Blogginlägg från 2013-10-02
Frälst och upprymd av Poindexter
Foto: Stig-Owe NordströmBuster Poindexter (David Johansen) och sångerskan Soozie Tyrell i en av många duetter.
David Johansen hade precis albumdebuterat under sitt nya alter ego Buster Poindexter där den tidigare så rockiga framtoning bytts ut mot kostym, nattklubbssångare och kabaré. Vi var i New York en vecka i mitten på september 1987 och gick på vinst och förlust ner till Bottom Line, där Buster uppträdde varje onsdag, och fick komma in. Vi fick plats i baren och fick samtidigt underhållning som vi aldrig glömmer.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/10 1987.
BUSTER POINDEXTER and HIS BANSHEES OF BLUE
Bottom Line, New York 16 september 1987
Jag hatar inte direkt jazz men jag undviker gamla jazzlåtar och jag har svårt att riktigt engagera mig när namn som Anita O'Day, Oscar Brown och Ray Charles kommer på tal. Efter ett uppträdande av och med Buster Poindexter är jag såld, frälst och upprymd. Med hjälp av otaliga jazzklassiker, otroligt!
Buster Poindexter är ingen snedseglad Reagan-rådgivare utan pseudonymen för en av rockmusikens största röster genom tiderna, David Johansen. Då menar jag också största i bokstavlig mening.
Johansen uppträder som Poindexter en gång i veckan i New York. Han var en gång stjärna i New York Dolls från samma stad, punkrockare innan termen ens var uppfunnen, men sjunger nu jazzstandards i en konsert som byggts ut till rena kabarén med långa monologer.
Under september uppträdde Johansen, förlåt Poindexter, med sitt stora band på klubben Bottom Line i Greenwich Village. Bred scen och bred lokal där kontakten med publiken var både oundviklig och betydelsefull i den nästan två timmar långa föreställningen.
Bandet han omger sig med går under namnet Banshees Of Blue och är en alldeles egen historia. Trummisen Tony Machine, också han före detta Dolls, är inte minst vansinnig. Han kliver vid ett tillfälle ut på restaurangborden, spelar på folks vinglas och det slutar med att han dansar tango mellan borden med en dam som fyller år just denna dag!
Pianisten Joe Delia kommer jag ihåg från förr av inte bara positiva skäl. Han var en gång ledare för det amerikanska gäng som lindade in Kim Larsen i oändliga syntslingor på hans konserter i början på 80-talet. Delia hade också alltför stort inflytande på Johansens senaste (sista?) album "Sweet revenge" men här bakom sitt akustiska piano är han en perfekt orkesterledare.
Och så Uptown Horns, blåskvartetten som återfinns på nästan alla New York-inspelade album. Med Crispin Cioe i septsen, saxofonisten som i kunnande och skicklighet befinner sig precis snäppet under Clarence Clemons.
Lägg därtill det rödhåriga yrvädret Soozie Tyrell som till och från har en viktig roll i dialogerna och duetterna i denna show. För show, det är vad det är när Poindexter drar igång denna halsbrytande underhållning.
Och när scenen inte räcker till tar han med sig blåset och tar en sväng ut mellan borden som på en sämre julafton men roligare. Två långa, 10-15 minuter, monologer tar helt andan ur publiken denna kväll. Långa, sugande berättelser med många höjdpunkter. Omöjliga att berätta i andra hand, men då, en onsdagskväll i september, hade orden inga gränser, komedin inget slut och humorn flödade kompromisslöst.
När Poindexter avslutade en av de långa monologerna med en helt knäckande version av "House of the rising sun" stod tiden still för första och enda gången på denna New York-tripp.
/ HÃ¥kan
<< | Oktober 2013 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: