Blogginlägg från november, 2010

#20/70: "Imagine"

Postad: 2010-11-29 07:50
Kategori: 70-talets bästa

JOHN LENNON PLASTIC ONO BAND (with The Flux Fiddlers): Imagine (Apple, 1971)

Nu är det redan dags för nästa John Lennon-skiva på min 70-talslista. Om John Lennon var den störste Beatles-medlemmen råder det naturligtvis extremt delade meningar om men jag har genom tiderna fått uppfattningen att de forna Beatles-medlemmarna rent objektivt har blivit rangordnade John, Paul, George och Ringo. Rent grammatikaliskt låter det också helt rätt att nämna namnen i den ordningen. Sedan har naturligtvis de tragiska omständigheterna hur John Lennon gick bort för snart 30 år sedan påverkat alla former på objektivitet. Plus att John tveklöst var den mest karismatiske Beatles-medlemmen. Inte tal om annat.
   Det är väl bara drygt en månad sedan jag placerade ut Lennons första riktiga soloskiva på min lista, ”John Lennon/Plastic Ono Band”, och nu kommer nästa klassiska och kanske mest kända Lennon-platta. Men det är svårt att musikaliskt jämföra de båda skivorna, fast det bara var tio månader mellan deras release.
   ”John Lennon/Plastic Ono Band” var ju en råkopia av Lennons känslor och mycket påverkad av den primalskriksbehandling han och Yoko Ono hade gått igenom. Stora delar av albumet ”Imagine” är ju precis tvärtom. Mjuk, melodiskt underhållande och stundtals väldigt vacker. Mer poetisk än politisk. Mer ”Imagine there’s no heaven” än ”Power to the people” liksom.
   “Imagine” låter också mer Phil Spector än den avskalade skivan innan. Exempelvis förekommer det stråkar (The Flux Fiddlers) på hälften av skivans tio låtar men i övrigt är den här skivan baserad på få instrument inspelade under begränsade och nästan bristfälliga former hemma hos John och Yoko på Tittenhurst Park. Med enbart åttaspårsteknik i en hemstudio han kallade Ascot Sound Studios.
   Men slutresultatet är ändå storslaget och innehållsmässigt fulländat i sin blandning av både överväldigande ballader, bluesrock, lättsam pop, rock’n’roll och historiskt värdeladdade texter.
   ”Imagine” blev det sista som John Lennon spelade in i England. Den korta inspelningsperioden varade under endast tio dagar, mellan 23 juni och 2 juli 1971. 3 juli reste John och Yoko till New York för att aldrig mer återvända till England.
   Inspelningen gick alltså uppseendeväckande fort men låtarna hade i vissa fall många år på nacken. ”Jealous guy”, som förutom titellåten är en av skivans mest uppmärksammade låtar, skrevs redan 1968 i Indien och fanns i maj det året med på en demo som var avsedd för Beatles nästa skiva. Fast då hette John Lennons låt ”Child of nature”.
   Även ”Oh my love”, den enda låt på skivan som officiellt är skriven tillsammans med Yoko Ono, härstammar från 1968. En låt Lennons skrev alldeles i början på deras vänskap. Även i övrigt har ”Imagine” påverkats mycket av Yoko Ono. Skivans avslutningslåt, den fantastiska ”Oh Yoko!”, är ju en enda lång kärleksförklaring men är musikaliskt en av skivans absoluta höjdpunkter som jag vet att jag högaktade stort den där hösten 1971 när skivan släpptes.
   Omslagsfotot och molnet över bilden på John Lennon är också Yoko Onos verk. Plus att hon också, helt okrediterat, ligger bakom mycket av texten till låten ”Imagine” av vilka delar av texten redan publicerats i Yokos bok ”Grapefruit”.

Musikaliskt var det alltså en liten grupp musiker som samlats hemma hos John & Yoko för att spela in skivan. Där kärnan av musiker förutom John bestod av Klaus Voorman, bas, Nicky Hopkins, piano, och ibland också George Harrison som stundtals spelade spektakulär dobro eller slide på några låtar. Den här gången fanns inte Ringo Starr med på trummor och det jobbet delades istället mellan Alan White, från Plastic Ono Band, Jim Gordon, från Derek & the Dominoes, och Jim Keltner som här inleder sin långa, långa bana som professionell trummis i många olika sammanhang.
   Dessutom finns det en hel del musiker, både kända och helt okända, som tillfälligtvis dyker upp på inspelningen. Steve Brendell, bas, och Rod Linton, akustisk gitarr, har jag varken förr eller senare hört talats om. Däremot var Andy Davis (Stackridge), Joey Molland och Tommy Evans (båda Badfinger), Ted Turner (Wishbone Ash), John Tout (Renaissance) och Michael Pinder (Moody Blues) redan kända i musikkretsar.
   Inte heller arrangören Torrie Zito var känd i popkretsar men fick här ansvaret att skriva stråkarrangemangen till så viktiga låtar som titellåten och ”Jealous guy”. Zito hade tidigare jobbat med Billie Holiday och Perry Como och skulle senare jobba med Frank Sinatra.
   Saxofonisten King Curtis, som spelar på flera låtar här, var redan 1971 ett rutinerat och respekterat namn i pop- och soulkretsar på skivor med bland annat Aretha Franklin och Delaney & Bonnie. Curtis saxofonpålägg spelades in i USA 4 juli och blev bland det sista som han spelade in på skiva. 13 augusti samma år knivdödades Curtis tragiskt utanför sitt eget hus i New York.
   Den inledande titellåten är givetvis det centrala verket på John Lennons album. En klassiker med stort K med endast piano, bas och trummor i kompet. ”Crippled inside” är mer avskalad rock med två ståbasar och George Harrison på dobrosolo. Tredje låten ”Jealous guy” vill jag nog lägga i nivå med ”Imagine”-låten. Med ett klassiskt vackert piano, spelat av Nicky Hopkins men inte omnämnd på inneromslaget, ett visselsolo från John och två trummisar.
   Sedan ändrar skivan för ett ögonblick eller två karaktär. ”It’s so hard” och ”I don’t want to be a soldier” är mer rå Plastic Ono Band-rock. Bluesigt och jamsession-aktigt med några spontana saxsolon från King Curtis. ”Give me some truth” (eller ”Gimme some truth” som det står på inneromslaget och låten har blivit känd som) är skivans riktiga rockpärla. Komprimerad rock och ett brinnande slidesolo från George Harrison.
   1971 var John Lennon och Paul McCartney bittra fiender och ovänner. Beatles uppbrott hade satt djupa spår i deras vänskap och Lennons hatlåt till McCartney, ”How do you sleep?”, fick textmässigt stor uppmärksamhet. Och det är klart. Textrader som “The only thing you done was yesterday/and since you’ve gone you’re just another day” i en låt fylld med liknande kommentarer är ganska syrliga anmärkningar även efter dagens mått mätt.
   Men som sagt, den sista låten ”Oh Yoko!” var nog 1971 min första och största favorit på skivan. Med sitt sprittande piano (Nicky Hopkins), akustiska gitarrer, Lennons munspel och oerhört fint konstruerade poplåt.

YouTube: "Imagine" (videon+liversionen från 1972) och "Jealous guy" (audio).







/ Håkan

Tributes: Tim & Neil Finn

Postad: 2010-11-26 07:53
Kategori: Tribute-skivor



"She will have her way" (EMI, 2005)
Bröderna Neil och Tim Finn, ursprungligen från Nya Zeeland, har en lång historia bakom sig med popmusik. I grupper som Split Enz, Crowded House, respektive solokarriärer och även som duo har de spritt sina låtar under flera decennier. Det här över timmen långa albumet hyllar just deras låtar, ”The songs of Tim & Neil Finn” är undertiteln, och är främst en australisk affär. Varje artist skriver kärleksfullt vad bröderna Finn har betytt och varför de har valt just sin låt som bidrag.

Den stora majoriteten av artister på den här skivan är för mig okända och det blir en ganska obskyr upplevelse att höra lokala namn tolka Tim och Neils låtar som ibland är kända Crowded House-låtar som ”Fall at your feet”, ”Better be home soon” och ”Don’t dream it’s over” eller mindre kända alster från den tidiga Split Enz-karriären. Inte heller bröderna Finns senare låtar är något jag har ett förhållande till.
   Av artisterna är det blott Natalie Imbruglia och Kasey Chambers som jag känner till. Natalies ”Pineapple head” var redan utgiven på en singel-b-sida innan den gavs ut här och är en högst konventionell poptolkning av Neil Finns låt. Kasey gör som vanligt en personlig version av muycket kända ”Better be home soon”.
   Även Clare Bowditch, Holly Throsby och Sara Storer gör bra ifrån sig på det albumet där kvinnodominansen är uträknat hög.
   Ibland går det till överdrift med experimenterandet. Som i exempelvis i Renee Geyers hårt programmerade ”Into temptation”, popelectronican i Amiels ”One step ahead” och det Laurie Anderson-liknande arrangemanget på New Buffalos “Four seasons in one day”.
   Men ibland blandas det moderna med det klassiska när Sarah Blaskos tramporgel ackompanjeras av elektroniska samplingar på ”Won’t give in” och slutresultatet blir spännande.
   Fast allra bäst är ändå Little Birdys energiska pop på ”Six months in a leaky boat” och den klangfulla popmusiken i Brooke Frasers ”Distant sun”.
   På en skiva där Neil Finns titellåt överraskande aldrig fick plats.

Innehåll:
1. Fall at Your Feet - CLARE DOWDITCH
2. Stuff and Nonsense - MISSY HIGGINS
3. I'll Never Know - GOLDENHORSE
4. Into Temptation - RENEE GEYER
5. Six Months in a Leaky Boat - LITTLE BIRDY
6. Better Be Home Soon - KASEY CHAMBERS
7. Distant Sun - BROOKE FRASER
8. Not the Girl You Think You Are - HOLLY THROSBY
9. I Hope I Never - LISA MILLER
10. Don't Dream It's Over - SARAH BLASKO
11. One Step Ahead - AMIEL
12. Four Seasons in One Day - NEW BUFFALO
13. Won't Give In - SARA STORER
14. Pineapple Head - NATALIE IMBRUGLIA
15. Persuasion - STELLAR
16. Charlie - SOPHIE KOH

/ Håkan

Covers: Low Budget Bluesband

Postad: 2010-11-24 07:54
Kategori: Cover-skivor

LOW BUDGET BLUES BAND: Low Budget Blues Band (Polar, 1983)

1982, när Low Budget Blues Band inledde sin sporadiska karriär som främst liveband, hade Mats Ronander sedan drygt ett år tillbaka inlett sin spännande solokarriär som innehöll allt utom blues och munspel. Som soloartist var ambitionen att skapa sig ett namn på helt andra och oförutsägbara grunder. Mellan första och andra soloskivan var Ronanders ändå en av de tongivande medlemmarna som bildade blues- och rockcoverbandet Low Budget Blues Band som ett enkelt hobbyband med duktiga musiker.
   Bandet var främst ett liveband och hette först Åre Bluesband och sedan Dailys Bluesband där namnen speglade på vilka ställen bandet spelade på. Namnet blev till slut Low Budget Blues Band men var musikaliskt inget lågbudgetprojekt. Möjligen kan omslaget till den här skivan, gjord av fotografen Torbjörn Calvero och Ermalms Egenart, sorteras in i den kategorin.
   Förutom Ronander var det Little Mike Watson vid mikrofonen och Ronanders gamle vapendragare Lasse Wellander på gitarr, Stefan Nilsson, piano, Hasse Olsson, orgel, och Åke Sundqvist, trummor.
   Skivan gavs ut på Polar, Ronanders egen hemvist som soloartist, och hans sång och munspel dominerar soundet på skivan. Mats sjunger på åtta av skivans tolv låtar och sjunger en duett med Mike, ”Bring it on home to me”.
   Varken Ronander, skivbolaget eller bandet ville koppla ihop Low Budget-bandet med Ronanders solokarriär vilket fick till följd att releasedatum byttes och flyttades. Vilket i sin tur har givit Ronanders andra album ”God bok”, som släpptes i december 1982, ett högre skivnummer (POLS 359) än Low Budget-skivan (POLS 352) som släpptes först i maj 1983.
   Våren 1983 hade Sverige smak på rock- och bluesmusik. Tottas Bluesband höll på för fullt, den rockande trion Rost hade precis albumdebuterat och Boogie Kings hette ett annat rockcoverband som gav ut skivor. Precis samma månad som Low Budget Blues Band-skivan släpptes tog Little Mike det första steget med sitt coverband Sweet Soul Music Band och släppte sin första singel med två covers, ”Sweet soul music” och ”Soul finger”.
   Little Mikes nya karriär innebar givetvis att den här konstellationen av Low Budget Blues Band inte skulle vara så länge. Mike var ju mer inriktad på soul och show än bluesrock som var Ronanders och Wellanders hemmaplan.
   ”Low Budget Blues Band” domineras därför av de blueslåtar som Mats Ronander var uppvuxen med i Örebro på slutet av 60-talet. Med kända upphovsmän och förebilder som Sonny Boy Williamson, Muddy Waters, Willie Dixon, Sleepy John Estes, Elmore James och Howlin’ Wolf.

Innehåll:

Sida A:
Don't start me talkin' (Sonny Boy Williamson)
1955. Singel med låtskrivaren.
Struttin' with my baby (Peter Wolf/Seth Justman)
1973. Från albumet "Bloodshot" med J Geils Band.
Bo Diddley (Ellas McDaniel)
1955. Hitsingel med Bo Diddley (Ellas McDaniel).
The shape i'm in (Robbie Robertson)
1970. Från albumet "Stage fright" med The Band.
I just want to make love to you (Wille Dixon)
1954. Singel med Muddy Waters.
Watching the river flow (Bob Dylan)
1971. Singel med låtskrivaren.

Sida B:
Medley: Got my mojo workin' (McKinley Morganfeltd/Foster Preston) - C.C. Rider (Ma Rainey) - One way out (Sonny Boy Williamson)
1957. Singel med Ann Cole & the Suburbans.
1924. Inspelad av låtskrivaren.
1965. B-sida på singel med Elmore James.
Diving duck blues (Sleepy John Estes)
30-talet. Inspelad av låtskrivaren.
Bring it on home to me (Sam Cooke)
1962. Singel med låtskrivaren.
Little girl (John Mayall)
1966. Från albumet "Blues Breakers with Eric Clapton" med John Mayall.
Help me (Sonny Boy Williamson)
1963. Singel med låtskrivaren.
How many more years (Chester Burnett)
1959. Från albumet "Moanin' in the moonlight" med Howlin' Wolf (Chester Burnett).

/ Håkan

Allt ni vill veta om Jack Downing

Postad: 2010-11-23 07:54
Kategori: Blogg

En amerikanare i Sverige på 60- och 70-talet. Här kan ni läsa om Jack Downing. Hela historien, massor av intervjuer, en fulländad diskografi och en i övrigt sedvanligt underhållande text.
   Precis när man tror att seriöst undersökande musikjournalistik är en utdöende konstform dyker Per Magnussons texter upp på Raised On Records. Med ord som förklarar, berättar och underhåller. Jag kan inte sluta läsa. Jag får reda på saker som jag absolut inte visste att jag ville veta om Jack Downing. Hysteriskt intressant!

/ Håkan

#21/70: "Late for the sky"

Postad: 2010-11-22 07:55
Kategori: 70-talets bästa

JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

På min 70-talslista har det under de senaste veckorna pendlat mellan USA och England och nu har vi återigen landat på den amerikanska västkusten. Jag har ingen som helst statistik på uppdelningen på listan mellan de två dominerande länderna, och har heller inte alls funderat på det förrän nu. Men jag vill, hoppas och tror att det sammantaget ska vara jämnt fördelat mellan USA och England, mellan pop och rock och mellan tjejer och killar. Nej, det senaste vet jag att jag aldrig kan uppfylla. Den manliga dominansen är tyvärr tydlig men det är ju inget uttänkt eller planerat. Det här är min lista över mina bästa favoriter från 70-talet. Då kan det lika mycket handla om rivig engelsk rock som Tyla Gang, insmickrande amerikansk popmusik som Paul Williams eller new wave-influerad rock som John Hiatt. Här finns utrymme för alla smakriktningar, tycker jag.
   Men idag är det, som en del pessimistiska och negativa olyckskorpar skulle vilja säga, plats för laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne för nästa Polarpris!
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju lågmäldheten, balladmästrandet och de vemodiga berättelserna nästan allenarådande.
   ”Late for the sky” kom 1974 och var då mitt andra Jackson Browne-mästerverk. Jag upptäckte Jackson på skivan innan, ”For everyman” (1973) som var hans andra album, köpte snabbt den fina men ordinära debutskivan från 1972 och befann mig därför törstande på artisten, låtskrivaren och sångaren Jackson Browne.
   På ”For everyman” var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig i många låtar här men även hans personliga fiolspel ger karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var också tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter. Men då bakom sina keyboards och med utpräglad körsång. Trummisen Larry Zack gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.
   I kören bakom på många av skivans låtar fanns det både kända namn och helt okända. Jacksons kopplingar med Eagles-medlemmar var kända så det var ingen överraskning att både Don Henley och J D Souther dök upp här. Och även Dan Fogelberg från samma bekantskapskrets men engelsmannen och sångaren Terry Reids namn var oväntat i det här sammanhanget.
   Texterna var naturligtvis viktiga för Jackson Browne men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar kunde jag texterna nästan utantill och varje intro sitter cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blev därför vad mitt hjärta tyckte var personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” efter fem minuter, stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats, Eagles-kören likaså, det avslappnade gitarrsolot på titellåten är skönhet symboliserad, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   ”Late for the sky” har kort sagt allt.

YouTube: "Late for the sky", "Before the deluge" och "Fountain of sorrow", alla live från 1976.







/ Håkan

”Skriet från Medelmarken”

Postad: 2010-11-21 09:30
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 19/11 2010.

Jonas Hjelte
Skriet från Medelmarken
(Alavas)


Jag har recenserat Jonas Larsen, som nu gift sig och heter Hjelte, ett antal gånger tidigare både på skiva och på scen. Han har sina rötter i Kumla men bor numera i Åsa i Halland där han också har spelat in sitt tredje album. Jag har gillat hans tidigare musik men jag känner ett visst vemod när jag tänker tillbaka på mina tidigare recensioner.
   Jag har nästan vid varje tillfälle jämfört hans röst med Peter LeMarc och det är ju en alltför enkel form av bedömning att lite schablonartat dra till med mer eller mindre alltför snabba paralleller för att snabbt kunna beskriva musik, arrangemang och sång. Det känns billigt och långtifrån respektfullt mot en artist att hela tiden sätta en artist i förhållande till någon annan.
   Därför tänkte jag intensivt på att inte fundera på någon annan än Jonas Hjelte, nåja kanske Jonas Larsen, när jag med vidöppna öron lyssnar på ”Skriet från Medelmarken”. Men jag kommer inte undan den här gången heller och tänker positivt att det inte enbart är något negativt att dra paralleller med större och mer kända artister. Jag menar att även Lars Winnerbäck fick tidigt leva med oändliga jämförelser med Ulf Lundell utan att gå under och istället så småningom växa in i rollen som sig själv.
   Parallellerna med Peter LeMarc är alltså än en gång tydliga på en skiva med Jonas, främst i den trygga och mogna rösten, men Jonas kan också skriva låtar med nästan samma storslagna energi. Det finns åtskillliga sånger på ”Skriet från Medelmarken” som i en bättre och mer rättvis värld skulle kunna bli hits i kategorin som på ena sidan gränsar till singer/songwriter och på den andra sidan gränsar till personlig pop.
   Jonas kompas i stort sett av en enda person, närkingen och Enmansorkestern (som han tituleras) Pär Strandberg som spelar allt från trummor via bas och gitarrer till piano/orgel. Levande och naturligt och jag tänker inte för en sekund på att allt är sammanfogat till ett gruppsound på konstgjord väg i en inspelningsstudio.
   ”Den vackraste sången” (testades till Svensktoppen för några veckor sedan), ”Inte längre ung” och ”Röda tunga” bör inte försvinna på ett album med begränsad spridning. Där når Jonas sin kommersiella höjdpunkt medan personliga sånger som ”Anns blues” och ”Jag har börjat fundera” kan betyda mer för Jonas Hjelte som en personlig popartist.

/ Håkan

Gasolin spelade varierad musik

Postad: 2010-11-19 07:52
Kategori: 70-talskonserter

Gasolin var vid det här tillfället Danmarks i särklass mest populära grupp. Flera av deras skivor, på danska, hade producerats av Roy Thomas Baker (Queen, Ian Hunter, Pilot med flera), gav ut en samlingsskiva på engelska men på den aktuella skivan "Gör det noget", gruppens sjunde album, var de tillbaka i det hemvävda danska språket.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 1978.

GASOLIN
Idrottshuset, Örebro 9 februari 1978


Nu har det hänt igen! Örebro har en helt fantastiskt entusiastisk publik och det var den här gången rockmusikens danska avdelning, Gasolin, som fick ett välförtjänt varmt mottagande. Torsdagskvällens konsert med den danska gruppen kunde förstås inte matcha Status Quos helgjutna rockshow för några veckor sedan men de spelade en oväntad bred och varierad musik som gav publiken full valuta.
   Gasolin är stora nu. Det syntes och märktes på deras scenvana och den stora scenuppsättningen. Oerhörda högtalarbyggnader tillsammans med ljuskanoner och spotlight i alla dess färger på ett oändligt radband. Och den musikaliska inramningen var lika vacker och välgjord.
   Gasolin är en rockgrupp som kan skriva rocklåtar i alla tempon. Det är en styrka att kunna framföra långsamma rockballader i ett tumultartat Idrottshus där publiken genomgående krävde väldig volym och enastående rytmer. Men Örebropubliken var medveten och klappade igenkännande på de flesta låtarna.
   Showen var på danska som ingen i publiken verkade förstå men det var genuint ändå. I larmet från högtalarväggen hade jag svårt att höra på vilket språk de sjöng. Texterna var mer ett komplement till de svängiga och stundtals våldsamt vackra melodierna.
   Det var sångaren Kim Larsen som var gruppens stora profil på scen. Han har ett säreget utseende men bortsett från den anmärkningen stödde han sig på den stadiga instrumentala uppbackningen. Gitarristen Franz Beckerlee gjorde dock några klumpiga utfall med sitt instrument. Där det mest gällde att spela så högt och skrikigt som möjligt.
   Gasolin är alltså en originell rockgrupp som inte rider på några vågor, nya eller inte, som andra drivit upp. De hade något så ovanligt som en helt egen stil och när de tog fram sin egen skaparglädje blev det succé.
   Ett välbesatt Idrottshus var kanske det roligaste med Gasolin-konserten. Den tidigare så svårflirtade publiken i Örebro hade släppt på alla hämningar och de verkade trivas i den lokalen. Musikaliskt något ifrågasatt men det fanns utrymme för spontana publikyttringar i form av danser och övrig hålligång.
   Och när den entusiastiska publiken uppförde sig illa tog ficklampsbatongbeväpnade vakter snällt men bestämt hand om dem. Det gör att varje rockkonsert blir en fin kulturyttring i det tidigare så hårdkokta Örebro.

Kim Larsen: gitarr och sång
Wili Jönsson, bas
Franz Beckerlee, gitarr
Sören Berlev, trummor

/ Håkan

Grattis Graham Parker, 60!

Postad: 2010-11-18 07:50
Kategori: Grattis!

I all hast vill jag idag gratulera Graham Parker på 60-årsdagen. Hans bästa tid är inte nu men han gör fortfarande, 34 år efter sin debut, hantverksmässigt godkända skivor. Annat var det på 70-talet när den gamle bensinstationsanställde Graham dök upp, spelade in några demo och fick en ypperlig kompgrupp bakom sig, The Rumour. Bandet fick han serverat av den kommande Stiff-chefen Dave Robinson och kombinationen av en ypperlig sångare som skrev egna starka låtar och ett gäng skickliga men personliga musiker var naturligtvis ett vinnande koncept. I alla fall musikaliskt, kanske inte lika tydligt kommersiellt.
   På min 70-talslista, som nått till plats 22, har jag fortfarande kvar en Graham Parker-skiva att redovisa. Men även på 80-talet, fast han då hade bosatt sig i USA, gjorde han några anmärkningsvärda album, Stiff-skivan ”The up escalator” och den makalösa engelska comebacken ”The Mona Lisa’s sister”.
   Under 90- och 00-talet har han fortsatt att producera bra men inte alltid oförglömliga skivor. Saknaden av ett kompband med The Rumours exklusiva sammansättning och kompetens är givetvis stor men skivor som ”Struck by lightning”, ”Acid bubblegum” och ”Your country” återvänder jag väldigt gärna till.

/ Håkan

Soundtracks: "The hot spot"

Postad: 2010-11-17 07:51
Kategori: Soundtracks

THE HOT SPOT (Antilles, 1990)

Veckans soundtrack är mer konventionell och lite anonym filmmusik än speciellt intressanta låtar. ”The hot spot” är en udda film och ett udda soundtrack. Huvudsakligen instrumentalmusik och tack vare slidegitarrens närvaro går tankarna mer eller mindre medvetet till Ry Cooders många olika filmmusikprojekt. Här spelas gitarren dock av Roy Rogers som har flera egna skivor bakom sig.
   Musiken här är skriven av Jack Nitzsche som har många stora filmer bakom sig. Skriven, förresten. De elva spåren på den här skivan låter knappast komponerade utan är mer spontana jam i studion där skivan låtmässigt är en stor parentes.
   Nitzsche är en legend i alla musikkretsar som innan han dog 2000 hunnit med det mesta i branschen. Började som arrangör hos Phil Spector (svettigt jobb med tanke på Spectors överlastade arrangemang), jobbade sedan med Rolling Stones, Ry Cooder och Neil Young och producerade även ett flertal kända album med Buffalo Springfield, Graham Parker och Mink DeVille.
   Under tiden skrev han också en mängd soundtracks till mycket kända filmer som ” ”9½ weeks”, ”An officer and a gentleman” (vars hitlåt ”Up where we belong” han skrev tillsammans med sin dåvarande fru, Buffy Sainte-Marie), ”One flew over the cuckoo’s nest” ”Stand by me”, ”Blue collar” och gamla ”Performance”.
   Och så ”The hot spot” som inte gått till musikhistorien av förklarliga skäl. Uppenbart improviserade och avslappnade inspelningar där stjärnor som Taj Mahal och John Lee Hooker knappt sjunger, snarare nynnar eller grymtar, sig igenom låtarna. Men musikaliskt är det som sagt ganska intressant med Roy Rogers slidegitarr och spåren där Miles Davis trumpet gör besök.
   Dennis Hopper, som har regisserat den här udda filmen, skriver på omslaget: ”I want to give special thanks to God, who let me live long enough to fulfill a dream to hire Jack Nitzsche, who I met when he worked with Phil Spector, and late when he was working for Neil Young – those days that nobody seems to remember”. Nu lever inte Hopper längre och musiken till den här filmen hade vi så gott som glömt.

Innehåll:
1. Coming to Town
2. Empty Bank
3. Harry's Philosophy   
4. Dolly's Arrival
5. Harry and Dolly
6. Sawmill
7. Bank Robbery
8. Moanin' Blues   
9. Gloria's Story
10. Harry Sets Up Sutton
11. Murder
12. Blackmail
13. End Credits

/ Håkan

#22/70: "Juppanese"

Postad: 2010-11-15 07:56
Kategori: 70-talets bästa

MICKEY JUPP: Juppanese (Stiff, 1978)

För att citera Per Gessle (om jag nu ska nämna en artist som inte alls har med sammanhanget att göra): Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ibland går min 70-talslista på ren nostalgi, ibland spelar den musikaliska kvalitén en viktig huvudroll, ibland är det en kombination av allt och ibland, som just idag, är det känslorna kring en viss artist som bestämmer skiva och placering på min lista.
   Jag har, sedan jag recenserade skivan 25 november 1978, haft en utpräglad hatkärlek till ”Juppanese”, Mickey Jupps långa karriärs mest uppmärksammade album. Dels är förstasidan så obeskrivligt fantastisk i sin enkelhet med Nick Lowe i producentstolen och Rockpile i kompet och dels är andrasidan så pass annorlunda med Gary Brooker som producent och Chris Spedding som utmärkande gitarrist. Det skapar sammantaget ingen jämn och homogen skiva.
   Det var också min slutsats när jag en gång recenserade skivan. ”Autentisk 70-talsrock som i en tidlös musical” mot ”Andrasidan saknar den hypnotiska kraften” som jag beskrev det som då. Det enkla självklara skulle mot min egen vilja absolut ställas mot och jämföras med det mer proffsigt producerade.
   Jag har sedan dess omvärderat hela skivan många gånger, försökt se helheten fast skivsidorna skiljer sig åt, och kan idag lyssna på alla skivans tolv låtar med samma glädje och intresse. Fast på olika sätt.
   Den här uppdelningen av skivan och dokumentationen i efterhand har givit upphov till långa diskussioner och många olika känslor, minnesbilder om det komplicerade tillvägagångssättet 1978.
   Det var först för något år sedan som det blev fullständigt klarlagt i vilken ordning inspelningarna genomfördes till ”Juppanese”. Först trodde vi, inklusive den store Jupp-experten och tillika min vän Lasse Kärrbäck, att det var så enkelt att Nick Lowe inledde inspelningarna och att han sedan ersattes av Gary Brooker men så var inte riktigt fallet. Snarare tvärtom.
   Hela grundintentionen var att Gary Brooker skulle producera hela skivan. Brooker, Procol Harum-sångare och liksom Mickey från Southend, hade de rätta rötterna och dessutom var Brookers-låtskrivarkollega, Keith Reid, Jupps nye manager.
   Inspelningarna inleddes med Brooker vid rodret och med musiker som Chris Spedding, Dave Mattacks och Bruce Lynch i studion när Stiffs egensinnige chef Dave Robinson lade sig i. Han gillade inte soundet (”not cooking”, som han sa) och föreslår att Rockpile bör kompa Jupp.
   Det blev som chefen sa men efter tre veckor och bara sju låtar inspelade (egentligen åtta, se nedan) fanns det ingen kemi kvar i studion och Lowe och Rockpile lämnade inspelningarna. Och Jupp fick be, inte utan stora samvetskval, Gary Brooker att komma tillbaka. En känslosam återförening och Brooker var, efter att ha blivit sparkad en gång, inte på allra bästa humör men ville naturligtvis hjälpa en gammal vän i nöd.
   De här händelserna och olika inspelningarna gjorde ju inte helheten på albumet bättre och Mickey har i efterhand ångrat mycket men trodde på Nick Lowe och Rockpile. Han har bland annat sagt:
    “I seized the opportunity with both hands, without thinking any further. Dave Edmunds is even older than me. I was sure he’d understand what I wanted with “Juppanese”. I didn’t think of Gary at that moment. That was unforgivable.”

Jupp har sedan dess alltså ångrat sitt beslut och tycker att Gary Brooker-sidan på “Juppanese” är mycket bättre men har också på senare tid uppskattat Nick Lowe-sidan mer och mer. I den här artikeln uttalar han sig om sin egen låt ”Switchboard Susan”, som spelades in tillsammans med Rockpile men Jupp var inte nöjd med den versionen.
   Hela ”Juppanese” spelades in i Pebble Beach Studios på Warwick Street i Worthing (faktiskt Mickey Jupps födelstad 1944) på den engelska sydkusten inte långt från Brighton. Studion användes i slutet på 70-talet till många punkinspelningar, bland annat spelades Adverts fina ”Gary Gilmore’s eyes” in där, men studion finns idag inte kvar utan är ombyggd till en restaurang i den berömda ASK-kedjan med italiensk inriktning.
   På omslagsfotot till ”Juppanese” är det däremot kinesisk inriktning på mat och stil. Mickey sitter framför ett fullt bord med asiatisk mat på ett foto som är taget på en thai-restaurang i Brighton, Sukhothai, men som på omslaget till skivan stavats fel, Sukhotahi...
   Trots extremt komplicerade inspelningar och ett okonventionellt tillvägagångssätt är ”Juppanese” en pärla bland alla andra 70-talspärlor och är höjdpunkten på Mickey Jupps karriär. Däremot kunde den kommersiellt ha blivit en större triumf. ”Juppanese” släpptes samtidigt som fyra andra Stiff-skivor, bland annat den här, samtidigt som ett paket med artister turnerade runt England med tåg. Här kan du läsa mer om den turnén.
   På förstasidan radar de fantastiska låtarna upp sig i sina enkla, simpla men oerhört imponerande arrangemang. Influerad av Fats Domino spelar Mickey tungt piano på flera låtar, även på inledande ”Making friends” fast skivomslaget säger annat, och det svänger pardonlöst med ett sammansvetsat och tajt Rockpile bakom.
   ”Making friends” är som sagt en knockoutstart, den trygga takten i ”Short list” doftar hitlåt (Roger Chapman spelade in den och kallade till och med sitt band för Short List), ”Old rock’n’roller” är den typ av enkel rocklåt som Jupp kan skriva i sömnen och även”If only mother” är en blandning av hit och traditionell rock.
   Men det finns annat än bara simpel pubrock på skivan. ”School” tycker jag nog är förstasidans höjdpunkt som kombinerar det akustiska soundet med en nostalgisk känsla. Detsamma gäller ”You’ll never get me up in one of those” (gitarrintrot brinner!) som handlar om Mickeys värsta skräck, flygrädsla. Men han har onekligen kommit över det eftersom han senare har skrivit låtar som ”Orlando FLA” och ”Little miss America”. ”You’ll never…” var tidigt en livehit med Rockpile och Dave Edmunds spelade in låten till sitt ”Twangin’”-album.
   Andrasidan hade inte det jordnära soundet som största positiva intryck men låtmässigt finns det onekligen även där höjdpunkter som ”Pilot”, låten om Billy the Kid, ”The ballad of Billy Bonney”, kärleksballaden med den franska titeln, ”Partir c’est mourir un peu”, detektivlåten ”S.P.Y.” och ännu en kärlekslåt (prioritet i Mickeys låtskrivande), ”Brother doctor, sister nurse”.

/ Håkan

Årets julklapp om ni frågar mig

Postad: 2010-11-12 09:10
Kategori: Blogg



Bara en liten kort snabb reflektion på en fantastisk box: Jag skaffade Bruce Springsteen-boxen med återutgivningen av ”Darkness on the edge of town” igår. 3 cd, 3 dvd (dokumentärer och livekonserter) och en ännu mer fantastisk bok utformad som ett kollegieblock med ringpärm och allt. Som sagt: en väldigt kort reflektion. Som vanligt i tidspress gäller det att prioritera. Jag tog naturligtvis fram den exklusiva ”The promise”-skivan, en dubbel med 21 låtar. Jag kan ännu inte den fullständiga historien bakom, finns dokumenterad i ovannämnda bok, så jag lyssnade bara förutsättningslöst.
   Tänkte först göra en snabblyssning för att få grepp om hela skivan men jag fastnade direkt. Den ”nya” (fast gamla) versionen av ”Racing in the street (’78)” inledde, i en hårdare och mer intensiv upplaga, och när David Lindleys magiska fiol dök upp förstod jag allvaret i den här samlingen. Kände mig genast tvingad att lyssna igenom alla 21 låtarna från början till slut.
   Ännu en gång, senast var det på ”Tracks”-boxen, känns allt nytt, fräscht och väldigt bra. Färdiga låtar, färdig produktion och en kvalité som gör att man undrar varför detta inte släpptes när inspelningarna var aktuella. Det är bara ”Racing…” som i sammanhanget känns gammal, några låtar har förekommit i covers med andra artister, Patti Smith, Southside Johnny, Robert Gordon och Greg Kihn, och några låtfragment här och där känns bekanta men annars är det en ny fräsch men gammal Springsteen-skiva.
   Inledningen var magisk och det fanns en låt till som jag fastnade hårt för, ”Save my love”. En poppig, enkel men genial låt med det glittrande Roy Bittan-pianot som en lysande detalj.
   Det var inte bättre förr men det finns alltid anledning att återvända till den tiden och nästan alltid bli imponerad, nöjd och tillfredsställd. Det var som sagt bara en liten kort reflektion efter en kort lyssning. Det finns på många sätt anledning att återvända till ”Darkness on the edge of town” och den här fantastiska boxen. Årets julklapp, om ni frågar mig.

/ Håkan

Tributes: The Rolling Stones

Postad: 2010-11-12 07:50
Kategori: Tribute-skivor



"We love you" (Deaf & Dumb, 2003)

På en svensk skiva, eller egentligen två, hyllas The Rolling Stones på ett genröst sätt (första-cd:n är 77:08 lång) där många både kända och okända artister gör både kända och okända Stones-låtar. Samlingen, ”a tribute to Rolling Stones” med ett ”Exile on Main Street”-inspirerat omslag, är alltså svensk men engelsmannen Martin Gordon (Sparks, Radio Stars, Jet) har skrivit en förvirrande inledningstext om bandet som bokstavligen avslutas med ”…but we will not see their like again. Ladies and gentlemen, boys and girls, aardvaarks and albatri – it are the Rolling Stones and we love they!”

Musikaliskt är den här samlingen mycket mer intressant än inledningsorden ger sken av. Här är det ofta den yngre svenska rockgenerationen som ger sin egen bild av de gamla låtarna. Det blir naturligtvis spännande att höra poppiga Caesar’s Palace ge sig på ”Get off of my cloud”, Kristofer Åströms ödmjukt tolka ”She smiled sweetly”, Sparta Stockholms smakfullt arrangerade ”She’s a rainbow”, Bubbles rockigt förändrade ”Wild horses”, The $1000 Playboys countryfierade ”Ruby Tuesday”i stort arrangemang, Nicolai Dungers ypperligt vackra ”Coming down again” (originalet fanns på ”Goat’s head soup”) och Diamond Dogs självklara version av ”Connection”. Som om den låten en gång för alla vore skriven för Sveriges eget Stones.
   Det är också svårt att beskriva den här skivan utan att nämna ”Dead flowers” där Lars Winnerbäck, Dregen och Micke Nord exklusivt samarbetar i en fin hyllning av den fina Stones-låten. Winnerbäck inleder på sitt personligt sparsmakade sätt innan rocksoundet tar över med hjälp av elgitarrerna och Dregens röst med en härlig Stones-inspirerad kör bakom.
   Mats Ronander är naturligtvis också en naturlig tolkare av Stones-låtar. Den nedstämda ”Till the next goodbye”, som jag för övrigt hört Totta framföra på scenen någon gång, blir tillsammans med ljudet av havsvågor och bilar en fin tolkning med bara akustisk gitarr, keyboards och lite programmering som arrangemang.
   Även The Concretes har gjort om sin Stones-låt. Den i original discofierade ”Miss you” har här förvandlats till en långsam, spöklik och nästan magisk låt med Victoria Bergsman på mycket personlig sång. Producerad av Jari Haapalainen på sitt sedvanligt personliga sätt.
   Samlingen har ingen stor stjärnmönstring men musikaliskt finns det ett flertal toppar och intressanta höjdpunkter. Artisterna på extraskivan är om möjligt ännu mindre kända men gör bra ifrån sig och med stor ambition att förändra.




Innehåll:

Skiva 1:
1. We Love You: ALMGRENGORDONANDERSSON
2. Down in the Hole: STEFAN SUNDSTRÖM & THE NÜMPHETTES
3. Get off of My Cloud: CAESARS'S PALACE
4. She Smiled Sweetly: KRISTOFER ÅSTRÖM
5. Worried About You: HEIKKI
6. Play With Fire: JOHAN LINDSTRÖM
7. She's a Rainbow: SPARTA STOCKHOLM
8. You Got the Silver: LOVE OLZON
9. Flight 505: DARREL BATH & BROTHER D'S TESTAMENT
10. Wild Horses: BUBBLE
11. Ruby Tuesday: THE $1000 PLAYBOYS
12. Dead Flowers: WINNERBÄCK, DREGEN & NORD
13. Till the Next Goodbye: MATS RONANDER
14. Miss You: THE CONCRETES
15. Congratulations: SWEDEHEARTS TOGETHER
16. Coming Down Again: NICOLAI DUNGER
17. Connection: DIAMOND DOGS
18. Shine a Light: HEDEROS & HELLBERG

Skiva 2:
1. Brown Sugar: REVOLUTION RIOT
2. Street Fighting Man: SONS OF CYRUS
3. Happy: LESLEY WRAY AND THE HARDSOULS
4. Start Me Up: PART TIME POSERS
5. 2000 Man: HYMANS
6. Bitch: 69 DUSTER
7. Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker): AMERICAN HEARTBREAK
8. Angie: DOUBLE PARK

/ Håkan

Omväxlande Skifs-show

Postad: 2010-11-10 07:48
Kategori: 70-talskonserter

Ett drygt år efter USA-genombrottet var Björn Skifs tillbaka i de svenska folkparkerna med en intensiv turné. "Schiffz" hette det aktuella albumet på svenska och den stora hitlåten från det årets Melodifestival, "Michelangelo" (som dock bara kom på en 5:e-plats!), var en given publikmässig höjdpunkt på konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1975.

BJÖRN SKIFS & BLÅBLUS
Brunnsparken, Örebro 2 augusti 1975


För ett år sedan var Björn Skifs och hans Blåblus ett hett och eftertraktat namn på amerikanska popscener. Så här drygt ett år senare är de nästan bortglömda över där. Den enorma konkurrensen i det stora landet gör att det för ett utländsk band är i det närmaste omöjligt att behålla sin popularitet år efter år.
   Men grabbarna har varit och är fortfarande ett stort namn här hemma och befinner sig just nu mitt inne i en kort men mycket intensiv folkparksturné. Se bara här: Fredag, Karlskoga och Köping, lördag, Örebro och Vretstorp och i morgon tisdag i Nora. Och visst är han populär Skifs-pojken. Det kom mycket folk till Brunnsparken i lördags som fick se en mycket omväxlande show som Skifs ställt samman med stor precision för att tillfresdsställa den stora delen av publiken.
   Och han lyckades. Inledningsnumren med frack och 40-talslåtar till förinspelat band chockade säkert många och flera ur den yngre beundrarskaran försvann in bland träden.
   Men Björn Skifs och grabbarna behärskar det mesta inom populärgenren och försökte också få med de flesta stilar även om det blev en aning ansträngt under en kort halvtimme.
   ”Michelangelo” fanns förstås med, en publikfriande låt där publiken både sjöng och klappade med. Ett par liknande låtar till, en souldunkande låt med fin gitarr av Michael Areklew, saxofonsolo av Dave McShane som fick mig att rysa, gör att det sammantaget blev en proffsigt framförd parkshow med många ljuspunkter och få negativa inslag.
   Tidigare under turnén kommenterade någon parkshowen som ett stort steg framåt men jag vill snarare beteckna steget i sidled för det var en bred underhållning till en bred publik som Björn Skifs och Blåblus bjöd på.
   Någon kanske väntade på extralåtar men det är ganska uteslutet i denna jakt på sekunder som heter folkparksturné. Fort ner med grejorna från scenen, in i bilen och iväg till nästa ställe. I detta fall Vretstorp.

/ Håkan

Ett hjärta full av naturlighet

Postad: 2010-11-09 07:59
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 8/11 2010.

KONSERT
Mary Gauthier
Richard Lindgren
Clarion Hotel, Örebro 6 november 2010
Konsertlängd: 19:58-20:29 (Richard, 31 min) och 20:45-22:13 (Mary, 88 min)
Min plats: ca 7 meter snett till vänster


Lördagskväll på Clarion Hotel och ännu en “världsartist” som gör ett exklusivt Örebro-besök. Publikdraget var inte direkt i nivå med New Orleans-födda Mary Gauthiers värdighet men det blev ändå en minnesvärd kväll med stora musikaliska och textmässiga avtryck.
   Mary har just gjort ett uppmärksammat album, ”The foundling”, som är starka texter om hennes problematiska barndom. Till synes helt självupplevda berättelser som det är nästan smärtsamt att lyssna på. Men den här kvällen valde Mary att presentera låtar från hela hennes karriär. En repertoar som genomgående kanske inte innehöll lika gripande, personliga och utlämnande texter men som ändå i Marys mun formades till stor engagerande poesi och tillsammans med de nakna arrangemangen blev till ett magiskt uppträdande.
   Mary spelade munspel till sin förstärkta akustiska gitarr men det var hennes partner Tania Elisabeth som stod för de rejäla musikaliska utsvävningarna. Hennes fiol gjorde Marys låtar, text och arrangemang till ett fulländat uppträdande. Och när Tania i extralåtarna fick en egen låt, ”Hangman’s reel”, att verkligen visa sig på styva linan blev det så ekvilibristiska övningar att jag inte vill veta hur det går till att spela på en fiol med så många händer och fingrar att det stundtals lät som en hel orkester – på ett enda instrument. Som hade fem strängar och inte fyrasom är det vanliga.
   Trots den musikaliska styrkan i framträdandet får nog helheten i Mary Gauthiers framförande beskrivas som naket och personligt, naturligt och intimt, som egentligen bara stördes av några ätande och pratande gäster som missförstått kvällens tema och höll på att förstöra en magisk kväll. För passionerat och dramatiskt måste man beskriva Marys många sånger. Till det behövdes inga stora arrangemang eller yviga gester utan enbart ett litet leende och ett hjärta full av naturlighet.
   Det är sällan man blir så tagen av stundens allvar som i lördagskväll. Mary är en storyteller och hon lät sångerna tala mer än mellansnacken som jag hade förväntat mig. Det var blott vid några få tillfällen som förklaringarna blev längre än en presentation av nästa låt.
   Mary berättade den fascinerande historien bakom ”Christmas in paradise” som utspelade sig i Key West på och under en bro och inför den rena protestsången ”Sugar cane”, som musikaliskt var i klass med Neil Young, förklarade hon problemet med att bränna fälten med sockerrör nere i Louisiana.
   Scenrepertoaren var alltså blandad från olika tider i Marys karriär. Och det var givetvis en ynnest att få höra ”Last of the hobo kings”, ”Our lady of the shooting stars”, den engagerande ”Mercy now” och ”Wheel inside the wheel” men kanske just inte i den ordningen. Och att sedan definitivt avsluta konserten med den låt jag hörde första gången någonsin med Mary, ”Drag queens in limousines” ger givetvis flera stjärnor i min bok.
   Nu var inte Mary Gauthier den enda artisten på Clarion Hotels anspråkslösa scen som gav intryck. Malmö-killen Richard Lindgren var en osedvanligt passande uppvärmare med sina bittra vemodiga sånger, mycket säkra uppträdande, en röst som påminner om Steve Forbert och fina gitarrspel. En akustisk gitarr, som hade en mycket genuin ton, och ett munspel räckte för att skapa ett inledande magiskt framträdande.
   Richard har några egna album bakom sig, med massor av intressant material där texterna ibland gränsar till Shane MacGowans geniala poesi, så det kändes lite omotiverat att för kvällen ta fram covermaterial från bland annat Bob Dylan och Townes Van Zandt till det korta 30 minuters-uppträdandet.
   Då var det defintivt mycket mer intressant att se och höra Richard framföra sina egna fantastiska låtar som ”Back to Brno”, ”Dead man”, ”From Camden town to Bleecker street” och höra den fascinerade historien bakom texten till ”Five pints and a wink from Gwendolyn”.
   Tyvärr fick vi inte höra Richards helt nyskrivna låt som han skrev i bilen upp från Malmö till Örebro på fredagen. Sex verser lång blev den omöjlig att framföra live men Richard lovar att den finns med på nästa skiva.

/ Håkan

#23/70: "Déjà vu"

Postad: 2010-11-08 07:58
Kategori: 70-talets bästa

CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Déjà vu (Atlantic, 1970)

”We have all been here before” sjungs det upprepande på titellåten. Och visst har vi det. Det var på våren för drygt 40 år sedan, närmare bestämt i mars 1970, som det första albumet med kvartetten David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young släpptes. En fantastisk gruppskiva fast vi kan misstänka, med tanke på att nästan varje låt är skriven på egen hand, att gruppmedlemmarna huvudsakligen utarbetat varje låt, sång och arrangemang utan hjälp från de andra. Men det har inte gjort helheten sämre utan tvärtom än mer varierad och underbart underhållande.
   CSNY, som jag i fortsättningen kommer att kalla den här konstellationen, är ju fyra individuella soloartister. Det går inte att komma ifrån. Alla har gjort egna skivor och egen karriär men Neil Young är kanske den mest profilerade och egensinnige i kvartettenn. Både då och nu och tiden däremellan.
   Neil var också den person som kom med i gruppen sist och har sedan lämnat och kommit tillbaka vid ett otal tillfällen. Gruppen var ju ursprungligen en trio, CSN, som i maj 1969 debuterade på skiva. Och i augusti samma år, på den legendariska Woodstock-festivalen, tillkom Neil utan att riktigt vara officiell medlem. Men allt utvecklades under hösten till ett riktigt samarbete på några turnéer och samtidigt, från juli till december 1969, spelades ”Déjà vu” in.
   Titeln på albumet har ju en egen historia. Den franska frasen déjà vu betyder att du upplever en händelse som du tycker att du har upplevt tidigare. Stavas exakt déjà vu, med sina två olika accenter, som på omslaget till CSNY-skivan med det läderliknande mycket exklusiva konvolutet, men det är lika vanligt att det skrivs utan accenter (som på Atlantic-etiketten till samma skiva…). Eller som på John Fogertys 2004-skiva ”Deja vu (all over again).
   Omslaget är som sagt väldigt lyxigt och påkostat i sin kraftiga papputformning. Dessutom är fotografiet, där kvartetten plus de två kompmusikerna Dallas Taylor, trummor, och Greg Reeves, bas, (som faktiskt har sina namn på framsidan av omslaget), som en gammal bild från amerikanska inbördeskriget. Just därför har jag arkiverat det här ömtåliga omslaget lite försiktigare i en plastmapp än de flesta andra skivor jag äger.
   Dallas Taylor hade tidigare spelat i gruppen Clear Light och den färgadeGreg Reeves spelade bas på Motown-skivor redan i 16-årsåldern. De här två musikerna turnerade också med CSNY hösten 1969 och i januari 1970. Men från februari 1970 blev det trummisen Johnny Barbata och basisten Calvin Samuels som kompade kvartetten på turnéer och därmed också på den kommande liveskivan ”4 way street”. En av de mest spelade liveskivorna i mitt hem. Taylor fortsatte dock spela på Stephen Stills soloskivor och blev också medlem i supergruppen Stephen Stills Manassas.

Den månginstrumentala kvartetten CSNY behövde inte mycket hjälp utifrån vid inspelningen av skivan men vid två tillfällen hyrde de in experthjälp. Grateful Dead-medlemmen Jerry Garcias steelguitar pryder ”Teach your children” och Lovin Spoonful-ledaren John Sebastian spelar munspel på titellåten. Båda har också fått sina fotografier på omslaget till skivan.
   Utan att vara det minsta hitinriktad gav gruppen ut hela tre singlar från ”Déjà vu”. ”Woodstock” (skivans enda cover), ”Teach your children” och ”Our house”. Och däremellan, på kort varsel, spelade de in och släppte den kontroversiella Neil Young-låten ”Ohio” på singel.
   Joni Mitchells låt ”Woodstock” kom på skiva först med CSNY, en månad innan Jonis egen version släpptes. Texten handlar givetvis om den legendariska musikfestivalen, där Joni inte var med(!), men som hennes dåvarande pojkvän Graham Nash berättat om. Även den engelska gruppen Matthews’ Southern Comfort gjorde en framgångsrik cover på låten 1970 i en poppigare och mjukare version.
   På ”Déjà vu” var ”Woodstock”-låten klädd i rockiga gitarriff från Stills och Young. I övrigt var skivan inte så utpräglat rockig men David Crosbys starka ”Almost cut my hair” var överraskande handfast rockig. Med ett typiskt Neil Young-solo och duellerande mellan Young och Stills och Crosby sjöng kraftfullare än någonsin. Även den avslutande Stills/Young-låten ”Everybody I love you” är rockig och elektrisk.
   I övrigt är ”Déjà vu” en sagolik blandning av bedövande stämsång (exempelvis ”Carry on”), en läcker akustisk Stephen Stills-sång (”4+20”), ren och skär pop (Graham Nashs simpla ”Our house”), traditionell country (”Teach your children”) och ännu en klassisk Neil Young-ballad, ”Helpless”.
   ”Helpless” är en legendarisk Neil Young-låt som fick sin premiär på det här albumet. Låten har sedan följt Young genom hela karriären. En oerhört vacker ballad med piano och akustisk gitarr och en gripande text om Neils barndomsminnen. Öppningsraderna ”There is a town in north Ontario…” är magisk.
   Även Neils medley ”Country girl” med tre sånger insvepta i varandra, "Whiskey Boot Hill", "Down, Down, Down," och "Country Girl (I Think You're Pretty)”, är stor och historisk musik. Med låtar som mer eller mindre har suddats ut från Neil Youngs historia.

YouTube: Långa versioner av "Almost cut my hair" och "Carry on" live 1974 på Wembley i London.





/ Håkan

“The broken hearted show”

Postad: 2010-11-07 09:20
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2010.


The Magnificent Seven
The broken hearted show
(The Magnificent Seven)


Örebrogruppen The Magnificent Seven är en sextett. Inte det enda som gör gruppen annorlunda, spännande och otidsenlig. Det här bandet, plus tre gästmusiker, har skapat ett sound som är allt annat än vad vi brukar kalla modernt. Det är mäkta fascinerande att 2010, i hitech-generationens tidevarv, få höra ett band som litar så mycket på traditionella instrument och sneglar så lite åt vilket håll det musikaliskt blåser just nu.
   Bakom alla fantastiska låttitlar döljer sig kabaret-influerade arrangemang av väldigt franskt snitt. Även melodierna har det autentiska formatet, så kallade chansoner, där vals, struttiga melodier och ledsna ballader spelar huvudrollen.
   Det blir lite cirkus av allt och ofta väldigt förutsägbar folkmusik, där gruppen placerar sig bredvid de ärrade kollegorna i Tullamore Brothers. Det blir bäst när det strikta mönstret bryts i den lite poppigare ”Les chants de Maldoror”, medryckande ”Dancing with the devil”, indiepoppiga ”Hell, the devil and how to sell your soul” och plötsligt elektriska ”The stand-up tragedian”.

/ Håkan

Öga mot öga med Richard Lindgren

Postad: 2010-11-06 14:45
Kategori: Blogg



Alldeles för sällan finns det tid och plats för personliga betraktelser i den här spalten. Tillbakablickar, hårt researchade artiklar och ren och skär nostalgi har en klar prioritet men ibland dyker det upp dokumentära ögonblicksbilder som jag känner mig tvungen att återge. Som igår kväll när jag och Carina droppade in på Bishops i Örebro för en sen öl efter tio.
   Som vanligt vid den tidpunkten fanns det inte många att heja på, gitarristen Tom Nilsson var ett undantag, och vi stod och skulle avsluta kvällen när Totte, känd dj i Örebro, kommer in genom ytterdörren klädd i enbart t-shirt. Mitt under sitt arbete på O’Learys hade han valt att ta paus när det lokala coverbandet äntrat scenen på hans arbetsplats. Målet var en Hof vid bardisken på Bishops.
   I förbifarten kommenterar Totte en konsert vi båda hade upplevt för två veckor sedan där han tyckte att Jim Hanft var överraskande bra medan Mark Olson var en mindre besvikelse. Precis innan vårt spontana samtal kommer det in en kille som pratar skånska i en mobiltelefon. Han har precis avslutat samtalet när Totte närmar sig bardisken och när den här ännu oidentifierade killen lutar sig fram och frågar:
   ”Mark Olson? Har Mark Olson spelat i Örebro?”
   ”Ja, det var väl för ungefär två veckor sedan”, svarar jag.
   ”Jaha, det var intressant”, säger killen.
   Jag som har hört att killen pratat skånska och förmodligen är mer än normalt musikintresserad då tänker jag förklara lite närmare.
   ”Ja, du kanske känner igen namnet Håkan Olsson från Malmö. Han arrangerade en turné med Mark i Sverige som också nådde Örebro och Clarion Hotel”. Det visar sig senare att just den konserten var inte Håkan Olsson inblandad i.
   Då säger den trevlige mannen som jag än så länge inte känner igen.
   ”Jaha, jag ska spela på Clarion Hotel i morgon som förband till Mary Gauthier”.
   Hur jag just då ser ut i ansiktet hade jag betalat mycket för att kunna se idag. Men först fattar jag ingenting, sedan låter ju allt väldigt bekant och till slut efter ytterligare några hundradelar av en sekund ramlar polletten ned.
   ”Ah, du är alltså Richard Lindgren”.
   Mannen ser förvånad ut. Att jag kan säga hans namn och förmodligen vet mer om honom än han ens kunde ana. Jag fortsätter.
   ”Jag vill inte skrämma dig men jag ska faktiskt recensera morgondagens konsert på Clarion Hotel och jag minns din dubbel-cd som kom härom året.” Kanske med tillägget att jag tyckte att det var kul att träffa honom så här spontant och oplanerat, men jag vet inte. Det snurrade så mycket i huvudet just då att det var svårt att samla tankarna ordentligt.
   Då säger Richard till hälften rädd och till hälften nyfiken. ”Vad tyckte du då om skivan?”.
   ”Jag tyckte skivan var jättebra, personlig och intressant. Och hur en dubbel-cd med 18 låtar kan vara så jämn och bra.”
   Richard slappnar av, slår mig på axeln och säger tacksamt.
   ”Tack, det var vänligt”.
   Vårt spontana samtal fortsätter givetvis och jag försöker minnas detaljer om hans fina skiva, kommer ihåg att han stavar sitt förnamn Richard men att han själv uttalar det Rickard, hur han kommit till Håkan Olsson med alla låtar och lite osäker inte visste hur han skulle ge ut dom, och lite detaljer om konserterna med Mary, att han även ska spelar förband till John Hiatt i Malmö nästa vecka, hur Mary och han åkt bil från Malmö under fredagen och hur det ska fungera att ha konsert i en hotellfoajé. När han plötsligt säger.
   ”Jag stod här och skrev en låt förut.” Han bläddrar i ett block och får fram några textrader som handlar om bland annat Mary. Han kanske tänker sjunga den imorgon.
   Vi tar i hand och tackar för en kort men mycket angenäm pratstund. Richard ska ta en öl till i baren men ”vi ses säkert imorgon”. Carina och jag går hem, jag uppfylld av ett så positivt möte med en så till synes anspråkslös kille men musikaliskt en så intressant person. När jag kommer hem tar jag genast fram nämnda skiva med Richard Lindgren, ”A man you can hate”, och även om jag högaktat skivan en gång så kan jag inte minnas så många detaljer men det låter fortfarande mycket bra. Som en blandning av Steve Forbert och en bluesartist.
   Jag hittar ytterligare en skiva med Richard, ”Salvation hardcore”, som jag denna fredagskväll uppenbart har förträngt och då plötsligt minns jag att även den skivan var mycket bra. Jag beslutar mig då för att kolla upp hur jag rankade Richard Lindgren när de kom. Och får då en mindre positiv chock när jag upptäcker att jag placerade ”Salvation hardcore” som 2006 års tredje bästa svenska album efter Anna Ternheim och Ebba Forsberg. Och hans makalösa dubbel ”A man you can hate” kom ännu högre på min lista, tvåa bland 2008 års bästa svenska album bara slagen av Caesars dubbel ”Strawberry weeds”.

/ Håkan

Covers: Bryan Ferry

Postad: 2010-11-05 07:57
Kategori: Cover-skivor

BRYAN FERRY: Dylanesque (Virgin, 2007)

”A hard rain’s a-gonna fall” är kanske Bryan Ferrys mest berömda inspelning som soloartist. En cover. En Dylan-låt. Och inte alls någon av alla hans egna låtar. Nämnda Dylan-låt var första spår på Ferrys första soloalbum, även det en coverskiva, ”These foolish things”. På hans nästa soloplatta, ”Another time, another place”, gjorde han också covers och en Dylan-låt, ”It ain’t me babe”.
   Sedan har covers varit en betydande del av Bryan Ferrys solokarriär. Inte så många Dylan-låtar förrän 2002 när han spelade in ”Don’t think twice, it’s alright” och ”It’a all over now, baby blue” och för tre år sedan tog Ferry beslutet att göra en hel skiva med tolkningar av Dylan. Ett kärt ämne med ett kärt resultat.
   Soundet på ”Dylanesque” är gjort efter senare års modell av Ferry, elegant, musikaliskt proffsigt och välproducerat. Låturvalet är en bra blandning av kända klassiker och mindre kända låtar. Lite förutsägbart ibland men det är på sina ställen gitarrockigt och Ferry gör en stor insats som munspelare på flera låtar.
   Skivans första toner av ”Just like Tom Thumb’s blues” påminner faktiskt om ”A hard rain’s a-gonna fall”. Men det här är 2000-tal och inte 70-tal och Ferry sjunger närmare mikrofonen på något sätt. Personligare och mer naturligt och utan den där poserande stilen. Den fina rockgitarren (Chris Spedding?) gör sitt till och munspelet blir till ett solo på slutet.
   Rockgitarren, den här gången Mick Green, påverkar även nästa låt, ”Simple twist of fate”. Ferry gör hitpop av en av de starkaste ”Blood on the tracks”-låtarna där Lucy Wilkins fiol kryddar arrangemanget.
   Sedan gör Ferry sedvanligt på sitt eget sätt stora ballader av Dylan-materialet. Som exempelvis en av de nyare låtarna, ”Make you feel my love” med synt, piano och stråkar, givetvis ”Knockin’ on heaven’s door” och en nyarrangerad och överraskande”Positively 4th street”.
   ”If not for you” har förvandlats till en äventyrlig låt med hjälp av Enos och sonen Isaac Ferrys elektronik. Även den poppiga och mycket korta (2:28) versionen av ”All I really want to do” låter bra på skivan.


Innehåller:
1. Just Like Tom Thumb's Blues (Bob Dylan) 3:50   
1965. Från "Highway 61 revisited".
2. Simple Twist Of Fate (Bob Dylan) 5:18   
1974. Från "Blood on the tracks".
3. Make You Feel My Love (Bob Dylan) 3:22
1997. Från "Time out of mind".
4. The Times They Are A-Changin' (Bob Dylan) 3:40   
1963. Från albumet med samma namn.
5. All I Really Want To Do (Bob Dylan) 2:29   
1964. Från "Another side of Bob Dylan".
6. Knockin' On Heaven's Door (Bob Dylan) 6:14   
1973. Från "Pat Garret & Billy the Kid".
7. Positively 4th Street (Bob Dylan) 3:45   
1965. Singel.
8. If Not For You (Bob Dylan) 2:40
1970. Från "New morning".
9. Baby, Let Me Follow You Down (trad. arr Ferry) 2:13   
1962. Från "Bob Dylan"
10. Gates Of Eden (Bob Dylan) 5:12
1965. Från "Bringing it all back home".
11. All Along The Watchtower (Bob Dylan) 3:46
1968. Från "John Wesley Harding".

/ Håkan

Soundtracks: "Friends"

Postad: 2010-11-03 07:56
Kategori: Soundtracks

FRIENDS (Reprise, 1995)

Jag har aldrig sett ”Vänner”. Det blev jag medveten om förra veckan när jag plockade fram den här skivan och visade omslaget för min fru Carina för att få bevis på att skivans musik verkligen var soundtracket till tv-serien. ”Javisst, sa hon, det går säkert på någon tv-kanal just nu” och mycket riktigt visade 5:an just då, torsdagkväll strax före sju på kvällen, ett drygt tio år gammal avsnitt där Bruce Willis och Jennifer Aniston glimtade förbi.
   Men man behöver händelsevis inte ha någon rutin på ”Vänner”-serien för att uppskatta musiken på den här skivan. Även om det förekommer en del komiska repliker med typiskt amerikanska publikskratt mellan låtarna är det musiken som spelar huvudrollen. Och den överraskar och är ett par klasser mer intressant än jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.
   För det första handlar det inte om dagsaktuell tonårspop och för det andra är det flera exklusiva och obskyra låtar med kända artister som Lou Reed, R.E.M., Pretenders och Paul Westerberg. Dessutom är det den tämligen charmiga powerpopgruppen The Rembrandts som spelar ledtemat på, ”I’ll be there for you”. En svårt Beatles-influerad sak med tydliga Rickenbacker-gitarrer.
   Låten hade premiär i tv-serien 1994 innan den blev utgiven på skiva (som en så kallad ”hidden track” på albumet ”LP”). Släpptes senare som singel och blev en stor hit över hela världen och även signaturmelodi på den här ”Friends”-soundtracket.
   Det finns fler udda och exklusiva spår på skivan. Som exempelvis Lou Reeds ”You’ll know you were loved”, en inspelning som inte finns någon annanstans med Lou. Inget sensationellt men det är en trygg pratsång med akustisk gitarr och stråkar. En bra bagatell.
   Några hyfsat ovanliga singel-B-sidor förekommer här också. Som R.E.M.:s ”It’s a free world baby” en udda, poppiga och jordnära låt och en lustighet när de skriver att John Michael Stipe har skrivit låten tillsammans med de övriga medlemmarna.
   Pretenders tolkning av Chip Taylors klassiker ”Angel of the morning” är en ballad insvept i stråkar och Stephen Street-produktion. Tidigare endast utgiven 1994 på en singel-B-sida.
   Paul Westerberg gör annars störst intryck på skivan med sina två låtar, båda tidigare outgivna. Dels en Jonathan Edwards-cover, ”Sunshine”, akustisk och elektrisk pop, och dels den poprockpunkiga ”Stain yer blood”. Producerad av Brendan O’Brien och Paul sjunger med en hes sprucken röst och hela låten har ett härligt driv.
   Joni Mitchells version av sin egna klassiker ”Big yellow taxi” är moderniserad intill oigenkännlighet. Traffic Jam Mix som det heter och med det scratchade soundet blir det en ny låt.

Innehåll:
1. THE REMBRANDTS: I'll Be There for You [TV Version]
2. HOOTIE & THE BOWLFISH: I Go Blind
3. TOAD THE WET SPROCKET: Good Intentions
4. LOU REED: You'll Know You Were Loved
5. k d lang: Sexuality
6. BARENAKED LADIES: Shoe Box
7. R.E.M.: It's a Free World Baby
8. PAUL WESTERBERG: Sunshine
9. PRETENDERS: Angel of the Morning
10. GRANT LEE BUFFALO: In My Room
11. JONI MITCHELL: Big Yellow Taxi [Traffic Jam Mix]
12. PAUL WESTERBERG: Stain Yer Blood
13. THE REMBRANDTS: I'll Be There for You [Long Version]

/ Håkan

#24/70: "Tumbleweed connection"

Postad: 2010-11-01 08:08
Kategori: 70-talets bästa

ELTON JOHN: Tumbleweed connection (DJM, 1970)

“Tumbleweed connection” var Elton Johns första stora album. Skivan beskrivs ofta som en konceptskiva, och Bernie Taupins texter har ju ett visst genomgående tema i sina USA-förankrade historier, men det är främst tio fristående fantastiska låtar som gör skivan till närmast en klassiker.
   Eltons fortsatta gränslösa framgångar och kommersiella succéer på 70-talet har kanske gjort att det här albumet med tiden minskat i betydelse och hamnat i skuggan av mäktiga skivor som ”Don’t shoot me I’m only the piano player”, ”Goodbye yellow brick road” och ”Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy”.
   Men från skivomslaget, inklusive textbladen på insidan av det utvikbara konvolutet, via många intressanta texter till produktionen och fina låtar är ”Tumbleweed connection” ett helgjutet album. Vilket bevisas av att från skivan släpptes inte en enda singel. Det kan förklaras med att en låt, Your song”, från skivan innan släppes som en sen singel samtidigt som ”Tumbleweed connection” och blev en hit först i januari 1971.
   Det var för övrigt en produktiv Elton vid den här tidpunkten. När ”Tumbleweed connection” släpptes i oktober 1970 var det bara sex månader efter Eltons förra skiva, ”Elton John”.
   Omslaget, ja. Fotografiet som ska föreställa en tågstation doftar, i samklang med många texter på skivan, genuin amerikansk historia men när man tittar lite närmare är det ju helt klart engelska detaljer. Som reklamskyltarna för Ogden’s TAB cigarettes, Daily Telegraph och Cadbury’s Chocolate. Vilket förklaras av att omslagsfotografiet är taget, av Ian Digby-Ovens, på Bluebell Rail Station i Horsted Keynes, ca 30 engelska mil söder om London. Elton sitter ner på marken lutad mot väggen till vänster står Bernie Taupin. Bilderna i textbladet är tagna på tåget vid samma tillfälle.
   Skivan spelades in i Trident Studios i London i mars 1970 (alltså en månad innan förra skivan släpptes…) och släpptes sedan 30 oktober 1970. Gus Dudgeon blev återigen skivproducent, Dudgeon som redan var rutinerad tekniker och producent åt bland annat David Bowie, The Bonzo Dog Band, Ten Years After och Ralph McTell. Inspelningsperioden var alltså kort och koncentrerad, ändå är det så många olika musikerkonstellationer närvarande på skivan. Exempelvis tre olika trummor/bas-team, Roger Pope/Dave Glover, Barry Morgan/Herbie Flowers och Nigel Olsson/Dee Murray.
   Det sistnämnda paret gjorde här sin debut på en Elton John-skiva och skulle sedan komma att utgöra grundstommen på Eltons turnéband under många år.
   Från den engelska gruppen Hookfoot hade flera musiker hämtats. Förutom Pope och Glover var det Ian Duck, munspel, och Caleb Quaye, gitarr. De var skivbolagskollegor med Elton och det blev därför naturligt att samarbeta. Pope och Quaye skulle förresten bli fasta medlemmar i Eltons band fem år senare.
   Skivomslaget är som sagt smakfullt och snyggt designat (av David Larkham) men innehållsförteckningen stämmer inte riktigt överens med den färdiga skivan. Texterna är placerade lite hur som helst och låtlistan med musiker ser ut att löpa i rätt ordning men är helt omkastad.
   Det amerikanska temat, ofta med inbördeskriget som ämne, är alltså flitigt förekommande i Bernie Taupins texter och titlar på skivan, exempelvis ”Ballad of a well-know gun” och ”My father’s gun”, men ändå är det en cover som stjäl mycket av uppmärksamheten på albumet, Lesley Duncans ”Love song”.
   Lesley Duncan var en engelsk poptrubadur som för övrigt avled i våras. Hon hade vid den här tiden några skivor bakom sig och låten ”Love song” härstammade från en singel-b-sida i januari 1969. Lesley figurerade också i kören på ”Tumbleweed connection”, tillsammans med namn som Dusty Springfield och Madeline Bell, och sjöng också duettstämman på just ”Love song”. En låt som även arrangemangsmässigt skiljer sig från skivans övriga låtar. Enda instrument på låten är nämligen Lesleys akustiska gitarr och inte ett enda piano.
   En flitigt befolkad kör på flera låtar har givit en tydlig gospelkänsla och när det rockar på som mest tycker jag mig höra paralleller med Eltons amerikanska motsvarighet Leon Russell. Förra veckan släpptes den första unika duettskiva med Elton och Leon…
   En ännu märkligare notering är att när Elton och Bernie skrev och spelade in ”Tumbleweed connection” hade ingen av dom satt sin fot i USA. Ändå har många genon åren jämfört låtarna och soundet här med The Band och Creedence.

YouTube: "Burn down the mission"



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2010 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.