Blogginlägg från 2013-10-01

"Sunday morning record"

The Band Of Heathens
Sunday morning record
(BOH/Blue Rose)

Innan jag för drygt två år sedan fick uppleva en konsert med The Band Of Heathens var jag dåligt förberedd och hade inte lyssnat tillräckligt på deras skivor. Konserten tog mig med storm (läs här) både musikaliskt och bandmässigt. Främst imponerade bandets breda kunnande, den varierade repertoaren och tre olika solister.
   I efterhand bekantade jag mig med det då aktuella albumet "Top hat clown & the clapmaster's son", givetvis ett utmärkt innehåll men upp till närheten, den fysiska attacken och spelglädjen nådde den inte.
   Sedan blev det tyst, bandet ombildades och på den nya skivan är det helt andra musikaliska förutsättningar. Bandets tidigare kompsektion finns inte längre, Richard Millsap är ny trummis och basjobbet delas av tre killar utanför bandet, och den treeniga frontlinjen är decimerad till två man.
   På omslaget sitter de fyra killarna i bandet anspråkslöst samlade vid ett spartanskt utomhusbord som ett The Band i 2010-talet men det är Ed Jurdi och Gordy Quist som är bandets sångare, låtskrivare och frontmän.
   Bandet har inte bara blivit en tajtare enhet. Jag tycker mig på den här skivan (som släpps imorgon) upptäcka en utveckling åt lite mer mainstream-håll och lite mindre personlig musik. Sedan är kanske inte skivutgivning bandets rätta element.
   Utvecklingen i The Band Of Heathens får mig att jämföra med The Jayhawks på 90-talet. När Mark Olson lämnade den gruppen försvann lite själ och mycket kreativitet. Det vilar en känsla av lågprofil över produktion och sound på "Sunday morning record" fast det i materialet finns positiva fördelar.
   The Band-ekot i "Caroline Williams", texten till "Records in bed", den snälla stämsången på "Since I've been home" och den långa episka "Texas", med sina James Taylor-vibrationer, är några höjdpunkter. Bland många låtar som jag tror växer på konsert.
   Och jag letar förtvivlat efter de där avgörande positiva detaljerna som utmärker ett så gott som klassiskt album, vilket jag tror att det här bandet trots allt har potential att producera, men blir mer och mer övertygad om att The Band Of Heathens har gjort ett bra men inte lysande album.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.