Blogginlägg

Juli 2023 på Håkans Pop

Foto: Anders ErkmanJohn Fogerty i Nobelhallen i Karlskoga 1997. En av månadens många Anders Erkman-bilder som publicerades på Håkans Pop.

DET FINNS ÄNNU EN GÅNG ANLEDNING att blicka tillbaka på juli 2023 med ett sammandrag av innehållet på Håkans Pop. Mitt i sommaren kanske inte skivutgivningen är den mest intensiva men förutom en mängd utsökta fotografier från Anders Erkmans arkiv skrev jag också om några Linda Ronstadt-album, några bidrag i den mindre positiva genren ”katastrofgig”, flera liverecensioner, en bokrecension och den bistra nyheten om ett dödsfall i musikbranschen.
   Det blev ovanligt många konsertbesök i juli. Från det lilla arrangemanget på Stallbacken med Dimpker Brothers och Mathilda Wahlstedt via Vincent Jedselius till de båda underbara konsertupplevelserna med Eldkvarn och Jesper Lindell Band.
   I min serie om katastrofgig skrev jag under månaden om mindre lyckade konserter med Hästpojken, I'm From Barcelona, Dogs och UK Subs.
   Min roll som bokrecensent är sporadisk men i juli skrev jag om gitarristen Finn Sjöbergs biografi ”Med plektrum i fickan”.
   I sommarens tema om Linda Ronstadts album, fyllda med en massa covers, från 70- och 80-talet skrev jag i juli om skivorna ”Living in the USA”, ”Mad love”, ”Get closer” och ”Cry Like a Rainstorm, Howl Like the Wind”.
   Mot slutet av månaden kom den tråkiga nyheten om Sinéad O'Connors tragiska dödsfall som fick mig att skriva en artikel om mina minnen av den irländska sångerskan och låtskrivaren.

HELT PLANENLIGT VAR JULI 2023 EN MINDRE intensiv skivrelease-månad vilket fick mig att inkludera några juni-skivor som jag tidigare hade missat.
   Det var några år sedan som JOHN MELLENCAMP gav ut ett album av riktigt god kvalité men nya ”Orpheus descending” är ett steg i rätt riktning. Ett huvudsakligen akustiskt baserat album med ändå tunga arrangemang och han sjunger med en skrovlig röst som nästan påminner om Tom Waits. Lite ojämnt material men det finns några toppar.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett nyproducerat album med nya låtar med NILS LOFGREN. Men nu har det hänt, ”Mountains”, och för en gammal Lofgren-fan är det naturligtvis en stor händelse utan att skivan är helt perfekt. Albumet är lite överproducerat på sina ställen och de feta körerna har inte gjort albumkvalitén bättre som helhet.
   Det låter kanske lite negativt men totalt sett är ”Mountains” ett väldigt bra album. Nils blandar de tuffare och mjukare låtarna och jag kan inte riktigt bestämma vad som är bäst. Vet bara att rockiga ”Ain't the truth enough” och ”Only ticket out” tillhör topparna på skivan. Men det blir lika imponerande när Nils sätter sig vid pianot och bjuder på några fina melodiska höjdpunkter som ”Back in your arms” och ”Angel blues”. Och ”I remember her name” är fin med sin raptext och den avskalade ”Nothin's easy (for Amy)” tillägnad hustrun.
   Däremot tycker jag att den bluesrockiga Charlie Watts-hyllningen ”Won't cry no more” är lite tråkigt traditionell och ”Only your smile” är alldeles för sockersöt.
   I juni missade jag både konsert och nytt album, ”Dream of America”, med HANNAH ALDRIDGE men upptäcker nu en personlig och spännande skiva av god kvalité. Hon nästan viskar fram sina låtar men det låter ändå kraftfullt och hennes låtar har styrkan att äta sig in i medvetandet.
   Har fått en ny favorit i det amerikanska bandet RIDERS OF THE CANYON. Från ingenstans debuterar kvartetten med ”Riders Of The Canyon” som har en förbluffande bredd och en variation som både underhåller och engagerar. Flera olika sångare och rena mindre personliga pophits blandas med lågmälda mästerverk som har skapat ett album som överraskar. Lyssna på ”Here in my dreams” och ”Everything blooms in spring”, som tillhör skivans lugnare sekvenser, och förvånas över starkt låtskrivande.
   Svenska DEPORTEES var stora i mitten på 00-talet och det känns inte som att de på nya albumet ”People are a foreign country” upprepar sitt soulinfluerade poprocksound från den tiden. Nu är det huvudsakligen pianobaserad pop som gäller för det norrländska bandet. Bland all gitarrbaserad pop jag ofta lyssnar på är soundet befriande och arrangemangen med alla klanger lyfter hela produktionen.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Ibland, som just nu, blir jag överraskad på mig själv. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat 70-talets gitarrock bakom mig och att det typiska Allman Brothers-soundet tillhörde historien och inget annat. Då kommer DUANE BETTS och motbevisar allt med sin första soloskiva ”Wild & precious life”.
   Som ni förstår när ni läser namnet har Duane djupa rötter i Allman Brothers-familjen, han är nämligen son till gitarristen Dickey Betts från just Allman Brothers-bandet. Han fick sitt förnamn efter Dickeys gitarrkollega Duane Allman och har tillsammans med hans son, Devon Allman, bandet The Allman Betts Band. Allt hänger liksom ihop.
   ”Wild & precious life” innehåller inte så mycket blues och är inte så gitarrbaserad som jag inledningsvis trodde. Okej, det där typiska dubbelgitarrsoundet upprepas i flera låtar, instrumentala ”Under the Bali moon” är en ny ”Jessica”, men Duane överraskar mer som sångare och låtskrivare. Och arrangemangen på flera låtar doftar faktiskt mer klassisk countryrock än traditionell bluesrock. Låtar som ”Colors fade”, ”Saints to sinners” och ”Circles in the stars” tillhör det bästa jag har hört på skiva i år.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.