Blogginlägg från juni, 2015

30 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-30 07:54
Kategori: Sommar2015



...1982

Ulf Lundell
hade turnépremiär i Brunnsparken, Örebro och det var succé trots ett strilande regn. På konserten premiärspelades "Kär och galen"-låten.


...1987

Efter den kaotiska men klassiska Iggy Pop-konserten 1978 i Brunnsparken, Örebro återkom Iggy med en bra mycket mer koncentrerad och stark rockkonsert inomhus på Parkteatern. Jag recenserade inte konserten (setlist) och jag kunde också njuta av förbandet Lolita Pop i den överfulla lokalen.

/ Håkan

Chris Squire (1948-2015)

Postad: 2015-06-28 21:54
Kategori: Minns

Basisten Chris Squire är död och det är dags att bekänna att jag på 70-talet bland annat hade bandet Yes, där han var medlem i alla år, som favorit. Och deras musik, som kanske kunde kallas progressiv rock eller symfonirock där långa utsvävande låtar var mer regel än undantag, var ett återkommande inslag i mitt musiklyssnande liv. Det kanske är lika oförklarligt och konstigt som att jag fick nyheten nu på eftermiddagen av Will Birch på facebook. Men det är förmodligen preskriberat ty bandet hade i mina öron sin storhetstid mellan 1972, trippel-live-albumet "Close to the edge", och 1977, "Going for the one", då jag med stor behållning såg bandet live i Scandinavium i Göteborg samma år.
   Squire var bandet troget under alla år från juni 1968 till maj i år, med undantag av år när bandet tog paus, när han lämnade det fortfarande existerande Yes med anledning av sjukdom.
   Yes gjorde musik som jag idag kan beskriva som avancerad med långa instrumentala sekvenser. Och låtarna kunde i vissa fall vara långa och svepande överhuvudtaget. Så tålamodskrävande att det idag knappast finns tid att återupptäcka den här sortens musik fast den i små doser kan vara både underhållande och engagerande. Jag vet för just när jag skriver det här har jag Chris Squires första soloalbum "Fish out of water" i öronen med musik som ganska väl går att jämföra med hela bandets sound.
   Jag var på den tiden så besatt av Yes att när bandet runt 1975 tog en paus gjorde fyra av gruppens medlemmar soloskivor. Sångaren Jon Andersons "Olias of Sunhillow", gitarristen Steve Howes "Beginnings", trummisen Alan Whites "Ramshackled" och Squires ovannämnda album står där i vinylhyllan. Hans skiva ligger soundmässigt närmare Yes-musiken fast den är arrangerad med blås och stråkar än keyboards. Den rätta beskrivningen av symfonirock.
   11- och 15-minuterslåtar är naturligtvis inte dagens kopp te men när jag tar fram skivan från vinylhyllan, där den trängs mellan en Squeeze och Stadion (bandet där Sebastian Öberg spelade cello) överraskas jag ännu en gång av att Squire var en så duktig sångare mycket nära Yes-sångaren Jon Andersons speciella stämma. Den fyra minuter långa Inledningslåten "Hold out my hand" är fortfarande lyssningsvärd.
   Jag lyssnade på Yes ytterligare några år men lämnade deras musik definitivt bakom mig 1983 när bandet fick en hit med "Owner of a lonely heart".
   Chris Squire dog av leukemi idag 28 juni 2015.

/ Håkan

Festivalen har kommit för att stanna

Postad: 2015-06-28 12:51
Kategori: Konserter




Alla bilder: Anders Erkman

PUGH ROGEFELDT
GOOD HARVEST
JEREMIAS BAND
Slottet Live, Örebro 27 juni 2015


Det har varit en tillbakablickande weekend i Örebro. I Wadköping (gamla Örebro) har det handlat om Medeltidsmarknad och framför Slottet har det varit livemusik i två dagar. Där har vi inte blickat tillbaka lika långt i tiden. Men visst var det en typ av déjà vu-känsla att återvända till det vi idag kallar Slottsparken och en festival som i stort sett är en lätt uppgraderad variant av det forna Slottsfestivalen som stängde verksamheten 1999. Festivalpubliken hade då förstört växter, gräsmattor och blommor och omöjliggjorde en fortsättning. Jag har, ännu så länge ska tilläggas, inte hört några klagomål i år. Efter publiksuccén i fredags, 4000 personer framför Ulf Lundell, måste vi nog vara beredda på att Slottet Live, som konceptet nu heter, har kommit för att stanna.
   Fredagskvällens Ulf Lundell-konsert var en mäktig upplevelse, på många sätt. Musikaliskt var det hans bästa utomhuskonsert i Örebro och för mig slutade det med att jag skrev tre (3!) recensioner som följd. Jag skrev först en lite längre variant för nätversionen av Nerikes Allehanda, för att sedan redigera ned den till en kort version till söndagens papperstidning. Bildspel på nätet men i tidningen bara rubrik och text. Slutligen fick jag till en lång, fullständigt detaljerad recension till Håkans Pop.
   I en blandning av eufori och genuin trötthet lät jag lördagens aktiviteter på festivalområdet passera utan större engagemang från min sida. Men kunde ändå konstatera att flickduon Good Harvest har kvar sin charm, sina välavvägda stämmor och sitt läckra akustiska gitarrspel. 45 minuter på den lilla scenen mitt i parken blev en skön siesta i en svalkande bris.
   Innan Good Harvest äntrade den anspråkslösa scenen souncheckade Pugh och gänget för fullt på stora scenen som nu har blivit berömd, eller ökänd, för att den befinner sig 15 meter från publiken på andra sidan vallgraven.
   Jeremias Band, som de nu lite kortfattat heter, inledde kvällsunderhållningen tidig lördagkväll inför en ganska begränsad publikskara. Bandet med Staffan Ernestam i spetsen har inte bara kortat sitt gruppnamn. Vid sångmikrofonen är det numera bara Staffan och det fint anpassade liveljudet från Lundells konsert var ersatt av ett betydligt grumligare eko av det här bandets tidigare så ödmjuka, lyhörda och genuina sväng.
   Dags på scen för Pugh, svensk ikon med minst nio liv på sin karriärstege. Det har gått upp och ner många gånger i den 68-årige mannens liv men han har på något märkligt sätt överlevt alla kommersiella fallgropar som Melodifestivalen, engelska projekt och "Hammarhjärta". Sedan har Grymlings-projektet, den fantastiska comebackskivan "Maraton" och nu senast återföreningen med George Jojje Wadenius och Janne Loffe Carlsson varit bejublade höjdpunkter.
   Pugh hade fortfarande energi som i fornstora dagar när han ställde sig på scen tillsammans med enbart basisten Hasse Tholin och trummisen Micke Lyander bakom sig. Pugh är ju en gitarrist av rang och det gjorde triosoundet ganska fulländat fast liveljudet inte heller här gick att jämföra med Lundell kvällen innan.
   Den korta timmen på scen gjorde repertoaren till en utpräglad nostalgisk upplevelse men där tämligen nya låtar som "Lust hunger" så naturligt smälte ihop med exempelvis "Bolla och rulla". När han sedan uppdaterade gamla textrader, som i "Dinga linga Lena", var det ganska uppenbart att Pugh lever i nuet.
   Utan att direkt notera detaljer så minns jag låtar som "Visan om Bo", "Jag har en guldgruva", "Vår kommunale man", "Grävmaskinen" och "Finns det lite stolthet kvar..." där han drog till med en lögn att han inte har spelat låten live sedan "Ett steg till"-tiden. Jag hörde honom framföra låten på konsert så sent som 2007.
   Naturligtvis minns jag också finalen med "Hog farm" och extralåten "Bolla och rulla" när Pugh och bandet gick på högvarv och egentligen inte ville lämna scenen.

/ Håkan

28 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-28 07:49
Kategori: Sommar2015

...1982

Konserten med Jackson Browne på Konserthuset i Stockholm tillhör mina absolut största konsertögonblick.


...1993

Det här är den första av Neil Youngs konserter på Sjöhistoriska i Stockholm. På den här konserten kompades han av Booker T & the MG's och förband var bland annat Pearl Jam.



/ Håkan

Ulf Lundells bästa utomhuskonsert

Postad: 2015-06-27 14:50
Kategori: Ulf Lundell



Alla bilder: Anders Erkman

ULF LUNDELL
Slottet, Örebro 26 juni
Konsertlängd: 21:02-00:02 (3 timmar)
Min plats: Stående på kullerstensgata ca 28 meter rakt fram från scenen.


Jag hade innan konserten med Ulf Lundell långt framskridna planer på att agera surgubbe och i vanlig ordning dissa en förutsägbar konsert, en förutsägbar låtlista med en alldeles för publikfriande artist. Jag hade mina dubier och välformulerade argument att Lundell-sommaren skulle sluta som vanligt med en repertoar som skulle ge publiken vad publiken ville ha. Jag kan efter konserten helt prestigelöst konstatera att verkligheten blev precis tvärtom. Han och bandet massakrerade alla mina argument.
   Sommarkonserter med Ulf Lundell har i alla år varit en mindre upphetsande upplevelse. Då har allsångslåtar tävlat med greatest hits i repertoaren och det har alltid slutat med sjukt förutsägbara konserter. Glatt, somrigt och festligt men ack så fantasilöst.
   Konserten på fredagskvällen framför Slottet i Örebro bröt det mönstret och det skrevs något av historia i fantastiskt låtval, ett helt underbart liveljud, en outtröttlig Lundell och ett redan på turnépremiären sammansvetsat kompband.
   Det blev en lång konsert, exakt tre timmar (där Lundell dessutom överskred den magiska curfew-tiden med två minuter), som tangerade de bästa inomhuskonserterna när det gällde nya arrangemang, akustiska inslag och genomgående just udda låtval som fick mig på fall vid upprepade tillfällen.
   Redan inledningen på konserten satte direkt nivån för att vi skeptiker i publiken skulle sätta det förutsägbara i halsen. Lundell kom in ensam på scenen och inledde med ett klassiskt "Kära örebroare". Han förklarade sig vara tillbaka på brottsplatsen och drog några intressanta anekdoter om sina gamla Örebrorötter. Han namngav bland annat Finn Sjöberg (arrangören på de tidiga skivorna) och framhöll medlemmarna i Nature som tidigt uppfostrade honom i rockbranschen. Han klagade på att Mats Ronanders namn saknas bland celebriteterna på stadens bussar men det visar sig inte stämma, enligt fotograf Erkman. Sedan spelade han den urgamla "Sniglar och krut", en låt han hade skrivit som 18-åring, på akustisk gitarr som jag tror att jag aldrig tidigare hört live med honom.
   I vintras gick Lundell ut med önskemålet att få låttips till sommarens turné och de genuina Lundell-fansen har verkligen blivit bönhörda. För vem kunde tro att låtar som exempelvis "Levande och varm", "Den natt som aldrig dagas", "Vid din grind igen", "Soldat kommer hem" och "Rått och romantiskt" skulle få chansen att återkomma i den konkurrensutsatta Lundell-repertoaren. Och en låt som "Rik man", från "Omaha"-skivan, ska jag erkänna att jag inte kände igen alls.
   När sedan flera låtar hade fått nya smått revolutionerande arrangemang utropar jag gärna sommarens repertoar som en ynnest att få uppleva. En dramatiskt stegrande "Rom i regnet", en helt uppgraderad "Sextisju, sextisju" (inklusive recitation) i ett medley med "Gott att leva", där avslutningen blev rena gospelfyrverkeriet. Det var verkligen godis för oss Lundell-konnässörer.
   Och att sedan ge den på skiva tämligen mediokra "Om sommaren" den exklusiva placeringen som andra finallåt tyder på en viss avancerad känsla för att ge publiken vad de inte visste att de ville ha.
   Lundell klagade vid något tillfälle över det groteska avståndet mellan scen och publik, med en gigantisk vallgrav emellan. Just den förutsättningen och att jag med åren blivit ganska allergisk mot stora arenaliknande konserter påverkade naturligtvis mina låga förväntningar. Men det var inget som påverkade varken min eller publikens i övrigt mycket positiva stämning. En publik som ofta glatt sjöng med i några inte alltid förväntade låtar.
   Bandet bakom Lundell hade inga överraskande inslag, det var på alla platser musiker som turnerat med Lundell i åtskilliga år och ibland decennier. Där jag aldrig kan sluta fascineras av trummisen Andreas Dahlbäcks bedövande mångsidighet, samspelet mellan Marcus Olssons orgel och David Nyströms piano var ofta klockrent och vackert effektivt och även den annars alltför visuellt framträdande gitarristen Janne Bark höll sig ofta på mattan och spelade vid ett tillfälle, på "Soldat kommer hem", en fint klingande dobro.
   Det sedvanligt rockiga upploppet av konserten blev en lång energisk avslutning, som kanske tangerade det förutsägbara, med låtar som "Folket bygger landet", "Chans" och "(Oh lala) Jag vill ha dej" men inte ens då gränsade konserten till det rutinmässigt tråkiga.
   Man kunde inte tro att fredagskvällens konsert var turnépremiär ty bandet fungerade fantastiskt bra tillsammans och körade så fint på några låtar, "Omaha" och "Om sommaren". Frånsett några orepeterade avslutningar på de sista låtarna, bland annat "Kyssar och smek" och "När jag kysser havet", var det egentligen bara tekniken som satte några krokben mot slutet av kvällen.
   En konsertupplevelse kan aldrig bedömas i timmar och minuter men i fredagskväll gick kvantitet verkligen hand i hand med kvalitet.
   26 juni 2015 var kvällen då musikhistoria skrevs: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert i Örebro.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor


Sniglar och krut
Omaha
Är vi lyckliga nu?
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Håll mig! ... Åh ingenting
Rom i regnet
Levande och varm
Sextisju, sextisju / Gott att leva
Isabella
Soldat kommer hem
Den natt som aldrig dagas
Kyssar och smek
Kapten Kidd
Rik man
Folket bygger landet
När jag kysser havet
Förlorad värld
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej

Extralåtar:
Vid din grind igen / Öppna landskap
Om sommaren

Extra extralåt
Rått och romantiskt

/ Håkan

Ulf Lundells kärleksfulla relation till Örebro

Postad: 2015-06-26 07:54
Kategori: Ulf Lundell

Foto: Anders Erkman Det började på nattklubben Prisma för Ulf Lundell. I den trånga, stökiga och svettiga miljön tog Lundell sina första stapplande steg som scenartist. Här i augusti 1978, till vänster skymtar (nyligen avlidne) basisten Rutger Gunnarsson och bakom Lundell står gitarristen Lasse Wellander.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 26/6 2015.

IKVÄLL INLEDER ULF LUNDELL årets sommarturné och premiären sker i Örebro. En stad som Lundell under hela sin karriär har haft en osedvanligt kärleksfull relation till. Främst genom ett antal Örebrorelaterade musiker, från kompbandet Nature (Mats Ronander och Lasse Wellander) på 70-talet via gitarristen Sten Booberg (Lolita Pop) till basisten Jerker Odelholm på 90-talet, men hade också sin ekonomiske rådgivare Janne Beime, under de "betydelsefulla åren" från 70-talet till slutet av 80-talet, placerad i Örebro.
   Ulf Lundell har, från 1976 till 2012, stått på en scen 22 gånger i Örebro innan han nu ställer sig på den stora scenen utanför Slottet. Här följer en kort resumé över Ulf Lundells samtliga konserter i Örebro.



2 juni 1976 Prisma
   Ulf Lundell, gitarr och sång
   Richard Rolf, gitarr
   Mats Ronander, munspel och sång
   Pär David Johnsson, bas
   Stanley Larsson, trummor


17 november 1976 Prisma
12 januari 1977 Prisma
15 juni 1977 Prisma

   Ulf Lundell, gitarr och sång
   Lasse Wellander, gitarr
   Mats Ronander, gitarr, munspel och sång
   Pär David Johnson, bas
   Stanley Larsson, trummor
   Reg Ward, saxofon och flöjt


Prismaspelningarna med Nature i kompet har naturligtvis kultstämpel på sig i dag när historien skrivs. Publiken var uppsluppen, glad, positiv och bekant med Nature så Ulf hängde bara med i framgångsvågen. Men musikaliskt var det både stökigt, rockigt, okoncentrerat, stundtals kaotiskt men också väldigt kul. Med en rätt begränsad repertoar som efter paus mest innehöll covers.
   Lundell med band uppträdde på Kumla-anstalten på eftermiddagen före premiären på Prisma. På den konserten ersattes Lasse Wellander, som för tillfället turnerade med ABBA, av Richard Rolf och saxofonisten Reg Ward skulle inte bli ordinarie medlem förrän till hösten.
   Alla konserterna på Prisma hade ett liknande upplägg med repertoar från två studioskivor, några nyskrivna låtar plus en rejäl dos covers. Lundell hade 1975 skivdebuterat med "Vargmåne" och strax innan första turnén släppt sin debutroman "Jack". Andra skivan "Törst" släpptes under turnén och liveskivan "Natten hade varit mild och öm", inspelad mellan oktober 1976 och januari 1977 på turnén, kom ut två månader innan spelningen Prisma i juni 1977, den sista för Ulf Lundell & Nature på det legendariska stället.


Foto: Anders ErkmanAugusti 1978: Ulf Lundell hetsar upp ett fullpackat Prisma.

23 augusti 1978 Prisma
   Ulf Lundell, gitarr och sång
   Lasse Wellander, gitarr
   Mats Ronander, gitarr, munspel och sång
   Rutger Gunnarsson, bas
   Rolf Alex, trummor
   Kaj Söderström, keyboards


Lundells klassiska Prisma-sejour avslutades inte med Nature som kompband utan med ett studioproffsigare band, fortfarande med herrar Wellander och Ronander som musikaliska hörnstenar. "Nådens år" hette senaste skivan och repertoaren hade kvalitetsmässigt märkbart växt och publikhysterin var fullständig. Det utspelade sig tumultartade scener både i kön till Prisma och senare framför scenen. Lundells dittills mest professionella stund i Örebro men också med en stor portion charm och ödmjukhet.


18 oktober 1979 Konserthuset
   Ulf Lundell, gitarr och sång
   Lasse Lindbom, bas och sång
   Ingemar "Sture" Dunker, trummor
   Yngve Hammervald, gitarr
   Janne Andersson, gitarr och sång
   Niklas Strömstedt: keyboards och sång


"Ripp rapp" hette albumet som skulle marknadsföras under höstturnén och Lundells popularitet hade växt ur klubblokalerna. Och Konserthuset visade sig vara en perfekt lokal för en konsert som innehöll både sedvanlig rock och akustiska inslag. Stora delar av Lasse Lindbom Band kompade men Ulf ensam på scenen med en akustisk 12-strängad gitarr, munspel och en lätt lindad handled i en omarrangerad "Som en syster" sitter kvar på näthinnan än i dag.


13 oktober 1980 Konserthuset
14 oktober 1980 Konserthuset

   Ulf Lundell, gitarr och sång
   Lasse Lindbom, bas och sång
   Ingemar "Sture" Dunker, trummor
   Mats Ronander: gitarr, munspel och sång
   Nane Kvillsäter: gitarr
   Niklas Strömstedt: keyboards och sång
   Hasse Olsson: keyboards


Publiktrycket krävde två kvällar i rad och det blev inte överraskande fullsatt vid båda konserterna. Med ett nytt dubbel-album, fantastiska "Längre inåt landet", i bagaget och en alltmer omfattande repertoar med massor av publikfavoriter så överskred konserten två timmar. Så bra och så fullständigt enastående att vi aldrig tidigare hade hört något bättre från en svensk artist i Örebro. Mats Ronander gjorde en bejublad comeback i Lundells band som även detta år huvudsakligen hade hämtats från Lasse Lindbom Band.


Foto: Anders ErkmanJuni 1982: Turnépremiär i ett regnigt Brunnsparken. Gitarristen Janne Bark (till vänster) gör sin debut bakom Lundell. Till höger skymtar pianisten Olle Nyberg och basisten Martin Cerha.

30 juni 1982 Brunnsparken
   Ulf Lundell, gitarr och sång
   Martin Cerha, bas
   Per Alsing, trummor
   Janne Bark: gitarr och sång
   Olle Nyberg: piano
   Hasse Olsson: orgel


Första utomhuskonserten i Örebro för Lundell. Och ännu en oförglömlig kväll, turnépremiär och allt. Drygt 3000 personer trotsade ett strilande regn, sjöng ivrig allsång och imponerades av Lundells nya alster som först på hösten skulle komma på skiva, "Kär och galen". Nytt kompband, den här gången med stora delar från Raj Montana Band plus Janne Bark på gitarr, och en ny fräsch repertoar skapade mot slutet en ren kaotisk upphetsning i publikhavet.


9 november 1982 Idrottshuset
   Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Hasse Olsson: keyboards
   Clarence Öfwerman: keyboards och sång
   Backa-Hans Eriksson: bas
   Janne Bark: gitarr och sång
   Bengt Lundberg: gitarr och sång
   Pelle Alsing: trummor


Efter "Kär och galen"-skivan, med "Öppna landskap", var Lundell-hysterin nationell och höstturnén, som jag hade förmånen att se tre konserter på, måste beskrivas som hans definitiva höjdpunkt på scen under 80-talet. Ett fullsatt Idrottshuset kokade över av Lundell-feber och under drygt två och en halv timme bjöd Ulf med band på en rent magisk upplevelse. Med många nya, numera klassiska, låtar och gamla, ibland nyarrangerade, favoriter. Allt sammanvävt till en underbar konsert.


Foto: Anders ErkmanAugusti 1985: Efter några års samarbete var Janne Bark och Ulf Lundell ett tajt par.

2 augusti 1985 Brunnsparken
   Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Hasse Olsson: keyboards
   Niklas Strömstedt: keyboards och sång
   Backa-Hans Eriksson: bas
   Janne Bark: gitarr och sång
   Pelle Sirén: gitarr och sång
   Tim Werner: trummor
   Tove Naess, tamburin och sång


Scenpersonen Ulf Lundell började bli en aning oberäknelig. Sommarturnén 1985 började och avslutades i kaos och Örebrobesöket inleddes med ett sjukhusbesök där det konstaterades hälsporre på Lundells högra fot. Konserten blev rekordlång men också lite oskärpt och Lundell vägrade i princip lämna scenen. Både Niklas Strömstedt och Janne Bark fick sjunga varsin låt inför en publik på nästan 5000 personer. "Chans" och "Den vassa eggen" var två fantastiska nya låtar som ändå lovade gott inför höstens skiva och ännu en turné.


16 november 1985 Ishallen
   Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Hasse Olsson: keyboards
   Niklas Strömstedt: keyboards och sång
   Backa-Hans Eriksson: bas
   Janne Bark: gitarr och sång
   Pelle Sirén: gitarr och sång
   Tim Werner: trummor


Som sagt, Ulf Lundell var vid tidpunkten en luggsliten artist. Turbulenta skivinspelningar i Köpenhamn gav ändå ett mästerverk, "Den vassa eggen", till resultat. Och efter sommarturnéns katastrofala avslutning hämtade Lundell oanade krafter till en höstturnépremiär, i Falun, som var precis så koncentrerad och så häpnadsväckande pigg som ingen väntat sig. Men redan på turnéns fjärde konsert, i Örebro, flåsade Lundell märkbart och kraxade olycksbådande på slutet av konserten. Det fantastiska bandet var konsertens behållning när tekniska missöden och ihåligt ljud i Ishallens betongrum avlöste varandra.


20 juli 1991 Brunnsparken
   Ulf Lundell, gitarr, munspel och sång
   Johan Åkerfeldt, trummor
   Ulf Widlund, bas
   Pelle Sirén, gitarr
   Magnus Tengby, gitarr
   Per Blom, keyboards
   Hasse Engström, keyboards


På turnéplanen hösten 1988 saknades Örebro (men inte Karlskoga) så det dröjde sex år innan Lundell återvände till den här staden. Ännu en konsert i miserabelt väder som pendlade mellan spöregn och rejäla skyfall. Förutom en singel hade han ingen ny skiva att marknadsföra och satsade på säkra och välkända kort i en greatest hits-anpassad repertoar. Allt gick på rockig rutin och kvällens hjältar var givetvis den plaskvåta publiken som mot slutet både sjöng och dansade framför stora scenen. Konserten hade inga uppenbara svackor och gav inte några förtecken på det kaos som senare drabbade Lundell när han plötsligt försvann och ställde in konserter ("en inställd spelning är också en spelning") på en turné som avslutades i moll.


8 augusti 1993 Stadsparken
   Ulf Lundell, gitarr, munspel och sång
   Magnus Tengby, gitarr och sång
   Sten Booberg, gitarr, mandolin, synth och sång
   Hasse Engström, keyboards
   Tomas Hultcrantz, bas
   Björn Gideonsson, trummor
   Ebba Forsberg, dragspel, percussion och sång
   Maria Blom: akustisk gitarr, percussion och sång


Ännu en gång hade Lundell mycket emot sig när han gav sig ut på turné. Senaste turnésvängens negativa avslutning och en ny studioskiva, "Måne över Haväng", som i sin helhet inte motsvarade mina förhoppningar. Men med ett synnerligen kompetent band, med Sten Booberg på gitarr, och en genomgående helt fräsch och koncentrerad Lundell blev konserten i Stadsparkens ljuvliga inramning och underbara väder(!) till den dittills största höjdpunkten på kärlekshistorien mellan Örebro och Ulf Lundell. "Hon gör mig galen", "Skyll på stjärnorna" och en ny, omarrangerad "Öppna landskap" hette några av alla favoriterna. Turnén spelades in, bland annat här i Örebro, och gavs ut som en trippel-cd, "Maria kom tillbaka".


20 augusti 1994 Stadsparken
   Ulf Lundell, gitarr, munspel och sång
   Janne Oldaeus, gitarr och sång
   Christer Björklund, trummor
   Sven Lindvall, bas
   Kjell Segebrant, gitarr och sång
   Hasse Engström, keyboards


På turnéns 29:e konsert, som ännu en gång framfördes i ett regnigt Örebro, sjöng Lundell bättre än jag fram till dess hade hört. Och han stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter. Som faktiskt blev hans signum under resten av 90-talet. Han blandade nyarrangerade hits som "Stockholm city" och "Törst" med sällan hörda pärlor som "Prärien igen" och "En man ifrån norr". Ännu ett nytt band som inte riktigt nådde upp till föregående års upplaga när dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.


29 juli 1999 Slottsfestivalen
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Magnus "Norpan" Eriksson, trummor, piano och sång
   Jerker Odelholm, bas och sång
   Janne Bark, gitarr och sång
   David Nyström, keyboards


Ulf Lundell fortsatte turnera varje år men det var först 1999 han återvände till Örebro. Sedan tre år tillbaka fanns gamle örebroaren Jerker Odelholm på bas vid hans sida. En musiker som blivit Lundell trogen längre än de flesta, från 1996 till 2012 med några korta avbrott. Sedan hösten 1998 var Lundell inne i en kompromisslöst rockig och högljudd period och konserten utanför Slottet blev en långtifrån familjevänlig historia. Lundell kallade turnén för kommando-raid, med skramligt och brutalt sound, där det inte fanns plats för "Öppna landskap" på en typisk festivalspelning.


14 mars 2001 Idrottshuset
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Magnus "Norpan" Eriksson, trummor
   Jerker Odelholm, bas
   Janne Bark, gitarr och sång
   Robert Qvarforth, keyboards
   Ola Gustavsson, gitarr


Efter höstens kanonplatta "I ett vinterland", Lundells senaste mästerverk, bjöd han och ett utökat band på ännu en fulländad inomhusföreställning. Med stor tyngdpunkt på låtarna från den senaste fantastiska skivan blev det en otroligt genomtänkt och logiskt sammansatt konsert. Med en pratglad, spontan och kvicktänkt Ulf (skällde ut en kille med mobiltelefon) som vid ett tillfälle tog med sig gitarristen Janne Bark på en utflykt i publiken på läktarna.


4 augusti 2001 Brunnsparken
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Magnus "Norpan" Eriksson, trummor
   Jerker Odelholm, bas
   Janne Bark, gitarr och sång
   David Nyström, keyboards
   Ola Gustavsson, gitarr


Sommarvarianten utomhus på 2001 års konsert resulterade inte oväntat i en mer hitförankrad och allsångsbenägen upplevelse. Många låtar från den senaste fantastiska skivan var bortstädade till förmån för mer allmänt kända Lundell-klassiker och en mer än önskvärt smeksam version av "Öppna landskap". Men mot slutet av konserten blixtrade det ändå till när Ulf efter ett långt och dramatiskt mellansnack gjorde stor gospel av "Twist and shout" och en brötig variant av "Jumpin' Jack Flash".


3 december 2002 Idrottshuset
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Magnus "Norpan" Eriksson, trummor
   Jerker Odelholm, bas
   Janne Bark, gitarr och sång
   David Nyström, keyboards
   Jens Frithiof, gitarr
   Marcus Olsson, saxofon och orgel


Den här decemberkvällen 2002 fick jag uppleva min längsta Ulf Lundell-konsert, drygt fyra timmar. Men det var inte enbart den groteska konsertlängden som gjorde upplevelsen till en av de bästa med Lundell på scen. Efter den alldeles för långa och omfattande "Club Zebra"-skivan (27 låtar/148 minuter), där temat blickar tillbaka på 70-talets rockklubbar med saxofonen (Marcus Olsson) tillbaka i sättningen, var det en smakfull scendesign som mötte publiken. Och musikaliskt bjöds det på en bedövande variation där rockarrangemangen lyfte ett par klasser och de lugna balladerna blev än mer innerliga.


2 augusti 2006 Stadsparken
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Mikael Ajax, trummor
   Surjo Benigh, bas
   Janne Bark, gitarr och sång
   Johan Lyander, keyboards
   Jens Frithiof, gitarr
   Marcus Olsson, saxofon och keyboards


"En missad Lundell-spelning är också en spelning", för att citera mig själv. En tripp till Skottland omöjliggjorde min bevakning av Lundells tredje konsert i Stadsparken. Men jag citerar med behållning ur kollega Gabriel Rådströms recension i Nerikes Allehanda: "Efter några mediokra skivor hade jag börjat ge upp hoppet om att få uppleva en vital Uffe igen. Desto skönare att bli motbevisad. För han är tillbaka, som återuppstånden för att leverera en show byggd på genuin livsglädje. Äntligen har han lyckats att forma ett band med musiker som tycks ha riktigt roligt när de spelar Lundellåtar." Och avslutar med "Lundell kan hålla huvudet högt igen. Med stor värdighet."


30 oktober 2008 Conventum
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Jerker Odelholm, bas
   Andreas Dahlbäck, trummor och sång
   Fredrik Rönnqvist, gitarr, mandolin, bouzouki och sång
   Jens Frithiof, gitarr
   Marcus Olsson, saxofon och keyboards


I detta korta sammanhang tar jag mig friheten att utnämna den här konserten till mitt absoluta favoritögonblick bland Ulf Lundells alla Örebrokonserter. Efter drygt två års turnépaus fick vi uppleva en totalt avslappnad, spontant öppen och helt närvarande Lundell. I en konsert som bjöd både på full koncentration och en ljuvlig luftighet i arrangemangen och det känsliga bandet, utan Janne Bark, gav plats för en allt bättre sjungande Lundell. Och vi slapp för en gångs skull en massa sönderspelade hits på rutin.


9 november 2012 Conventum
    Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
   Surjo Benigh, bas och sång
   Andreas Dahlbäck, trummor och sång
   Janne Bark, gitarr och sång
   Jens Frithiof, gitarr och sång
   Marcus Olsson, saxofon, keyboards och sång
   Tomas Hallonsten, keyboards, trumpet och sång


Senaste Ulf Lundell-besöket i den här staden blev en konsert med tämligen konventionella förutsättningar och rockbandet bakom var som vanligt elektriskt med Janne Bark i spetsen. Konserten blev en osensationell historia som en vanlig dag på jobbet för Ulf Lundell. Men givetvis upptäckte jag också några guldkorn i nyarrangerade "Bente" och "Stackars Jack" och en för kvällen förförande vacker "Hon gör mej galen", spetsad med mandolin och trumpet.

/ Håkan

25 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-25 07:53
Kategori: Sommar2015

...2005

På Midsommardagen, två dagar efter Göteborgskonserten, upprepade Bruce Springsteen sin formidabla succé med sin solokonsert.


...1996

1993, 1995 och 1996 spelade Neil Young med olika band på Sjöhistoriska i Stockholm. Det här var den senaste, förmodligen sista Neil Young-konserten, där. Han kompades av Crazy Horse och No Doubt agerade förband.



/ Håkan

23 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-23 07:54
Kategori: Sommar2015

...2005

Dagen före Midsommarafton gjorde Bruce Springsteen sin första av två solokonserter i Sverige, på Scandinavium i Göteborg.



/ Håkan

19 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-19 07:50
Kategori: Sommar2015

...1979

Med några timmars marginal hann jag uppleva två konserter med engelska grupper av inte så okänd prägel. Utomhus på Gröna Lund spelade den profilerade Ian Dury tillsammans med sitt skickliga kompband Blockheads. Sedan tog jag en taxi in till Kungsgatan och Music Palais där nyss upptäckta The Police gjorde ett intimt och unikt klubbgig.


...1982

1982 inleddes traditionen med stora sommarkonserter på Ullevi i Göteborg och redan mycket rutinerade The Rolling Stones blev premiärartister. Som förband figurerade Kim Larsen med sitt amerikanska kompband Jungle Dreams och mycket liverutinerade J Geils Band.



/ Håkan

18 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-18 07:55
Kategori: Sommar2015

...1977

I Brunnsparken, Örebro gjorde två internationellt kända artister ett oväntat besök. Ian Hunter, som några år tidigare hade inlett en solokarriär, kom med sitt kompband Overnight Angels. Som förband figurerade, inte mindre känd, förre Velvet Underground-medlemmen John Cale och hans band.


...1979

På samma plats två år senare uppträdde engelsmannen John Miles som, så här i efterhand, får betraktas som en dagslända i 70-talets popbransch.

/ Håkan

12 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-12 07:52
Kategori: Sommar2015

...2004

Det här var senaste gången jag såg Paul McCartney live i Sverige.



/ Håkan

11 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-11 07:56
Kategori: Sommar2015

...1980

Sent i karriären gjorde ett återförenat och expanderat Roxy Music ett tämligen blekt intryck på Gröna Lund i Stockholm


...2010

2010 turnerade den klassiska kombinationen Roxy Music och inledningsvis på Cirkus i Stockholm uppträdde de både på scen tillsammans och sedan egna konserter med egna band.



/ Håkan

10 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-10 07:50
Kategori: Sommar2015

---1980

1980 var tidigt i Pretenders historia och Chrissie Hynde och bandet (fortfarande med James Honeyman-Scott och Pete Farndon) uppträdde i den lilla teaterlokalen Göta Lejon på Götgatan i Stockholm.


...2011

Som Beatles-fantast sedan unga år var det naturligtvis lite spännande att se förre medlemmen Ringo Starr live och levande med sitt All Starr Band på Liseberg i Göteborg.

/ Håkan

9 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-09 07:56
Kategori: Sommar2015

...1984

Även 9 juni, ett år innan Bruce Springsteen, genomfördes det en historisk konsert på Ullevi i Göteborg, med Bob Dylan . Han hade imponerande förband med lokala Mats Ronander, engelsmannen Nick Lowe och det amerikanska superbandet Santana.



/ Håkan

8 juni, sommaren...

Postad: 2015-06-08 07:52
Kategori: Sommar2015

...1985

Idag för exakt 30 år sedan genomförde Bruce Springsteen sin mest berömda och mest uppskattade konsert på Ullevi i Göteborg. Mörkgråa moln och regnhot kunde på inget sätt förstöra känslan i denna jätteupplevelse. En konsert som jag dessutom rankar som den absolut bästa jag har upplevt.


...2002

På samma dag och kväll fick jag med några timmars marginal uppleva två klassiska svenska rockband, Nationalteatern och Eldkvarn , utomhus (Järntorget) och inomhus (El Sombrero) i Örebro.

/ Håkan

Det finns alltid en framtid för Magnus

Postad: 2015-06-06 13:16
Kategori: Konserter



Bilder: Anders Erkman

MAGNUS LINDBERG
East West Sushi, Örebro 5 juni 2015
Konsertlängd: 22:15-23:25 (70 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 m från scenen.


Alla som inte kom till East West på fredagskvällen för att uppleva ännu en Magnus Lindberg-konsert vill nog hävda att sångaren och låtskrivaren har sin framtid bakom sig. Men det stämmer bara till viss del. Repertoaren var inte alls så nostalgiskt dominerad, varje önskemål från publiken avfärdade Magnus med ett "den texten har jag glömt", och dels berättade han för mig innan konserten att det finns små planer på en kommande skiva.
   Magnus inledde med "Starkare" och har naturligtvis inte en starkare röst i dag än 1989 när låten släpptes. Men det finns fortfarande en okuvlig kraft i hans röst och hans alldeles egna poesi. Även om sången kunde svaja vid några tillfällen så var den akustiska gitarren föredömligt stämd och klockren.
   Förutom just inledningslåten och finalen med en trio låtar av "greatest hits"-status var Magnus övriga repertoar för kvällen hämtad från de två EMI-plattorna "Ljus i natten" och "Ett eget liv". Och det är just kontakten med EMI-legenden Kjell Andersson som eventuellt ska leda fram till nästa skiva. Mot sin vana trogen gav Magnus ett litet smakprov från framtiden med den nya låten "Hjärta av guld". Som musikaliskt inte avslöjade några nya revolutionerande grepp men gav hopp om en positiv fortsättning med stabila och sedvanligt emotionellt laddade textrader.
   Magnus Lindberg 2015 är givetvis en skugga av rockartisten som runt 1980 levererade svensk rockhistoria men det fanns stunder i fredagskväll när energin flödade. Som ögonblicket när han inledde "Tårar över city" helt acappella medan det lyste i ögonen på Magnus.


Starkare
För oss
Tro på dig
När jag ser dig
När hoppet tänds
Lycklig man
Allt som jag kan ge dig
Från en mörk, mörk himmel
Dansa med mig
Den risken finns
Hjärta av guld
Ser du
Jag har aldrig vart i Memphis
Hanna och rättvisan
En ensam varg
Tårar över city
Röda läppar

extralåt
Månsken Peggie

/ Håkan

Ännu en gång sommarlov på Håkans Pop

Postad: 2015-06-04 07:53
Kategori: Sommar2015



JUNI ÄR HÄR, SOMMARLOV I SIKTE, och jag trodde länge att det skulle bli lugnt och skönt på den här sidan med några få uppdateringar i veckan. Inga följetonger, inga listor och inga regelbundna kategorier. Innan jag kom på den "briljanta" idén att titta tillbaka på mina tidigare somrar i konserthänseende.
   Nostalgi och minnen kan ge en ganska fadd smak i munnen och ett tungt huvud full av funderingar om gårdagen. Men just på sommaren är det helt legitimt att tänka tillbaka - på exempelvis andra somrar. Därför tänker jag under den här sommaren tänka tillbaka. Inte så ambitiöst och inte så djupt grävande som annars, under övriga tiden av året, på den här sidan.
   Jag har helt enkelt sammanställt en typ av dagbok, med exakta datum, på mina sommarkonserter sedan 1971. Först och främst blev det väldigt många konserter och jag fick till slut välja de allra mest intressanta. Ofta fick konserterna med svenska artister stå tillbaka för de internationella storheter som besökt landet.
   Välkommen alltså till sommaren 2015 på Håkans Pop som blir en mäktig titt i backspegeln på konserter som jag i många fall aldrig glömmer, några som jag minns men för tillfället förträngt och sedan absolut några konsertögonblick som definitivt försvunnit ur minnet men finns där trots allt.
   På måndag 8 juni (ni minns väl vad som hände på det datumet för exakt 30 år sedan?) startar sommarsäsongen på Håkans Pop.

/ Håkan

"Lojsta & other stories from an island"

Postad: 2015-06-03 07:59
Kategori: Skiv-recensioner



EP'S TRAILER PARK
Lojsta & other stories from an island
(Despotz)


Påminnelser. Jag behöver alltid påminnelser. Och när uppmaningen kommer från Mr EP själv, Erik Palmqwist, måste jag bara ta fram EP's Trailer Parks senaste skiva (eller egentligen bläddra fram plattan på Spotify) som jag missade någon gång i vintras. Egentligen handlade Eriks messenger-meddelande om en kommande spelning, Pub Cornelis i Grythyttan på lördag, men raderna lockade fram en lyssning på plattan.
   Det finns en anledning, inte minst för mig själv, att rekapitulera det här speciella bandets historia som nu börjar bli lång och betydelsefull. Men det känns spontant som om jag under 2000-talet, efter debutalbumet "Apartment recordings", tappade kontakt med det intressanta bandet.
   Egentligen fastnade jag för Erik Palmqwist när han var medlem i bandet Monostar några år innan, albumet "The airport" hamnade 1998 på min årsbästalista och samma år recenserade jag en konsert med bandet.
   Sedan kom EP's Trailer Parks första skiva 2000 som jag nästan spelade sönder och mycket naturligt hamnade på ännu en årsbästalista. Och även i det fallet recenserade jag en konsert med ett för kvällen decimerat band.
   Sedan har både bandets skivproduktion och min kontakt med bandet varit sporadisk och oregelbunden. Skrev några rader om bandets personliga coverskiva "Cover my heart", förra året men missade alltså vinterns "Lojsta..." som jag nu ber att få återkomma till.
   Titlarna på senaste skivan är Eriks geografilektion om Gotland, sockennamn har blivit rubriker för låtar som genomgående framförs på engelska och blir därför inte så personligt betraktande som kanske är ambitionen i detta projekt. Däremot finns det tillräckligt med personlighet i Erik Palmqwists låtar, arrangemang och röst som i händerna på Andreas Mattssons ofta ödmjuka och minimerade produktion blir fylld av både ett vemod och anspråkslöst uttryck fast stråkar och gospelkör förekommer på några spår.
   Men det finns också några låtar som har uppenbart hitmässiga förutsättningar. "Rävhagen" skulle kunna vara en låt från Monostars skiva och "Schenholms" är ju en perfekt sommarpophit, "Welcome Summer night" i refrängen, som mycket lägligt just nu har släppts som singel.
   Inget på albumet känns förutsägbart men ofta personligt underhållande när det pendlar mellan lågmäld pop och singer/songwriter-baserade låtar. Och ibland brinner det till låtmässigt. Som i inledande "Östergarn" och tredjelåten "Gråbo" som gör att låten om Gotlands huvudstad Visby däremellan överraskande bleknar i jämförelse.
   Känslan att "komma hem" i texterna formuleras bäst i låten "Lojsta" där stråkar och en passionerad gospelkör förstärker det emotionella uttrycket.
   Jag har aldrig varit på Gotland och en majoritet av orterna/titlarna på skivan är för mig obekanta men nyfikenheten kunde inte hindra mig från att leta upp var Lojsta var beläget och hittade det långt in på Gotland.

/ Håkan

COVER-EXTRA: Wilmer X

Postad: 2015-06-02 07:57
Kategori: Cover-skivor

WILMER X (Hi Fidelity/EM, 1990)

När jag igår egentligen slog igen dörren för säsongen 2014/15 på Håkans Pop fick jag en spontan ingivelse att uppmärksamma Wilmer X:s enda bidrag i coverkategorin. Dubbel-ep:n, med en originallåt plus sex covers, har inte någon titel men kan inofficiellt kallas "Kung för en dag" efter Nisse Hellbergs Bo Diddley-influerade låt från albumet "Klubb Bongo".
   Huvudlåten är ju textmässigt en mäktig hyllning av Elvis Presley ("Vi gör som kungen av Memphis...") och det som från början bara skulle bli en inspelning av en coverlåt till en singel-b-sida utvecklades till en ep och dessutom en dubbel.
   Jag kan inte låta bli att citera Lennart Persson i Feber #3 där han skriver om Wilmers coverversioner: "Det är roligt att bandet så väl lyckats göra låtarna till sina egna - de två flickjagarlåtarna "Girl happy" och "Girls Girls Girls" är ren och skär Wilmer-rock & roll, Ossler spelar lysande Hank B Marvin/James Burton-gitarr i countrylåten "Flaming star" och den bluesiga versionen av "Viva Las Vegas" där Mats Bengtssons Hammondorgel har huvudrollen är så fräck att det knappt är sant".
   För mig, som har en klart mycket mer begränsad kunskap i Elvis Presleys 60-talsrepertoar, är det en underhållande platta, snyggt paketerad och en oväntat musikaliskt varierad Wilmer X-utgåva. Gjord som en klackspark men resulterar i en seriös mix av rock, country och pop. "Kissin' cousins" låter dessutom som en Beatles-låt från debutalbumet.
   Medan huvudlåten "Kung för en dag", från albumet "Klubb Bongo", är producerad av Nisse tillsammans med Magnus Frykberg har Nisse producerat Elvis-låtarna på helt egen hand. Det har inte märkbart påverkat soundet men det kanske är lite mer avslappnat än vanligt.
   Det här var sista inspelningarna med Stefan Björk som basist innan gitarristen Thomas Holst kom tillbaka till bandet som basist.


Kung för en dag (Nisse Hellberg)
1989. Originallåt.
Kissin' cousins (Fred Wise/Randy Starr)
1964. Singel.
Girls Girls Girls (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1962. Från soundtracket med samma namn.
Viva Las Vegas (Doc Pomus/Mort Shuman)
1964. Från ep:n med samma namn.
Follow that dream (Fred Wise/Ben Weisman)
1962. Från ep:n med samma namn.
Girl happy (Doc Pomus/Norman Meade)
1965. Från soundtracket med samma namn.
Flaming star (Sherman Edwards/Sid Wayne)
1961. Från ep:n med samma namn.

/ Håkan

BOX #1 WILMER X

Postad: 2015-06-01 07:57
Kategori: BOXAR 20-1



WILMER X: Arkiv X (Hi Fidelity/EMI, 2001)

VI KAN VÄL VERKLIGEN KONSTATERA att säsongen 2014/15 på Håkans Pop slutar i ett magnifikt fyrverkeri i Wilmer X:s färger. För en vecka sedan avslutade jag genomgången av Lennart Perssons rocktidning Feber med Nisse Hellberg på frontbilden och en detaljerad historiebeskrivning eller en osedvanligt genomarbetad diskografi av just Wilmer X som huvudartikel. Cirkeln är därmed liksom sluten med både Wilmer X och Lennart Persson som gemensam nämnare. Med illa dold stolthet tycker jag att jag har lyckats förnämligt i min ambition att knyta ihop säcken i säsongens sista inlägg.
   Därför är det ganska naturligt att läsa Lennarts text, skiva för skiva med otaliga intervjuer, parallellt med att lyssna på denna makalöst intressanta cd-box. I boxen får du dessutom en gruppbiografi, av Sven Lindström, som också är en historisk sammanfattning byggd på många intervjuer.
   I min ursprungliga recension 2001 i Nerikes Allehanda (se nedan) gav jag Wilmers cd-box maximalt betyg (5) och faktum är att den här samlingen drygt tretton år senare inte bara håller stilen utan fortfarande både lyssningsmässigt och visuellt är ett alldeles fantastiskt exempel på en perfekt och oöverträffad cd-box. Hur ofta överträffar verkligheten i nutid minnet av musik? Just nu gör den det.
   Boxen sammanfattar tjugo år av Wilmer X:s skivkarriär, från 1980 till 2000, och ger om något en alldeles utmärkt bild av en grupps utveckling från ett ganska burkigt och inte så personligt r&b-sound till ett musikaliskt fulländat och fullständigt magnifikt band. Från de första Pål Spektrum-producerade Larm-inspelningarna i Klippan till de proffsiga Michael Ilbert/Pål Svenre-producerade Köpenhamnsinspelningarna är det visserligen tjugo år emellan men soundmässigt åtskilliga generationer.
   Den sammanfattningen beskriver historien från det inledningsvis torftiga men ekoförstärkta soundet till alla låtar, texter, produktion och personlighet som år 2000 fyllde mixerbordets samtliga kanaler i inspelningsstudion. Ett band som i första skedet säkert hade drömmande ambitioner att låta som ett Dr Feelgood men som efter några år hade utvecklats till slipade musiker bakom den geniala låtskrivaren/sångaren Nisse Hellberg, både musikaliskt och kreativt.
   Första året som skivartister 1980 var stapplande och osäkert där viljan till stor del överskuggade kunnandet. Men redan efter ett år, fortfarande kvar i DIY-tankar hos skivproducenten Pål Spektrum i Klippan, kunde man skönja stora steg framåt. Lyssna bara på den tidige Wilmer-medlemmen Clas Rosenbergs fina slidegitarr på "Är det blues du vill ha" från första albumet.
   4-cd-boxen är enormt omfattande, 86 låtar, men gräver ändå inte tillräckligt djupt för att upptäcka bandets pseudonyminspelningar som Apostlarna till samlingsalbumet "En flugskit i Kosmos". Däremot får vi bevis på ett band som vid den här tidpunkten utvecklas snabbt och blir bättre för varje ny skiva.
   Första rejäla genombrottet kom 1982 när de för första gången jobbade med en professionell producent, Tomas Gabrielsson, och gav ut sin första MNW-skiva, "Fula fula ord", med ett märkbart lyft i soundet. Inte bara blåsarrangemangen, Claes Carlsson och Lennart Helperin, får mig att tänka på Eldkvarn vid ungefär samma tidpunkt. Lyssna bara på "Be mej aldrig mer" och "Sikta på mitt hjärta".

ÅRET EFTER, 1983 PÅ ALBUMET "DJUNGELLIV" började Wilmer X låta ännu mer professionella. Körer, galopperande gitarrer, orgeln, vassare sång av Nisse Hellberg och framförallt ett starkare material. Fortfarande hämtade gruppen tydliga influenser i r&b men jag anar fantasi och personlighet i varje ton. Singellåtarna "Blod eller guld" och "Vem är den flickan", en av Wilmer-historiens få Thomas Holst-låtar, är ju fram till dess oöverträffade hits.
   Plötsligt kom ett år, 1984, utan Wilmer X-album och lite paradoxalt började gruppen turnera allt flitigare och just det året såg jag bandet första gången live. Det kan ha varit singeln "Kör dej död", det årets enda skivutgivning för gruppen som nästan är lika vild på skiva som live, som på allvar öppnade gruppens dörr till de framgångsrika konsertscenerna. Denna rockabillyhets till singel var gruppens första skiva de satte sitt namn under som producent, tillsammans med Gabrielsson.
   Så här långt var min Wilmer X-fascination inte total och det var först nästkommande album, "Under hot", som blev gruppens genombrottsplatta i min värld. Samtidigt producerade gruppen fantastiska singlar, redan nämnda "Kör dej död", "Hong Kong pop" och "I din klinik", som gör att mina konsertminnen med gruppen växer när jag tänker på de låtarnas osvikliga energi, mullrande attack och vilt munspelande.
   Gruppens ambition på "Under hot" var att göra en egen "Exile on Main Street", och man kan lägga ribban lägre..., men albumet är ju tveklöst en Wilmer X-klassiker. Det visar om inte annat de fem bidragen, bland annat "Förlorad kontroll", från skivan här.
   I Nisse Hellbergs enorma låtskatt är det omöjligt att ha koll på allt och jag måste erkänna att "Gå hela vägen", från mellanskivan "Tungt vatten", är en glömd pärla i min lyssnande värld. En låt som står sig bra i jämförelse med de ovannämnda livebaserade energilåtarna.
   Genom ett flitigt turnerande hade Wilmer X från 1984 utvecklats till att bli en respekterad och uppskattad livegrupp men 1988 skulle ett stort steg i gruppens historia tas på skivsidan. Då gick de från det tämligen oberoende skivbolaget MNW till det minst sagt multinationella bolaget EMI. Det skulle inte bara innebära större resurser på marknadsföringsområdet.
   Det skulle också betyda att gruppen nu började samarbeta med rutinerade och framgångsrika skivproducenten Dan Sundquist och det skulle i sin tur ge gruppen ett delvis nytt och fräscht sound. Där låten "Teknikens under" blev den naturliga bryggan mellan de traditionella r&b-tongångarna och ett påtagligt poppigt och modernt sound. Som tydligt vitaliserade det nu tioåriga bandet och fick en delvis ny publik att öppna ögonen (och öronen) för det skånska bandet.
   När man har tagit sig förbi det på sätt och vis revolutionerande blipp/bloppandet på titellåten, och upptäckt den akustiska slidegitarren som en läcker detalj, är materialet på albumet ändå av ganska traditionell art. Så här i efterhand är det ganska otroligt att det bara hade gått åtta år mellan skivdebuten och "Teknikens under". Jag saknar visserligen "Leka med livet" i boxen men här finns andra uppenbara höjdpunkter från albumet.

NÄSTA SKIVA, "KLUBB BONGO" (1989), var ingen favorit när den kom men det specifika urvalet här kan nästan få mig att förändra min åsikt. "Hon är ihop med en insekt" och "Hon är som en vulkan", med sitt "Up around the bend"-intro, är ytterligare ett par femstjärniga livelåtar på Nisse Hellbergs positiva konto. Och med tanke på pophitmässiga "Bakom år 2000" och den countryfierade "Lille John" var "Klubb bongo" trots allt ännu ett starkt Wilmer X-album.
   Då har jag inte ens nämnt låten "Kung för en dag", Nisses hyllning till "kungen av Memphis" som han uttrycker det, som sedan blev ledtema på en dubbel-ep tillsammans med sex Elvis Presley-covers på sitt originalspråk och finns därmed inte representerade här ty boxen innehåller med väldigt få undantag bara det svenska materialet.
   Därför saknas "Motorbike drivin'", gruppens första inspelade låt på engelska, från samlingsskivan "A real cool time" (1985), hela albumen "Downward bound" och "Not glamorous" och förutom en låt hela "Snakeshow". Sedan har boxens urval också ignorerat Wilmer X-bidragen till uppmärksammade EMI-samlingsskivor som "Den flygande holländaren", "Taube" och Eldkvarns liveprojekt "Cirkus Broadway". Men den mycket starka originallåten "Revolverungar" från "Vilda fåglar - sånger om barn"-projektet (1994) tillhör däremot topparna här. Där doftar det återigen lite Eldkvarn och Plura om Wilmer X och Nisse Hellberg.
   Sedan märker jag med stor tillfredsställelse att männen bakom urvalet på boxen, Kjell Andersson och Nisse Hellberg, faktiskt prioriterat samma album som jag tycker är Wilmer X:s höjdpunkt, "Mambo feber". Sex låtar från den skivan platsar här med värdighet fast det måste ju ha varit en förståelig och tuff konkurrens bland alla gruppens bra låtar från en genomgående stark diskografi.
   Uppföljaren "Pontiac till himmelen" är nästan lika stark men har hamnat i skymundan av "Mambo..."-skivan. Synd på ett sånt popmästerverk som "Teddys rum". Jag har en teori att det är just här som EMI-kollegorna Nisse och Per Gessle möts och så småningom formulerar soundtracket till Mats Olssons bok om det påhittade bandet The Lonely Boys. En skiva (1996) som inte heller är representerad på "Arkiv X".
   Här lämnar boxen parallellhistorien med Lennart Perssons Feber-sammanställning. Jag upptäcker den tunga, tajta, tidlösa, r&b-svängiga men oerhört starka singel-b-sidan "Lokomotiv 69" (1993). Den lika exklusiva och bluesiga "The way you love", som jag först tror är en cover, från den för mig obekanta samlingsplattan "All that blues from Sweden" är Nisses recept på att låna utan att stjäla. Ändå stöpt i en alldeles för förutsägbar mall för min smak.
   Låtbidraget "Every time I hear your name" får mig att fundera på att ge "Snakeshow" en ny chans. Tung fascinerande pop i en elegant Dan Sundquist-produktion..

"HALLÅ VÄRLDEN!" (1995) ÄR, MED UNDANTAG för den klassiska Olle Ljungström-duetten "Jag är bara lycklig när jag dricker", för mig en liten mikroskopisk dipp i Wilmers fantastiska historia. Men efter greatest hits-samlingen "Radio Wilmer X - hits", här representerad av den bagatellartade bluesiga titellåten, kom bandet efter tre års albumtorka igen med ny energi, "Primitiv" (1998). Nästan som en renodlad comeback var albumet just knäckande bra, hård och respektlös och jag kunde konstatera ännu en av numera oräkneliga formtoppar i gruppens historia. Det var just här som jag la mig till med en Wilmer X-relaterad inloggning både privat och på jobbet.
   På "Primitiv" kör Wilmer X över allt och alla. Pardonlöst sväng och bandet är tajtare än någonsin. Nästa album, "Silver", var nästan lika bra men bandets oavbrutna formtopp fick väl mitt intresse att svalna något fast den T Rex-inspirerade titellåten och "Simma till Amerika" tillhör bandets definitiva toppar alla kategorier.
   Efter 63 låtar på tre cd sitter man tämligen nöjd och överkörd och fullständigt tillfredsställd. Då dyker fjärde cd:n upp med outtakes och någon demo och slår undan fötterna på även rutinerade lyssnare som undertecknad. Överblivet och udda material brukar i nio fall av tio brukar vara just andrasorteringen av en grupps eller artists låtar men det här överträffar alla kategorier.
   En smart sortering av låtarna, bakvänt från 1999 till 1980, gör att inledningen på cd 4, med "Silver"-outtakes, är minst lika stark som avslutningen bland de officiella låtarna. 23 fantastiska låtar som inte har fått plats på albumen genom åren. Det måste med andra ord ha varit omöjligt att välja låtar inför varje nytt Wilmer X-album.
   Cd4 är huvudsakligen inte bara en musikalisk höjdpunkt i boxen. Vi får också en utförlig kommentar av Nisse till varje låt som beskriver bakgrunden och därmed förstärker känslan av materialet. En skiva med en speltid på långt över en timme.
   Stones-influerade (ca "Some girls") "Ge mej ditt nummer" är en underbar start på skivan, demon "Cadillac vän" är en hit med bluesrock mixad med T Rex och ännu mer hitmässiga "Söt när du ljuger" hamnade ju också hos Christer Sandelin. "Paint it black"-introt är läckert på "Ensam utan Marie", "Demonen" tuggar sig fast i latinkryddad monotoni men första versionen av "M/S Colinda" är både mer rytmisk, tajtare och bättre än Nisses sololåt några år senare.
   "Släpp inte taget" kunde ha blivit en av topplåtarna på det redan starka albumet "Pontiac till himmelen". "Tell it to the man in black" är en magnifik Johnny Cash-hyllning till en man som 2001 fortfarande var vid liv. Country av bästa märke som kanske inte passade in bland poprocklåtarna på "Snakeshow".
   "Eld mot eld" var ju bra redan som bonusskiva i Feber #2 och nu uppfattar jag också Monkees-riffen i gitarrerna. Ibland, och de stunderna är inte många, är det dock roligare än riktigt bra och originellt bland alla outtakes. Specialsingeln med Jimmy Reed-inspirerade "Go go Wilmer" och dansbandsparodin "Tio långa år" är ett exempel. Även coverkopplingen "Jeannie Jeannie Jeannie" och "Mona" faller väl under skoj-kategorin men versionerna från "Under hot"-inspelningarna brinner verkligen.
   Visserligen blir Wilmer X lite mer mänskliga på de äldre outtakes-låtarna men en fullständigt sjövild "Blind", Bo Diddley-pastischen "Ont uppsåt", Clas Rosenberg-balladen "En dag utan tårar" från 1982 är exklusiva höjdpunkter från Wilmers tidiga karriär. Och "Min gamla grammofon" är guld värd för en gammal vinylvän,
   Den alldeles underbart geniala titeln till Wilmer X-boxen är som bekant hämtad från den amerikanska tv-serien med samma svenska namn. En mycket populär science fiction-serie, "The X Files", som sändes under nio säsonger mellan 1993 och 2002 och var alltså fortfarande aktuell när Wilmer X-boxen släpptes i november 2001.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Wilmer X:s cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 24/11 2001.

WILMER X
Arkiv X
(Hi Fidelity/EMI)


Jag har aldrig tidigare tilldelat Wilmer X maximalt betyg. Det var nära en gång för drygt tre år sedan. På det inte alltid så gemytliga Slottsfestivalen fångades jag av en euforisk känsla inför bandet och låtarna. Men när drömmen om en duett mellan Olle Ljungström (som uppträtt tidigare på kvällen) och Nisse Hellberg inte besannades så behärskade jag mig i sista stund.
   Inför en karriärsammanfattande 4cd-box, med det passande namnet "Arkiv X", kan jag varken behärska mig eller fantisera fram argument för att sammantaget ge de 86 fantastiska låtarna mindre än absolut toppbetyg.
   Wilmer X har en märkvärdigt jämn skivkarriär på drygt 20 år bakom sig. Inga märkbara formsvackor eller turbulenta medlemsskiftningar. Kort sagt är bandet extremt homogena vilket, om inte förr, bevisas genom den här samlingen.
   Som är så bra, så stark och så jämn i kvalitén att jag inte vill byta ut en enda låt. Däremot saknar jag naturligtvis låtar som "Leka med livet", "Fast under jorden" och "Saker jag inte bryr mig om". Men det är som sagt inte så mycket att bry sig om. Hur många låtar jag saknar på enkel-cd-versionen, som kommer samtidigt, vågar jag inte ens tänka på.
   "Arkiv X" är inte så mycket en samling på udda, exklusiva spår (exempelvis Jalles födelsedagsskiva, okända B-sidor eller Elvis Presley-covers) utan är en strikt, kvalitetsmässigt guldstämplad produkt.
   De har inte alltid varit fantastiska. Under de första årens stapplande inspelningsförsök kopierade de mer än de skapade. Men det har alltid funnits en linje och en uttalad passion, för rockens rötter (från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex) i Wilmer. Som de sedan formgivit på sitt sätt, utvecklat och nu fulländat till något fullständigt historiskt.
   Samlingen innehåller inga kompromisser, inga funderingar på att för många rocklåtar på rad kan störa helhetsintrycket. Efter tre cd och en makalöst berättad skivhistoria kommer en skiva med outtakes och anekdoter. Som är lika bra som vilken Wilmer X-skiva som helst. Fast ännu ytterligare lite mer variationsrik.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2015 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.