Blogginlägg

Frälst och upprymd av Poindexter

Foto: Stig-Owe NordströmBuster Poindexter (David Johansen) och sångerskan Soozie Tyrell i en av många duetter.

David Johansen hade precis albumdebuterat under sitt nya alter ego Buster Poindexter där den tidigare så rockiga framtoning bytts ut mot kostym, nattklubbssångare och kabaré. Vi var i New York en vecka i mitten på september 1987 och gick på vinst och förlust ner till Bottom Line, där Buster uppträdde varje onsdag, och fick komma in. Vi fick plats i baren och fick samtidigt underhållning som vi aldrig glömmer.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/10 1987.

BUSTER POINDEXTER and HIS BANSHEES OF BLUE
Bottom Line, New York 16 september 1987

Jag hatar inte direkt jazz men jag undviker gamla jazzlåtar och jag har svårt att riktigt engagera mig när namn som Anita O'Day, Oscar Brown och Ray Charles kommer på tal. Efter ett uppträdande av och med Buster Poindexter är jag såld, frälst och upprymd. Med hjälp av otaliga jazzklassiker, otroligt!
   Buster Poindexter är ingen snedseglad Reagan-rÃ¥dgivare utan pseudonymen för en av rockmusikens största röster genom tiderna, David Johansen. DÃ¥ menar jag ocksÃ¥ största i bokstavlig mening.
   Johansen uppträder som Poindexter en gÃ¥ng i veckan i New York. Han var en gÃ¥ng stjärna i New York Dolls frÃ¥n samma stad, punkrockare innan termen ens var uppfunnen, men sjunger nu jazzstandards i en konsert som byggts ut till rena kabarén med lÃ¥nga monologer.
   Under september uppträdde Johansen, förlÃ¥t Poindexter, med sitt stora band pÃ¥ klubben Bottom Line i Greenwich Village. Bred scen och bred lokal där kontakten med publiken var bÃ¥de oundviklig och betydelsefull i den nästan tvÃ¥ timmar lÃ¥nga föreställningen.
   Bandet han omger sig med gÃ¥r under namnet Banshees Of Blue och är en alldeles egen historia. Trummisen Tony Machine, ocksÃ¥ han före detta Dolls, är inte minst vansinnig. Han kliver vid ett tillfälle ut pÃ¥ restaurangborden, spelar pÃ¥ folks vinglas och det slutar med att han dansar tango mellan borden med en dam som fyller Ã¥r just denna dag!
   Pianisten Joe Delia kommer jag ihÃ¥g frÃ¥n förr av inte bara positiva skäl. Han var en gÃ¥ng ledare för det amerikanska gäng som lindade in Kim Larsen i oändliga syntslingor pÃ¥ hans konserter i början pÃ¥ 80-talet. Delia hade ocksÃ¥ alltför stort inflytande pÃ¥ Johansens senaste (sista?) album "Sweet revenge" men här bakom sitt akustiska piano är han en perfekt orkesterledare.
   Och sÃ¥ Uptown Horns, blÃ¥skvartetten som Ã¥terfinns pÃ¥ nästan alla New York-inspelade album. Med Crispin Cioe i septsen, saxofonisten som i kunnande och skicklighet befinner sig precis snäppet under Clarence Clemons.
   Lägg därtill det rödhÃ¥riga yrvädret Soozie Tyrell som till och frÃ¥n har en viktig roll i dialogerna och duetterna i denna show. För show, det är vad det är när Poindexter drar igÃ¥ng denna halsbrytande underhÃ¥llning.
   Och när scenen inte räcker till tar han med sig blÃ¥set och tar en sväng ut mellan borden som pÃ¥ en sämre julafton men roligare. TvÃ¥ lÃ¥nga, 10-15 minuter, monologer tar helt andan ur publiken denna kväll. LÃ¥nga, sugande berättelser med mÃ¥nga höjdpunkter. Omöjliga att berätta i andra hand, men dÃ¥, en onsdagskväll i september, hade orden inga gränser, komedin inget slut och humorn flödade kompromisslöst.
   När Poindexter avslutade en av de lÃ¥nga monologerna med en helt knäckande version av "House of the rising sun" stod tiden still för första och enda gÃ¥ngen pÃ¥ denna New York-tripp.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.