Blogginlägg från augusti, 2023

Jag älskar och jag hatar Live at Heart

Postad: 2023-08-30 11:21
Kategori: Live at Heart





OM JAG GENERALISERAR SÅ ÄLSKAR JAG musik. Om jag samtidigt vill säga min åsikt om musikfestivalen Live at Heart, som inleds i Örebro idag och är en överdos i levande musik, vill jag lite provokativt påstå att jag både älskar och hatar festivalen.
   För det första är det en djungel av musik med artister och grupper som jag till stor del aldrig har hört talas om. Men för det andra är det en folkfest när publiken byter spelställe varje timme och det är just då stor chans, eller risk, att man stöter på någon man känner som har tips på någon konsert med en artist/grupp som man har missat i planeringen. En händelse som kan komma att stjälpa hela den noggrant planerade kvällen. Men det kan också, om man vill se det positivt, resultera i en fantastisk musikalisk upplevelse.
   Jag (och min hustru Carina) har på lite olika sätt upplevt varje Live at Heart sedan den lite anspråkslösa premiären 2010. Första åren, i Anders Dambergs och Johannes Nilssons kärleksfulla regi, var det en sprudlande intressant festival med många lågprofilerade, men musikaliskt femstjärniga, amerikanska artister på programmet. Det gjorde att man med glädje tog sig, nästan stressigt, mellan spelställen och nya intressanta 40-minuters-konserter.
   Det går att följa mina tidigare Live at Heart-upplevelser här på Håkans Pop, se under kategorin ”Live at Heart” till höger på sidan.
   Med åren har mycket av den mest intressanta musiken i mina öron urholkats men festivalen har ändå varit en i högsta grad levande upplevelse och nu står jag (och Carina) i startgroparna för ännu en under fyra dagar och lika många kvällar lång festival. Och det ser på ytan ut att resultera i massor av nya bekantskaper på artistsidan. Som betyder att det krävs många timmar av planering och research för att hitta de stora musikaliska tillfällena i ett program som numera endast är digitalt och lite för modernt för våra gamla utslitna ögon och stillastående hjärna.
   När vi till slut laddade ner Live at Heart-appen så kan man ganska enkelt planera sin festival men det krävs research och det krävs lyssning för att på förhand kunna identifiera det man är mest intresserad av.
   Med programmet i mobiltelefonen låter jag (se stora bilden ovan) hustrun notera alla, och ännu okända, artist/gruppnamn med klockslag och spelställe för att till slut resultera i en fungerande personlig festivalguide.
   Det är många namn på vår tilltänkta festivalupplevelse men det är som vanligt fler konserttillfällen som vi missar. Jag gjorde en gång i tiden ett snabbt överslag på hela Live at Heart-programmet och kom fram till att jag enligt planen skulle se och höra 25-30 konserter – men att jag också missade cirka 300... Det är den bistra verkligheten när det gäller Live at Heart men det finns ändå förhoppningar att få några nya favoriter och på vägen träffa trevliga kamrater som också vill uppleva god musik och god underhållning i glada vänners lag.
   Om jag ska försöka tyda de nedklottrade namnen på min hustrus planerade festivalupplevelse så ser jag namn som Eddie Lövholm Eriksson, Kings Cross Stringband, Martin Hederos (diasert), Den Svenska Synden, Mariam Wallentin (diasert), Ida Gratte, Hannes Aitman, Waldemaar, Bon Martin, Mohlavyr, Jonatan Lindner och Bro Mesa. Det kan komma att ändras...

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-30 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMATS RONANDER 1987.

/ Håkan

Olle gav nya albumet en levande prägel

Postad: 2023-08-29 22:21
Kategori: Live-recensioner





OLLE UNENGE med vänner
Clarion Hotel, Örebro 29 augusti 2023
Konsertlängd: 19:07-20:13 (66 min).


I MORSE ”SLÄPPTE” OLLE UNENGE SITT SENASTE album ”Sånger från långsamheten” digitalt på landets streamingtjänster. Samma dag på kvällen var det dags för releasekonsert där Olle hade samlat sin orkester, som han lite anspråkslöst vill kalla Oskar Hansson (gitarr) och Janne Hedström (bas), och nästan alla gästartister som medverkar på skivan för en levande presentation av nämnda album..
   På skiva låter det tekniskt sett förbluffande bra och på scen blev det, mindre överraskande, en levande version av samma skiva med låtar i nästan samma följd som på albumet. På den mysigt designade scenen, som var utformad som ett vardagsrum, fick Olle hjälp av sex sittande musiker och sångerskor som perfekt lyckades fånga det lågmälda och genomgående akustiska soundet i låtarna.
   Förutom hörnstenarna Hansson och Hedström fanns där sångerskorna Karin Wistrand och Ida Blomqvist, dragspelaren Tommy Nilsson (som ersatte den fingerskadade Erik Mattsson som spelade på skivan) och den lågmälde trummisen Mats Fjellner som mest av allt spelade på en resväska(!).
   Olle är sedan många år en rutinerad scenartist som kan presentera låtar och mellansnack på ett både naturligt, spontant och kvicktänkt sätt som gav den rena presentationen av albumet en levande prägel.
   Efter de nio låtarna från nya albumet ville publiken på Clarion Hotel ha lite mer och vi fick då Olles svenska version av Hoyt Axtons ”Lightning bar blues” som han kallat ”I en trivsam liten bar”.


Det regnar på Mallorca
Vykort från Stockholm
En hyllning till den stora damen och hennes cafe
Låt Harry Dean Stanton sjunga 'Volver Volver'
Längs minnenas boulevard
Bach i regnet
I dårarnas gränd i Florens
Ballad på den ödsliga heden
De gröna kullarna

Extralåt:

I en trivsam liten bar

/ Håkan

”Sånger från långsamheten”

Postad: 2023-08-29 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



OLLE UNENGE
Sånger från långsamheten
(Playwood Productions)


OLLE, SOM PÅ SAMMA GÅNG RÅKAR vara både min vän och artist, har en förmåga att ändra förutsättningar varje gång han spelar in ett album i eget namn. Inget är varken heligt eller hugget i sten när han äntrar inspelningsstudion. Att förutsägbart upprepa ett musikaliskt recept eller helt enkelt kopiera tidigare succéer är inget som Olle vill göra. På sina numera tre soloalbum, som han har spelat in allt annat än solo eller ensam, har tillvägagångssätt ändrats vid varje tillfälle så att vi lyssnare varje gång blir så tacksamt överraskade av sound, arrangemang och musikalisk omgivning.
   Från ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014), som Olle till och från spelade in med tio andra musiker och sångare, via ”Pensionerade hippies & tatuerade sexpack” (2018), där Olle lämnade över ansvaret till de genuina studioproffsen Clas Olofsson och Fredrik Landh, till dagens aktuella albumrelease är det inte bara drygt nio år. Det är en förbluffande resa i musikalisk utveckling. Framåt, framåt men under kontrollerade och gärna långsamma former, ett utvecklingsskede som Olle högaktar.
   När det här albumprojektet satte fart var det en avskalad process som inleddes med enbart Olle och två musiker, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, som utformade de nya sångerna på ett genomgående akustiskt sätt. Med tiden tillkom en och annan sporadisk gästartist men grundformen med enkla klanger, starka melodier och underhållande texter finns där som åtskilliga utropstecken.
   Under flera års tid har jag hört Olles nya sånger framförda live på bara tre man och det blir ingen större chock när jag lyssnar på de så kallade färdiga versionerna. De är först och främst utsökt inspelade i producenten Mats Fjellners studio i Hidingsta med den där ljuvligt gnistrande närvarokänslan i Oskars akustiska gitarr som största njutning.
   Sedan skadar det givetvis inte att få några vackra och effektiva röster (Karin Wistrand och Ida Blomqvist), ett dragspel (Erik Mattsson) och Uillean pipes (Christy O'Leary) som extra krydda i de genomgående fina sångerna. Producent Fjellner smyger omkring med några rasslande rytmer och förstärker ljudbilden på ett anspråkslöst och exemplariskt sätt. Inte ens någon enstaka elgitarr stör arrangemangen.
   Någon beskrev för några år sedan Olles sånger som textburen musik och poesin, rimmen, historierna och de lite överraskande ordvändningarna är och har alltid varit hans personliga signum och når på det här albumet, som för övrigt ges ut enbart digitalt, sin absoluta höjdpunkt. Lyssna bara på berättelserna som utspelar sig på olika håll i geografin, Spanien, Grekland, Irland (förstås!), Italien, Stockholm och Viby. En i sanningens namn intressant resa som här presenteras med både underhållande och engagerande elegans.
   Det är för mig svårt att riktigt peka ut höjdpunkterna på ett låtmaterial som håller jämn och hög nivå men det är omöjligt att förbise ”Låt Harry Dean Stanton sjunga Volver Volver” och ”En hyllning till den stora damen och hennes cafe” (Olle gillar långa titlar...). Karin Wistrands sång förgyller den förstnämnda och det ovannämnda överraskande elgitarrsolot kryddar den andra.
   Två andra låtar som har svårt att lämna hjärnan är ”Bach i regnet”, med det inledande och avslutande klassiskt skolade akustiska gitarrsolot, och ”De gröna kullarna”, med säckpipa och tin whistle, där Olles fascination för den irländska ön möter hans svenska poesi.

/ Håkan

Best of 1973/74: #39. "Insane asylum"

Postad: 2023-08-28 07:54
Kategori: Best of 1973/1974



KATHI McDONALD: Insane asylum (Capitol, 1974)

RUNT 1970 BÖRJADE KÖRSÅNGERSKOR, OCH FÖR ALL DEL också några körsångare, bli väldigt eftertraktade i pop- och rockmusiken. Det började nog i Delaney & Bonnies turnésällskap, fortsatte bakom Leon Russell och fulländades i hans samarbete med Joe Cocker och den legendariska turnén Mad Dogs & Englishmen. I körgemenskapen som uppstod, huvudsakligen svarta sångerskor (Merry Clayton, Claudia Lennear, Sherlie Matthews, Clydie King, Venetta Fields med flera), fanns det så småningom också plats för den Seattle-födda vita sångerskan Kathi McDonald.
   Sjöng som 16-åring i The Bellingham Accents och redan som 17-åring skivdebuterade Kathi i gruppen The Unusuals med den Sonny & Cher-liknande duetten "Babe, it's me". Fortsatte sjunga i lokala grupper innan hon 1969 hamnade i Ike & Tina Turners berömda kör Ikettes. Året efter blev hon medlem i Big Brother & the Holding Co där hon fick den inte helt avundsvärda uppgiften att ersätta Janis Joplin. På det här soloalbumet hörs det tydligt på flera låtar att Kathi har påverkats av Joplins sätt att sjunga.
   Kathi hamnade sedan alltmer i studiosvängen och sjöng på skivor med Freddie King, Leon Russell och Don Nix innan hon 1972 också blev en av många framträdande kvinnliga sångerskor på Rolling Stones "Exile on Main Street" där hon körade på "All down the line".
   1972 sjöng hon också på Nils Lofgren-gruppen Grins tredje album "All out", som producerades av David Briggs, och just där misstänker jag att planerna på Kathis soloskiva grundlades. Neil Young-producenten Briggs producerade hennes skiva och Kathi delade vid den här tidpunkten dessutom manager (Art Linson) med Grin. Jag tror det var den noteringen som en gång, säkert några år efter release, fick mig att köpa den här skivan.
   Därför är det heller inte så överraskande att hitta Lofgrens namn och typiska gitarrsound på skivan. Andra så kallade gitarrfantomer på skivan är Neal Schon, från Santana som just hade bildat gruppen Journey, och Ronnie Montrose, som just hade startat sitt eget band Montrose. Och John Cipollina, just då Copperhead-gitarrist, hade lockat med sig stora delar av det bandet inklusive Pete Sears som spelar bas och keyboards samt har arrangerat skivan.
   Sears är engelsmannen som bland annat spelade på Rod Stewarts tidiga album och sedan emigrerade till USA och hamnade i superpopulära Jefferson Starship. Det var faktiskt vid inspelningen av Kathis skiva som Pete träffade medlemmar från den gruppen och gick med. En annan tillfällig Copperhead-gitarrist, relativt okände Mark Unobski (egentligen Unobsky), spelar huvudroll på låten "Freak lover" som han också har skrivit.
   Musikerinformationen på skivan är något rumphuggen. Ingen trummis anges på något spår och på annat håll har jag hittat namnet Aynsley Dunbar, ett annat Journey-relaterat namn, och duettrösten på titellåten, en av Willie Dixons mindre kända låtar, tillhör Sly Stone.
   Kathi har onekligen en stor och ibland gapig röst som avslöjar hennes rötter i blues- och gospelkretsar. Hon är något mindre framträdande som låtskrivare. Tillsammans med Sears har hon skrivit två låtar, bland annat låten med den fantasieggande titeln "Bogart to Bowie".
   I övrigt är skivan fylld av covers, genomgående kraftfullt tolkade, från olika håll. Från hitdoftande poplåtar som "To love somebody" och "(Love is like a) Heat wave" via 50-tals-rockare som "Heartbreak hotel" och Eddie Cochrans "Somethin' else" till blueslåtar som titellåten och "If you need me". Originallåten "Threw my love away" tillhör också den genren och är överraskande stark.
   Fast mest intressant av allt covermaterial är "Down to the wire", Neil Young-låten som en gång i tiden (1966) spelades in med Buffalo Springfield men förblev officiellt outgiven fram till 1976, alltså två år efter den här skivan. Kathi McDonalds version, snabbare än originalet, är därför mäkta exklusiv.

/ Håkan

Lolita Pops rockmusik i det fantastiska nuet

Postad: 2023-08-26 11:18
Kategori: Live-recensioner

Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Carina Österling
Foto: Jan-Åke Siljeström


Foto: Jan-Ola Sjöberg


LOLITA POP
STAFFAN HELLSTRAND & THE NOMADS
Stadsträdgården, Örebro 25 augusti 2023
Konsertlängd: 19:02-20:13 (LP, 71 min) och 20:33-21:33 (SH, 60 min)
Min plats: Stående på gräset 8 m från scenen (LP), olika platser (SH).


ATT DET REGNAR PÅ ROCKKONSERTER i Örebro är en oskriven lag sedan decennier tillbaka, det vet vi som har bevakat Ulf Lundell, och på fredagskvällen blev konsertpaketet med Lolita Pop och Staffan Hellstrand ännu ett vädermässigt lågvatten(!)märke i stadens konserthistoria. Men det hindrade inte rockmusiken som slungades ut från scenen att vara en befrielse medan regnmolnen hotade som mest.
   Den här fredagskvällen var det inte bara vädrets makter som pekade fel när Lolita Pop återvände till sin forna hemstad. På den havererade sommarens mest konsertintensiva kvällar fick evenemanget slåss om uppmärksamheten med andra artister, Veronica Maggio/Miriam Bryant, Banditos och Titiyo, på olika håll i Örebro. Men det var en regndyrkande(?) och rockälskande publik som stående mötte det numera legendariska bandet. Beskrivningen stående ovationer fick en ny dimension ty få ville sätta sig på de blöta sittplatserna...
   Efter förra sommarens succéturné begränsar sig Lolita Pop i år till bara två framträdanden. På torsdagskvällen värmde gruppen upp i Stockholm på Skansens Galejan, även då med Hellstrand som kompades av garagerockarna i The Nomads.
   Efter bara en konsert i ryggen lät det sensationellt bra om Lolita Pop redan från start i Stadsträdgården. Ljudteknikern Joe Vegna hade skruvat till ljudet mirakulöst snyggt eller var det skinande vackra och effektivt rockiga soundet ett resultat av en lärdom att musikaliska ljud färdas extremt gynnsamt i fuktig luft?
   Fuktigt på gränsen till blött var det besvisligen under konserten för oss i publiken medan vätan trängde sig innanför regnkläder och ner i oskyddade byxor medan den fantastiska liverockmusiken gjorde allt för att få oss på andra positiva tankar.
   Dagens Nyheters recensent beskrev Lolita Pop på konserten i Stockholm som en mycket relevant grupp i dagens svenska rockklimat och jag kan bara hålla med till hundra procent. Lolita Pop live 2023 har inte tillstymmelse till nostalgi i sitt sound utan framförandet och presentationen på Stadsträdgårdens scen var verkligen rockmusik i det fantastiska nuet.

FRÅN GRUPPENS ”HÄRFÖRARE”, den sedvanligt fantastiska sångerskan Karin Wistrand, via de lika fantastiska gitarristerna Sten Booberg (se höger) och Benkt Söderberg som flankerade henne till den tajta kompduon, basisten Rickard Donatello och trummisen Bobo Ölander, befinner sig dagens Lolita Pop på all time high. Och jag vill gärna framhålla de två sistnämnda som tillför de annars så gitarrbaserade arrangemangen med både framträdande insatser (bas) och svängig tyngd (trummor). Samspelet mellan Booberg och Söderberg var, mindre överraskande, lika flexibelt och stundtals hisnande som under tidigare decennier.
   Sedan 2019 har jag upplevt Lolita Pop på scen en handfull gånger med låtlistor som har varit nästan statiska med få förändringar men på fredagskvällen fick jag höja på mina våta ögonbryn flera gånger. Redan från start kom överraskningen med ”Skepp kommer lastat” som jag kanske inte har hört med bandet sedan 1988 när de också inledde med den låten.
   Vid ett tillfälle, under andra delen av konserten, grävde Lolita Pop rejält djupt i sin diskografi med lite låtmässig nostalgi som följd när de efter varandra framförde två låtar från sin allra första singel från 1981, ”Kärlekens pedaler” och ”Guld här?”, där bandets tidiga lite mer experimentella profil kom till sin rätt.
   Sedan var det nytt, för mig åtminstone, att Lolita-repertoaren innehöll tre covers inklusive två Television-låtar där ”Days”, från det bandets andra album, var en härlig överraskning.
   Efter otaliga konserter på senare år med med Staffan Hellstrand som soloartist var det för en gångs skull befriande att höra honom i rockmusikalisk högljudd miljö i det återförenade samarbetet med The Nomads. Staffan har ju en förmåga att bli en svensk Neil Young när gitarrerna har elektrisk sladd. Så var också fallet i fredagskväll när han med gitarristerna Hasse Östlund och Nix Vahlberg bredvid sig bjöd på hårda versioner av sina hits, inklusive ”Fågel blå” som extralåt, som avslutade konsertkvällen på Stadsträdgården.


Skepp kommer lastat
Långa tåg
Mind your eye
Fåglar av is
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Bang your head
Släng katten i väggen
Days
Here she comes
Kärlekens pedaler
Guld här?
A song from under the floorboards
Tarzan on a big red scooter

Extralåtar

Hey winner
See no evil

/ Håkan

Covers: Matthews Southern Comfort

Postad: 2023-08-25 07:55
Kategori: Cover-skivor

MATTHEWS SOUTHERN COMFORT: The Woodstock album (Must Have Records, 2023)

HISTORIA: NÄR IAN MATTHEWS LÄMNADE Fairport Convention i januari 1969 spelade han, tillsammans med ett gäng engelska studiomusiker, in ett soloalbum som han döpte till ”Matthews Southern Comfort”. Precis när Ian släppte albumet, januari 1970, bildade han ett band som fick samma namn, Matthews Southern Comfort, som när andra albumet kom, ”Second spring” sommaren 1970, släppte en cover på Joni Mitchells låt ”Woodstock” som dock inte fanns med på albumet men blev en fantastisk kommersiell succé, etta på Englandslistan.
   På sätt och vis följer Ian upp den framgången 53 år senare och gör, tillsammans med tre holländare, under samma gruppnamn ett coveralbum med Woodstock som minsta gemensamma nämnare, den rekordstora musikfestivalen 1969 alltså. Han har valt att göra covers på låtar som alla förekom på festivalen. På skivomslaget har han nämnt artister/grupper som framträdde med låtarna och då kan det tyckas märkligt att se artistnamn som Joe Cocker, The Band, Richie Havens, Santana, Tim Hardin och John Sebastian fast det bevisligen (se nedan) är andra artister/grupper som har gjort originalen till låtarna.
   Hursomhelst är det musikaliskt ett väldigt lyckat album. Ian (som sedan 1989 stavar sitt förnamn Iain) har inte försökt att göra några stora personliga versioner av sina låtval. Men som ett gott hantverk har han tillsammans med sina tre holländska vänner, B J Baartmans, Eric Devries och Bart De Win, spelat in skivan under två veckor förra sommaren i en holländsk studio.
   Den låt som i arrangemang verkligen skiljer sig från originalet är Canned Heats ”Going up the country”. Där originalversionens framträdande flöjt är ersatt av Bart De Wins vilt spelande dragspel och därmed förändrat soundet till cajun.
   I övrigt är det få spår som överraskar. Det skulle möjligen vara B J Baartmans fint spelade slide och Eric Devries sång som ibland får ta förstastämman på låtarna.

1. With A Little Help From My Friends (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
2. Bad Moon Rising (John Fogerty)
1969. Singel med Creedence Clearwater Revival.
3. Purple Haze (Jimi Hendrix)
1967. Singel med Jimi Hendrix Experience.
4. 4 + 20 (Stephen Stills)
1970. Från albumet "Déjà Vu" med Crosby, Stills, Nash & Young.
5. This Wheel's On Fire (Bob Dylan/Rick Danko)
1968. Singel med Julie Driscoll, Brian Auger and The Trinity.
6. Goin' Up The Country (Alan C Wilson)
1968. "Going up the country" från albumet "Living the blues" med Canned Heat.
7. High Time (Jerry Garcia/Robert Hunter)
1970. Från albumet "Workingman's dead" med Grateful Dead.
8. I-Feel-Like-I'm-Fixin'-To-Die Rag (Joe McDonald)
1965. Singel med Country Joe and The Fish.
9. Get Together (Chester Powers)
1964. Från albumet "Back in town" (som "Let's get together") med The Kingston Trio.
10. Evil Ways (Sonny Henry, felaktigt Clarence "Frogman" Henry på skivan)
1967. Från albumet "Bobo motion" med Willie Bobo.
11. If I Were A Carpenter (Tim Hardin)
1966. Singel med Bobby Darin.
12. Everyday People (Sylvester Stewart)
1968. Singel med Sly & the Family Stone.
13. Spinning Wheel (David Clayton-Thomas)
1968. Från albumet "Blood, Sweat & Tears" med Blood, Sweat & Tears.
14. Darlin' Be Home Soon (John Sebastian)
1967. Singel ("Darling be home soon") med The Lovin' Spoonful.
15. My Generation (Pete Townshend)
1965. Singel med The Who.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-23 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTOTTA (Varmare Än Körv) 1987.

/ Håkan

Best of 1973/74: #40. "Bolla och rulla"

Postad: 2023-08-21 07:56
Kategori: Best of 1973/1974



PUGH ROGEFELDT & RAINROCK: Bolla och rulla (Metronome, 1974)

UNDER DEN KOMMANDE SÄSONGEN på Håkans Pop kommer jag att försöka sortera upp, analysera och rangordna de bästa albumen som släpptes under 1973 och 1974. Vid upprepade tillfällen kommer jag förmodligen notera att artisterna eller grupperna släppt ännu bättre skivor än just under 1973/74. Den devisen kommer upprepas många gånger och den gäller också när det handlar om Pugh Rogefeldt, den svenska popikonen som så tragiskt gick bort innan sommaren i våras.
   Pugh hade ju en fantastisk start på sin karriär när han redan 1969 debuterade med den första popklassikern på det svenska språket, ”Ja, dä ä dä”, och fortsatte producera starka album som på allvar tillhör svensk musikhistoria. Jag har i tidigare skriverier utnämnt hans ”Hollywood”-album (1972) till Pughs definitiva höjdpunkt.
   Som skivproducerande och intensivt turnerande artist avslutade Pugh 70-talets första halva med det geniala liveprojektet ”Ett steg till” hösten 1974, turnépremiären i Örebro är min fjärde största konsertupplevelse i min hemstad. Skivorna däremellan, ”Pughish” (1971), ”Pugh on the rocks” (1973) och dagens huvudämne ”Bolla och rulla”, kanske i en jämförelse kan graderas som mellanalbum men alla fulländar Pughs unika halvdecennium som något mycket stort och viktigt.
   Efter den musikaliskt framgångsrika ”Hollywood”-skivan började Pugh turnera med rockgruppen Nature, med bland annat Lasse Wellander och Mats Ronander, under 1972 och några månader in i 1973. Ett intensivt turnerande gjorde att Pugh ”varvade ned” den kreativa ådran och släppte ett coveralbum (”Pugh on the rocks”) istället för att utnyttja det unika samspelet med Nature och göra ännu ett högkvalitativt rockalbum. Vi kan bara lyssna på Nature-samarbetet på de båda singlarna ”En gång tog jag tåget bort” (med Ulf Lundells text) och ”Slavsång” och förstå att vi just då gick miste om ett mästerverk på album.
   Efter Nature återförenade sig Pugh 1973 med sitt lokala kompband från Västerås, Hjärtans Ungar, som han hade turnerat med från slutet av 1969 fram till och med 1971. Ett band som då innehöll Bo Frölander, trummor, Roger Pettersson, bas, och Göran Ringström, gitarr. Men 1973 blev Pughs bror Ingmar Rogefeldt ny gitarrist och bandet bytte namn till det något proffsigare Rainrock.
   Det nya samarbetet skulle först resultera i en lång uppmärksammad sommarturné och ett helt nytt album med Pugh-originallåtar, ”Bolla och rulla”, som spelades in mellan november 1973 och februari 1974 med ännu en gång Anders Burman som producent.
   ”Bolla och rulla” är alltså inte Pughs allra bästa ögonblick som skivartist men innehåller ändå några av hans allra bästa, mest kända låtar som tillsammans med övrigt låtmaterial skapade ett album för en publik som under 1974 upplevde Pugh & Rainrock live och uppskattade energin hos Sveriges just då mest personliga liveattraktion.
   ”Hog farm”, en av Pughs stora klassiker och en låt som skrevs redan 1972, inleder albumet och har blivit modell för ett genomgående rockinspirerat album med mycket livekänsla fast den är inspelad i Metronomes berömda studio i Stockholm. Låten skulle bli en av hörnstenarna på den kommande ”Ett steg till”-turnén i december 1974 och som även har blivit obligatorisk i Pughs liverepertoar sedan dess.
   ”Dinga linga Lena”, albumets andra mycket kända Pugh-låt, blev också en av Pughs mest uppmärksammade livelåtar under många år. På studioinspelningen spelar den ursprunglige gitarristen Ringström, hans enda framträdande på skivan.
   Jag minns även albumets titellåt från otaliga Pugh-konserter under 70- och 80-talet. En låt som inleder albumet och sätter den genomgående rockiga tonen, med tuffa elgitarrer, på hela skivan.
   Pugh kom alltså fram som den revolutionerande artisten som sjöng rock och pop på svenska. Men han var också först i Sverige med att presentera en lekfull och hälften på allvar stil på sina låtar. Andra albumet ”Pughish” sjungs ju delvis på ett låtsasspråk och den där lätt experimentella ambitionen finns också på ”Bolla och rulla”-albumet.
   På de för den tiden extremt långa låtarna ”Pansar och blod” och ”Kajans sång”, 6:33 respektive 7:51, tar Pugh ut svängarna ordentligt med långa solon på munspel och gitarr. Kommersiellt självmord kanske men med producenten Burmans rutinerade hjälp fungerar det.

/ Håkan

The Blands nya grymt svängiga arrangemang

Postad: 2023-08-20 14:54
Kategori: Live-recensioner



THE BLAND
Stallbacken, Örebro 19 augusti 2023
Konsertlängd: 17:16-18:27 (71 min)
Min plats: Sittande vid bord ca 10 m från scenen.


NAMNET PÅ GRUPPEN THE BLAND hade nog tynat bort i det allmänt bräckliga minnet innan de på lördagseftermiddagen stod på den minimala scenen mitt på Stallbacken i det centrala Örebro. Jag fick leta i minnets alla vrår och upptäckte en fantastiskt intressant Live at Heart-konsert på festivalens sista kväll. Sedan dess har jag upplevt The Bland sporadiskt några gånger i olika sammanhang, minst fyra år senast.
   På den tiden ville jag gärna understryka att The Bland delvis hade örebroanknytning, 3/5-delar vid ett tillfälle. Enligt sångaren och talesmannen Axel Öberg var den kvoten just nere i 1/3-del.
   Medan minnet av The Bland långsamt återvände blev inledningen på lördagens eftermiddagskonsert, på ett så gott som överfullt Stallbacken, ändå musikaliskt överraskande. De hårt markerade karibiska rytmerna förvånade mig inledningsvis och med både en framträdande trumpet, tvärflöjt och bongotrummor i bandet svängde det genomgående grymt om The Blands nuvarande sound som jag fortfarande vill placera i en intressant och personlig popgenre.
   Så här en dag efter konserten lyssnade jag kort på gruppens senaste album ”La Hata Vitoye” och förstår att jag har missat The Blands nya riktning i den musikaliska världen där rytmer och taktfasta arrangemang gör sig hörda. Därav min förvåning under den dryga timmen långa konsert som tog mig med viss storm från början till slut.
   Sexmannabandet The Bland, med sångaren Öberg i spetsen för de underbart skickliga instrumentalisterna, hade onekligen ambitioner att också musikaliskt blanda friskt under sin konsert. Vid ett tillfälle mitt i konserten (runt 17:40) höll det på att mynna ut i ren jazzrock inklusive ett basssolo från Johan Sund. Hörde jag inte också spår av gospel vid något tillfälle? Men musiker och Öberg höll sig ändå på mattan i sin presentation av dagens aktuella The Bland-sound.
   Med de hårt svängiga arrangemangen i minnet förstår jag att The Blands liverepertoar igår främst representerades av senare låtmaterial men mot slutet av konserten fick vi ändå ett eko av bandets tidigare liv.
   Första extralåten ”The weight”, som framfördes galant med flera olika sångare, påminde om The Blands tidiga karriär när de alltid fick stå ut med jämförelser med The Band tillsammans med otaliga andra band just då. Lustigt nog spelades samma låt som extralåt för en dryg månad sedan på exakt samma ställe när Dimpker Brothers uppträdde.
   Sedan stängde The Bland konserten definitivt när de dammade av några äldre dängor, som jag glömt låttitlar på, från bandets tidiga repertoar. Både sångmässigt och musikaliskt bländande.

/ Håkan

Jag rangordnar 50 år gamla albumfavoriter

Postad: 2023-08-17 07:58
Kategori: Best of 1973/1974


Ser ni, Håkans Pop-läsare, "1973" lika otydligt som jag kanske det finns anledning att följa med på min resa när jag under nästa säsong rangordnar mina albumfavoriter från 1973 och 1974.

”IT WAS 50 YEARS AGO TODAY...” ÄR EN parafras på första raden i en låttext som inleder ett av musikhistoriens mest berömda album men är också ett uttryck som har blivit allt vanligare bland musikintresserade människor som vill titta i backspegeln. Det har på något sätt blivit på modet att blicka tillbaka just 50 år och då uppmärksamma fantastiska album som fortfarande lever och har hälsan i behåll. Musik som aldrig blir gammal och artister och grupper som ständigt behöver en påminnelse.
   Vill man vara cynisk kan man titta på Englandslistan i augusti 1973, alltså ganska exakt 50 år sedan, och konstatera att Gary Glitter toppade singellistan under tre veckor. Då tappar jag för en stund lite inspiration i mitt nya projekt, att återupptäcka 50 år gamla album, men det producerades naturligtvis så mycket mer och mycket bättre musik att minnas från den tiden som det finns anledning att positivt återvända till .
   Efter en ovanligt intensiv sommarsäsong på Håkans Pop, med uppdateringar varje vardag, blev det lite paus och vila den här veckan. Just nu laddar jag nämligen för nästa säsong, den 16:e(!) i ordningen sedan starten i augusti 2007, som kanske inte så överraskande kommer innehålla ännu en tillbakablick i musikhistorien.
   Jag tänkte hänga på den där vågen att musikaliskt blicka 50 år tillbaka i tiden. Jag har under hela sommaren grottat ner mig i en massa olika 50-åriga album som defintivt inte skäms för sig idag. Som vanligt gör jag det lite mer omfattande och med en lite mer djupdykande ambition. Jag tänker under nästa Håkans Pop-säsong 2023/2024 rangordna och recensera mina 40 albumfavoriter från åren 1973 och 1974. Från plats 40 på måndag till plats nummer ett i maj nästa år.
   Minnet är ju som det är, bräckligt på många sätt och kanske lika otydligt som bilden ovanför, och tiden har ju ett hemskt perspektiv som på ett märkligt sätt ständigt tycks krympa. Har man, som undertecknad, levt ett antal decennier kan det ibland vara svårt att skydda sig från den rent nostalgiska känslan när jag lyssnar på musik men jag ska i möjligaste mån känna temperaturen på de 50 år gamla albumen med dagens mått mätt.
   Listan på mina 40 favoritalbum från 1973/74 symboliserar den bästa musiken från de åren ur mitt perspektiv. Och jag hoppas att ni trogna läsare delar mina åsikter – ibland. Start på måndag alltså.

PÅ HÅKANS POP UNDER DEN NÄRMASTE säsongen, 2023/24, kommer jag fortsätta att uppmärksamma artisters och gruppers coveralbum. Recensera skivorna och noggrant notera innehåll och registrera originallåtarna.
   Och kommer även skriva om några Tribute-skivor, album där artister hyllar någon låtskrivare eller annan artist.

JAG KOMMER OCKSÅ ATT UNDER nästa säsong fortsätta publicera gamla fina fotografier från min saknade vän Anders Erkmans (1958-2020) stora arkiv. En bild i veckan.

VÄLKOMNA TILL HÅKANS POP 2023/24!

/ Håkan

Richard Lindgren i en helt egen rockgenre

Postad: 2023-08-16 12:29
Kategori: Live-recensioner


I en nästan två timmar lång konsert bjöd Richard på både singer/songwriter-material och rockmusik.


Med sitt fina band Gran Jubilee, här representerat av pianisten Magnus Nörrenberg till vänster och gitarristen Jocke Svensson till höger, fick Richard hjälp att nå rockmusikens kärna.


Med Fredrik Savbrant vid pianot framförde Richard The Band-låten ”It makes no difference”.


Mange Andersson kom in och sjöng ”Grand hotel” tillsammans med Richard.


Alla bilder: Olle UnengeMot slutet av konserten kom Pontus Snibb överraskande in och sjöng ”Goodbye Rosie” med Richard.


RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen/Bluestältet 13 augusti 2022
Konsertlängd: 17:34-18:26 och 18:46-19:51 (52+65=117 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.


NÄR RICHARD LINDGREN TRADITIONSENLIGT spelade i Bluestältet på årets Malmöfestival befann han sig bland vänner i publiken, undertecknad inkluderad, och det blev lika traditionsenligt stor succé och en musikaliskt lysande föreställning. En konsert, med gamla och nya låtar, några covers och överraskande gästartister, som nästan överskred den magiska konsertlängden av två timmar.
   Det är drygt fyra år sedan Richard senast gav ut ett helt album, ”Death and love”, men har sedan dess producerat två album som ännu inte har givits ut. Så han har en rik skara opublicerade låtar att bjuda på, vilket har hänt under de senaste årens konserter, om andan faller på vilket den gjorde vid några tillfällen i söndagskväll.
   Richard gick ut lite mjukt ensam på scen med tre covers från låtskrivarna Bob Dylan, Utah Phillips och Gordon Lightfoot. Så långt var konserten ganska behaglig och nästan förutsägbar i den traditionella singer/songwriter-genren. Sedan skulle konserten ömsa skinn när bandet gjorde entré och gav arrangemangen både muskler och volym. En rockkonsert av ofantliga mått.
   Richard har sedan januari 2020 kompats av ett band som har fått namnet Grand Jubilee, som för övrigt delar det namnet med albumet som nu ser ut att släppas i höst. Bandet, med keyboardstrollkarlen Magnus Nörrenberg som kapellmästare, har blivit en energikick som uppenbart har inspirerat Richard att skriva ännu bättre låtar och sedan framföra sin både gamla och nya repertoar med ännu större tyngd och självförtroende.
   Vid sidan av Nörrenbergs konster bakom tangenterna var det Jocke Svenssons oerhörda kvalitéer som gitarrist som lyste allra starkast. På ett till synes anspråkslöst sätt framkallade han ett gitarrsound som placerar Richards låtar i en helt egen rockgenre. Jocke dekorerade de välskrivna låtarna med enorm fantasirikedom.
   Och bakom eller under de här mer framträdande musikerna hade trummisen Christoffer Olsson och basisten Jesper Pettersson lagt viktig tyngd i sitt komp som gav såväl gamla som nya originallåtar en friskhet som mer påminner om nutid än dåtid. Och är det kanske just det här påfallande fräscha och effektiva kompet som har gjort att Richard numera har självklar power i sin röst.
   Det fick vi bevis på vid flera tillfällen under den långa konserten. Redan i första avdelningens sekvens med två albumtitellåtar blev jag medveten om Richards nuvarande röstresurser och efter några dansmoves i ”Death and love” gav han entertainern i sig ett ansikte. Därefter kom kanske kvällens hitmässiga sekvens i den nya låten ”No more colors” med den så fina och catchy gitarren.
   Sedan följde en uppgraderad version av ”Five pints and a wink from Gwendolyn” där Nörrenberg fick fritt spelrum och hittade till synes spontant på sina korta soloutflykter medan han spelade.

EFTER 20 MINUTERS PAUS KOM kvällens första överraskningsgäst när Southern Brothers-sångaren Mange Anderson med stor tyngd i rösten kom in och sjöng ”Grand hotel” tillsammans med Richard. Ännu en uppdaterad version av en gammal Richard-favoritlåt.
   Långa sugande arrangemang blev sedan ett tema under ett par låtar. Nya dramatiska låten ”Big fat nothing” sträckte ut sig ordentligt med Jocke Svenssons hjälp och sedan kom den numera legendariskt långa ”How long” och frestade på tålamodet hos en fortfarande stor publik.
   The Band-låten ”It makes no difference” har funnits med på Richards repertoar sedan 2020 och låten blev lite sorgligt aktuell förra veckan när han som har sklrivit låten, Robbie Robertson, dog. På konserten blev det dags för nästa gästmusiker när Fredrik Savbrant, även kallad Figge, tog plats bakom pianot och själv kompade Richard i ännu en känslig version.
   Nu verkade konserten vara framme vid upploppet ty ”Dunce's cap” och hörnstenen ”Back to Brno” höll på att stänga hela konserten. Då dök Malmö-profilen Pontus Snibb upp och gav rösthjälp till ”Goodbye Rosie” innan konserten, med viss tveksamhet, avslutades med ännu en albumtitellåt, ”A man you can hate”.
   Så dags var nog både publiken, musikerna och Richard utpumpade och vi fick ingen regelrätt extralåt som sista utropstecken. Men efter en nästan två timmar lång konsert var vi tämligen nöjda ändå.


Dark eyes
Rock, salt and nails
Early morning rain
Dead man
Sundown on a lemon tree
Death and love
No more colors
Five pints and a wink from Gwendolyn
Walk in the dark

Paus

Grand hotel (med Mange Andersson)
Big fat nothing
How long
It makes no difference (med Fredrik Savbrant)
Dunce's cap
Back to Brno
Goodbye Rosie (med Pontus Snibb)
A man you can hate

/ Håkan

Malmöfestivalen 23 i ett kort sammandrag

Postad: 2023-08-15 22:39
Kategori: Konserter





BLAND DET CENTRALA MALMÖS ALLA VACKRA husfasader är nog den klassiska Victoriateatern den allra vassaste. Teatern fanns inte med som spelplats på årets Malmöfestival som jag följde under de tre första kvällarna i både extrem hetta och rätt så intensivt regn.
   Det numera ganska sönderbläddrade festivalprogrammet (se höger) har fått sig en omgång men jag hade inga ambitioner att vara överallt hela tiden för att uppleva mängder av konserter eller stressa runt för att se och höra så mycket det är möjligt.
   Det blev i vanlig ordning ett ganska begränsat urval av musikaliska upplevelser under mina tre dygn i trängsel, svett och scener på långt håll.

GRUS I DOJJAN SPELADE TILL SNAPS OCH KRÄFTOR

Foto: Carina ÖsterlingEtt nio man starkt Grus I Dojjan underhöll på Stortorget och hyllade sin gruppledare Krutte.

FÖR 35:E GÅNGEN INLEDDE Grus I Dojjan Malmöfestivalen men saknade grundaren och sångaren Christer ”Krutte” Hedberg för första gången. Han gick bort i höstas och den omedelbara reaktionen var att lägga ned bandet men så blev det inte. I fredags eftermiddag 17:30 stod ett förstärkt, jag räknade till nio personer, band och sjöng svenska traditionella sånger som ”Kalle på Spången”, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” och ”Jag har mitt eget blåbärsställe”. Mellan allsången bjöds också på korta kärnfulla snapsvisor medan tusentals människor i publiken drack sin medhavda öl med snaps. Det var hög nivå på känslorna och alla hade så roligt – att det borde vara förbjudet. Men inte i centrala Malmö.

YVETTE EKLUNDS KRAFTFULLA RHYTHM & BLUESINTRESSE


Yvette Eklund med band, klaviaturkillen Mats Bengtsson var i högform, slog det gnistor om i Bluestältet.

YVETTE EKLUND ÄR MALMÖS EGEN Janis Joplin med sin starka röst och explosiva framtoning. Med en fantastisk kraft i stämman gav hon sina bluessoulcountry-låtar en underbar behandling vars hårda känsliga arrangemang sedan levererades av fyra grymma killar i bandet. Gitarristen Mattias Malm spelade en mindre huvudroll men det var keyboardsspelande Mats Bengtsson som på piano och orgel gav soundet både personlighet och rutinerad självkänsla.

DAVID RITSCHARD FICK ÄNTLIGEN TILL DET

Foto: Carina ÖsterlingDavid Ritschard med några ur sitt kompband bjöd på en överrakande jämn och proffsig konsert.

NÄR DAVID RITSCHARD GÄSTADE Örebro tidigare i somras bjöd han på några starka låtar men mest på förvirring och ett splittrat framträdande, Till Malmö kom han som en sen ersättare i Malmöfestivalens program och steg upp på den stora scenen på Stortorget, eller egentligen släntrade han in med sin väska i handen, i en förvånansvärt sammanhållen och koncentrerad form. De mest countryfierade låtarna svängde och bandet gjorde som vanligt sitt allra bästa för att kompa den personlige stockholmaren som har en stor och hängiven publik även i Malmö.

WILMER X GAV I SEDVANLIG ORDNING ALLT TILL SIN HEMMAPUBLIK


Det osade hett om Wilmer X när de steg upp på Malmöfestivalens största scen i lördagskväll.

EFTER EN LITEN DAGSUTFLYKT till Köpenhamn, med både smörrebröd och snaps på programmet, kom vi tillbaka till Malmö ungefär samtidigt som regnet rullade in från Öresund. Men det hindrade inte Wilmer X, med Nisse Hellberg och Jalle Lorensson i spetsen, att explodera framför sin publik som lite överraskande inte var lika fulltalig som den där magiska kvällen på samma plats 2018. Den gången var det en unik nästan på gränsen till en udda händelse för bandet som hade tagit paus i över tio år. I år var det inte en lika stor sensation när bandet, som är mitt uppe i en sommarturné, sprang ut på scenen och inledde med ”För dum för pop”, ”Ah du, hur fan ser du ut?” och ”Jag flippar ut”. Resten var naturligtvis lika professionellt och slagkraftigt men den riktiga magin ville inte infinna sig. Kanske var det ett strilande regn som störde känslorna?

FÖR TIONDE ÅRET I RAD FRÄLSTE RICHARD LINDGREN PUBLIKEN


Richard Lindgren inledde sin konsert ensam på scen innan bandet kom in och gav Malmös singer/songwriter en rockig framtoning.

HALV SEX SÖNDAG KVÄLL i Bluestältet har varit Richard Lindgrens klockslag och spletplats i tio år, även 2023. Jag ska genast påpeka att om någon dag kommer det en mer fyllig och djupdykande redogörelse av Richards nästan två timmar långa konsert. Med en trogen publik framför sig, ett våldsamt skickligt kompband i ryggen och en fantastisk repertoar till hjälp är det inte många som slår Richard på hans hemmaplan. Där växer den Bob Dylan-dyrkande sångaren, låtskrivaren och entertainern till en stark profil som kan sjunga med pondus och underhålla en publik från början till slut. Men som sagt, jag återkommer med detaljer i ämnet.

RICHARD OCH PONTUS SNIBB SJÖNG DYLAN NÅGRA TIMMAR SENARE


Malmöprofilen Pontus Snibb, till vänster, och Richard Lindgren, till höger, sjöng ”Like a rolling stone” på rockklubben Medley.

EFTER SITT LÅNGA FRAMTRÄDANDE i Bluestältet gick Richard Lindgren till den närliggande rockklubben Medley och gästade Pontus Snibbs lågprofilerade konsert medan vi gick till Davidhallsgatans Akropolis-restaurang och åt. Ett lockande meddelande dök upp i telefonen som fick oss att efter middagen röra oss tillbaka till Malmös centrala delar och en konsert på Medley som höll på att avslutas i en vild version av ”Like a rolling stone”. En svettig och härligt glad avslutning på en söndagskväll och årets upplevelse av Malmöfestivalen.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-11 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders Erkman”Sömnen” 1983.

/ Håkan

Robbie Robertson (1943-2023)

Postad: 2023-08-10 14:32
Kategori: Minns

DEN HÄR MORGONEN VAR DET EN mindre chock att höra om ROBBIE ROBERTSONS dödsfall fast det var det ohjälpliga slutet på långvarig sjukdom. Fast han inte alltid stod framför de stora strålkastarna var han en av 1900-talets största låtskrivare och ledare för en av tidernas största grupper, The Band. Och gjorde också några mycket uppskattade soloskivor. Robbie var kort sagt en ikon i den rockmusik jag har älskat sedan slutet av 60-talet.
   Han spelade en märklig roll i The Band, han skrev gruppens alla kända låtar och hade en omisskännlig och personlig klang i sin elgitarr, där han hade lyxen att låta tre andra, Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel, ta över mikrofonen. Resultatet var historisk rockmusik som inte går att jämföra med något annat.
   Raden av osvikliga klassiker från Robbies penna och gitarr under den första och största The Band-epoken mellan 1968 och 1971 är nästan löjligt lång. ”The weight”, ”Up on Cripple Creek”, ”The night they drove old Dixie down”, ”Rag mama rag”, ”The shape I'm in” och ”Life is a carnival”. De mest uppmärksammade låtarna släpptes på singlar och det var så jag upptäckte The Band och Robbie Robertson. Först var det lite förvirrande att läsa låtskrivarnamnet J R Robertson innan jag förstod att Jaime var hans första förnamn.
   Trots singelframgångarna, som ändå inte var skyhöga succéer (kopplingen ”Up on cripple creek”/”The night they drove old Dixie down” nådde som bäst en 10:e-plats i USA), var det ju som en genuin albumgrupp The Band gav ut skivor. ”Music from Big Pink” (1968), ”The Band” (1969), ”Stage fright” (1970) och ”Cahoots” (1971) skrev in sig i rockhistorien och Jaime Robbie Robertsons rykte som låtskrivare steg i värde.
   Märkligt nog nådde mitt The Band-intresse sin topp efter de fyra ovannämnda albumen när jag tog emot livedubbeln ”Rock of ages” (1972) med öppen famn och kunde också konstatera att gruppen var en lysande liveattraktion.
   Både Robbie Robertsons och The Bands kvalitéer tynade bort under de kommande åren men det blev en hejdundrande final när de som final på hela The Band-eran ställde till med fest, konsert (1976) med en film som resultat, ”The last waltz”, och ett trippelalbum som släpptes 1978. Det var nästan där som jag första gången hörde Robbie sjunga på allvar. På den studioinspelade sidan sex sjunger han ”Out of the blue” fantastiskt fint.
   80-talet ägnade Robbie åt soundtracks där han producerade eller skänkte låtbidrag, bland annat ”The color of money” och ”King of comedy”, innan han 1987 solodebuterade på riktigt med det Daniel Lanois-producerade albumet ”Robbie Robertson”. Soundmässigt ingen uppföljning av de klassiska The Band-arrangemangen. Modernt och spännande med låthöjdpunkter som den pulserande ”Fallen angel”, balladen ”Broken arrow” och den rockiga ”American roulette” där han sjunger om Elvis Presley, Marilyn Monroe och James Dean.
   Än mer personlig blev Robbie på nästa soloalbum, ”Storyville”, som utspelar sig i New Orleans men är inspelad på många andra platser. Jag minns albumet som fantastisk, gav den en plats på årsbästalistan 1991, och när jag idag på förmiddagen gav den utrymme i bruset blev jag än mer imponerad. Måhända som en följd av Robbies aktuella bortgång men slutlåten ”Sign of the rainbow” var magisk då och ännu mer trollbindande nu när jag hör Aaron Nevilles ljuva stämma avsluta låten och hela albumet.
   Mina kontakter med Robbie Robertsons musikaliska liv har sedan dess varit tillfälligt och oregelbundet men fick en renässans när jag för några år sedan tittade på den intressanta dokumentären ”Once were brothers”, letade upp den fina titellåten på hans senaste skiva, ”Sinematic”, och hörde en låt som håller The Band-klass. Men nu blir det tyst från det hållet.
   Robbie Robertson avled 9 augusti 2023 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-10 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanSIMON & GARFUNKEL Råsunda Stockholm 6 juni 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-09 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKARIN WISTRAND/DAVID SÖDERGREN (DSH5) 2019.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-08 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-07 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanB B KING Cirkus Stockholm 25 oktober 1993.

/ Håkan

TisdagsAkademien (16)

Postad: 2023-08-04 11:10
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Från maj har vi bytt inomhus i Biblioteket till utomhus på Stallbacken. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


I TISDAGSAKADEMIEN EXISTERAR INGEN semester, inte ens under sommarmånaderna. Exakt mötesdag kan tillfälligt komma att ändras men varje vecka möts Olle, Janne och jag för att diskutera musik. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens rapport omfattar möten från midsommarveckan och framåt och innehåller bland annat dokumentärer om Beach Boys-ikonen Brian Wilson, ABBA, den okände soulstjärnan Charles Bradley, countryartisten Billy Joe Shaver, irländska sångerskan Sinéad O'Connor, George Michael och Kiss.




BEACH BOYS & BRIAN WILSON: Long promised road (SvtPlay, 1:29, 2021)
Beach Boys alla hits hör vi när Brian Wilson far på en roadtrip med en vän genom Los Angeles, en färd genom minnenas allé. Brian Wilson var länge bandets ledande person och låtskrivare, känd för att skapa magi vid mixerbordet. Låten ”Good Vibrations” spelades in i fyra olika studior! Men Wilson skulle få en ofta svår väg genom livet. Programmet innehåller intervjuer med bland annat Bruce Springsteen, Elton John, Nick Jonas, Gustavo Dudamel och Jakob Dylan.
   Regi: Brent Wilson (som inte är släkt med Brian). I den här dokumentären visar Brian Wilson att han är kreativ efter 60-årsgränsen. Det var inte så länge sedan vi diskuterade Beach Boys i TisdagsAkademien.
   Här får vi se många gamla svartvita bilder från inspelningsstudion. Brian berättar att när han hörde Beatles-albumet ”Rubber soul” bestämde han sig för att göra ”Pet sounds”. Och hävdar att konkurrens ger kreativitet. Han drabbades av hörselhallucinationer.
   Hela dokumentären är en lång intervju av Jason Fine, Rolling Stone-journalisten som med åren blivit vän med Wilson. Under bilresan pratar de minnen och besöker gamla ställen. Och Brian känner sig osäker och rädd att återbrsöka sina minnen. Ibland vill han inte lämna bilen.
   Elton John, Bruce Springsteen, Jim James och Don Was medverkar.
   Brian spelade bas i Beach Boys men slutade turnera 1964. Hade en sandlåda hemma på 60-talet.
   Det filmas från en aktuell konsert med stort band och stråkar.
   Det här är en hyllningsdokumentär. ”God only knows” är huvudnumret. Don Was skakar på huvudet när han förklarar hur originalinspelningen gick till.
   Brian hade en tävlingsinsikt på 60-talet. Men tappade självförtroendet. Efter ”Pet Sounds” gjorde han ”Smile” som inte släpptes förrän 2004.
   Det var spänt mellan Brian och hans pappa som misshandlade honom.
   Återbesöker Bellagio Road där Brian hade fått psykiska problem. Han såg djävulen överallt.
   Brian berättar att aldrig har hört Dennis Wilsons album ”Pacific ocean blue”. Brian lyssnar och säger: ”En bortglömd juvel”.
   Andy Paley och nyligen avlidne Foo Fighters-trummisen Taylor Hawkins talar.
   Eugene Landy, psykiater, kom in i Brians liv och kontrollerade honom.
   Brian får meddelandet att Jack Rieley, manager och låtskrivare på ”Holland”-albumet, är död (dog 2015) och han tog det hårt och blev rörd.
   ”God only knows” är som en duett , mellan brorsan Carl och Brian.
   Brian får mycket hjälp live med sitt stora band. Nick Walusko, medlem i bandet, medverkar på slutet av dokumentären.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”El Paso” (Marty Robbins).



ABBA: Livet, karriären och återföreningen (SvtPlay, 47 min, 2021)
En engelsk dokumentär om ABBA. Levande legender i 5 decennier. ABBA föll i glömska efter 1981. 40 förlorade år som 2021 får en pånyttfödelse med albumet ”Voyage” - och den här dokumentären.
   Bara 47 min. Borde vara 4 x 1 tim om varje medlem.
   Många namn berättar sin historia om ABBA: Julie Walters, Elaine Paige, Janne Schaffer, Ingmarie Halling, Bernard Löhr, Zara Larsson(?) och skivproducenten Hugh Padgham.
   1981 tappade ABBA gnistan. Vi får se hur spänt kroppsspråket är vid en intervju från den tiden. Efter ABBA blev det ”Chess” tillsammans med textförfattaren Tim Rice. Fick blandade recensioner.
   Sedan producerade Phil Collins Frida, ett album som Stikkan inte gillade. Hon flyttade till London.
   Mike Chapman producerade Agnethas album. Fridas andra album producerades av Steve Lillywhite i Paris. ”Shine” var en kommersiell flopp. Frida flyttade till Schweiz. 1988 gjorde hon en BBC-intervju men försvann sedan, gifte sig 1992 med en tysk prins.
   På 90-talet var ABBA-medlemmarna långt från varandra. Björn & Benny ställde sig överraskande på scen med U2. Efter samlingsalbumet ”ABBA gold” (1992), som sålde guld (5 milj ex), ökade intresset.
   Samma år gjorde engelska popbandet Erasure covers på ABBA. Sedan kom ABBAS stora revival på 90-talet. Som följdes av ”Mamma Mia” musikalen, disco/teater. Och ”Mamma Mia” filmen med bland annat Julie Walters. På filmpremiären 2008 samlades alla ABBA-medlemmarna.
   Och nu 2021. ”Voyage”. Abbatarer.
   Någon sa på slutet av dokumentären: ”They got the gift”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Big river” (Johnny Cash).



CHARLES BRADLEY: Soul of America (2012, YouTube, 1 tim)
TisdagsAkademien fick tipset till den här dokumentären av av Nikke Ström (en gammal skolkamrat till Akademi-ledamoten Janne).
   Den 62-årige svarte Charles Bradley brukade uppträda som James Brown Jr i peruk. Charles gick ner på knä precis som James Brown. Kallade sig för Black Velvet och hade en fantastisk soulröst som ska göra honom till en artist i eget namn.
   Han har en papegoja hemma i den kaotiska källaren. Vi får se honom spela i studion på radiostationen med eget band med blås.
   Kan dokumentären vara en soulig motsvarighet till ”Sugarman” ?
   Skivdebuterade som 62-åring på Daptone Records i New York. Dunham Records nämns också. Han provar skor med sin gamla mamma (eller mormor) som han tar hand om.
   Charles trodde länge att hans mormor var hans mamma.
   Bilder från NYC 1994, sjuk. Sov på tunnelbanan. Han lär sig skriva.
   Det är vinter och snö på filmbilderna. Hans bror Joseph dog 48 år gammal.
   Charles läser om sig själv och den nya karriären i tidningen: ”I thank God for this”
   Album ”No time for dreaming” släpptes 25/1 2011. Sold out. Låt: ”This world (is going up in flames)”.
   På slutet är han på väg till Europa. På JFK.
   Charles Bradley avled av magcancer 2017.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Willy the wandering gypsy and me” (Billy Joe Shaver).


En liten parentes i TisdagsAkademien tämligen seriösa verksamhet att titta på musikdokumentärer. Och en fortsättning på Olles låtval...



BILLY JOE SHAVER (Cinemax/Dailymotion/Zipper Bros Films, 2017, 27:37)
Inledningen på den tecknade filmen: ”The following is about real people and real events. However, due to passage of time and in some cases, indulgence in both controlled and illicit substances, details of some tales are a bit hazy”.
   Konstigt nog lever Billy Joe Shaver, men det var 2017. Han dog 2020.
   Gift tre gånger med samma kvinna.
   Bluessångaren Roguie Ray Lamontagne, låtskrivaren Don Mealer (Poobah) och låtskrivaren Kinky Friedman och skivproducenten Freddy Fletcher (bror/systerson till Willie Nelson) berättar i den snyggt tecknade historien.
   Kokain och skjutvapen spelar en stor roll i Billy Joes liv.
   Han växte upp med mormor. Mamman övergav Billy när det visade sig att han var en son.
   Billy Joe hamnade i Matamoros, på andra sidan gränsen i Mexiko. I fängelse. Förlorade fingrar i en sågmaskin.
   Kinky: ”Alla historier om Billy är sanna”.
   Mycket alkohol och droger. På väg till LA men hamnar i Nashville. Bobby Bare berättar.
   Han fick kokain av Waylon Jennings, LSD också.
   1972. ”Trodde jag var Jesus Christ”. Snack om låten ”Willy the wandering gypsy and me”. 1973 gjorde Waylon låten på albumet ”Honky tonk heroes”.
   Billy Gibbons (ZZ Top) uttalar sig.
   Billy Joe hamnade i Las Vegas, bruten nacke.
   Skilsmässa. Blev skjuten tre gånger (men i polisrapporten står det kniv). Dale Watson, skrev en låt om händelsen.
   Connie Nelson, Willie Nelsons tredje fru, berättar.
   Dick Deguerin, advokat, fick honom fri. Jag är ingen ”chickenshit” sa Billy.
   ”Not guilty” i domstolen. Skrev låten ”Wacko from Waco”.
   Willie Nelsons slutord: ”If you fail at something long enough, you'd become a legend”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Big boss man” (Jimmy Reed).



SINÈAD O'CONNOR: Nothing compares – en film om Sinead O'Connor (SvtPlay 2022, 1:35)
Vi såg den här dokumentären några veckor innan Sinéad O'Connors död i slutet på juli 2023.
   Vid dryga 20 års ålder var Sinéad O'Connor en av Irlands största stjärnor. Med rakat hår, blicken rakt in i kameran och en makalös röst tog hon över MTV med megahiten "Nothing Compares 2 U". Här får vi följa hur sångerskans val att tala ut om orättvisor och kritisera den katolska kyrkan fick henne att gå från stjärna till att bli fördömd i en stor del av världen. En film av Kathryn Ferguson.
   Filmen inleds med Kris Kristoffersons presentation av Sinéad på galan för Bob Dylans 30-årsjubileum som artist 1993. Hon möts med buanden och jubel. Kris beskriver henne som en artist med mod och integritet. Kramar henne och viskar ”Strunta i idioterna där ute”.
   Sinéad hade en otroligt problematisk barndom på Irland med en mamma som misshandlade henne. ”Musiken blev min terapi”. Mammans skivsamling blev ändå Sinéads tröst i bedrövelsen. Pappan gillade cello. Hon läste bibeln som liten.
   Vi får utdrag från en dokumentärfilm från 1967: ”Rocky road to Dublin”.
   Det här är en stark dokumentär om en stark artist som låter blyg men är så bestämd. ”Jävlas inte med mig”. Hon vägrade kompromissa.
   Efter sin problematiska bakgrund som ung blev Sinéad oregerlig och hade ett problembeteende. Hennes bror Paul Byrne spelade trummor i gruppen In Tua Nua.
   Gamla bilder från Portobello Road.
   John Reynolds, trummor, pratar. Pappa till Sineads första barn, sonen Jake.
   Skivdebuten ”The lion and the cobra” fick göras om. Hon hade en stark feministisk attityd. ”Befriande att skrika i sånger”. Traumaterapi.
   Den irländska grundlagen förklarar de otroligt gammalmodiga sederna.
   På Grammy-tillställningen 1989 hade hon Public Enemys logotype i huvudet.
   Och 1990 blev Sinéad allas älskling. Självförtroendet växte. Hon blev ikonisk men kunde inte besöka Irland på 13 år.
   Hon vägrade sjunga i programmet där USA:s nationalsång spelades. Protester över hela USA. Jämför med John Lennons ”More popular than Jesus” 1966. Det blev än mer protester när Sinéad rev sönder en bild på påven i amerikansk tv.
   ”Jag har lärt mig att älska mig själv”.
   Princes dödsbo vägrade låta hennes version av låten ”Nothing compares 2 U” spelas i dokumentären.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Old and only in the way” (Charlie Poole).



GEORGE MICHAEL – ett porträtt (SvtPlay, 1:34, 2022)
George Michael föddes som Georgios Kyriacos Panayiotou; 25 June 1963.
   Den 25 juni 2023 skulle George Michael ha fyllt 60. I denna dokumentär berättas hans historia, genom arkivklipp och nyproducerade intervjuer med familj, vänner, kollegor och andra som på olika sätt fanns i hans närhet. En film av Simon Napier-Bell, i många år manager för Wham!, som redan på 60-talet var manager för bland annat Yardbirds.
   Bland de medverkande möter vi Stevie Wonder, Stephen Fry, Piers Morgan, Rufus Wainwright och Kenny Goss, George Michaels partner under många år. George Michael gick bort juldagen 2016.
   Inledningen på den här dokumentären ekar sorglig samtidigt som Stevie Wonder talar.
   Det börjar med Wham, och sedan Wham!, 1982. George Michael och Andrew Ridgeley hade varit kompisar sedan 12-årsåldern.
   Tom Robinson, även han homosexuell, uttalar sig mycket i programmet. Det är korta intervjuer med en rad olika människor.
   1983 kom Wham!-videor som uppmärksammades stort. Pappan var grekcypriot.
   Top of The Pops var ett viktigt program i England.
   1984. ”Wake me up before you go go”, sedan ”Careless whisper” som han skrev som tonåring. Första soloskivan. Samma år kom ”Last Christmas”. Vilka hits. George Michael blev Whams ansikte. Men kineserna var skeptiska.
   Sålde 15 milj album men George Michael blev inte lycklig för det.
   ”A diffrent corner” (1986), visade upp en annan sida.
   1986 splittrades Wham!. Duett med Aretha Franklin 1987, ”I knew you were waiting”. 1987: ”I want your sex”. 1987: ”Faith”.
   Gjorde 1988 års största turné. Och största albumet, ”Faith”.
   Han vägrade acceptera klädkod. Livet blev svårt att leva. Olycklig.
   1990: ”Praying for time” och ”Freedom”.
   ”Berömmelse är den största drogen”.
   Anselmo Feleppa, ny partner. ”Ett dåligt förhållande ger kreativitet”.
   1992. Konsert till minnet av Freddie Mercury.
   Rättstvist som gjorde att George hamnade på David Geffens Dreamworks-etikett.
   1996: ”Jesus to a child” och ”Spinning the wheel”.
   Han blev en skildrare av homosexuella mäns liv.
   Hans musik var som en ”dialog mellan höfterna och hjärtat”. Kenny Goss, ny partner.
   Han hamnade i krig med de engelska tabloidtidningarna. Förstörde sin stjärnglans.
   Slusats: Mörka demoner. Och mörkret vann.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”By the time I get to Phoenix” (Jimmy Webb).




KISS loves you (SvtPlay, 53 min, 2004)
Ursäkta, en bottennotering i TA:s långa historia. Majoriteten av de 53 minuterna handlar om alla Kiss-fans och hyllningsband till Kiss. Det blir både patetiskt och löjligt att se och höra folk uttrycka sin fanatism om ett band som spelar/spelade opersonlig hårdrock. Ingen medlem i TisdagsAkademien har någonsin varit Kiss-fan men vi vill på våra möten gärna utmana vår musikaliska smak genom att ibland se dokumentärer om musik vi inte har någon koll på. Och ibland blir det som sagt lite fel och mindre lyckat.
   Kiss skapade hysteri på 70-talet. Bandet har en hängiven skara av fans. Deras dyrkan är av närmast religiös karaktär. Bandet blev känt för sina teatraliska scenframträdanden med eld, blod och förstörda gitarrer. Jim Heneghans dokumentär utforskar fansens bindning till Kiss under en tioårsperiod som var avgörande för bandets karriär.
   Programmet börjar med att det spelas en låt från 1977 som heter ”Kiss loves you”.
   Handsome Dick Manitoba (The Dictators) och Dee Snider (Twisted Sister) uttalar sig i ämnet Kiss.
   Kiss dök upp 1973, under glitterrock-perioden, med målade ansikten blev de som ett nytt New York Dolls.
   1994 hade Kiss slopat sitt smink och publiken undrade om de finns.
   1995 var det en Kiss Convention, en mässa tillägnad gruppen Kiss.
   Lite barnsligt målade de fyra medlemmarna sina ansikten. Och även alla fans. Vi fick se barn som var Kiss-fans. ”Jag gillar Paul Stanley, han är snyggast”. Amerikanskt och sorgligt.
   Det finns många hyllningsband till Kiss. Strutter och Hotter Than Hell är två som framträder i programmet.
   Ett sant uttalande: ”Pengar är vad det handlar om”.
   En av killarna i ett hyllningsband: ”Det är min livsstil, inget ansikte”.
   1996. 58 länder sände presskonferensen med ett återförenat Kiss. De sminkar sig igen och ska ut på en världsturné med 192 konserter.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”The little white cloud that cried” (Johnnie Ray).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-04 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMATS NORREFALK (Saga) 2014.

/ Håkan

Juli 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-08-03 11:12
Kategori: Blogg

Foto: Anders ErkmanJohn Fogerty i Nobelhallen i Karlskoga 1997. En av månadens många Anders Erkman-bilder som publicerades på Håkans Pop.

DET FINNS ÄNNU EN GÅNG ANLEDNING att blicka tillbaka på juli 2023 med ett sammandrag av innehållet på Håkans Pop. Mitt i sommaren kanske inte skivutgivningen är den mest intensiva men förutom en mängd utsökta fotografier från Anders Erkmans arkiv skrev jag också om några Linda Ronstadt-album, några bidrag i den mindre positiva genren ”katastrofgig”, flera liverecensioner, en bokrecension och den bistra nyheten om ett dödsfall i musikbranschen.
   Det blev ovanligt många konsertbesök i juli. Från det lilla arrangemanget på Stallbacken med Dimpker Brothers och Mathilda Wahlstedt via Vincent Jedselius till de båda underbara konsertupplevelserna med Eldkvarn och Jesper Lindell Band.
   I min serie om katastrofgig skrev jag under månaden om mindre lyckade konserter med Hästpojken, I'm From Barcelona, Dogs och UK Subs.
   Min roll som bokrecensent är sporadisk men i juli skrev jag om gitarristen Finn Sjöbergs biografi ”Med plektrum i fickan”.
   I sommarens tema om Linda Ronstadts album, fyllda med en massa covers, från 70- och 80-talet skrev jag i juli om skivorna ”Living in the USA”, ”Mad love”, ”Get closer” och ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind”.
   Mot slutet av månaden kom den tråkiga nyheten om Sinéad O'Connors tragiska dödsfall som fick mig att skriva en artikel om mina minnen av den irländska sångerskan och låtskrivaren.

HELT PLANENLIGT VAR JULI 2023 EN MINDRE intensiv skivrelease-månad vilket fick mig att inkludera några juni-skivor som jag tidigare hade missat.
   Det var några år sedan som JOHN MELLENCAMP gav ut ett album av riktigt god kvalité men nya ”Orpheus descending” är ett steg i rätt riktning. Ett huvudsakligen akustiskt baserat album med ändå tunga arrangemang och han sjunger med en skrovlig röst som nästan påminner om Tom Waits. Lite ojämnt material men det finns några toppar.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett nyproducerat album med nya låtar med NILS LOFGREN. Men nu har det hänt, ”Mountains”, och för en gammal Lofgren-fan är det naturligtvis en stor händelse utan att skivan är helt perfekt. Albumet är lite överproducerat på sina ställen och de feta körerna har inte gjort albumkvalitén bättre som helhet.
   Det låter kanske lite negativt men totalt sett är ”Mountains” ett väldigt bra album. Nils blandar de tuffare och mjukare låtarna och jag kan inte riktigt bestämma vad som är bäst. Vet bara att rockiga ”Ain't the truth enough” och ”Only ticket out” tillhör topparna på skivan. Men det blir lika imponerande när Nils sätter sig vid pianot och bjuder på några fina melodiska höjdpunkter som ”Back in your arms” och ”Angel blues”. Och ”I remember her name” är fin med sin raptext och den avskalade ”Nothin's easy (for Amy)” tillägnad hustrun.
   Däremot tycker jag att den bluesrockiga Charlie Watts-hyllningen ”Won't cry no more” är lite tråkigt traditionell och ”Only your smile” är alldeles för sockersöt.
   I juni missade jag både konsert och nytt album, ”Dream of America”, med HANNAH ALDRIDGE men upptäcker nu en personlig och spännande skiva av god kvalité. Hon nästan viskar fram sina låtar men det låter ändå kraftfullt och hennes låtar har styrkan att äta sig in i medvetandet.
   Har fått en ny favorit i det amerikanska bandet RIDERS OF THE CANYON. Från ingenstans debuterar kvartetten med ”Riders Of The Canyon” som har en förbluffande bredd och en variation som både underhåller och engagerar. Flera olika sångare och rena mindre personliga pophits blandas med lågmälda mästerverk som har skapat ett album som överraskar. Lyssna på ”Here in my dreams” och ”Everything blooms in spring”, som tillhör skivans lugnare sekvenser, och förvånas över starkt låtskrivande.
   Svenska DEPORTEES var stora i mitten på 00-talet och det känns inte som att de på nya albumet ”People are a foreign country” upprepar sitt soulinfluerade poprocksound från den tiden. Nu är det huvudsakligen pianobaserad pop som gäller för det norrländska bandet. Bland all gitarrbaserad pop jag ofta lyssnar på är soundet befriande och arrangemangen med alla klanger lyfter hela produktionen.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Ibland, som just nu, blir jag överraskad på mig själv. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat 70-talets gitarrock bakom mig och att det typiska Allman Brothers-soundet tillhörde historien och inget annat. Då kommer DUANE BETTS och motbevisar allt med sin första soloskiva ”Wild & precious life”.
   Som ni förstår när ni läser namnet har Duane djupa rötter i Allman Brothers-familjen, han är nämligen son till gitarristen Dickey Betts från just Allman Brothers-bandet. Han fick sitt förnamn efter Dickeys gitarrkollega Duane Allman och har tillsammans med hans son, Devon Allman, bandet The Allman Betts Band. Allt hänger liksom ihop.
   ”Wild & precious life” innehåller inte så mycket blues och är inte så gitarrbaserad som jag inledningsvis trodde. Okej, det där typiska dubbelgitarrsoundet upprepas i flera låtar, instrumentala ”Under the Bali moon” är en ny ”Jessica”, men Duane överraskar mer som sångare och låtskrivare. Och arrangemangen på flera låtar doftar faktiskt mer klassisk countryrock än traditionell bluesrock. Låtar som ”Colors fade”, ”Saints to sinners” och ”Circles in the stars” tillhör det bästa jag har hört på skiva i år.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-03 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanLOLITA POP 1987.

/ Håkan

Utpräglad danskväll för tonåringar

Postad: 2023-08-02 07:58
Kategori: Live-recensioner

IBLAND ÄR JAG VERKLIGEN FEL MAN på fel plats och den här sköna junikvällen i Brunnsparken var den snart 50-årige recensenten på en konsert som riktade sig till en tonårig publik med sin modernt poppiga framtoning.
   Jag kan skylla på att jag gick dit för att göra sällskap med min då 11-åriga dotter men musikaliskt minns jag ingenting av värde. Och försöker via texten i recensionen att tvinga fram en bild av ljudet men lyckas inte då heller. Men tydligen sjöng sångerskan Annika Törnkvist stundtals väldigt bra.
   Da Buzz bildades i Karlstad 1999 och innehöll, förutom sångerskan Annika Törnkvist, Per Lidén, gitarr, och Pier Schmid, keyboards och var 2002 aktuella med sitt andra album "Wanna be with me?".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/6 2002.

DA BUZZ
Brunnsparken, Örebro 6/6 2002


En sagolik sommarkväll fylld av sommarlovsfirande ungdomar och en räcka sommarhits som i dignitet och upplyftande refränger borde eka oavbrutet till augusti och höstterminen.
   Men högstadietonåringar är inga vana konsertbesökare så när Da Buzz kom in på Regnbågens scen blev det märkvärdigt glest med publik bakom de maffiga kravallstaketen.
   Publik som varken kan applådera eller koncentrerat uppleva en konsert kan aldrig komma att uppskatta en liveartist. Karlstadstrion Da Buzz, utökat med två man på scen, uppträdde som kulmen på en utpräglad danskväll för tonåringar. Discot lockade upp ungdomarna på dansgolvet men inför liveframträdandet var det ett svalt intresse.
   Märkligt med tanke på att Da Buzz-repertoaren innehåller många påtagliga dansanta rytmer, ofta i poppigare melodier och allsångsmässiga refränger. Men allsången var förklarligt nog sparsam just den här kvällen när Da Buzz inledde sin sommarturné. Då hjälpte inte ens desperata rop på publikrespons, från en snacksalig Pier Schmid, eller enorma pyrotekniska hjälpmedel.
   Da Buzz på scen är bara till viss del live. En märklig sättning med två gitarrer, trummor, saxofon och sång där resten är programmerade keyboards och förinspelade rytmer. Som visserligen garanterar ett benhårt tajt tempo men tappar mycket av närvarokänslan.
   Nu är soundet hos Da Buzz inte fullt så dansant och elektroniskt som mycket av den nya dansmusiken. Står mer med båda fötterna i amerikansk radiomusik med många hits på repertoaren. Påminner om något Per Gessle ratade när han toppade USA-listan på löpande band för tio år sedan.
   Men det var hitsen som räddade kvällen från katastrof. Da Buzz har bara två album bakom sig men de klockrena hitsen är desto fler. Som gjorde att de fyrtio minuter gruppen befann sig på scen ändå blev en godkänd upplevelse.
   "Wonder where you are", "Let me love you" (där sångerskan Annika Törnkvist verkligen imponerar), "Paradise" och avslutande "Wanna be with me" var en trygg ryggrad i Da Buzz-repertoaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-01 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMOHLAVYR 2016.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (519)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2023 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.