Blogginlägg

Festivalen har kommit för att stanna

Alla bilder: Anders Erkman

PUGH ROGEFELDT
GOOD HARVEST
JEREMIAS BAND
Slottet Live, Örebro 27 juni 2015

Det har varit en tillbakablickande weekend i Örebro. I Wadköping (gamla Örebro) har det handlat om Medeltidsmarknad och framför Slottet har det varit livemusik i två dagar. Där har vi inte blickat tillbaka lika långt i tiden. Men visst var det en typ av déjà vu-känsla att återvända till det vi idag kallar Slottsparken och en festival som i stort sett är en lätt uppgraderad variant av det forna Slottsfestivalen som stängde verksamheten 1999. Festivalpubliken hade då förstört växter, gräsmattor och blommor och omöjliggjorde en fortsättning. Jag har, ännu så länge ska tilläggas, inte hört några klagomål i år. Efter publiksuccén i fredags, 4000 personer framför Ulf Lundell, måste vi nog vara beredda på att Slottet Live, som konceptet nu heter, har kommit för att stanna.
   Fredagskvällens Ulf Lundell-konsert var en mäktig upplevelse, på många sätt. Musikaliskt var det hans bästa utomhuskonsert i Örebro och för mig slutade det med att jag skrev tre (3!) recensioner som följd. Jag skrev först en lite längre variant för nätversionen av Nerikes Allehanda, för att sedan redigera ned den till en kort version till söndagens papperstidning. Bildspel på nätet men i tidningen bara rubrik och text. Slutligen fick jag till en lång, fullständigt detaljerad recension till Håkans Pop.
   I en blandning av eufori och genuin trötthet lät jag lördagens aktiviteter på festivalområdet passera utan större engagemang från min sida. Men kunde ändå konstatera att flickduon Good Harvest har kvar sin charm, sina välavvägda stämmor och sitt läckra akustiska gitarrspel. 45 minuter på den lilla scenen mitt i parken blev en skön siesta i en svalkande bris.
   Innan Good Harvest äntrade den anspråkslösa scenen souncheckade Pugh och gänget för fullt på stora scenen som nu har blivit berömd, eller ökänd, för att den befinner sig 15 meter från publiken på andra sidan vallgraven.
   Jeremias Band, som de nu lite kortfattat heter, inledde kvällsunderhållningen tidig lördagkväll inför en ganska begränsad publikskara. Bandet med Staffan Ernestam i spetsen har inte bara kortat sitt gruppnamn. Vid sångmikrofonen är det numera bara Staffan och det fint anpassade liveljudet från Lundells konsert var ersatt av ett betydligt grumligare eko av det här bandets tidigare så ödmjuka, lyhörda och genuina sväng.
   Dags på scen för Pugh, svensk ikon med minst nio liv på sin karriärstege. Det har gått upp och ner många gånger i den 68-årige mannens liv men han har på något märkligt sätt överlevt alla kommersiella fallgropar som Melodifestivalen, engelska projekt och "Hammarhjärta". Sedan har Grymlings-projektet, den fantastiska comebackskivan "Maraton" och nu senast återföreningen med George Jojje Wadenius och Janne Loffe Carlsson varit bejublade höjdpunkter.
   Pugh hade fortfarande energi som i fornstora dagar när han ställde sig på scen tillsammans med enbart basisten Hasse Tholin och trummisen Micke Lyander bakom sig. Pugh är ju en gitarrist av rang och det gjorde triosoundet ganska fulländat fast liveljudet inte heller här gick att jämföra med Lundell kvällen innan.
   Den korta timmen på scen gjorde repertoaren till en utpräglad nostalgisk upplevelse men där tämligen nya låtar som "Lust hunger" så naturligt smälte ihop med exempelvis "Bolla och rulla". När han sedan uppdaterade gamla textrader, som i "Dinga linga Lena", var det ganska uppenbart att Pugh lever i nuet.
   Utan att direkt notera detaljer så minns jag låtar som "Visan om Bo", "Jag har en guldgruva", "Vår kommunale man", "Grävmaskinen" och "Finns det lite stolthet kvar..." där han drog till med en lögn att han inte har spelat låten live sedan "Ett steg till"-tiden. Jag hörde honom framföra låten på konsert så sent som 2007.
   Naturligtvis minns jag också finalen med "Hog farm" och extralåten "Bolla och rulla" när Pugh och bandet gick på högvarv och egentligen inte ville lämna scenen.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.