blir det en av höjdpunkterna här. Banal och genuin på samma gång med underbart körande av Danny och Ralph.

/ Håkan

Englandslistan: 5 oktober 1968

Postad: 2024-07-19 07:59
Kategori: Englandslistan



I SLUTET PÅ AUGUSTI 1968 LANSERADE Beatles sitt skivbolag Apple med fyra singlar av vilka två var stora försäljningsframgångar, Beatles egen "Hey Jude" och Mary Hopkins "Those were the days" som i början på oktober ockuperade Englandslistans två översta placeringar. Hopkins debut skulle toppa listan under hela oktober. Med andra ord succé för skivbolaget!
   Bee Gees "I've gotta get a message to you" var nu på väg nedåt på listan efter att ha toppat listan i september. Även Beach Boys "Do it again" hade lämnat förstaplatsen bakom sig.
   Instrumentala låtar var fortfarande populära i England. Den här veckan representerade Hugo Montenegro, som i november skulle nå förstaplatsen, och Mason Williams den genren.
   En märklig tillfällighet att amerikanska rockbandet Doors låg på Englandslistan med "Hello I love you" samtidigt som Jose Feliciano gick in på listan med en version av den gruppens genombrottslåt "Light my fire".

/ Håkan

Ulf Dageby (1944-2024)

Postad: 2024-07-17 21:55
Kategori: Minns

ULF DAGEBY VAR EN STOR MAN, en av Sveriges bästa låtskrivare med en otroligt personlig ton i allt han skrev. Från ”Mr John Carlos” 1974, på Nationalteaterns 50 år gamla ”Livet är en fest”, till förra årets enormt imponerande tolkning av Pugh Rogefeldts ”Storseglet”, på hyllningskonserten, var Ulf en viktig profil i det vi kallar svensk pop och rockmusik.
   Han var en stor del av mitt musiklyssnande liv och det kan beskådas i en majoritet av de 53 artiklar på Håkans Pop där jag har nämnt hans namn. Som låtskrivare kunde han balansera ord och musik på ett så fantastiskt slagkraftigt sätt. Dessutom var han enormt skicklig som kompositör till instrumental filmmusik.
   Innan jag visste vem han var hörde jag Nationalteaterns låt ”Ut i kylan” och började förstå att det gick att skriva professionell svensk proggmusik. Jo, skånska Hoola Bandoola Band hade ju tagit första steget i den genren men nu kom Dageby och utmanade Mikael Wiehe på samma höga kvalitiva nivå.
   Det började alltså i Nationalteatern, fortsatte med Nationalteaterns Rockorkester för att 1983 vända på klacken som soloartist och skriva komiska, lättsamma och poppiga texter där albumet ”En dag på sjön”. Han trivdes aldrig med den politiska renlärigheten och fundamentalismen som fanns under sjuttiotalet i vissa kretsar.
   ”Den nya” Ulf Dageby gjorde konserter och jag minns tydligt, fast det är nästan 40 år sedan, konserten på Rockmagasinet 27 februari 1985 (se Anders Erkmans bild ovan till höger). Repertoaren var uteslutande hämtade från hans två första soloskivor och ingen saknade då Nationalteatern-låtarna.
   Nationalteaterns Rockorkester splittrades 1982 och när Dageby satsade på en solokarriär var det roligare att lyssna på hans nya låtmaterial och inte fundera på gamla tider. Men nostalgi har sitt kommersiella värde och under 2000-talet gjorde Nationalteatern åtskilliga återföreningar men de rena revivalshowerna blev både förutsägbara och lite simpla fast Ulf Dageby alltid stod i centrum.
   Då vill jag hellre minnes hans sista Örebrobesök, på East West Sushi 2017, då han hälsosamt blandade nytt och gammalt med sitt eget band på absolut bästa humör. Och två år senare gjorde han ännu ett album, "Ulf Dageby Band", som hamnade på min årsbästalista.
   Till det goda minnet av Ulf Dageby tillhör också alla hans insatser som kompositör av filmmusik, något som inleddes redan på 70-talet med ”Ett anständigt liv” (1979) som otvivelaktig höjdpunkt. Lyssna på ”Gnistrande snö” från den skivan och ni minns en extraordinär artist från Göteborg.
   Ulf Dageby avled hastigt igår 16 juli 2024.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-07-17 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCROSBY, STILLS & NASH Globen Stockholm 16 juni 2005.

/ Håkan

Englandslistan: 24 juli 1965

Postad: 2024-07-15 07:55
Kategori: Englandslistan



SOMMAREN 1965 FICK DEN AMERIKANSKA gruppen Byrds sitt stora genombrott med sin Rickenbacker-klingande version av Bob Dylans låt "Mr tambourine man". Toppade listorna i hemlandet och låg på förstaplatsen England i två veckor. Sedan tog Beatles över den exklusiva placeringen med "Help!".
   Våren 1965 fick Yardbirds sitt genombrott med "For your love", skriven av Graham Gouldman, och nådde då Englandslistans andraplats. Låten uppfattades så kommersiellt poppig att den bluesrelaterade gitarristen Eric Clapton i protest lämnade bandet. Han ersattes av Jeff Beck och bandet satsade ännu en gång på en Gouldman-låt, "Heart full of soul", och upprepade också succén med en andraplats som bäst.
   Skönsjungande Ivy League ockuperar tredjeplatsen och Hollies upprepar sina singelsuccéer med "I'm alive" skriven av den rutinerade amerikanske låtskrivaren Clint Ballard Jr som också låg bakom hits som "Game of love" och "You're no good".
   Dusty Springfield upprepar också sina singelframgångar med en ganska anonym hitlåt, "In the middle of nowhere".
   På väg uppför listan är de engelska popgrupperna Fortunes, Animals och Dave Clark Five plus låtskrivaren, producenten och sångaren Jonathan King.      

/ Håkan

Sommarpop på hög trivselnivå

Postad: 2024-07-13 15:04
Kategori: Live-recensioner



NIKLAS STRÖMSTEDT
Stadsträdgården, Örebro 13 juli 2024
Konsertlängd: 19:57-21:27 (90 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 30 m från scenen.


EFTER NÅGRA OVÄDERSDRABBADE KONSERTER i Örebro, under de senaste veckorna, återvände på fredagen sommaren till staden. Naturligt och ganska logiskt så kom värmen och solen i sällskap med Niklas Strömstedt som ibland beskrivs som Sveriges snällaste artist och ofta sjunger om livets små känsliga ögonblick. Pop som befinner sig på gränsen till rock men också rock på gränsen till pop som i livesammanhang brukar få betoning på det senare men ändå bjuda på en lättsam och trevlig framtoning.
   Så också denna gång men under den här sommaren reser Niklas med ett litet sällskap kvinnliga musiker, Marika Willstedt och Sara Niklasson, som musikaliskt gav repertoaren en mjukare, emotionell och mer avslappnad prägel. Med två som delade upp kompandet på så många olika sätt och på olika instrument: piano, bas, elgitarr, mandolin, akustisk gitarr och cello innan jag slutade räkna...
   I den ljumma sommarkvällen bjöds det på en greatest hits-liknande kompott där jag tror att Niklas inte missade någon obligatorisk låt. Möjligen med undantag för GES-hitlåten ”En jävel på kärlek” som kanske inte passade in i det här lite dämpade sammanhanget utan trummor och ett gäng elektrifierade rockgitarrer.
   Att repertoaren blev en aning förutsägbar, jämför låtmässigt med konserten Niklas genomförde för åtta år sedan i skuggan av Örebro Slott. Fredagskvällens låtval och repertoar ska i sin helhet kanske inte beskrivas som överraskande. Det är 16 år sedan Niklas senast gav ut ett helt album. Å andra sidan har han producerat egna låtar sedan 1980 (44 år sedan...) så det finns onekligen en stor låtkatalog att välja ur. Men valde den här gången låtar från 1989 och senare.
   Men i den ganska förutsägbara repertoaren fanns det ändå höjdpunkter som främst underströks av ljuvliga insatser av Marika och Sara på sina olika instrument. ”Sånt är livet” var ett sådant ögonblick, framförd med cello i ett vackert och perfekt arrangemang. Då saknade jag inga andra instrument.
   Marikas cello gjorde också en viktig insats på ”En kvinna och en man” där hon dessutom duettsjöng med Niklas. Konserten var bokstavligen inte unplugged men grundtemat var av naturliga skäl avskalat och mer dämpat. Ändå innehöll konserten några märkbara tempohöjningar där inledande intron på gitarren ofta liknade varandra. Som när han inledde ”Stanna världen en stund” och började sjunga introt till Hep Stars ”Cadillac”.
   En ljuvlig sommarkväll i den grönskimrande miljön på Stadsträdgården framför en publik på bästa humör lockade till flera underhållande mellansnack som inte så sällan hade komiska sekvenser där Niklas skojade med både sig själv och andra. Bland annat efterspelet till ”Byns enda blondin”, låten han skrev till Sven-Ingvars, som formade sig till en mycket rolig visserligen osann historia.
   Den tydliga tempohöjningen på slutet av konserten var kanske inte så överraskande men ändå effektiv och välkommen. Efter hans kanske största hit, ”Om” (som förra året också blev titel på Niklas biografi), avslutades huvuddelen av konserten precis som för åtta år sedan med ”Oslagbara!”.
   För att sedan bli kvar på scenen ensam, sätta sig vid pianot och spela och sjunga ”Vart du än går”. Avskalat och personligt. Sedan fick den riktiga konsertavslutningen ett både komiskt och musikaliskt storstilat och fullbordat slut fast det var inlånat låtmaterial.
   Först Niklas egensnickrade text, full med roliga personliga detaljer, till Magnus Ugglas ”Jag mår illa” och sedan en svensk version av Goffin-Kings klassiska låt ”Will you love me tomorrow”, ”Vill du ha mig imorgon”, som blev den perfekta finalen på en underbar musikalisk sommarkväll.


Halvvägs till framtiden
För många ord om kärlek
En väg till mitt hjärta
En kvinna och en man
Inga änglar gråter
Sista morgonen
Flickor talar om kärleken (män dom gör just ingenting alls)
Sånt är livet
Förlorad igen
24 timmar
Byns enda blondin
Bilderna av dej
Stanna världen en stund
Om
Oslagbara!

Paus

Vart du än går
Jag kan gilla
Vill du ha mig imorgon

/ Håkan

Englandslistan: 27 maj 1967

Postad: 2024-07-12 07:54
Kategori: Englandslistan



TRE DAGAR INNAN "SGT PEPPER" SLÄPPTES toppades Englandslistan av Tremeloes cover av Four Seasons-låten "Silence is golden". Den hade klättrat rekordsnabbt till förstaplatsen liksom Kinks "Waterloo sunset" som aldrig nådde toppen då junimånadens största hit kom att heta "A whiter shade of pale" med Procol Harum som gör debut på listan 27 maj.
   Bee Gees fick här sin första stora hit med "New York mining disaster 1941" och The Who var på väg uppåt på listan ännu en gång med en perfekt Pete Townshend-låt, "Pictures of Lily". Och Beach Boys närmade sig toppen med en coverlåt för ovanlighetens skull, Phil Spectors "Then I kissed her" som var en hit 1963 med The Crystals med titeln "Then he kissed me".
   Uppåt gick det även för "Sweet soul music" med Arhur Conley och Jimi Hendrixs nya singel "The wind cries Mary".
   Hits i England för artister från Irland har varit lätträknade genom åren men 1967 nådde Dubliners en sjundeplats som bäst med "Seven drunken nights".
   Efter stora framgångar var Sandie Shaws Eurovision-låt "Puppet on a string" och Jimi Hendrixs "Purple haze" på väg ur listan.
   

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-07-10 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN 2013.

/ Håkan

”One hand clapping”

Postad: 2024-07-09 07:53
Kategori: Skiv-recensioner



PAUL McCARTNEY & WINGS
One hand clapping
(MPL/Capitol)


14 JUNI, FYRA DAGAR FÖRE PAULS 82-årsdag, släpptes den här skivan men innehållet är betydligt äldre än så. För nästan 50 år sedan, 15 augusti 1974, gick Paul tillsammans med sitt band Wings in i Abbey Road-studion för att i första hand spela in ett planerat livestudioalbum. I planerna fanns också en dokumentär, som skulle heta ”One hand clapping”, med ett ”Let it be”-liknande upplägg där regissören David Litchfield skulle filma hela evenemanget med en grupp i full aktion.
   Korta klipp från de här inspelningarna har förekommit i några pr-sammanhang men hela projektet skrinlades liksom en senare planerad ”Wings live in the studio”-ep med sex låtar från inspelningen som inte heller förverkligades.
   Nu, nästan 50 år senare, släpps liveinspelningarna med en inspirerad grupp som spelar aktuella låtar från den tiden, några försmak från kommande skivor, covers som McCartney varken förr eller senare har spelat officiellt, till och med några korta versioner av Beatles-låtar plus några originallåtar som inte heller har givits ut tidigare.
   Efter det mycket framgångsrika albumet ”Band on the run”, november 1973 när gruppen egentligen var i upplösning då gitarristen och trummisen lämnade bandet precis innan inspelningarna, var Wings en grupp i spännande förvandling. Under våren 1974 hittade McCartney nya starka ersättare, 21-årige gitarristen Jimmy McCulloch och trummisen Geoff Britton.
   Sommaren 1974 spenderade McCartney och Wings sju veckor i Nashville och spelade bland annat in den kommande singeln ”Junior's farm”, ett rockigare bevis på bandets utveckling som blev en av topparna på ”One hand clapping”-inspelningarna. Med McCullochs unga entusiasm blev Wings ett riktigt rockband som förstärkte energin i låtar som ”Soily”, en bra låt som försvann på livedubbeln ”Wings over America”, ”Jet”, med en vildare Paul vid mikrofonen, och Denny Laines ”Go now”, där Jimmy gör ett fint gitarrsolo.
   Men Paul McCartney har ju också en snäll sida och den får givetvis stort utrymme på de här inspelningarna. Men jag hade på förhand många förhoppningar på en levande och mer avskalad ljudbild, ty hans diskografi har genom åren varit överfull med överarbetade arrangemang, men jag blir inte riktigt nöjd när jag lyssnar på ”One hand clapping”.
   Vissa låtar, ”Live and let die” och ”Nineteen hundred and eighty five”, har uppenbara pålägg och Del Newmans stråkar förtränger den genuina livekänslan. Och ”Maybe I'm amazed” är faktiskt snällare här än på soloinspelade ”McCartney” och saknar ett rejält gitarrsolo.
   Det som gjorde mig riktigt nyfiken på den här skivan är de exklusiva McCartney-originallåtarna som inte finns utgivna tidigare. Titellåten är en enkel instrumentallåt och kvartetten ”Power cut”, ”Love my baby”, ”Let's love” och ”All of you” är alla simpla ballader på dryga minuten. Inga utropstecken direkt som kanske förklarar att de aldrig har fått nya försök i Pauls karriär. ”Let's love” gav han förresten bort till Peggy Lee strax efter den här inspelningen.
   Även Beatles-låtarna ”The long and winding road” och ”Lady Madonna”, här i ett medley, är liksom ”Let it be” enbart korta parenteser på skivan.

/ Håkan

Sommarens musik i backspegeln

Postad: 2024-07-08 16:51
Kategori: Skiv-recensioner



DET ÄR INTE SÅ MYCKET SOMMAR I LUFTEN och musikaliskt har årstiden gått ner i viloläge, raden av nysläppt musik är traditionsenligt kort. Då letar jag mig lika traditionsenligt tillbaka i tiden och fångar musik från långt tillbaka i tiden. Visserligen inspelade för länge sedan men är aktuella på alldeles nysläppta album.
   Albumen jag syftar på är PAUL McCARTNEY & WINGS ”One hand clapping” och NEIL YOUNGS with CRAZY HORSE ”Early daze”. Kalla det arkivmaterial men det finns intressanta detaljer bland låtmaterialet på båda skivorna.
   Jag har ägnat några vädermässigt gråtrista dagar åt de här albumen och kommer under de närmaste dagarna att granska innehållet och recensera det jag hör och sedan skriva ner mina tankar och åsikter. Och ni vet var ni kan läsa mina ord? På Håkans Pop naturligtvis!
   Låt sommarlovet tillfälligt få lite mer liv och rörelse av musikalisk prägel.

/ Håkan

Englandslistan: 2 augusti 1969

Postad: 2024-07-08 07:50
Kategori: Englandslistan



"TÄVLINGEN" MELLAN BEATLES OCH ROLLING STONES fortsatte på Englandslistan under 1969 fast just här var det snarare mellan John Lennon och Mick Jagger & Co. I augusti var för övrigt Beatles senaste singel, "The ballad of John and Yoko", på väg ur listan efter att ha ockuperat förstaplatsen under juni.
   För att konkurrera på lika villkor släppte Lennon en ny singel, "Give peace a chance", under det spontana gruppnamnet Plastic Ono Band på samma dag (4 juli) som Stones släppte "Honky tonk women". För övrigt dagen efter ursprungsmedlemmen Brian Jones dödfall.
   "Give peace a chance", inspelad 1 juni på ett hotellrum i Montreal, gav Lennon en fredpredikande roll som han bar fram till sin död 1980. "Honky tonk women" var gitarristen Mick Taylors debut i Stones och singeln innebar en nystart för bandet. Och 2 augusti låg båda singlarna överst på Englandslistan. "Honky tonk..." toppade listan i tre veckor medan "Give peace..." aldrig nådde högre än en andraplats.
   Thunderclap Newmans "Something in the air" toppade listan under juli men var nu på väg ur listan liksom "Barabajagal", Donovans samarbete med Jeff Beck, Jethro Tulls "Living in the past" och Creedence Clearwater Revivals "Proud Mary".
   Stevie Wonders "My Cherie Amour" skulle klättra åt andra hållet på en lista som innehöll ett flertal så kallade one-hit-wonder-artister som Family Dogg, Crazy Elephant och Edwin Hawkins Singers.      

/ Håkan

Englandslistan: 26 mars 1966

Postad: 2024-07-05 07:57
Kategori: Englandslistan



OK, JAG HAR I DEN HÄR SERIEN OM ENGELSKA HITLISTAN på 60-talet inte lämnat några kommentarer om medelåldriga countryartister, skådespelare, så kallade tenorer, AOR-artister och easy listening-artister. Därför kommer jag inte heller att notera namn som Val Doonican, Eddy Arnold, Andy Williams och Al Martino fast de figurerar på dagens lista från mars 1966.
   Jag vill hellre koncentrera mig på 60-talets mest intressanta popartister och tycker att toppen på den här listan, förutom denne Arnold, är intressant. Amerikansks trion Walker Brothers kanske befinner sig på gränsen till den snälla popgenren men jag uppfattar ändå deras cover av Four Seasons-sångaren Frankie Valli som en värdig företrädare för 60-talsmusiken. Den var ju en stor hit även här i Sverige, med en andraplats på Tio i Topp som bästa placering.
   "I can't let go" är ännu en klockren Hollies-singel fast det är en (okänd) cover från USA men det visste vi inte då. Det var ännu en halvår kvar innan gruppen började lita på sitt eget låtskrivande, "Stop stop stop" hette debuten på det området och kom på hösten 1966.
   Även Yardbirds inledde sin karriär med covers eller icke-original. Graham Gouldman skrev låtar till både Hollies och Yardbirds, exempelvis "Bus stop" respektive "For your love". Men i mars 1966 debuterade Yardbirds med en egen låt på singel, "Shapes of things", i en föredömlig produktion (Giorgio Gomelsky) med en fin gitarr av Jeff Beck.
   Kinks-låten "Dedicated follower of fashion" är en pro-engelsk låt av Ray Davies, det nästan doftar fish & chips när man lyssnar på låten.
   "Sha la la la lee" är väl knappast Small Faces bästa 60-talslåt, det här är tidigt i gruppens karriär, och Marriott/Lane har ännu inte börjat skriva gruppens låtar. Och "Barbara Ann" tillhör Beach Boys mest kända 60-talslåtar utan att vara en originallåt.
   "Somebody help me" med Spencer Davis Group går in på listan den här veckan och tar sig på några veckor upp till förstaplatsen. Låten är gruppens andra hit och andra låt som är skriven av Jamaicas Jackie Edwards.
   Dusty Springfields "You don't have to say you love me" är listans andra låt som så småningom tar sig upp till förstaplatsen.
   Intressant är att Cliff Richard gör en lite udda Jagger/Richard-låt, "Blue turns to grey". En låt som 1964 spelades in och gavs ut av den amerikanska musikalartisten Tracey Dey, då hade singeln låtskrivarnamnen K Richard/A Oldham, innan den ett år senare hamnade på Rolling Stones USA-pressade album "December's Children (And Everybody's)".

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-07-03 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMARIE FREDRIKSSON (Roxette) 1991.

/ Håkan

Englandslistan: 4 september 1964

Postad: 2024-07-01 07:53
Kategori: Englandslistan



I SEPTEMBER 1964 SKULLE DEN ENGELSKA gruppen Honeycombs, med den kvinnliga trummisen (Honey Lantree) som sångerska, få karriärens största (och enda) framgång med "Have I the right?". Skriven av hitlåtskrivarteamet Howard/Blaikley och producerad av Joe Meek blev låten en jättehit över hela världen (1:a på Tio i Topp). Framgångar som inte gick att upprepa. En typisk one-hit-wonder.
   Honeycombs tog över förstaplatsen från Manfred Manns "Do wah diddy diddy" och efterträddes av Kinks stora genombrottslåt "You really got me" som klättrade upp på toppen senare i september.
   Beatles- och Rolling Stones-singlarna, "A hard day's night" respektive "It's all over now", var på väg ned medan Lennon-McCartney-låtarna "It's for you" (Cilla Black) och "From a window" (Billy J Kramer) låg i mittensektionen.
   Singeln som skulle klättra snabbast mot förstaplatsen gjorde entré just den här veckan, Herman's Hermits "I'm into something good". Även Four Seasons "Rag doll", Supremes genombrottssingel "Where did our love go" och Zombies "She's not there" klättrade uppåt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (522)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juli 2024 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.