Blogginlägg

"The year we tried to kill the pain"

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 2013.

BOB WOODRUFF
The year we tried to kill the pain
(Rootsy)

Bob Woodruff hade en ganska uppmärksammad karriär på 90-talet i gränstrakterna mellan country, r&b och rock. Det resulterade i två studioskivor, "Dreams & Saturday nights" (1994) och "Desire road" (1997), men slutade också i mängder av personliga problem. Och ett inspelat men outgivet album, "The lost Kerosene tapes, 1999", som kom ut tretton år senare.
   I samband med den skivans utgivning, som var ett svenskt (Jerker Emanuelson) initiativ, fick Woodruff möjlighet att Ã¥ka pÃ¥ turné i Sverige tillsammans med Austin-bandet Shurman. PÃ¥ de konserterna hamnade han i skuggan av det samspelta bandet, som jag konstaterade här, men Sverigebesöket gav värdefulla kontakter. Han stannade helt enkelt kvar i Örebro, bodde hemma hos arrangören Anders Damberg som sammanförde honom med tre lokala musiker som just dÃ¥ höll pÃ¥ att spela in en annan skiva. (Mathias Liljas med spänning emotsedda soloalbum som ocksÃ¥ släpps i höst).
   Woodruff fick ta över mycket av den bokade studiotiden och fick samtidigt ett genuint kompband med Mathias Lilja, gitarr och sÃ¥ng, Clas Olofsson, diverse stränginstrument, och Fredrik Landh, trummor, bas och sÃ¥ng, pÃ¥ köpet.
   I samband med albuminspelningarna förra hösten uppträdde Woodruff och det här bandet pÃ¥ East West i Örebro, som jag har noterat här. Att det fungerade bra pÃ¥ scen kunde vi konstatera dÃ¥ men pÃ¥ skiva blir det än mer perfekt. Klassisk amerikansk popmusik med klingande 12-strängade gitarrer, effektiva slidegitarrer och en ljuvlig steelgitarr (allt spelat av Clas Olofsson) som huvudingrediens.
   Bob Woodruff sjunger som Tom Petty, med en hes och vass stämma, och när materialet ibland lutar Ã¥t countryrock är det omöjligt att inte tänka pÃ¥ Roger McGuinn. Woodruff hittade alltsÃ¥ sitt eget Heartbreakers i Örebro förra hösten och den musikaliska nivÃ¥n är mycket hög. Att sedan pianisten Benmont Tench (musiker i Heartbreakers) gjort studiopÃ¥lägg i Hollywood har bara förstärkt intrycken.
   Under Örebrovistelsen skrev Woodruff nya lÃ¥tar men har till det nya albumet även valt ut nÃ¥gra äldre lÃ¥tar, bland annat titellÃ¥ten, frÃ¥n sin 90-talsrepertoar. Dock är ingen lÃ¥t hämtad frÃ¥n "Lost Kerosene"-skivan fast de bÃ¥da albumen delar soundmässiga likheter. Den skivans rena powerpopinfluenser har här till stor del förvandlats till klassisk Rickenbacker-pop.
   Live uppfattade jag Woodruff som en singer/songwriter-kille, en duktig lÃ¥tskrivare med ansprÃ¥kslöst komp. I inspelningsstudion och pÃ¥ skivan har han tagit ett stort steg framÃ¥t. Allt har växt ut till ett komplext sound där musikerna, främst Olofsson, dekorerar med fint utmejslade detaljer. Pop med elegans.
   Inledningen pÃ¥ skivan är knäckande bra där energi och melodisk charm möts. En trestegsraket där slidemästerverket "I didn't know" följs av den genuint 12-strängade "I'm the train" och den slutgiltiga versionen av den 19 Ã¥r gamla titellÃ¥ten. Andlös start pÃ¥ ett genomgÃ¥ende starkt album.
   Sedan dämpas tempot och det rena popsoundet blandas ut. Woodruff kanske inte har röst för att göra countrysoulen i "There's something there" full rättvisa men att göra om Motown-lÃ¥ten "Stop in the name of love" till en känslig ballad är bÃ¥de vÃ¥gat och väldigt lyckat.
   Vi bjuds sedan pÃ¥ bÃ¥de träskrock, "Bayou girl", och ytterligare nÃ¥gra popdiamanter innan vi kan andas ut och konstatera att Bob Woodruffs Sverigebesök förra hösten blev sÃ¥ framgÃ¥ngsrikt.

/ HÃ¥kan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.