Blogginlägg från december, 2010

2010 års 20 bästa skivor

1. ROBERT PLANT: Band of joy
2. BASIA BULAT: Heart of my own
3. WILLIE NILE: The innocent ones
4. JOEL ALME: Waiting for the bells
5. ELTON JOHN/LEON RUSSELL: The union
6. ORUP: Född i november
7. TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Mojo
8. JUSTIN TOWNES EARLE: Harlem River blues
9. MARK OLSON: Many colored kite
10. SÄKERT!: Facit
11. HÅKAN HELLSTRÖM: 2 steg från paradise
12. JACK JOHNSON: To the sea
13. SVEN ZETTERBERG: Grounded in reality
14. ALEJANDRO ESCOVEDO: Street songs of love
15. KENT: En plats i solen
16. GASLIGHT ANTHEM: American slang
17. FIRST AID KIT: The big black and the blue
18. JENNY AND JOHNNY: I’m having fun now
19. RICHARD BARONE: Glow
20. LOS LOBOS: Tin can trust

/ Håkan

Det kom ett brev – från Danmark

Det kom ett långt, fantastiskt välskrivet och intressant formulerat brev i veckan. Från Danmark. Men han som skrev, Chris Rundqvist, har sina rötter i Stockholm. Han återberättar sina egna första musikaliska minnen och målar upp intressanta ögonblicksbilder från 55:an Skivbörs och Gamla Stans skivhandel.


Hej Håkan.

Jag er en 55 årig snubbe som liksom dig elsker musik. Mit navn er Chris Rundqvist, født och opvoksen i Stockholm. For snart 22 år sedan mødte jag en dansk kvinde och flyttade derfor till Danmark. (Derfor den mærkelige stavelsen, beroende på at jeg skriver på ett danskt tastatur och dessuden har problem med att skilja danskt och svenskt skriftspråk)
   Kom av en tilfældighed at se din side på nettet, och blev genast VELDIGT intersserad av vad du skrev. Du er ju några få år ældere en mig , men jag kan se att våran musik smag er næsten identisk. Min historia er att jag voksede op i ett arbetarhem i de sødre førorter till Stockholm. Det som fylde i hemmet var sport och musik. Min far var var en dedikerad boksning och jazz fan, och detta fick han øverført till sin son.
   Jag minns den enormt stora rør radio/grammofon som hade plats till 5 lp´er som faldt ner en efter en når de var færdigspillet. Højdepunktet var att komme hjem fra skolen, lukke dørren till vardagsrummet, lægge några av farsans jazzplatter på, och ligga på soffan och drømme sig væk.
   Ganska snart fick jag mina egna platter. Den første var en single med Gunnar Viklund, tror det var ”Vi skal gå hand i hand”...
   Efter det har det bara rullat på med musikinteresset, och ibland har det nog før min omgivning fylt lite før mycket. Men i mina unga år var det inga problem, vi var næmlig en hel flock av grabbar som hade det samma interesse, och vi tog alla tilfælden til at høra och se musik, vare sig det var i Sverige eller i utlandet.
   Det var specielt två av mine venner jag dyrkade musiken sammen med, Anders och Søren. Anders mødte jag i Farsta kort tid efter att jag och mina forældre hade flyttat dertill 1970. Jag sat på mitt rum och spelade en platta med Hendrix, tror nog det var ”Electric ladyland”. Så blev det kastat en sten på rutan, och når jeg tittade ut så stod Anders der. Er det Hendrix du spelar frågade han, och det kunde jag ju bara nikka ja til, och så sa han: Bra jag kommer in, och sedan dess har vi varit venner.
   Søren mødte jag något år senare, och vi tre drenge fick en fantastisk venskap och masser av musikaliska upplevelser samman. Søren som heter Lundberg i efternamn kom i mitten av 70-talet till att åbne en af dåtidens bedste skivbørsar i Stockholm, 55:ans Skivbørs på St. Eriksgatan, och her hængede Anders og jeg ud i all våran fritid. Vi bytte ochså lp:er med varandra, och diskuterade musik i en oendelighet.   
   Några år senare startede Søren Gamla Stans skivhandel och nu fick Anders och jag ett nyt eldorado att hænge ut i, musik i långa banor, ny och interessant musik från både USA och England. Det var en fantastisk tid och det er her du kommer in i bilden.
   En stor del af den musik som virker att ha betytt noget for dig er netop det vi lyssnede til den gång. Skillnaden mellan oss och dig er att du har været smart och dokumenterat dina oplevelser (naturligtvis i kraft av dit arbete) men sikkert ochså av et brinnande interesse, och det er det jag finder fascinerende med din side på nettet. Det du har skrivit om och forhåbelig kommer at skrive om fungerer for mig som ett opslagsværk i minnen och oplevelser av musik som jag selv har upplevt, men inte altid kommer ihåg, konserter, platter och olika band (deribland den engelska pubmusik) som du på en udmærked måde beskriver.
   Avslutar med några favorit band/artister: The dB´s, Gene Clark, Billy Bragg, Big Star, Amazing Rhythm Aces, Wire Train, Bad Religion, Widespread Panik, Chris Whitley, John Martin, Ian McNabb, Van Dyke Parks, Flamin’ Groovies, Ian Dury, Gin Blossoms, Gun Club, The Soft Boys och så favoriten Rod Stewart och Faces.

Med venlig hilsen
Chris Rundqvist
Ry, Danmark

/ Håkan

En resa från Aberdeen via Los Angeles till Sverige

Här kommer en diskografi över gitarristen och artisten Billy Bremners samlade produktion. För det första vill jag understryka att jag inte är ensam ansvarig för den här diskografin. Det är i hög grad min skivsamlande vän, Mickey Jupp-experten och i detta fall även projektledaren, Lasse Kärrbäck, som har jagat och letat upp gamla skivor. Han har sökt kontakt och hittat e-post-adresser till gamla artister och musiker. Som ofta försökt minnas, ibland kommit med en och annan ledtråd men också, dessvärre, i några fall helt undvikit att svara.
   Sedan har Lasse och jag tillsammans lagt pusslet, följt varenda tråd till sitt slut och fogat samman en diskografi som också, givetvis, är en följetong av en livslång historia om och kring Billy Bremner. Från Aberdeen via Los Angeles och Nashville till Sverige. En onekligen fascinerande historia, bara det.
   Sedan har vi prickat i varje skiva (det är ju trots allt en diskografi…) där Billy har uppträtt som artist eller varit officiell medlem i ett band men också skivor där han enbart har dykt upp som gästmusiker eller traditionell studiomusiker. Vi har också försökt bocka av en hel del turnéer i specifika sammanhang och även nämnt några demoinspelningar.
   Det finns hål, det finns frågetecken och det finns oklara uppgifter (se det gärna som en uppgift att bidra för att göra diskografin helt fullständig…) men vi har efter bästa förmåga byggt ihop alla detaljer till en tämligen intressant historieberättelse. Jag ska också påpeka att den här diskografin regelbundet kommer att uppdateras när nya eller rätta uppgifter dyker upp.
   Med en vän som Lasse Kärrbäck vid min sida har det här projektet aldrig tappat tempo eller engagemang och han har med ett direkt osvikligt intresse letat upp varje skiva från ständigt nya uppgifter och ny information som jag har slängt till honom. Varje tillfälle har givit Lasse mer jobb och mer bryderier men han har ändå svarat med samma entusiasm. Som exempelvis i det här mejlet som dök upp när vi (nästan) hade kört fast:
   ”Ja oerhört märkligt. Jag har aldrig varit med om maken till svårigheter att hitta info. Fast det är ju hur kul som helst. Det ena ger det andra och vips är man något nytt på spåret.”
   Lasse var också delaktig i min förra diskografi, Brinsley Schwarz, som publicerades strax efter sommaren. Efter den kraftansträngningen tänkte vi ta en liten paus, ägna en kort tid åt ett litet projekt, knåpa ihop Billy Bremners, som vi då trodde, begränsade lilla diskografi. Några soloskivor, bland annat "Loud music in cars" (se bild), plus Rockpile var tanken.
   Sedan slutet av augusti har det här projektet växt och växt långt över alla spekulationer, nya uppgifter har lagts till de gamla och plötsligt har det dykt upp helt nya och okända konstellationer. Som gjort att hela projektet ständigt har stått i förändring och blivit en oändligt intressant resa och en fördjupning i ämnet långt mycket större än vi trodde var möjligt.
   Lasse har också varit i kontakt med Billy som svarade med ett handskrivet gammaldags långt brev (se nedan). "I am not a computer guy. Unfortunately computers in one way or another have killed the the music biz, which is my living", som han bland annat skrev.
   Billy berättade också om den alltid fascinerande historien om sitt namn. Första soloskivan gjorde Billy under namnet Bill Murray, hans för- och mellannamn. Anledningen var att han inte ville förknippas med den i många kretsar, utom bland Leeds-fans, hatade skotske fotbollsspelaren med samma namn. Billy ville inte bli känd som "den sjungande fotbollsspelaren".
   Namnförväxlingen skapar fortfarande problem. "I still to this day get some shit from people when my name is mentioned. By the way, B.B. the Leeds star was a great player", berättar Billy idag.


/ Håkan

Billy Bremner discography

BILLY BREMNER, med mellannamnet Murray, föddes i Aberdeen i Skottland 1946. Intresserade sig tidigt för gitarrister som Django Reinhardt, Chet Atkins och Jerry Reed och började skriva egna låtar i 16-årsåldern.
   Redan som 15-åring spelade Billy i The Strangers som förutom Billy innehöll Barry Wayne, sång, Johnny Johnson, bas, Joe Kelman, gitarr, Sid Weaver, gitarr, och Bob Milne, trummor.
   1963 spelade han i amatörbandet The Royal Teens medan han jobbade som tandtekniker(!). Övriga medlemmar var Kenny Taylor, sång, Pat "Speedy" King, bas, Andy Willox, gitarr, George Munro, keyboards, och Jim Lunan, trummor.
   Sedan gick han med i Tommy Dene & the Tremors som 1964 spelade in en demo men ingen skiva. Förutom Billy och Tommy, som sjöng, hette medlemmarna Pat "Speedy" King, bas, Ally Ross, keyboards, Jim Lunan, trummor, och Sid Weaver, gitarr. Bandet kompade också The McKinleys, de två skotska systrarna Sheila och Jeanette. Sedan spelade Billy tillsammans med bara Tommy Dene.





Två singlar med Gary Walker, "You don't love me" och "Twinkie-Lee", blev de första studiojobben för Billy. Gary var vid tidpunkten en tredjedel av framgångsrika The Walker Brothers, tre amerikanare som emigrerade till England 1965. Garys första solosingel, som släpptes samma månad (februari 1966) som Walker Brothers stora hit "The sun ain't gonna shine anymore", blev ändå en mindre hit i England. (Etiketten på "You don't love me" är hämtad från den sällsynta svenska utgåvan)
   "You don't love me" nådde faktiskt förstaplatsen på Tio i Topp 30 april 1966. (Se utdrag nedan från "Tio i Topp"-boken, Premium Publishing 2012)



Billy fortsatte i The Luvvers, bandet som är mest känt för att vara skotska sångerskan Lulus kompband. Men när Lulu blev soloartist 1966 gjorde Luvvers egen karriär och en singel där Billy spelade gitarr. Övriga medlemmar i bandet var Alex Bell, sång, Ross Neilson, sologitarr, Jim Dewar, kompgitarr, Tommy Tierney, bas, David Mullin, trummor, och Jimmy Smith, saxofon.



3 juni 1966
THE LUVVERS
The house on the hill (Manfred Mann-Mike Hugg)
Most unlovely (Alex Bell/Henry Wright/Wendez)
Producerad av Mark London
(Parlophone R 5459)
   A-sidan på singeln är skriven av Manfred Mann-medlemmarna Manfred Mann och Mike Hugg men aldrig inspelad av den gruppen. B-sidan är en egen låt. Producenten Mark London var gift med Lulus manager Marion Massey. Han blev senare känd som låtskrivare, bland annat till filmlåtarna ”To sir with love” (Lulu) och ”Privilege” (Paul Jones), men producerade också bland annat Stone The Crows, rockgrupp från Skottland.

1968 var Billy med i studiobandet Jago Simms. Förutom Billy var det låtskrivarna Harold Spiro, piano, och Phil Wainman, trummor och sång, och studiomusiker som spelade. Gruppen släppte en singel men Billy har antytt att Jago Simms gav ut ytterligare en singel.


Februari 1968
JAGO SIMMS
In too deep (Harold Spiro/Phil Wainman)
Conventional fella (Harold Spiro/Phil Wainman/Billy Bremner)
A Wainman/Spiro Production
(Fontana TF 901)
   Wainman skulle på 70-talet bli känd producent till The Sweets alla stora hits, Bay City Rollers, Mud och även Boomtown Rats (”I don’t like Mondays”). På b-sidan gör Bremner sin låtskrivardebut.


1968
THE QUOTATIONS
Cool it (Kenny Young/Scott English)
Mark of her head (Johnny Gustafson)
Arrangerad och producerad av John Goodison
(CBS 3716)
   The Quotations blev nästa grupp för Billy och Phil Wainman. Gruppen fungerade mest som komp när amerikanska kända artister turnerade i England och Europa. Först kompade de Walker Brothers, som var stora då, och sedan gjorde de turnéer i hela världen där de kompade bland annat Brenda Lee, Little Richard och Duane Eddy.
   Gruppen gjorde senare också några singlar. Wainman var inte kvar i gruppen när ”Cool it”-singeln spelades in men det är Billy Bremners enda bidrag till den här gruppens skivor. Övriga medlemmar var vid inspelningstillfället John Banks, trummor, John Gustafson, sång, Graham Alexander, bas, Barry Martin, saxofon, Tony Gilbert, trombon, John Droy, trumpet, och Peter Kelly, orgel.
   Gruppen genomgick många medlemsförändringar. Förre sångaren John Goodison, som även uppträdde under namnet Johnny B Great, var nu arrangör och producent och ny sångare var Johnny Gustafson, ex-Merseybeats, som också skrev b-sidan på singeln. A-sidan var en cover på den amerikanska gruppen American Breeds låt.

1970 spelade Billy i ett humorband från London, King Pins, med irländarna Tony Rocco (McCroury), sång, och Tommy Duffy, gitarr, banjo(?) och sång. I bandet spelade många olika musiker, bland annat Howard Jensen, bas.
   Billy spelade samtidigt i ett annat band, Rodeo, som innehöll medlemmar från Quotations.


1970
KING PINS
Bold O'Donaghue (arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Tom Dooley (arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Producerad av Ian Grant
(Outlet OUT-041)
   Två traditionella folksånger. "Bold O'Donoghue" är irländsk och finns bland annat med, i King Pins inspelning(!), på flera samlingsskivor med irländska folksånger som exempelvis "Irish Pub Songs" (2006) och "A feast of Irish Folk" (2007). "Tom Dooley", den gamla amerikanska folksången, är mer känd via The Kingston Trios hitversion från 1958.
   Båda singellåtarna är arrangerade av gruppmedlemmar.


1970 medverkade Billy på den engelska gruppen Nirvanas album "To Markos III" och 1971 spelade Billy gitarr på Colin Hares album "March Hare". Hare hade tidigare sjungit i den engelska popgruppen The Honeybus som hade en hit med "I can't let Maggie go".


Compass blev nästa grupp för Billy. Strax innan hade han spelat i Marty Wildes grupp men Compass var en studiogrupp. Kompade bland annat sångaren Leapy Lee på singlarna "No full moon" (1972, där trummisen Pete Kircher sjöng), "Helena" (mars 1973) och "Rub your nose" (november 1973), inspelade hemma hos managern Gordon Mills).

Compass existerade en kort tid men hann ändå göra två singlar. Medlemmar var förutom Billy, gitarr också Roger Rettig (högst upp till vänster), gitarr, Brian Hodgson (nere till höger), bas, och Pete Kircher (nere till vänster), trummor. Kircher spelade tidigare i The Honeybus.
   Leapy Lee om Compass:
   "As it happened they were great. They were the finest backing band I ever had and I like to take at least some credit for putting them together. We did many tours including Ireland and Australia. "







Mars 1974
COMPASS
No more whiskey (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Maybe she will (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
(1) Producerad av Gordon Mills
(2) Producerad av Leapy Lee
(MAM MAM 115)
   Hela bandet har tillsammans skrivit de båda singellåtarna. A-sidan producerades av gamle Tom Jones, Engelbert Humperdinck- och Gilbert O'Sullivan-managern och låtskrivaren Gordon Mills och b-sidan producerades av nyss nämnde Leapy Lee som hade en egen sångkarriär bakom sig med en hit 1968, ”Little arrows”, som största triumf.


14 juni 1974
COMPASS
Arrest that man (William Murray)
Right time (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Producerad av Lee Graham
(MAM MAM 120)
   Compass andra singel producerades av Lee Graham, Leapy Lees riktiga namn. Och A-sidan är skriven av Billy under ett helt annat namn = hans riktiga förnamn+mellannamn, William Murray.

Billy spelade på en singel med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, "She's my lady", som släpps i september 1974. Dave Dee-bandet hade sin storhetstid mellan 1966 och 1969. Ledaren Dave Dee försökte sig sedan på en tämligen misslyckad solokarriär och "She's my lady"-singeln var en mindre uppmärksammad återförening för gruppen.






Mellan 1972 och 1975 jobbade Billy mycket i studio tillsammans med sångaren och låtskrivaren J Vincent Edwards och producenten Pierre Tubbs. Billy finns med på J Vincent Edwards-singlarna "Mississippi woman" (1972) och "Keep on trying" (1974) medan "Dream lover" spelades in men gavs aldrig ut.
   Billy finns också med på Ursula Skallas (J Vincents fru) singel "Good loving" som gavs ut i Holland. Billy spelade också på Kris Ifes version av Rolling Stones-låten "Out of time" (1975) och Jacksons "There goes my baby" (1975). Ife berättar om de singlarna:
   "I sang on 'Out of Time' - but the track was originally recorded for Maxine Nightingale & the key wasn't right for me. I just did a few vocal backings on other tracks J Vincent had.
   He recorded that one song under the name of Jackson which was a made up name that we used later when I recorded with Vince as Jackson & Jones (I was then Jackson)! Billy played on so much stuff of ours it's impossible to remember them all."

Medlemmarna i Compass plus Ray Cane, Pete Baron, Barry Booth, Brian Johnson, Pete Kelly och Roger McKew kompade 1975 skådespelaren, poeten och sångaren Nicol Williamson på enmansföreställningar i London. Hela bandet kallade sig då för Parachute och titeln på skivan blev följaktligen "Live in London with parachute" (1976).
   Pete Kircher lämnade snart Compass för att spela med Mick Green i gruppen Shanghai och ersattes då av Marty Wildes gamle trummis Pete Baron som i sin tur ersattes av John Halsey från gruppen Grimms. Halsey kände gamle Bonzo Dog-(Doo Dah) Band-medlemmen Neil Innes, som också spelat i Grimms, och plötsligt föddes Neil Innes & Fatso som grupp. Och namnet på gruppen hade inte oväntat (kopplingar till Monty Python) en komisk vinkling.


Neil Innes & Fatso. Från vänster Roger Rettig, Neil Innes, John Halsey, Billy Bremner och Brian Hodgson.

Det gjordes inga skivor under namnet Neil Innes & Fatso men Bremner medverkade i den tvådelade tv-serien ”Rutland Weekend Television”, som sändes på BBC i maj-juni 1975 and november-december 1976. Musiken till serien spelades in och gavs ut 1976 under Eric Idles och Neil Innes namn som “The Rutland Weekend Songbook” Songbook (B.B.C. REB 233) där Bremner medverkar på några spår. Här och här är några inslag från tv-serien.
   Neil Innes & Fatso spelade också live i Sverige vid något tillfälle 1976/77.


Bremner finns också med på Neil Innes soloskiva “Taking off” från 1977. Men han missade möjligheten att medverka på Innes nästa uppmärksammade projekt, The Rutles, för då hade Rockpile rullat igång. Det var nämligen på en konsert med Neil Innes & Fatso på puben Nashville Rooms i västra London som Billy blev tillfrågad av Dave Edmunds och Nick Lowe om han ville vara med i Rockpile. Svaret blev positivt.
   1977 spelade Billy också på Scaffold-medlemmen John Gormans soloskiva "Go man Gorman".



Rockpile 1976-1981. Från vänster Terry Williams, Nick Lowe, Dave Edmunds och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså riktiga Rockpile med Bremner som fullvärdig medlem i det permanenta bandet. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Edmunds, Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe- och Edmunds-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm", men också på skivor med Mickey Jupp ("Juppanese", 1978) och Carlene Carter, ("Musical shapes", 1980).





Mitt under den hektiska Rockpile-perioden med turnéer och skivinspelningar gav Billy Bremner ut två singlar under namnet Bill Murray respektive Billy Murray. Producenten Kris Ife förklarar varför Billy uppträdde under de namnen:
    “Because of Billy's name being the same as the footballer (Billy Bremner, Leeds) - we called him Billy Murray (Murray is Billy's middle name) - little did we know that there would be two actors of that name later!!”


Maj 1977
BILL MURRAY
Downtown hoedown (Bill Murray)
Rhyme or reason (Kris Ife)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(Polydor Records 2058 881)
   Producenten Kris Ife hade en bakgrund på 60-talet som sångare i gruppen Quiet Five, en solokarriär, flera olika grupper (Judd och Matchmakers) och sedan skivproducent. Han skrev också b-sidan på singeln.
   Musiker på singeln förutom Billy är gamla kompisarna från Fatso, Brian Hodgson och John Halsey, plus pianisten Dave Rowberry (ex-Animals) och Huey Lewis (Clover) på munspel.


3 mars 1978
BILLY MURRAY
Heart and the stone (Billy Murray/Ray Peters)
I don’t want to be a hero (Billy Murray)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(State Records STAT 72)
   Två egna låtar, låtskrivarkollegan Ray Peters skulle senare skriva flera låtar tillsammans med Billy. Musiker är Dave Rowberry, piano, gamla vännerna Pete Kircher, trummor, från Compass, Pat King, bas, från The Quotations, och Billy på gitarr och sång.


Februari 1978
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   På b-sidan till Nick Lowes singel "I love the sound of breaking glass" figurerade Rockpile, som grupp och kompositörer, första gången officiellt på en skivetikett.


Juli 1978
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)
Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På b-sidan till Nick Lowes amerikanska singel "So it goes" figurerar Rockpile ännu en gång officiellt på en skivetikett. I en liveversion av den låt som första gången, i en kort studioversion, dök upp på Nick Lowes Stiff-singel "So it goes".


                                                                                  Foto: Chris Frances
10 augusti 1978 uppträder Rockpile på Skansen i det svenska tv-programmet "Högtryck". En konsert som spelades in 8 augusti. Billy längst till vänster. "So it goes" hette en av låtarna.



Under tiden i Rockpile blev Billy inte bara en framträdande gitarrist och sångare på scen. Han bidrog också med flera låtar till Dave Edmunds skivor: ”Trouble boys” (även singel), ”Not a woman not a child” (med Ray Peters) och dessutom Nick Lowe/Rockpile-kompositionen "Never been in love" (på ”Tracks on wax 4”, 1978). Och “The creature from the black lagoon” (även singel), “Goodbye mister good guy” (med Pat Meagher) och ”We were both wrong” (på “Repeat when necessary”, 1979).


1979 kompade Billy på Wales-sångaren Shakin' Stevens tyska album "Shake it up".
   Fredagen 9 mars 1979 spelade Rockpile på Konserthuset i Stockholm. Jag var där.


1980 medverkar Billy på Bob Youngs ”In Quo country”-album och medverkar (längst till vänster) på Wembley Arenas scen vid lanseringen av skivan.









I januari 1980 släppte Dave Edmunds singeln "Singing the blues". B-sidan är en ren Rockpile-komposition, "Boys talk".
   Torsdagen 21 februari 1980 inledde Rockpile med en konsert i Örebro. Jag var där.


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.




Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure
(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   På Rockpiles efterlängtade album under eget namn sjunger Billy Bremner två låtar, ”Heart” och ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine”, men låtskrivandet delar han kollektivt med hela bandet på tre låtar. Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar.
   ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

3 november 1980 fick Billy med kort varsel hoppa in i Fabulous Thunderbirds för en tv-sändning på Old Grey Whistle Test. Det amerikanska bandet hade dagen före festat tillsammans med Dr Feelgood och Rockpile vilket slutade med att gitarristen Jimmie Vaughan bröt benet... Här kan ni se "She's tough".


November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.








Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.
   Billy medverkar dessutom på storbandet Rockestras tre bidrag till skivan/konserten, "Lucille" (här med en inledning av Billy Connolly), "Let it be" och "Rockestra theme".




I februari 1981 sprack och splittrades Rockpile. En gammal Rockpile-låt, ”I’m only human” (Nick Lowe/Rockpile) dök upp på Dave Edmunds album ”Twangin’” (1981) där Billy även spelar gitarr. Under 1981 gästmedverkar Billy på Deke Leonards ”Before your very eyes”, Carlene Carters ”Blue nun”, Kenji Sawadas "Stripper", Mike Berrys "Memories" och Elvis Costellos ”Trust”.
   Billy spelar också gitarr på duettsingeln ”Hold me”/”Spring greens” med B A Robertson och Maggie Bell och hoppade även in på Thin Lizzys inspelning av Billys egen "Trouble boys" som gavs ut på en singel. Dessutom spelar han på tre singellåtar med Mike Berry, "Julie come back”, “Can a man love one woman” och “Through noon and goes on”. Låtar som inte finns med på ovannämnda Berry-album.
   Billy spelar inte på "This ole house"-singeln med Shakin' Stevens men här medverkar han på en tysk tv-show 18 maj 1981.
   Men 1981 blev Billy Bremner mest av allt en Stiff-artist och gav på kort tid ut två singlar.

11 april 1981 spelar Billy live bakom Phil Lynott på Old Grey Whistle Test på låtarna "Ode to a black man" och "Somebody else's dream". Bandet i övrigt är Brian Downey, trummor, Darren Wharton, keyboards, och Huey Lewis, munspel.
   Båda klippen finns nu utgivna på en 6 cd+1 dvd-box "Thin Lizzy live at BBC).





16 oktober 1981
BILLY BREMNER
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
The price is right (Billy Bremner/Will Birch)
(1) Producerad av Will Birch
(2) Produced out of Thin Air
(Stiff BUY 125)











24 februari 1982
BILLY BREMNER
Laughter turns to tears (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Stiff BUY 143)
   Förre Kursaal Flyers-trummisen och låtskrivaren Will Birch hade inlett en karriär som skivproducent och tog naturligt hand om Billy Bremners solokarriär. På Stiff-singlarna kompas Billy av James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, (båda medlemmar av Nick Lowes band His Noise To Go) och Gavin Povey, piano. Povey var med i punkbandet The Edge och spelade senare på skivor med Shakin' Stevens, Jane Aire, Inmates och har också skrivit låtar med Kirsty MacColl.




1982 fortsatte studiojobben för Billy med Shakin' Stevens “Give me your heart tonight” (här ett liveklipp från skivan), Nick Lowes “Nick the knife”, Patrick Campbell-Lyons "The hero I might have been", Kirsty MacColls “Desperate character” och på ex-Audience-medlemmen Howard Werths album ”Six of one and ...half a dozen of the other”.
   Den engelske sångaren och låtskrivaren (skrev bland annat "You drive me crazy" till Shakin Stevens) Ronnie Harwood gav 1982 under namnet Ronnie Angel ut två singlar, "A white sport coat" och "Cuddle up", som Billy spelade på. Ytterligare en låt från samma inspelningstillfälle, jullåten "Santa's on his way", gavs senare ut på samlingsskivan "It's fabulous thing" (2009) med The Ronnie Harwood Band.
   På det rockabilly-inspirerade engelska bandet Matchboxs “Crossed line” finns en låt, “Mean ’n’ evil” (Brian Hodgson/Billy Bremner/Pete Kircher/Roger Rettig), som förmodligen härstammar från Compass-inspelningarna åtta år tidigare.

Våren 1982 gjorde Billy några spelningar i England med Nick Lowe & his Noise To Go.



20 juli 1982 samlades de två överlevande Pretenders-medlemmarna Chrissie Hynde och trummisen Martin Chambers i Air Studios i London tillsammans med Billy Bremner och basisten Tony Butler och spelade in ”Back on the chain gang” och ”My city was gone” som släpptes på singel i november 1982. Bremner finns också med på ”Thin line between love and hate”, The Persuaders-coverlåten, som också släpptes på singel (1984). Och alla tre låtarna finns på albumet ”Learning to crawl” (1984). Billy spelar dessutom akustisk gitarr på b-sidan till Pretenders-singeln "2000 miles" (1983), ”Fast or slow (the law's the law)” (1983).
   I en intervju 1980 uttalar sig gitarristen James Honeyman-Scott (död 1982) positivt om Billy Bremner: "In the past year or two, I’ve learned a lot from playing with people like Billy Bremner, he showed me a few things." Sedan kom alltså Billy att på ett sätt ersätta James.
   En enda gång, i Spanien, uppträdde Billy med Pretenders.


1982
BILLY BREMNER
Meek power (Howard A Werth)
Yes please (Will Birch/Billy Bremner)
Producerad av Will Birch
(Demon D 1014)
   Ännu en Bremner-singel. A-sidan är en cover, från Howard Werths ovannämnda album som också den producerades av Will Birch.





1983 bildades gruppen Rowdy med Billy Bremner som kompgitarrist. Hans gamle Quotations-kompis Johnny Gustafson spelade bas och sjöng. Övriga medlemmar var Ray Fenwick, sologitarr, Les Binks, trummor och Jackie McAuley, keyboards. Gruppen spelade in sju demo-låtar, "Dear John", "Tight white skirt", "High class baby", "Hangover", "Daylight robbery", "Wild wild wedding" och "Move it". Men lyckades inte få något kontrakt. “Dear John” hamnade på en Status Quo-skiva.

20 augusti 1983 gjorde Billy tillfällig comeback i Dave Edmunds band på Rockpalast vid Lorelei-klippan på Rhens högra strand. Han sjöng "Loud music in cars" och "Trouble boys". Det var Billys andra Rockpalast-uppträdande. Rockpile spelade i programmet januari 1980.




1983 gjorde Billy studiojobb på Chris Thompsons “Out of the night”, Phil Everlys “Phil Everly”, Alvin Stardusts "A picture of you" (endast Europa-release), Billy Furys "The one and only" och den norske sångaren och skådespelaren Steinar Raaens "Danny".
   Billy spelade också på The McGanns singel "Shame about the boy" och Showaddywaddy-medlemmen Dave Bartrams singel "Black ice"/"Excitement" (februari 1983) som producerades av gamle vännen Phil Wainman. Ett album, med Billy på gitarr, spelades också in men gavs aldrig ut.
   Producenten Stuart Colman har ytterligare information om The McGanns:
   "There were two other tracks recorded at the time.
A version of "Pink Dally Rue" - a cool Nashville song - and another title, which I would have to hunt down.




1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 557)
   Costello skrev låten för Billy. B-sidan kom inte med på det kommande albumet.










1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Musclebound (Billy Bremner/Kenny Pickett)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 12 557)
   12:an hade ytterligare en låt, "Musclebound", som inte kom med på det kommande albumet.








1984
BILLY BREMNER
Bash!
Producerad av Will Birch
(Arista 206179)

Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Losing my touch (Billy Bremner/Will Birch)
Shatterproof (Elvis Costello)
Love is stranger than fiction (Billy Bremner/Will Birch)
Perfect crime (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Going steady with a heartache (Billy Bremner/Will Birch)
When these shoes were new (Billy Bremner/Will Birch)
Boat that's sunk a thousand ships (Billy Bremner/Will Birch)
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
   Huvudsakligen originallåtar. Plus två gamla singellåtar från Stiff-tiden ("Stolen from Stiff records" som det står på omslaget). "When love goes to sleep" var ursprungligen en Squeeze-låt men släpptes inte med bandet förrän 1997 när "Sweet from a stranger"-albumet återutgavs med extralåtar. Och Elvis Costellos egen inspelning (1982-83) av "Shatterproof" kom inte ut på skiva förrän i februari 1995 på återutgivningen av "Punch the clock".
   På de nya låtarna spelar Dave Kerr-Clemenson bas medan trummor/piano pendlar mellan Terry Williams/Pete Wingfield och Bobby Irwin/Billy Livsey. Och Billys gamle Quotations-kollega Barry Martin spelar saxofon på "Going Steady With a Heartache".




1984
BILLY BREMNER
Bash!
(Arista 406179)
   "Bash!"-skivan på kassett. Exakt samma låtar som på vinylen (se ovan) men ett förargligt stavfel på låten "Losing my touch".

















1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Två albumspår.









1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Extraspåret på 12:an var oväntat den gamla Stiff-singeln från 1981.




Tack vare läsaren Siim Meesak har vi fått kännedom om en skiva med New York-killen David Grahame, en Will Birch/John Wood-produktion inspelad i New York 1984. Men skivan gavs aldrig ut. Däremot existerar det CDr-kopior av skivan, se ovan. Production master är gjord 15 maj 1984,
   Bland musikerna märks Billy Bremner, Bob Andrews, Bob Irwin och Jim McAllister och på en av låtarna, "Johnny", sjunger Carlene Carter. Billy Bremner gillade skivan skarpt. Han tyckte hela produktionen var bra och bra musiker men Carlene såg han däremot inte till under inspelningarna.
   Will Birch berättar:
   1984, John Wood and I co-produced David Graham in NYC for Capitol Records, or EMI America. It was never released because I think the artist didn't like the results. All that help and still no record release!
   All of this was spring 1984. We mastered the album, I think with Bob Ludwig, and delivered it to EMI America/Capitol and the next thing we heard was David was not happy with it, but it could have been the record company was not happy with it, I don’t know. Anyway, it never came out.
   David was an exceptionally gifted writer and singer, in a sort of Paul McCartney/power pop way. He had been ‘Paul’ in Beatlemania on Broadway around the same time Marshall Crenshaw was, I think, ‘John’. His songs were great, as was his voice. Maybe still is!





1984
BILLY BREMNER & FASTBUCK
Endless sleep (Jody Reynolds/Dolores Nance)
Mona-Lott (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Billy Bremner
(Rock City Roc 6)
   Billy slog sig ihop med gruppen Fast Buck (på singeln stavat Fastbuck…) och spelade in nya singeln i Gary Numans studio Rock City Studios. I bandet fanns Dave Kerr-Clemenson, bas, (som spelade med Billy på “Bash!”), Andy Locke, gitarr, och Mike Baron, trummor. A-sidan är en Jody Reynolds-singel från 1958. "Endless sleep" är inte identisk med Nick Lowes låt, från ep:n “Bowi” (1977), med samma namn.



1984 spelade Billy på Nick Lowe & his Cowboy Outfits "Nick Lowe & his Cowboys Outfits", Any Troubles "Wrong end of the race", Cliff Richards "The rock connection" och Jerry Williams "Working class hero". Billy spelade även akustisk gitarr på den skotska gruppen The Bluebells singel "Young at heart".

1985 spelar Billy på Stiff-singeln "Supergran" med skotten Billy Connolly.
   I juni samma år uppträdde Linda Thompson på Ronnie Scott's i London i samband med Lindas första soloalbum, "One clear moment", efter skilsmässan från Richard Thompson. Billy spelade gitarr i kompbandet tillsammans med Stuart Elliot, trummor, Steve Price, bas, och Betsy Cook, keyboards.



17 maj 1986 uppträdde en mängd artister, huvudsakligen irländska, live i Dublin och Billy medverkade i flera sammanhang. Han hoppade in på Pogues version av "Dirty old town" och uppträdde även som gitarrist i Thin Lizzy på låten "Don't believe a word". Fyra månader innan hade Phil Lynott dött så Bob Geldof ersatte honom tillfälligt. Albumet "Live for Ireland" släpptes 1988.
   Billy spelade 1986 på Pogues bidrag till filmen "Sid & Nancy - Love kills". "Haunted" och "Junk theme" är också utgivna på en singel med gruppen.




I mitten på 80-talet flyttade Billy Bremner till USA. Först till Los Angeles och bodde sedan, från början av 90-talet, i Nashville. Billy gjorde under den tiden inga soloskivor men fortsatte skriva låtar, spelade in demolåtar och spelade med många olika artister, både live och på skiva.
   Billy spelade på Anne Feeneys ”Look to the left” (1989), Snake Farms ”What kind of dreams are these” (1989), Pat McLaughlins ”Get out and stay out” (1989), The Pretenders ”Packed!” (1990, Billy medverkar på nio låtar!), Kieran Kanes ”Find my way home” (1993), Kelly Willis ”Kelly Willis” (1993), The Coal Porters ”Land of hope and Crosby” (1993) och Chris Deschners "Cherokee moon" (1994).


Skådespelerskan Doby Daenger, på 2000-talet känd för tv-roller i ”Dexter” och ”My name is Earl”, inledde en musikkarriär på 80-talet. Rockabilly-bandet Doby Daenger and The Hi-Hi Boys spelade in en singel. "Dum-Dum"/"Time & Again (Good Lookin' Records) som producerades av Billy Bremner. Bandet bytte namn till The Anti-Elvis Club, med Billy som medlem. Han producerade fyra låtar med bandet och allt finns på samlingsskivan ”Twenty onederful hits” som släpptes 2006. Här är ett filmklipp live.
   1988 kompade Billy den amerikanske sångaren och låtskrivaren Pat McLaughlin på albumet ”Pat McLaughlin”. Billy spelade också i McLaughlins band där även Blasters-medlemmen Steve Berlin fanns med.

På samlingskassetten "Hollywood round up" (1988), med elva olika artister, medverkar gruppen The Super Pickers med låten "Picker's brawl" där medlemmarna hette John Jorgensen, Will Ray, Jerry Donahue och Billy Bremner. Will Ray berättar idag:
   "I remember on the day when we were recording that "Picker's Brawl"-tune for the cassette, it was hard to get Billy going that day. I think he felt uncomfortable at first and didn't know what to play. Finally I heard him noodling on some country licks and said "Yes! do something like that!". Then he proceeded to blow me & the engineer away with his playing, and what he played fit nicely in the track. He's a great guy and am honored to have had the pleasure of working with him."

1988 medverkar Billy i filmen "Tapeheads" och ingår där i det påhittade bandet Swanky Modes tillsammans med bland annat Sam Moore, sång, Jim Keltner, trummor, och Reggie McBride, bas. På soundtracket spelar gruppen på låtarna "Ordinary Man" "You Hooked Me Baby", "Betcher Bottom Dollar", "Audience For My Pain" och "Language of Love". Här ett klipp från filmen.





1989 spelade Billy i gruppen, döpt till The Art-Chives, som kompade Harry Dean Stanton. Från vänster Carlo Nuccio, trummor, Will McGregor, bas, Harry Dean Stanton och Billy Bremner.


1990
"L.A. ya ya"
(Hightone HCD 8022)

BILLY BREMNER: Reet petite (Tyran Carlo/Berry Gordy Jr)
På en samlingsskiva med en massa Los Angeles-artister och grupper dyker Billy upp och gör sin version av Jackie Wilsons "Reet petite" från 1958.

1994-1995
”The Bluewater Catalog – The Nashville Demos”

I thank them
I can love you
You got to me
Green with envy
Lookin' back, thinkin' ahead
Pass this story 'round
A fine set of wheels
Now is the time
Keep this house rockin'
Sure ain't nothing right
Who says, who cares
I get enough
I see it in your eyes
Cover it up
Call me what you want
Hey conductor
This time it's over
One way romance
Cheap shot
Road to love
There you were
Wheel of misfortune
Tell me
She ain't got one for me
   Tillsammans med Don Morell, piano, Larry Knechtel, keyboards, Roy Huskey Jr, bas, och Donald Linley, trummor, spelade Billy in 24 låtar i en studio i Nashville.
   Här finns låtar som senare ska dyka upp på skivor med The Refreshments, Don Morrell, Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Band och Billy själv.

1994 blev Billy Bremner inbjuden till Sverige (20 maj Heartbreak Hotel, Stockholm) att spela med det svenska bandet The Refreshments. Och på hösten samma år tog Billy kontakt med Hans Larsson, skivbolagsägare och manager, och tipsade om bandet och det hela resulterade i att Billy producerade Refreshments första album, ”Both rock n’ roll” (1995), och han spelade också gitarr på flera spår.





Under Nashville-tiden träffade Billy sångaren och pianisten Don Morrell och de började skriva låtar tillsammans. Och bildade även ett eget band, Bremner-Morrell, tillsammans med förre Ozark Mountain Daredevils-basisten Michael "Supe" Granda och turnerade med olika trummisar. Samarbetet ledde till Don Morrells album ”After all these years” (1999) där Billy medverkar på gitarr och tillsammans har Don och Billy skrivit tre låtar på skivan: "Who says, who cares", "Tell me" och "Looks like this time it's over".
   Billy spelar även på Michael "Supe" Grandas första soloalbum, "Makin' a Living, Not a Killing" som släpptes 1998, som är utgiven under namnet Supe DuJour.




Studiojobben i USA fortsatte med George Ducas ”George Ducas” (1995), The Coal Porters ”Los London” (1995), Foreigners ”Mr moonlight” (1995), Rosie Flores ”Honky tonk reprise” (1996), Jim Lauderdales ”Persimmons” (1996), The Coal Porters ”Rebels without applause” (1996), Paul Kennerleys ”Misery with a beat” (1998) och Jim Lauderdales ”Other sessions” (2000).


På Sigge Hills album "Bland molnen" (1996) finns Billy med i kompet.

Hösten 1996 blev Billy Bremner officiell medlem i The Refreshments och på bandets följande skiva, “Trouble boys” (1997), hade Billy stort inflytande. Billy spelade med Refreshments fram till våren 1999 och jag lyckades uppleva konstellationen live vid ett flertal tillfällen. Dels såg jag bandet kompa Totta (vid tre olika tillfällen, 1997 och 1998) och Little Mike och dels såg jag bandet 1998.


1997
THE REFRESHMENTS
Trouble boys
Producerad av Billy Bremner
(Rival 74321 46379 2, Sverige)

Here we are (Geraint Watkins)
Beats me (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Lookin' back, thinkin' ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
It’s a hit (Joakim Arnell)
Love on time (Joakim Arnell)
Midnight (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Hollywood women (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Wheel of misfortune (Billy Bremner)
Trouble boys (Billy Bremner)
I just wanna be loved (Geraint Watkins)
Heart-lines (Joakim Arnell)
I’m not that kind of guy (Joakim Arnell)
   I kvartetten The Refreshments spelade Billy med Joakim Arnell, bas och sång, Mikael Finell, saxofon och sång, och Mats Forsberg, trummor. Titellåten var den gamla Dave Edmunds/Rockpile-pärlan, skriven av Billy som här ståtar med sitt riktiga namn.
   Två låtar, "Lookin' back, thinkin' ahead" och "Wheel of misfortune", härstammar från "Bluewater Catalog"-demon. Och nära vännen Geraint Watkins har skrivit två låtar till bandet.


1997 producerade Billy Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Bands ”Hey conductor” där titellåten var skriven av Billy som också spelade gitarr på skivan.


1998
BILLY BREMNER
A good week's work
Producerad av Billy Bremner
(HypertensionMusic/BMG 74321 60753 2)

I get enough (Billy Bremner/Don Morrell)
I see it in your eyes (Billy Bremner)
Green with envy (Billy Bremner/Michael "Supe Granda)
I can love you (Billy Bremner)
Lookin’ back thinkin’ ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
I thank them (Billy Bremner/Pat McLaughlin)
Cover it up (Billy Bremner)
A fine set of wheels (Billy Bremner/Don Morrell)
Pass this story ’round (Billy Bremner/Don Morrell)
Now is the time (Billy Bremner/Don Morrell)
Keep this house rockin’ (Billy Bremner)
You got to me (Billy Bremner/Don Morrell)
   På Billys första soloplatta på 14 år kompas han av Joakim Arnell, bas, och Niklas Aspholm, trummor. Samtliga låtar fanns med på "Bluewater Catalog"-demon.

Niklas Aspholm spelade nu trummor i Refreshments men gamle trummisen Mats Forsberg finns ändå med på den här skivan som medlem i Bo Helgez Inomhusorkester. Övriga medlemmar i den gruppen är Dan Karlsson, sång, Linda Hammarström, sång, Erika Nordkvist, fiol, Alf Scherp, bas, Kjell Jacobsson, gitarrer och sitar, och Sven-Erik Lyckman, elgitarr.


1998
BO HELGEZ INOMHUSORKESTER MED THE REFRESHMENTS
En massa rock
Producerad av Micke Finell
(Rock Around The Clock Productions ??????)

My babe (Ron Holden)
Jag är en liten pojk (Pugh Rogefeldt/Bernt Staf)
Hard working love (Kjell Jacobsson/Dan Karlsson)
One foot on the path (Mark Selby)
Dancing in the moonlight (Phil Lynott)
Never can tell (Chuck Berry)
Memphis Tennessee (Chuck Berry)
So long (I’m gone) (Roy Orbison/Sam Phillips)
Dream lover (Bobby Darin)
Rip it up/Ready Teddy (Robert Blackwell/John Marascalco)
Lawdy miss Clawdy (Lloyd Price)
Night-shift (Joakim Arnell)
Let’s go jumpin’ (unknown)

Inspelad i både i Sveriges Radios studio och i Prikkens Gitarr och Ljudstudio i Gävle. Mixad i Sound Control Studio i Gävle. Inspelat och mixat av Kenneth Skoglund. "Let's go jumpin'" är inspelad och mixad av Bertil Edin och producerad av Billy Bremner. Skivan gjordes i 500 exemplar och delades ut till arbetarna på massa(!)fabriken i Skutskär. . .
   Skivan delas mellan den i högsta grad lokala orkestern Bo Helgez Inomhusorkester (första 5 spåren) och mer proffsiga Refreshments (från låt 6). Men allt är inspelat med samma små resurser. Övervägande covers och ett original, Joakim Arnells "Night-shift" som inte funnits på annan skiva förrän den kom på "Rarities" i 8cd-boxen "20 years" från december 2009.
   "My babe" har ingenting med Willie Dixons gamla blueslåt att göra. Skriven och framförd av Ron Holden på en singel 1959 där han kompas av The Thunderbirds. "Jag är en liten pojk" är från Pugh Rogefeldts "Hollywood"-album, "One foot on the path" är en låt som dök upp 1995 på en Kenny Wayne Shepherd-skiva och "Dancing on the moonlight" är en Thin Lizzy-låt från 1977.
   De båda Chuck Berry-låtarna är kända medan Roy Orbisons "So long (I'm gone)" som skrevs till Warren Smith och en Sun-singel 1957 är lite mindtre känd. Billy sjunger både Bobby Darins "Dream lover" från 1959 och Little Richard-medleyt från 1956. Medan Joakim Arnell sjunger Lloyd Prices klassiker från 1952. Och den mindre kända "Let's go jumpin'" som Big Joe Maher gjort känd.
   

1999
DAVE EDMUNDS & THE REFRESHMENTS
A Pile of Rock – Live
(Pool Sounds PID 881288, Sverige)
   
King of love (Mark Johnson/Harold Reid)
Standing at the crossroads (Mickey Jupp)
Juju man (Jim Ford-Lolly Vegas)
Stop messin' around (Clifford Adams/Peter Green)
Queen of hearts (Hank DeVito)
I hear you knockin' (Dave Bartholomew/Pearl King/J.D. Miller)
I knew the bride (when she used to rock & roll) (Nick Lowe)
Lady Madonna (John Lennon-Paul McCartney)
The wanderer (Ernie Maresca)
Here comes the weekend (Dave Edmunds/Nick Lowe)
Sabre dance (Aram Khachaturian)
I'm ready (Sylvester Bradford/Antoine "Fats" Domino/Al Lewis)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Sweet little rock & roller (Chuck Berry)
Let it rock (Chuck Berry)
   Inspelad live på The Central Café i Gävle i oktober 1997. Dave kompas alltså av The Refreshments som är förstärkta med Geraint Watkins, keyboards och sång.
   Majoriteten av låtar finns på Dave Edmunds skivor. Några covers, Fleetwood Macs "Stop messin' around", Beatles "Lady Madonna" och Fats Dominos "I'm ready", är dock nya i Edmunds repertoar.
   
Åtta låtar på Dave Edmunds liveinspelade "King Biscuit Flower Hour" (King Biscuit, 1999) är hämtade från en konsert på Roseland Ballroom 18 maj 1983. Då var Billy Bremner medlem i Edmunds kompband tillsammans med John David, bas, Dave Charles, trummor, och Geraint Watkins, piano.
   Repertoaren var en blandning av klassiska låtar som "Girls talk", "Crawling from the wreckage" och "I knew the bride" och nya låtar från det då aktuella albumet "Information". Bandet förstärks på en låt, Eddie Cochrans "C'mon everybody", av Chris Spedding och Brian Setzer på gitarr.



1999
THE REFRESHMENTS
Are you ready
Producerad av Joakim Arnell och Billy Bremner
(Pool Sounds/Independent POOLCD013, Sverige)

Miss you miss Belinda (Joakim Arnell)
You left me (Billy Bremner)
One track mind (Nisse Hellberg)
Are you ready (Joakim Arnell)
Veronica (Greg Carmichael)
Stalkin' the flock (Billy Bremner)
Make our love last (Joakim Arnell)
Words we never say (Joakim Arnell)
No smoking (Joakim Arnell)
They don't pay me enough (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Don't go with the flow (Joakim Arnell)
Stephanee (Mickey Jupp)
Road to love (Billy Bremner)
   En majoritet av låtarna är skrivna av Joakim Arnell och Bremner. Plus originallåtar av Nisse Hellberg och Mickey Jupp och en cover på Ronnie Dawsons inspelning av "Veronica" från slutet av 80-talet.


Våren 1999 lämnade Billy The Refreshments. Han producerade Magnus Lindbergs album ”Ljus i natten” (1999) som Billy också spelade gitarr på. Han spelade också på Tottas "Totta 3 - En dåre som jag” (1999) där Billy varit med och skrivit musiken till låten "Stort att vara liten" tillsammans med producenten Dan Hylander. Plus att Billy även medverkade på Totte Wallins album "Mmm blues".
   1999 och en bit in på 00-talet spelade Billy med The Intruders tillsammans med Bonne Löfman, gitarr, Kaj Söderström, bas, och Peder Sundahl, trummor.

Under 2000 gjorde Billy demoinspelningar med Micke Wedberg, Mats Ronander och Jane Kitto.


2000 producerade Billy, tillsammans med Joakim Arnell, nästa Refreshments-album, ”Musical fun for everyone”. Han spelade också akustisk gitarr och sjöng på skivan. Och Billy spelade även på Magnus Lindbergs "Tur o retur".


2001
”Brit Rock - Back On Track”
(Pool Sounds/Independent Records POOLCD026, Sverige)

BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: The girl can´t help it (Frank Tashlin/Herbert Baker)
BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: Dream lover (Bobby Darin)
   En mängd Refreshments-relaterade artister samlas på samma skiva. Billy står själv som artist på två coverlåtar, Little Richards respektive Bobby Darins hitlåtar, och medverkar dessutom på spår med Steve Gibbons, Dave Edmunds och Graham Parker.



2001 spelade Billy på skivan "For the stars" med Ann Sofie Von Otter och Elvis Costello och finns även med på Jan Malmsjös julalbum "Välkommen till min jul" (2001).
   2002 spelade Billy på Boppers nyinspelade version av "Guitar man" som fanns med på samlingsskivan "25 years still boppin'". Sedan spelade Billy 2002 i bandet som kompade Idolerna på deras turné. Bandet var förutom Billy Håkan Almqvist, bas, Micke Littwold, gitarr och keyboards, Hasse Olsson, hammondorgel, och Pelle Alsing, trummor. Som följaktligen finns med på skivan "Greatest hits live & more..." (2003).

Våren 2003 turnerade Billy med sitt egna band The BB Guns som i övrigt innehöll Frank Liestam, gitarr och sång, Kent Borg, trummor, och Totte Wallgren, bas. 11 april spelade de i Örebro.


2003
"Raiding the vaults - Stiff rarities & oddities volume 1"
(Blitz ZBLITZ 78104)

BILLY BREMNER: Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
   Samlingsskiva med udda låtar och artister från Stiffs spektakulära katalog. Billys låt presenteras i en helt annan och klart hårdare mix jämfört med 80-talsvarianten.



2003 medverkar Billy på Robert Wells julalbum "Jingle Wells. Och 2004 spelade Billy på Linda Gail Lewis & the Rockarounds "Me and the boys in the band". Han har också varit med och skrivit låten "I'm burned out" tillsammans med Pelle Alsing och Micke Wedberg. Linda skriver på omslaget så här fint om Billy: "This was my first time to work with Billy Bremner. I know he is a legend and I expected him to be great. He was greater than I expected him to be".
   Billy spelade samma år på samlingsskivan "Rendezvous", ett Micke Finell-projekt med olika artister som tillsammans gjorde covers. Billy kompade här Magnus Lindberg & Gary Primich Band och Sven Zetterberg & Albert Lee, Geraint Watkins, Pete Wingfield och Totta Näslund & Nine Below Zero feat. Larry Taylor och Mats Ronander & Albert Lee, Kim Wilson & Geraint Watkins.


Det här bandet uppträdde i London på Canary Wharf 11 september 2003 under namnet Rockpile.
   Från vänster: Micke Finell, Dave Edmunds, Geraint Watkins, Ulf "Rockis" Ivarsson, Terry Williams och Billy Bremner.

26 mars 2005 spelade The Refreshments på Katalin i Uppsala. Konserten spelades in och gavs ut på dvd, "Livezone". Både Dave Edmunds och Billy uppträdde som gästartister på konserten. Billy framförde "Knocked me over with a feather", "Trouble boys" och "Goofin' around" och tillsammans med Edmunds gjorde Billy "Let it rock".









2005 turnerade gruppen The Pensionaires i Sverige. Med Billy Bremner, Steve Gibbons och Geraint Watkins längst fram och i kompet fanns Ingemar Dunker, trummor, och Tommy Cassemar, bas.


2006
BILLY BREMNER
No ifs, buts, maybes
Producerad av Dan Hylander/Billy Bremner
(Wea 5050467-6920-2-2, Sverige)

The real problem (Billy Bremner)
Get a job (Billy Bremner)
(You could have) Knocked me over with a feather (Billy Bremner)
What is the reason? (Billy Bremner/Joakim Arnell)
No if, but, maybe (Billy Bremner)
(To) Where we still call home (Billy Bremner/Helen Lövgren/Anders Molin)
The biggest fool in town (Billy Bremner/Kenneth Fors)
The picture we painted (Billy Bremner)
I can’t name them all (Billy Bremner/Bonne Löfman)
Puttin’ it in reverse (Billy Bremner)
They don’t come much better (much better than you) (Billy Bremner/Kenneth Fors)
Only the sound of my heart (Billy Bremner)
   Info om låtskrivarkollegorna: Bonne Löfman är en rutinerad gitarrist som bland annat spelat med Jerry Williams och Pugh Rogefeldt. Löfman var en av aspiranterna till jobbet som ny gitarrist i Refreshments förra hösten.
   Helen Lövgren var 2006 Billys flickvän och Anders Molin är basisten som spelat i Broberg Band.

2006 producerade Billy cd:n "Absolutly" med sjumannabandet Mike's Blue Groove från Vännäs.








Sommaren 2006 turnerade Billy med Rock It/Bobby Cochran Band i Sverige. Bobby Cochran, gitarr och sång, Billy Bremner, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, och Howard Tibble, trummor. Ibland på deras turnéer var det Peter Baron (från Hogan's Heroes) bakom trummorna.
   Billy turnerade samma år även med Sir Douglas Quintet-medlemmen Augie Meyers i Sverige. Och 2007 åkte Billy runt i Sverige med det egna bandet The Dinosaurs.


2007
"Whatever colors you have in your mind"
(Darrow/Bonnier Amigo 334 41873, Sverige)

BILLY BREMNER: You ain’t going nowhere (Bob Dylan)
   Bob Dylans låt, skriven och inspelad tillsammans med The Band 1967 men inte utgiven förrän 1975, gjordes först känd med The Byrds på deras countryfierade album "Sweethearts of the rodeo" 1968. Dylans egen version kom första gången på skiva 1971 på samlingsalbumet "Bob Dylan's Greatest Hits, vol 2".
   På samlingsalbumet spelar Billy på ytterligare låtar med Rosie Flores, Totta Näslund, Monica Törnell och Mike Berry.

2008 turnerade Billy i Norden tillsammans med Micke Finell, Ingemar Dunker och Kaj Söderström som kompgrupp till pianisten och sångaren Gene Taylor som tidigare har spelat i The Blasters och Fabulous Thunderbirds

I oktober 2008 genomfördes Neil Innes and Fatso: The 30th Anniversary Tour med material från Fatso, The Rutles, Rutland Weekend Television, Monty Python och The Bonzo Dog Doo Dah Band. Turnén gick i England och originalsättningen var på plats: Neil Innes, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, John Halsey, trummor, Billy Bremner, gitarr, och Roger Rettig, steelguitar.


Från vänster: Billy Bremner, (???), John Halsey, Brian Hodgson, (John Gorman, Scaffold), Neil Innes, (Mike McCartney) och Roger Rettig.

2008 hade Billy ett samarbete med basisten, sångaren och låtskrivaren Matts Alsberg, känd från Rost, Lolita Pop och Jerry Williams. Projektet resulterade i ett antal demolåtar.


2009 spelade Billy Bremner med på Micke Finell & Friends ”Walking with me and Mr Lee”.

24 september 2009 firade The Refreshments 20 års-jubileum med konsert på Central Café i Gävle. Med gästmusiker som Thomas "Flash" Holmberg, Tord Eriksson och Billy (samtliga före detta gitarrister i bandet). Dvd:n som spelades in den kvällen släpptes i november 2010 under namnet "Live at the Central Café - 20th anniversary concert".









28 februari 2010 spelade Billy live med Linda Gail Lewis i Stockholm. "Long tall Sally" fanns med i repertoaren.

Under 2010 bildades Trouble Boys, bandet naturligtvis uppkallat efter Billys numera klassiska låt, med medlemmarna Billy Bremner, gitarr och sång, Sean Tyla, gitarr och sång, Ingemar Dunker, trummor, Micke Finell, saxofon, och Tommy Cassemar, bas. Bandets planer för nästa år är först några spelningar i januari (6 januari på Akkurat i Stockholm rekommenderas!), några fler konserter i april, Europafestivaler i juni och juli och en japansk turné i september.
   Bandet ska också enligt planerna slutföra inspelningarna av sitt album i sommar. Micke och Billy har sedan 2009 skrivit låtar tillsammans, bland annat "Boogie the Reindeer", "Jane's name", "Aliguitar, Rockadile" och "My life has stopped on red", som lär dyka upp på skivan.

Billy Bremner blev under 2010 också anställd som producent på Rock Around The Clock Productions, Micke Finells bolag.


22 augusti 2011
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980
(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) i juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



26 oktober 2011
TROUBLE BOYS
Bad trouble
(Ball & Chain BACCD001)

Stop loss shuffle (Trouble Boys)
Pink cadillac (Trouble Boys)
Real friends (Trouble Boys)
In a heartbeat (Trouble Boys)
I never thought (Trouble Boys)
Bad trouble (Trouble Boys)
Happy daze (Trouble Boys)
Bit of everything (Trouble Boys)
Demon road (Trouble Boys)
Waiting (Trouble Boys)
Help me (Trouble Boys)
The stranger (Trouble Boys)
   Hösten 2011 släpptes äntligen Trouble Boys först album. Låtarna som finns nämnda här ovanför hamnade aldrig på bandets skiva men några låtar sparades till Billy Bremners kommande soloskiva.



27 juni 2012
BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files
(Ball & Chain BACCD002)

The Alliguitar & The Rockadile (Billy Bremner/Micke Finell)
I Hit The Nail Right On The Head (Billy Bremner/Micke Finell)
My Life Has Stopped On Red (Billy Bremner/Micke Finell)
Bullies (Billy Bremner/Micke Finell)
Emergency (Billy Bremner/Matts Alsberg/Micke Finell)
At Last The Summer's Here (Billy Bremner/Micke Finell)
The Cocktail Of The Year (Billy Bremner/Micke Finell)
Take It Day By Day (Billy Bremner/Micke Finell)
Lie Detector (Billy Bremner/Micke Finell)
Can't Turn Back (Billy Bremner/Micke Finell)
Hell's Door (Billy Bremner/Micke Finell)
Instead Of Believing You (Billy Bremner/Micke Finell)
Everyday I Love You More And More (Billy Bremner/Micke Finell)
She's No Queen (Billy Bremner/Micke Finell)
Lena (Billy Bremner/Micke Finell)

Billy medverkade på Wolfmans album "Tired & emotional (and probably drunk)" (2017) (döpt efter en singel-b-sida av Bremner/Birch) som gitarrist "här och där" och bidrog också som låtskrivare till två låtar, "Marlboro man (revisited)" (Billy Bremner/Micke Finell) och "Book of lies" (Billy Bremner/Micke Finell/Gil Edwards).



Tack till Stefan Nilsson för hjälp med information och bilder.

Tack också till J. Vincent Edwards, Leapy Lee, Kris Ife, Will Ray, Mike Reoch (från The Tremors), Nino Del Pesco, Roger Rettig, Micke Finell, Stuart Colman och, naturligtvis, Billy Bremner, som har bidragit med information.

Och allra största TACK till Lasse Kärrbäck utan vars ovärderliga hjälp det här hade blivit en mycket tunnare historia.

/ Håkan

Jag tänkte ta lite paus över jul och nyår

Efter en mycket intensiv och händelserik höst har vi nått slutet på säsong 6 på den här sidans långa(!) historia. Jag tänkte ta lite paus över alla helger och återkomma med de fasta avdelningarna vecka 2 nästa år.
   Naturligtvis kommer det att dyka upp spontana inlägg på ett oregelbundet sätt även under kommande veckor men som sagt: Är ni grymt nyfikna på vilken skiva som hamnat på plats 17 i min långa 70-talslista så får ni vänta till 10 januari. Kan utlova en klassiker som finns i alla, nåja nästan alla, medvetanden.
   Jag brukar ha för vana att under julveckan tipsa om jullåtar men i år ber jag er läsare att kolla in kategorin som heter ”Jul” så går det att hitta tips på julrelaterad musik där.

Riktigt tyst blir det givetvis inte här och imorgon kommer jag att presentera det tveklöst största projekt som jag har varit inblandad i: Billy Bremners samlade diskografi. Ett projekt som under hösten har växt till en enormt omfattande redovisning i både bild och text.
   Välkommen igen imorgon alltså men sedan vill jag önska alla läsare en Riktigt God Jul och i mellandagarna ska jag försöka knåpa ihop en lång lista på 2010 års bästa skivor.
   Kontakten med och kommentarer från läsare under året tillhör på sätt och vis också årsbästalistan. Tack så mycket! Besökssiffrorna på sidan har under hösten i vanlig ordning ökat och har under den sista månaden balanserat precis under 1000-strecket (unika besökare per vecka) men jag ber ändå redan nu att få utbringa ett skrålande: Tusen Tack!

/ Håkan

Soundtracks: "The last waltz"

THE BAND: The last waltz (Warner Bros, 1978)

Så här i säsongsavslutningens elfte timme vill jag bränna av en bomb till soundtrack. Det kanske känns som att musikfilmer borde vara diskvalificerade bland mina soundtracks med bra och/eller intressant musik. Men ”The last waltz” är ju allting: En fantastisk film, ett underbart soundtrack och en suverän julklapp.
   The Bands och för all del också regissören Martin Scorseses mästerverk ”The last waltz” är givetvis fylld av både och. Det är en filmmusikfilm (i denna sekund uppfann jag en ny historisk musikkategori…) med exceptionellt innehåll.
   The Band står det tryckt på etiketterna till de sex skivsidorna till ”The last waltz” men filmen och skivorna är i sanningens namn en samling artister som gör sina egna låtar/hits under överinseende av producenten Robbie Robertson som därtill är ledare och framstående låtskrivare i just the Band.
   Det är ju musiken jag ska beskriva och berätta om men det är svårt att beskriva musiken utan att tänka på och minnas konsertfilmen som ligger till grund för allting här. Men ”The last waltz” började enbart som ett musikprojekt. Det skulle bli The Bands avskedsföreställning. Efter 16 år tillsammans på skivor och turnéer, hälften av den tiden som The Band, var det dags att sätta stopp.
   Regissören Martin Scorsese har genom alla tider varit en väldigt musikintresserad filmregissör. Redan 1970 var han assisterande regissör på den filmatiserade”Woodstock” och 1972 var han något som kallas montage supervisor på ”Elvis på turné”. Sedan har han ju genom åren visat sig vara en mästare på dokumentärer, Bob Dylans ”No direction home”, Rolling Stones konsertfilm ”Shine a light” och nu jobbar han med en Frank Sinatra-dokumentär.
   I det tidsmässigt trånga utrymmet mellan ”Taxi driver” och ”New York, New York” klämde Scorsese in konsertfilmandet av The Band på det klassika Winterland i San Francisco. Där the Band faktiskt hade gjort sin första spelning åtta år tidigare.
   Robbie Robertson hade ett genuint filmintresse och skulle senare komma att skriva musiken till många filmer, många Scorsese-filmer dessutom.
   24 november 1976, Thanksgiving day i USA, blev faktiskt finaldagen i The Bands fantastiska karriär. Grupper som säger att de ska sluta lever väldigt sällan upp till sitt löfte/hot. Återföreningar och reunions är alltför vanliga i rockbranschen men med hjälp av några dödsfall, Richard Manuel och Rick Danko (som är de första musikerna som presenteras i filmen…), så har en fullständiga återförening varit omöjlig i the Bands fall. Dessutom har Robbie Robertson genom åren varit extremt ointresserad av att hålla kontakt med sina forna bandkollegor. Dock har han dykt upp vid två exklusiva tillfällen (1989 och 1992, men då var Manuel borta) när överlevande originalmedlemmar samlats.
   Från Metro Goldwyn Mayer-lejonet och filmrutan med den vita texten på svart bakgrund, ”This film should be played loud!”, till det pampiga slutet med instrumentala temat, som har både grekiska klanger och valsig maffiamusik, är filmen en triumf.
   Filmen inleds vid biljarborden och sedan den helt oplanerade men absolut sista av kvällens extralåtar, ”Don’t do it”. Deras cover av Marvin Gaye-låten finns däremot inte med på skivorna som dessutom inte alls följer ordningen på filmen. Därför avbryter jag min filmrecension här och inriktar mig enbart på musik, arrangemang, konsertinnehåll och alla de många höjdpunkterna jag hör. (Däremot kan jag erkänna att jag samtidigt som jag skriver det här har filmen rullande på skärmen framför mig…).

Alla artisterna på ”The last waltz” har ett förhållande till the Band och det gör musiken och framträdandena så mycket trovärdigare. Men blandningen på både artister och musikstilar på konserten är ju sensationell med ändå ett extremt helgjutet slutresultat. Här finns allt från blues, rock’n’roll, folkmusik, cajun, pop, New Orleans och vanlig hederlig rockmusik. Ändå tyckte Robbie efter konserten att han saknat både country och gospel så han bjöd in Emmylou Harris och Staple Singers till studiofilmade framträdanden som ligger på slutet på filmen/skivan.
   Här finns en ögonblicksmagisk Neil Young i ”Helpless”, popartisten Neil Diamond visade sig redan här ha den tyngd som han först på 00-talet fick bevisa, underbara piano-rock’n’roll med Dr John, den då 61-årige Muddy Waters kom in och visade var skåpet skulle stå, Van Morrison visade sig ovanligt öppen och konsertfinalen med en elektrisk Bob Dylan är naturligtvis också en av höjdpunkterna.
   Men allt det här hade varit omöjligt utan the Band, världens bästa och mest flexibla rockband och för kvällen husband på en spektakulär konsert. Med fyra olika sångare, med medlemmar som kan spela alla möjliga instrument och här dessutom uppbackade av ett inspirerat blåskomp som skapade historiska versioner av låtar vi hade växt upp med under åren.
   ”The night they drove old Dixie down” med Levon Helm, ”It makes no difference” med Rick Danko och “The shape I’m in” med Richard Manuel är ju helt oöverträffade konsertögonblick.
   På den studioinspelade avslutningen “The last waltz suite” får dessutom Robbie Robertson sjunga och det blir näst intill magiskt på “Out of the blue” men också alldeles fantastiskt när Emmylou Harris sjunger ”Evangeline” (med Helm på mandolin, Danko på fiol och Manuel på trummor) och den gospelkryddade versionen av ”The weight” med hela Staple Singers tyngd bakom.


Innehåll:
Skiva: 1   
1. Theme from The Last Waltz
2. Up on Cripple Creek
3. Who Do You Love
4. Helpless
5. Stagefright
6. Coyote
7. Dry Your Eyes
8. It Makes No Difference
9. Such a Night

Skiva: 2
10. The Night They Drove Old Dixie Down
11. Mystery Train
12. Mannish Boy
13. Further on Up the Road
14. Shape I'm In
15. Down South in New Orleans
16. Ophelia
17. Tura-Lura-Lural (That's an Irish Lullaby)
18. Caravan

Skiva: 3
19. Life Is a Carnival
20. Baby, Let Me Follow You Down
21. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)
22. Forever Young
23. Baby, Let Me Follow You Down (Reprise)
24. I Shall Be Released
The Last Waltz Suite:
25. The Well
26. Evangeline
27. Out of the Blue
28. The Weight
29. The Last Waltz Refrain
30. Theme from The Last Waltz [With Orchestra]

/ Håkan

Traditonell julmusik på ett otraditionellt sätt

KONSERT
”Jul i folkton”
Ale Möller/Sofia Karlsson/Lena Willermark/Lisa Rydberg/Esbjörn Hazelius/Roger Tallroth/Olle Linder
Conventum, Örebro 15 december 2010
Konsertlängd: 19:35-20:40 och 21:10-22:25 (140 min)
Min plats: Sista raden i mitten. Rad 19, plats 1436. Ca 40 m från scenen.

Jag tillbringade onsdagskvällen tillsammans med mina arbetskamrater på julbord med konsert. Efter tre omgångar julmat, inklusive dessert, är man egentligen för mätt för musik men när det bjuds sitter jag gärna kvar fast det den här gången handlade om genuin folkmusik på många händer.
   Julmusik var temat men inte alls så tröttsamt förutsägbart eller tjatigt upprepande som det brukar. Däremot väldigt musikaliskt med många intressanta instrument i sättningen. Medlemmarna/artisterna bytte genomgående instrument med varandra och alla sjöng både solo och stämsång med samma briljans.
   Fiol, gitarrer, slagverk, orgel, diverse stränginstrument, flöjter, hackbräda, tamburin och vinglas(!). Polskor, tonsatta dikter (Stig Dagermans ”Den första snön” bland annat) och traditionella jullåtar på ett helt otraditionellt sätt.
   ”O Helga Natt” på skalmeja, två fiolers klangfulla samspel i ”Härlig är jorden”, ”Stilla Natt” på mandola och en underbart avskalad och innerlig version av ”Tänd ett ljus” med Sofia Karlsson hette höjdpunkterna.

/ Håkan

Tributes: XTC

"A testimonial dinner" (Cooking Vinyl, 1998)
Med undertiteln ”The songs of XTC” innehåller den här tributeskivan låtar av den engelska popgruppen XTC. En grupp, bildades 1975 och splittrades till slut 2005, som inte spelade renodlad hitinriktad pop utan ville göra något personligt och udda av den enkla popgenren. Hyllningen innehåller inga stora kända namn som tolkar XTC men samlingen är ändå välgjord, med Broadway-musikalförfattaren David Yazbek som projektledare, där varje låt knyts till namngivet XTC-album och en initierad och kärleksfull krönika med historien om XTC av journalisten Irwin Chusid.

Jag har aldrig fastnat ordentligt för XTC och deras pop med skruv. Därför är många av låtarna, förutom ”Senses working overtime” och ”Making plans for Nigel” givetvis, nya och oförstörda i mitt medvetande.
   Jag hade förhoppningar om att de många frågetecknen kring XTC:s musik skulle rätas ut på den här tributskivan men riktigt så blev inte fallet. Därmed inte sagt att skivan som helhet saknar spänning och intressanta detaljer. Och med en musikalisk spännvidd som kanske motsvarar ambitionen hos bandet artisterna här hyllar.
   Freedy Johnston inleder starkt och professionellt med en närmast powerpoppig ”Earn enough for us”, Crash Test Dummies framträdande är mer udda med tjejröst och slagverk i en folkmusikinspirerad ”All you pretty girls” och They Might Be Giants har valt att göra en cover från XTC:s pseudonymgrupp Dukes Of Stratosphears repertoar, ”25 o’clock”, och är en av skivan bästa låtar.
   Medlemmarna i XTC medverkar själva exklusivt på ett spår under det hemliga namnet Terry & the Lovemen. Låten i fråga heter ”The good things” (finns i en alternativversion på XTC-singeln ”Mayor of Simpleton”) och låter som något jag vill kataktärisera som Genesis-pop.
   Skivan i övrigt är en blandning av grunge (The Verve Pipe), powerpop (The Rembrandts), dröms musik (Sarah McLachlan), latinamerikanska rytmer (Ruben Blades) och ännu en Joe Jackson-parafras på Elvis Costello.

Innehåll:
FREEDY JOHNSTON: "Earn Enough for Us"
SPACEHOG: "Senses Working Overtime"
CRASH TEST DUMMIES: "All You Pretty Girls"
THE VERVE PIPE: "Wake Up"
THE REMBRANDTS: "Making Plans For Nigel"
SARAH McLACHLAN: "Dear God"
RUBEN BLADES: "The Man Who Sailed Around His Soul"
P HUX: "Another Satellite"
THEY MIGHT BE GIANTS: "25 O'Clock"
TERRY & THE LOVEMEN: "The Good Things"
JOE JACKSON: "Statue of Liberty"

/ Håkan

#18/70: "Life on the line"

EDDIE AND THE HOT RODS: Life on the line (Island, 1977)

1977 var nog den engelska punkrockens största år. Bandet Eddie & the Hot Rods tillhörde bildligt den genren men musikaliskt var deras karriär fylld av mer melodisk pop än brutala provokationer. Rubriken till min recension i Nerikes Allehanda 6 december 1977 löd visserligen ”Punkrock när den är som bäst” men gruppens rötter var allt annat än punk.
   Redan 1973 sparkade gruppen igång och det var inledningsvis många års slit med spelningar på småklubbar och begränsad uppmärksamhet. Eddie & the Hot Rods var ju ett av alla dessa kända band som personifierade all sympatisk rockmusik med ursprung i den lilla staden Southend som fostrat allt från Procol Harum via Mickey Jupp och Dr Feelgood till Kursaal Flyers.
   På den tiden spelade Eddie & the Hot Rods (enligt Pete Frame) ”frantic r&b” och deras musikaliska rötter låg snarare i amerikansk garagerock än engelsk punk. Lew Lewis spelade då munspel i bandet men han hade fortfarande sitt eget namn, Lew Davis. Bandet gjorde covers på Question Mark & theMysterians, Bob Seger, Sam The Sham & the Pharaohs, Joe Tex och Sam Cooke men också Stones och Who. Vid sedan av de egna låtarna som då huvudsakligen skrevs av gitarristen Dave Higgs.
   Första albumet kom redan 1976 och med titeln “Teenage depression” blev de, varken de ville eller inte, ett givet inslag i den begynnande punkrörelsen.
   Till bandets andra album, ”Life on the line”, hade bandet utökat med gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas som också han hade genuina Southend-rötter. Han spelade parallellt i andra band från trakten. Det började med The Hot Jets, fortsatte i Eddie & the Blizzards innan Kursaal Flyers bildades i oktober 1973.
   I det bandet var Graeme Douglas en av de tongivande låtskrivarna. Ofta tillsammans med Will Birch skrev Douglas framträdande låtar som ”Pocket money”, ”Hit records”, ”Cruisin’ for love” och ”Little does she knows”. Flera blev uppmärksammade singellåtar.
   När producenten Mike Batt kom in i Kursaal Flyers karriär 1976 ändrades gruppens sound radikalt. Då gick Kursaals från countryfierad pop till kommersiell hitpop. Douglas var visserligen med och skrev ”Little does she knows”, bandets enda listplacering, men lämnade gruppen i februari 1977 och gick omedelbart med i Eddie & the Hot Rods. Douglas fick genast en stor roll i bandet. Redan efter två månader var Douglas första låt med på en Eddie & the Hot Rods-singel, b-sidan ”Ignore them”, som också kom med på albumet.
   Douglas kom in som en poppig motpol till gruppens tidigare rockiga inriktning. Och redan här på våren började planerna på nästa grupp-album, ”Life on the line”, som skulle släppas sent hösten 1977. Men först kom ytterligare några singlar, alla med Douglas-material. I juli 1977 släpptes ”Do anything you wanna do” skriven av Graeme Douglas tillsammans med producenten och managern Ed Hollis.
   Förvirring eller tankefel gjorde att den singeln gavs ut under gruppnamnet Rods men det tillfälliga namnbytet var en stor parentes i Eddie & the Hot Rods karriär. Däremot en perfekt låt, perfekt produktion och ett underbart popsound men skivan nådde ändå ingen listplacering. Men det hindrade inte gruppen från att jobba vidare med det sound- och låtmässigt fantastiska albumet ”Life on the line” som skulle komma senare samma höst.
   Graeme Douglas var plötsligt gruppens huvudlåtskrivare och ligger bakom sex av skivans nio låtar. Men Douglas var fortfarande knuten till CBS som var Kursaals skivbolag. Men de övriga fyra gruppmedlemmarna var faktiskt också delaktiga i låtskrivandet. Däremot kan det vara svårt att identifiera bandets medlemmar i namn på omslaget där alla utom Douglas ser ut att hängas på bild. Förutom Douglas innehöll bandet Barrie Masters, sång, Dave Higgs, gitarr, Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis producerade alltså albumet och Steve Lillywhite, innan han blev firad producent åt U2, Peter Gabriel, Rolling Stones och Pretenders, var tekniker och produktionsassistent.
   Den klockrena hitlåten (som inte var någon hit…) ”Do anything you wanna do” inledde skivan med sitt härliga popsound och underbart handklapp i refrängen. Men på albumet finns det många starka låtar. Redan på andra låten, ”Quit this town” (släpptes på singel samtidigt som albumet), får vi höra gruppens form av poppunk i en energisk låt med två gitarrsolon.
Det finns fortfarande spår av gruppens r&b-rötter och man kan ibland höra släktskapet till lokalkollegorna Dr Feelgood i låtar som ”Telephone girl” och ”Beginning of the end”. Men också i den tyngre instrumentala låten ”We sing… the cross”.
   Men annars är det powerpoplåten ”Ignore them (still life)”, titellåten med baklängesgitarr och den lite lättsammare Kursaals-popen i ”(And) Don’t believe you eyes” som gör hela albumet ”Life on the line” till en så otroligt varm och underbar popplatta.

/ Håkan

Intensiv gospel

Jag lurades på 70-talet ibland iväg på gospelkonserter och den unge recensent som var jag ville/vågade inte tacka nej. Det är absolut inget fel på gospelmusik, energin kan vara häftig, men konserter i Örebro med gospel på programmet blev ofta ansträngt religiösa tillställningar. Gitarristen jag beskriver borde ha varit John Rich.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1974.

THE OAK RIDGE BOYS
Idrottshuset., Örebro 21 maj 1974

Den amerikanska gospelgruppen Oak Ridge Boys är en av USA:s mest framstående i sin genre. De har också en trogen publik här i Sverige som gör att de brukar göra en turné här i landet varje år. Och under de senaste åren har de inte missat Örebro någon gång. Igår kväll bjöd de på en konsert i Örebro Idrottshus som förstås hade välfyllda läktare med en klappvänlig publik.
   Idrottshuset är naturligtvis en utmärkt lokal om man tänker ekonomiskt men musikaliskt håller den långtifrån måttet. Från min plats på golvet framför scenen lät det som att trumslagaren hängde någon meter under taket och spelade. Är det sådant vi kallar akustik?
   Att Oak Ridge Boys är en bra gospelgrupp behövde man inte vara någon inbiten gospelexpert för att uppfatta. De fyra sjungande killarna uppträdde men enorm intensitet och inlevelse i varje sång de framförde.
   Oak Ridge Boys sjunger texter som har religiös förankring. Men till musik som står sig gott i jämförelse med vanlig profan popmusik. Det gör att man nödvändigtvis inte behöver vara seriöst kristen för att uppskatta showen. Jag kan gå på deras konserter på enbart musikaliska grunder. Eftersom de uteslutandesjunger på engelska nådde hela budskapet sällan fram. Ord som Jesus, Lord och He slog dock igenom den rytmiska musiken.
   Oak Ridge Boys anser sig ha världens bästa kompgrupp. En patriotisk överdrift förstås men det var kompetenta musiker som också kunde stå på egna ben. I ett par egna låtar visade sig trumslagaren överraskande ha en skön stämma.
   En del överraskningar i övrigt bjöd de också på. Bland annat en skicklig dobrogitarrist som spelade stående på huvudet…
   Som underhållningsmusik fungerar Oak Ridge Boys med musiker som var bra och bättre än de flesta PR-uppblåsta showbusinessmonster som lyckas sjunga i en halvtimme om absolut ingenting.

/ Håkan

Covers: Michael McDonald

MICHAEL McDONALD: Motown (Motown, 2003)

Först en viktig förklaring: Jag älskar inte Michael McDonald – snarare tvärtom. En förutsättning som till viss del kan påverka min åsikt om dagens coverskiva. McDonald var väl okej som Steely Dan-medlem på 70-talet men när han sedan gick med i Doobie Brothers förvandlade han den kompetenta rockgruppen till något mycket sliskigt och enbart hitinriktat. Dessutom har McDonald en grötig och gnällig röst som förmedlar sirap genom högtalarna på samma sätt som Michael Bolton.
   Coverskivan med den tämligen förklarande titeln ”Motown” har en svår men ändå inte omöjlig uppgift att blidka min smak. Det handlar trots allt om 60-talets starkaste låtkatalog där enbart innehållet borde betyda ett gott slutresultat. Men, nej.
   Man ska vara snäll när det närmar sig jul men jag skulle vilja påstå att Michael McDonald så gott som förstör de klassiska popsoullåtarna. Inte bara med sin ansträngda röst utan framförallt med hjälp av alla programmerade och iskalla arrangemang där trummorna huvudsakligen är elektroniska och basgitarren överhuvudtaget saknas på hälften av låtarna. Det är liksom inte Funk Brothers i kompet och jazzsolon på piano och saxofon tillför inte mycket och den improviserade versionen av ”How sweet it is (to be loved by you)” blir enbart jobbig.
   Det förekommer väldigt många skrämmande namn på instrument i kompet, ofta med ”programming” efteråt, men ”sound replacing” som en viss Paul Waller påstås spela på Stevie Wonders ”Signed, sealed, delivered I’m yours” kan väl inte föra musikhistorien framåt.
   Med dessa kliniska döda arrangemang och en röst som låter som den befinner sig långt ner i halsen finns det bara blott ett fåtal ljuspunkter på skivan.
   Michael gör ändå ett försök att nå Stevie på ovannämnda låt, ”All in love is fair” är hyfsad för att det är en tämligen okänd men bra Stevie Wonder-låt, och jämförelserna slår inte så hårt mot McDonald, och ”I believe”, ännu en Stevie-låt, låter faktiskt som en klockren hit.
   2004 gjorde Michael McDonald en uppföljkare till den här skivan, "Motown II", men jag har svårt att tro att den dyker upp i det här sammanhanget på den här sidan.

Innehåller:
1. I Heard It Through The Grapevine (Norman Whitfield/Barrett Strong) 3:44
1967. Hitlåt med Gladys Knight & the Pips
2. You Are Everything (Thom Bell/Linda Creed) 2:48
1971. Hitlåt med The Stylistics.
3. Signed, Sealed, Delivered I'm Yours (Lee Garrett/Lula Mae Hardaway/Stevie Wonder/Syreeta Wright) 4:07
1970. Hitlåt med Stevie Wonder.
4. I'm Gonna Make You Love Me (Kenny Gamble/Jerry Ross/Jerry Williams) 3:56   
1969. Hitlåt med Diana Ross & the Supremes and The Temptations.
5. Ain't Nothing Like The Real Thing (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 2:48
1968. Hitlåt med Marvin Gaye with Tammi Terrell.
6. Reflections (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland) 3:22
1967. Hitlåt med The Supremes.
7. How Sweet It Is (To Be Loved By You) (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland) 5:21
1966, Hitlåt med Junior Walker & the All Stars.
8. Ain't No Mountain High Enough (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 2:49   
1967. Hitlåt med Marvin Gaye with Tammi Terrell.
9. All In Love Is Fair (Stevie Wonder) 3:31
1973. Från albumet "Innervisions" med Stevie Wonder.
10. I Want You (Arthur Ross/Leon Ware) 4:27
1976. Hitsingel med Marvin Gaye.
11. Distant Lover (Gwen Fuqua/Marvin Gaye/Sandra Greene) 4:20
1973. Från albumet "Let's get it on" med Marvin Gaye.
12. I Believe (When I Fall In Love It Will Be Forever) (Stevie Wonder/Yvonne Wright) 5:05   
1972. Från albumet "Talking book" med Stevie Wonder.
13. Since I Lost My Baby (Warren "Pete" Moore/Smokey Robinson) 4:29
1965. Hitlåt med The Temptations.
14. Too High (Stevie Wonder) 5:25
1973. Från albumet "Innervisions" med Stevie Wonder.

/ Håkan

Idag för 30 år sedan

Egentligen säger löpsedeln här ovanför allting. Jag behöver inte säga så mycket mer.
   Idag för 30 år sedan mördades John Lennon brutalt utanför sitt hem i New York strax efter kl 23 på måndagskvällen. Jag har beskrivit den händelsen nästan minut för minut i den här artikeln där jag också minns tillbaka till den morgon när jag nåddes av den oerhörda nyheten. Jag har alltid uppfattat den ödesdigra dagen som 9 december eftersom det europeisk tid var tisdagmorgon när mordet skedde.

/ Håkan

#19/70: "London calling"

THE CLASH: London calling (CBS, 1979)

Som jag har påpekat vid flera tidigare tillfällen så har inga kommersiella framgångar eller topplistor påverkat mitt val av 70-talets bästa skivor. Ändå kan jag ibland inte bortse från breda favoriter och storsäljare som även fastnat i mitt innersta medvetande och med tiden blivit stabila representanter för mitt 70-tal. ”London calling” är ett ypperligt exempel på en skiva som betyder lika mycket idag som då men den var överraskande något av en slow starter i min musiklyssnande verksamhet.
   ”London calling” är nog med största säkerhet den färskaste skivan på min 70-talslista. Den släpptes nämligen 14 december 1979, alltså för nästan exakt 31 år sedan, i England. Den kom inte ut i USA förrän efter årsskiftet, i ett annat decennium med andra ord, och det skulle ta ytterligare några månader innan jag riktigt fastnade för skivan och dess historiska innehåll.
   Det var nämligen på mitt första London-besök i mars 1980 som jag gick på bio och såg filmen ”Rude boy” som handlade om en roadie som jobbade åt just The Clash. I den filmen förekom det rikligt med livemusik från Clash men egentligen inget som hade med ”London calling” och låtarna på det dubbelalbumet att göra. Däremot var filmen fylld med riktigt engagerande livebilder som både ljud- och bildmässigt gav Clash och deras musik full rättvisa. Det var främst filmat under 1978 under konserter i Birmingham, London, Glasgow och Dunfermline och attacken på filmen imponerade mer än Clash någonsin hade gjort tidigare. Och då jämför jag även med livekonserten i Örebro i oktober 1977.
   Efter bandets första album 1977 och den konserten spelade gruppen mycket oväntat in sitt andra album i USA med producenten Sandy Pearlman och mitt intresse för punkens kanske bästa grupp svalnade. Därför var jag inte riktigt på tårna när ”London calling” var redo för release framåt julen 1979.
   Att välja engelsmannen Guy Stevens som producent var naturligtvis rätt val, mer för det sociala än för det rent musikaliska. Stevens hade under drygt tio år tillbaka gjort sig känd i musikkretsar. Inte så ofta som producent (men på skivor med tidiga Mott The Hoople och Free finns hans namn med) men han förknippades också med namn som The Who, Procol Harum, Small Faces och Spooky Tooth och var en säregen expert på amerikansk r&b och soul. Vid tiden för inspelningarna av ”London calling” hade Stevens alkohol- och drogproblem men jag inbillar mig ändå att hans närvaro var positivt för ett vilset men begåvat band som höll på att växa sig större i rockbranschen och gå mycket längre än alla andra punkband som vid den här tidpunkten lagt ned verksamheten.
   Jag vill inte påstå att dubbelalbumet ”London calling” är något helgjutet albumet från första till sista spår. Precis som de allra flesta av historiens alla dubbelskivor i rock- och popkategorin finns det givetvis svackor men helheten är suverän och när jag lyssnar idag är det en förtjusande bredd och anmärkningsvärd topp som breder ut sig på de fyra vinylsidorna.
   Öppningen är en klockren knockout. Titellåtens intro med den sugande basen, trummorna och sedan Joe Strummers sång är ju så historiskt oförstörd. Den låten har överlevt alla generationer och jag kommer ihåg när jag var dj på en popklubb för ungdomar i Örebro för ett antal år sedan och då var ”London calling” ett av de enklaste knepen att locka folk till dansgolvet. Med musik som producerats långt innan ungdomarna ens var födda. Och min dotter rapporterade från London för någon månad sedan att Clashs kanske mest kända låt fortfarande står sig på indieklubbarna i den staden.
   Redan på andra låten kom den ofrånkomliga svackan i mina öron. Svårt skadad av Hep Stars 60-talshit ”Cadillac” har jag svårt att än idag ta till mig låtens eventuella värde. Så när Clash gör Vince Taylors ”Brand new Cadillac” (1958) kommer den inte i närheten av deras explosiva tolkning av exempelvis ”I fought the law” (1959) ett halvår innan.
   Sedan är det utan tvekan en mängd starka låtar som radar upp sig på detta historiska album. Med titlar som jag både har förträngt och aldrig kan glömma. ”Hateful” (härlig energi med allsångrefräng), ”Rudie can’t fail” (popreggae i halvfart), ”Spanish bombs”, ”Lost in the supermarket” och ”Clampdown” är ju härliga låtar och vi har inte ens kommit halvvägs på skivan.
   Första halvan av ”London calling” avslutas med att basisten Paul Simonon mycket överraskande sjunger och har skrivit ”The guns of Brixton”. Reggae och twanggitarr i en otippad kombination.
   Det är naturligtvis Clashs frontpersoner Joe Strummer och Mick Jones som har skrivit majoriteten av låtar på ”London calling”. Huvudsakligen Strummers texter till Jones musik men det förekommer också några mindre kända covers, den okända reggaesångaren Clive Alphonsos ”Wrong ’em boyo” och den betydligt mer kände reggaesångaren Jackie Edwards ”Revolution rock”.
   Strummer-Jones-klassikerna fortsätter på ”London calling”s andra skiva. ”Death or glory” (matchar titellåten i taktkänsla), ”Four horsemen”, ”I’m not down” (med klassiskt Kinks-riff) och den hemliga avslutningen med ”Train in vain” som inte ens står med på varken etikett eller omslag.
   En av de nitton Clash-låtarna är skriven av hela bandet tillsammans. Inte bara Strummer, Jones och Simonon utan även trummisen Topper Headon. Och det i en mycket överraskande poppig och förhållandevis välproducerad låt, ”The card cheat”, där piano, blås, 60-tal, Ronettes-trummor och Clash-energi blandas till en magisk brygd.
   ”London calling” är allting som Clash inte var 1977.

/ Håkan

Soundtracks: "All this and world war II"

ALL THIS AND WORLD WAR II (Warner Bros, 1976)

För det första är filmen ”All this and world war II” en extremt absurd film och för det andra är soundtracket ofta en riktigt deprimerande historia fast den genomgående innehåller Beatles-låtar. Faktum är att det går att göra bra soundtracks med Beatlesmusik, lyssna på ”I am Sam”, men det går också att misslyckas, lyssna på ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, men i extrema fall kan det också bli rena katastrofen. Som här.
   Filmen, som bara visades på bio i en vecka, är en udda film gjord på gamla nyhetsfilmer om kriget som sedan ackompanjeras av tämligen kända artister som gör versioner av Beatles mest kända låtar.
   I händerna på producenten Lou Reizner och arrangören Will Malone, som då hade lyckats hyfsat med orkesterversionen av ”Tommy”, blir det en uppblåst smet av alltihop. Tillsammans med London Symphony Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra (ofta är jag övertygad om att det verkligen är två symfoniorkestrar som ligger bakom arrangemangen) blir det oändligt med symfoniska inslag av nästan klassisk musikmodell. Där artisten och eventuell personlig tolkning kommer i andra eller tredje hand.
   Här blandas lättviktig Leo Sayer-pop, Keith Moon-skämt, en dränkt Jeff Lynne, Status Quo-parodi, soulfylld Brothers Johnson med darrande Barry Gibb-röster. Och sedan ren utfyllnad med Lynsey De Paul, Helen Reddy, sångaren/skådespelaren Richard Cocciante och Henry Gross.
   Dubbelalbumet är ändå en imponerande stjärnkavalkad i artistnamn, Elton John, Bryan Ferry, Rod Stewart, Peter Gabriel och Tina Turner men det är vid väldigt få tillfällen som det bränner till och blir intressant på skivan.
   Elton Johns bidrag hör egentligen inte hit, hans ”Lucy in the sky with diamonds” gavs ut redan 1974 på singel och är inte alls producerad av Reizner och arrangerad av Malone. Det är till och med så att det är John Lennon (under pseudonymen Dr Winston O’Boogie) som spelar gitarr på inspelningen.
   Rod Stewart gör skivans definitivt rockigaste bidrag, "Get back". Som i det här skicket, med elgitarrer och allt, låter som specialskriven för just Rod.
   Bryan Ferrys konstnärliga stil med välarrangerad pop blir givetvis njutbar när han sjunger ”She’s leaving home”, Roy Wood imponerar lite han med trots hans rekordkorta (1:13) tolkning av ”Lovely Rita” och till och med Bee Gees version av ”She came in through the bathroom window” är lyssningsbar. Men allra bäst är Peter Gabriels ”Strawbeery fields forever” som trots ett dundrande stråkarrangemang ger mycket av sin personlighet. Inspelningen är faktiskt hans allra första som soloartist efter Genesis.
   Bäst är alltså Peter Gabriel men roligast är att läsa producentens fotnot på skivan: ”A very special thanks to the greatest Record Companies in the industry for letting us use their even greater artists and not commencing World War II”.

Innehåll:

Skiva 1:
Ambrosia - "Magical Mystery Tour" -3:52
Elton John - "Lucy in the Sky with Diamonds" -6:15
The Bee Gees - "Golden Slumbers/Carry That Weight" -3:17
Leo Sayer - "I Am The Walrus" -3:49
Bryan Ferry - "She's Leaving Home" -3:07
Roy Wood - "Lovely Rita" -1:13
Keith Moon - "When I'm Sixty-Four" -2:36
Rod Stewart - "Get Back" -4:24
Leo Sayer - "Let It Be" -3:43
David Essex - "Yesterday" -2:44
Jeff Lynne - "With a Little Help from My Friends/Nowhere Man" -6:56
Lynsey De Paul - "Because" -3:24
The Bee Gees - "She Came In Through The Bathroom Window" -1:54
Richard Cocciante - "Michelle" -4:00

Skiva 2:
The Four Seasons - "We Can Work It Out" -2:39
Helen Reddy - "The Fool On The Hill" -3:37
Frankie Laine - "Maxwell's Silver Hammer" -3:27
The Brothers Johnson - "Hey Jude" -4:58
Roy Wood - "Polythene Pam" -1:30
The Bee Gees - "Sun King" -2:03
Status Quo - "Getting Better" -2:19
Leo Sayer - "The Long and Winding Road" -4:47
Henry Gross - "Help!" -3:07
Peter Gabriel - "Strawberry Fields Forever" -2:30
Frankie Valli - "A Day in the Life" -4:04
Tina Turner - "Come Together" -4:08
Will Malone & Lou Reizner - "You Never Give Me Your Money" -3:04
The London Symphony Orchestra - "The End" -2:26

/ Håkan

Spelglädje

Mitt livs första konsertrecension! 1971 var det premiär för Örebro-Festivalen, ett arrangemang av Power House, stadens legendariska bluesklubb och förening. Den här lördagskvällen bjöd på en blandning av rock, jazz och progg. Två band med lokal förankring, Nature och Takt och Ton, och två band av nationell status. Gudibrallan hade två album bakom sig och Fläsket Brinner hade precis debuterat med sitt första album, "Fläsket Brinner". På trummor fanns Erik Dahlbäck som några år senare kom att spela med Nature.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1971.

NATURE
GUDIBRALLAN
TAKT OCH TON
FLÄSKET BRINNER
Konserthuset, Örebro 19 juni 1971

I lördags kväll var det popkonsert i ett nästan utsålt Konserthus. Det var begivenhet nummer två i den tre dagar långa Örebro-Festivalen som avslutades igår. Det var med viss spänning jag gick dit. Detta var gräddan av svensk popmusik just nu, sades det. Grupperna som skulle bevisa det var Nature, Gudibrallan, Takt och Ton och Fläsket Brinner.
   Första bandet ut var Nature. En pop- och bluesgrupp som, med sångaren Mats Ronander i spetsen, spelade en glad och lättillgänglig musik. Stones-låtar blandades med snabba och långsamma bluesmelodier och serverades på ett behagligt sätt. På bänkraden bakom mig satt två engelsmän som efter ett av Mats Ronanders munspelssolon kom med ett ”It’s alright” och det är betyg nog på en av Sveriges kanske bästa grupper i sin genre.
   Sedan var det dags för Gudibrallan, gruppen som lever på sina kontroversiella texter som vill ta upp samhällssystemet till debatt. Gruppen består av åtta personer (inklusive en tjej som heter Gösta!). Deras musik sköljdes över publiken med en förödande kraft och det gjorde att det nästan var omöjligt att höra vad de sjöng om i en del låtar.
   Men det fanns en del undantag, sången om socialdemokraten som var allt än annan socialist och med en refräng som tyvärr inte kan återges i tryck. I övrigt handlade texterna om sprit och knark och annat som tycks intressera dagens ungdom. Gudibrallan var dock en kul grupp som fick alla att dra på munnen.
   Efter pausen kom det som skulle blir kvällens höjdpunkt, Takt och Ton, det vill säga Sjunne Ferger, trummor, och Lars Jansson, orgel. Dessa två killar är så infernaliskt skickliga och kompletterar varandra på ett så utsökt sätt att det saknar motstycke i det här landet. Deras huvudnummer var en lång svit som innehöll det mesta, tempoväxlingarna var många och ibland långa utan att därför bli långrandiga.
   Gensvaret hos publiken var inte svår att uppfatta. I sin första extralåt spelade de en helt egen och udda version av ”Den blomstertid nu kommer”. Spelglädjen fanns där och allt var fantastiskt!
   Avslutningsbandet var Fläsket Brinner. För kvällen endast fyra man. Trots det åstadkom gruppen ett enormt ljudkollage som vräktes över publiken. De spelade allt från klassisk pop till svensk folkton. Många anser gruppen vara Sveriges bästa just nu men det är omöjligt och också ointressant att komma med en sådan värdering i denna nu så kreativa tid av nya svenska grupper.
   Som helhet kan sägas att det blev en stor framgång för arrangörerna och vi får alla hoppas att det blir en tradition med Örebro-Festivalen varje år. När jag gick från Konserthuset var jag helt nöjd och belåten.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.