Blogginlägg från 2023-08-04

TisdagsAkademien (16)

Postad: 2023-08-04 11:10
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Från maj har vi bytt inomhus i Biblioteket till utomhus på Stallbacken. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


I TISDAGSAKADEMIEN EXISTERAR INGEN semester, inte ens under sommarmånaderna. Exakt mötesdag kan tillfälligt komma att ändras men varje vecka möts Olle, Janne och jag för att diskutera musik. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens rapport omfattar möten från midsommarveckan och framåt och innehåller bland annat dokumentärer om Beach Boys-ikonen Brian Wilson, ABBA, den okände soulstjärnan Charles Bradley, countryartisten Billy Joe Shaver, irländska sångerskan Sinéad O'Connor, George Michael och Kiss.




BEACH BOYS & BRIAN WILSON: Long promised road (SvtPlay, 1:29, 2021)
Beach Boys alla hits hör vi när Brian Wilson far på en roadtrip med en vän genom Los Angeles, en färd genom minnenas allé. Brian Wilson var länge bandets ledande person och låtskrivare, känd för att skapa magi vid mixerbordet. Låten ”Good Vibrations” spelades in i fyra olika studior! Men Wilson skulle få en ofta svår väg genom livet. Programmet innehåller intervjuer med bland annat Bruce Springsteen, Elton John, Nick Jonas, Gustavo Dudamel och Jakob Dylan.
   Regi: Brent Wilson (som inte är släkt med Brian). I den här dokumentären visar Brian Wilson att han är kreativ efter 60-årsgränsen. Det var inte så länge sedan vi diskuterade Beach Boys i TisdagsAkademien.
   Här får vi se många gamla svartvita bilder från inspelningsstudion. Brian berättar att när han hörde Beatles-albumet ”Rubber soul” bestämde han sig för att göra ”Pet sounds”. Och hävdar att konkurrens ger kreativitet. Han drabbades av hörselhallucinationer.
   Hela dokumentären är en lång intervju av Jason Fine, Rolling Stone-journalisten som med åren blivit vän med Wilson. Under bilresan pratar de minnen och besöker gamla ställen. Och Brian känner sig osäker och rädd att återbrsöka sina minnen. Ibland vill han inte lämna bilen.
   Elton John, Bruce Springsteen, Jim James och Don Was medverkar.
   Brian spelade bas i Beach Boys men slutade turnera 1964. Hade en sandlåda hemma på 60-talet.
   Det filmas från en aktuell konsert med stort band och stråkar.
   Det här är en hyllningsdokumentär. ”God only knows” är huvudnumret. Don Was skakar på huvudet när han förklarar hur originalinspelningen gick till.
   Brian hade en tävlingsinsikt på 60-talet. Men tappade självförtroendet. Efter ”Pet Sounds” gjorde han ”Smile” som inte släpptes förrän 2004.
   Det var spänt mellan Brian och hans pappa som misshandlade honom.
   Återbesöker Bellagio Road där Brian hade fått psykiska problem. Han såg djävulen överallt.
   Brian berättar att aldrig har hört Dennis Wilsons album ”Pacific ocean blue”. Brian lyssnar och säger: ”En bortglömd juvel”.
   Andy Paley och nyligen avlidne Foo Fighters-trummisen Taylor Hawkins talar.
   Eugene Landy, psykiater, kom in i Brians liv och kontrollerade honom.
   Brian får meddelandet att Jack Rieley, manager och låtskrivare på ”Holland”-albumet, är död (dog 2015) och han tog det hårt och blev rörd.
   ”God only knows” är som en duett , mellan brorsan Carl och Brian.
   Brian får mycket hjälp live med sitt stora band. Nick Walusko, medlem i bandet, medverkar på slutet av dokumentären.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”El Paso” (Marty Robbins).



ABBA: Livet, karriären och återföreningen (SvtPlay, 47 min, 2021)
En engelsk dokumentär om ABBA. Levande legender i 5 decennier. ABBA föll i glömska efter 1981. 40 förlorade år som 2021 får en pånyttfödelse med albumet ”Voyage” - och den här dokumentären.
   Bara 47 min. Borde vara 4 x 1 tim om varje medlem.
   Många namn berättar sin historia om ABBA: Julie Walters, Elaine Paige, Janne Schaffer, Ingmarie Halling, Bernard Löhr, Zara Larsson(?) och skivproducenten Hugh Padgham.
   1981 tappade ABBA gnistan. Vi får se hur spänt kroppsspråket är vid en intervju från den tiden. Efter ABBA blev det ”Chess” tillsammans med textförfattaren Tim Rice. Fick blandade recensioner.
   Sedan producerade Phil Collins Frida, ett album som Stikkan inte gillade. Hon flyttade till London.
   Mike Chapman producerade Agnethas album. Fridas andra album producerades av Steve Lillywhite i Paris. ”Shine” var en kommersiell flopp. Frida flyttade till Schweiz. 1988 gjorde hon en BBC-intervju men försvann sedan, gifte sig 1992 med en tysk prins.
   På 90-talet var ABBA-medlemmarna långt från varandra. Björn & Benny ställde sig överraskande på scen med U2. Efter samlingsalbumet ”ABBA gold” (1992), som sålde guld (5 milj ex), ökade intresset.
   Samma år gjorde engelska popbandet Erasure covers på ABBA. Sedan kom ABBAS stora revival på 90-talet. Som följdes av ”Mamma Mia” musikalen, disco/teater. Och ”Mamma Mia” filmen med bland annat Julie Walters. På filmpremiären 2008 samlades alla ABBA-medlemmarna.
   Och nu 2021. ”Voyage”. Abbatarer.
   Någon sa på slutet av dokumentären: ”They got the gift”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Big river” (Johnny Cash).



CHARLES BRADLEY: Soul of America (2012, YouTube, 1 tim)
TisdagsAkademien fick tipset till den här dokumentären av av Nikke Ström (en gammal skolkamrat till Akademi-ledamoten Janne).
   Den 62-årige svarte Charles Bradley brukade uppträda som James Brown Jr i peruk. Charles gick ner på knä precis som James Brown. Kallade sig för Black Velvet och hade en fantastisk soulröst som ska göra honom till en artist i eget namn.
   Han har en papegoja hemma i den kaotiska källaren. Vi får se honom spela i studion på radiostationen med eget band med blås.
   Kan dokumentären vara en soulig motsvarighet till ”Sugarman” ?
   Skivdebuterade som 62-åring på Daptone Records i New York. Dunham Records nämns också. Han provar skor med sin gamla mamma (eller mormor) som han tar hand om.
   Charles trodde länge att hans mormor var hans mamma.
   Bilder från NYC 1994, sjuk. Sov på tunnelbanan. Han lär sig skriva.
   Det är vinter och snö på filmbilderna. Hans bror Joseph dog 48 år gammal.
   Charles läser om sig själv och den nya karriären i tidningen: ”I thank God for this”
   Album ”No time for dreaming” släpptes 25/1 2011. Sold out. Låt: ”This world (is going up in flames)”.
   På slutet är han på väg till Europa. På JFK.
   Charles Bradley avled av magcancer 2017.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Willy the wandering gypsy and me” (Billy Joe Shaver).


En liten parentes i TisdagsAkademien tämligen seriösa verksamhet att titta på musikdokumentärer. Och en fortsättning på Olles låtval...



BILLY JOE SHAVER (Cinemax/Dailymotion/Zipper Bros Films, 2017, 27:37)
Inledningen på den tecknade filmen: ”The following is about real people and real events. However, due to passage of time and in some cases, indulgence in both controlled and illicit substances, details of some tales are a bit hazy”.
   Konstigt nog lever Billy Joe Shaver, men det var 2017. Han dog 2020.
   Gift tre gånger med samma kvinna.
   Bluessångaren Roguie Ray Lamontagne, låtskrivaren Don Mealer (Poobah) och låtskrivaren Kinky Friedman och skivproducenten Freddy Fletcher (bror/systerson till Willie Nelson) berättar i den snyggt tecknade historien.
   Kokain och skjutvapen spelar en stor roll i Billy Joes liv.
   Han växte upp med mormor. Mamman övergav Billy när det visade sig att han var en son.
   Billy Joe hamnade i Matamoros, på andra sidan gränsen i Mexiko. I fängelse. Förlorade fingrar i en sågmaskin.
   Kinky: ”Alla historier om Billy är sanna”.
   Mycket alkohol och droger. På väg till LA men hamnar i Nashville. Bobby Bare berättar.
   Han fick kokain av Waylon Jennings, LSD också.
   1972. ”Trodde jag var Jesus Christ”. Snack om låten ”Willy the wandering gypsy and me”. 1973 gjorde Waylon låten på albumet ”Honky tonk heroes”.
   Billy Gibbons (ZZ Top) uttalar sig.
   Billy Joe hamnade i Las Vegas, bruten nacke.
   Skilsmässa. Blev skjuten tre gånger (men i polisrapporten står det kniv). Dale Watson, skrev en låt om händelsen.
   Connie Nelson, Willie Nelsons tredje fru, berättar.
   Dick Deguerin, advokat, fick honom fri. Jag är ingen ”chickenshit” sa Billy.
   ”Not guilty” i domstolen. Skrev låten ”Wacko from Waco”.
   Willie Nelsons slutord: ”If you fail at something long enough, you'd become a legend”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Big boss man” (Jimmy Reed).



SINÈAD O'CONNOR: Nothing compares – en film om Sinead O'Connor (SvtPlay 2022, 1:35)
Vi såg den här dokumentären några veckor innan Sinéad O'Connors död i slutet på juli 2023.
   Vid dryga 20 års ålder var Sinéad O'Connor en av Irlands största stjärnor. Med rakat hår, blicken rakt in i kameran och en makalös röst tog hon över MTV med megahiten "Nothing Compares 2 U". Här får vi följa hur sångerskans val att tala ut om orättvisor och kritisera den katolska kyrkan fick henne att gå från stjärna till att bli fördömd i en stor del av världen. En film av Kathryn Ferguson.
   Filmen inleds med Kris Kristoffersons presentation av Sinéad på galan för Bob Dylans 30-årsjubileum som artist 1993. Hon möts med buanden och jubel. Kris beskriver henne som en artist med mod och integritet. Kramar henne och viskar ”Strunta i idioterna där ute”.
   Sinéad hade en otroligt problematisk barndom på Irland med en mamma som misshandlade henne. ”Musiken blev min terapi”. Mammans skivsamling blev ändå Sinéads tröst i bedrövelsen. Pappan gillade cello. Hon läste bibeln som liten.
   Vi får utdrag från en dokumentärfilm från 1967: ”Rocky road to Dublin”.
   Det här är en stark dokumentär om en stark artist som låter blyg men är så bestämd. ”Jävlas inte med mig”. Hon vägrade kompromissa.
   Efter sin problematiska bakgrund som ung blev Sinéad oregerlig och hade ett problembeteende. Hennes bror Paul Byrne spelade trummor i gruppen In Tua Nua.
   Gamla bilder från Portobello Road.
   John Reynolds, trummor, pratar. Pappa till Sineads första barn, sonen Jake.
   Skivdebuten ”The lion and the cobra” fick göras om. Hon hade en stark feministisk attityd. ”Befriande att skrika i sånger”. Traumaterapi.
   Den irländska grundlagen förklarar de otroligt gammalmodiga sederna.
   På Grammy-tillställningen 1989 hade hon Public Enemys logotype i huvudet.
   Och 1990 blev Sinéad allas älskling. Självförtroendet växte. Hon blev ikonisk men kunde inte besöka Irland på 13 år.
   Hon vägrade sjunga i programmet där USA:s nationalsång spelades. Protester över hela USA. Jämför med John Lennons ”More popular than Jesus” 1966. Det blev än mer protester när Sinéad rev sönder en bild på påven i amerikansk tv.
   ”Jag har lärt mig att älska mig själv”.
   Princes dödsbo vägrade låta hennes version av låten ”Nothing compares 2 U” spelas i dokumentären.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”Old and only in the way” (Charlie Poole).



GEORGE MICHAEL – ett porträtt (SvtPlay, 1:34, 2022)
George Michael föddes som Georgios Kyriacos Panayiotou; 25 June 1963.
   Den 25 juni 2023 skulle George Michael ha fyllt 60. I denna dokumentär berättas hans historia, genom arkivklipp och nyproducerade intervjuer med familj, vänner, kollegor och andra som på olika sätt fanns i hans närhet. En film av Simon Napier-Bell, i många år manager för Wham!, som redan på 60-talet var manager för bland annat Yardbirds.
   Bland de medverkande möter vi Stevie Wonder, Stephen Fry, Piers Morgan, Rufus Wainwright och Kenny Goss, George Michaels partner under många år. George Michael gick bort juldagen 2016.
   Inledningen på den här dokumentären ekar sorglig samtidigt som Stevie Wonder talar.
   Det börjar med Wham, och sedan Wham!, 1982. George Michael och Andrew Ridgeley hade varit kompisar sedan 12-årsåldern.
   Tom Robinson, även han homosexuell, uttalar sig mycket i programmet. Det är korta intervjuer med en rad olika människor.
   1983 kom Wham!-videor som uppmärksammades stort. Pappan var grekcypriot.
   Top of The Pops var ett viktigt program i England.
   1984. ”Wake me up before you go go”, sedan ”Careless whisper” som han skrev som tonåring. Första soloskivan. Samma år kom ”Last Christmas”. Vilka hits. George Michael blev Whams ansikte. Men kineserna var skeptiska.
   Sålde 15 milj album men George Michael blev inte lycklig för det.
   ”A diffrent corner” (1986), visade upp en annan sida.
   1986 splittrades Wham!. Duett med Aretha Franklin 1987, ”I knew you were waiting”. 1987: ”I want your sex”. 1987: ”Faith”.
   Gjorde 1988 års största turné. Och största albumet, ”Faith”.
   Han vägrade acceptera klädkod. Livet blev svårt att leva. Olycklig.
   1990: ”Praying for time” och ”Freedom”.
   ”Berömmelse är den största drogen”.
   Anselmo Feleppa, ny partner. ”Ett dåligt förhållande ger kreativitet”.
   1992. Konsert till minnet av Freddie Mercury.
   Rättstvist som gjorde att George hamnade på David Geffens Dreamworks-etikett.
   1996: ”Jesus to a child” och ”Spinning the wheel”.
   Han blev en skildrare av homosexuella mäns liv.
   Hans musik var som en ”dialog mellan höfterna och hjärtat”. Kenny Goss, ny partner.
   Han hamnade i krig med de engelska tabloidtidningarna. Förstörde sin stjärnglans.
   Slusats: Mörka demoner. Och mörkret vann.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”By the time I get to Phoenix” (Jimmy Webb).




KISS loves you (SvtPlay, 53 min, 2004)
Ursäkta, en bottennotering i TA:s långa historia. Majoriteten av de 53 minuterna handlar om alla Kiss-fans och hyllningsband till Kiss. Det blir både patetiskt och löjligt att se och höra folk uttrycka sin fanatism om ett band som spelar/spelade opersonlig hårdrock. Ingen medlem i TisdagsAkademien har någonsin varit Kiss-fan men vi vill på våra möten gärna utmana vår musikaliska smak genom att ibland se dokumentärer om musik vi inte har någon koll på. Och ibland blir det som sagt lite fel och mindre lyckat.
   Kiss skapade hysteri på 70-talet. Bandet har en hängiven skara av fans. Deras dyrkan är av närmast religiös karaktär. Bandet blev känt för sina teatraliska scenframträdanden med eld, blod och förstörda gitarrer. Jim Heneghans dokumentär utforskar fansens bindning till Kiss under en tioårsperiod som var avgörande för bandets karriär.
   Programmet börjar med att det spelas en låt från 1977 som heter ”Kiss loves you”.
   Handsome Dick Manitoba (The Dictators) och Dee Snider (Twisted Sister) uttalar sig i ämnet Kiss.
   Kiss dök upp 1973, under glitterrock-perioden, med målade ansikten blev de som ett nytt New York Dolls.
   1994 hade Kiss slopat sitt smink och publiken undrade om de finns.
   1995 var det en Kiss Convention, en mässa tillägnad gruppen Kiss.
   Lite barnsligt målade de fyra medlemmarna sina ansikten. Och även alla fans. Vi fick se barn som var Kiss-fans. ”Jag gillar Paul Stanley, han är snyggast”. Amerikanskt och sorgligt.
   Det finns många hyllningsband till Kiss. Strutter och Hotter Than Hell är två som framträder i programmet.
   Ett sant uttalande: ”Pengar är vad det handlar om”.
   En av killarna i ett hyllningsband: ”Det är min livsstil, inget ansikte”.
   1996. 58 länder sände presskonferensen med ett återförenat Kiss. De sminkar sig igen och ska ut på en världsturné med 192 konserter.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”The little white cloud that cried” (Johnnie Ray).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-08-04 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMATS NORREFALK (Saga) 2014.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (519)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2023 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.