Blogginlägg

Spelglädje

Mitt livs första konsertrecension! 1971 var det premiär för Örebro-Festivalen, ett arrangemang av Power House, stadens legendariska bluesklubb och förening. Den här lördagskvällen bjöd på en blandning av rock, jazz och progg. Två band med lokal förankring, Nature och Takt och Ton, och två band av nationell status. Gudibrallan hade två album bakom sig och Fläsket Brinner hade precis debuterat med sitt första album, "Fläsket Brinner". På trummor fanns Erik Dahlbäck som några år senare kom att spela med Nature.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1971.

NATURE
GUDIBRALLAN
TAKT OCH TON
FLÄSKET BRINNER
Konserthuset, Örebro 19 juni 1971

I lördags kväll var det popkonsert i ett nästan utsålt Konserthus. Det var begivenhet nummer två i den tre dagar långa Örebro-Festivalen som avslutades igår. Det var med viss spänning jag gick dit. Detta var gräddan av svensk popmusik just nu, sades det. Grupperna som skulle bevisa det var Nature, Gudibrallan, Takt och Ton och Fläsket Brinner.
   Första bandet ut var Nature. En pop- och bluesgrupp som, med sångaren Mats Ronander i spetsen, spelade en glad och lättillgänglig musik. Stones-låtar blandades med snabba och långsamma bluesmelodier och serverades på ett behagligt sätt. På bänkraden bakom mig satt två engelsmän som efter ett av Mats Ronanders munspelssolon kom med ett ”It’s alright” och det är betyg nog på en av Sveriges kanske bästa grupper i sin genre.
   Sedan var det dags för Gudibrallan, gruppen som lever på sina kontroversiella texter som vill ta upp samhällssystemet till debatt. Gruppen består av åtta personer (inklusive en tjej som heter Gösta!). Deras musik sköljdes över publiken med en förödande kraft och det gjorde att det nästan var omöjligt att höra vad de sjöng om i en del låtar.
   Men det fanns en del undantag, sången om socialdemokraten som var allt än annan socialist och med en refräng som tyvärr inte kan återges i tryck. I övrigt handlade texterna om sprit och knark och annat som tycks intressera dagens ungdom. Gudibrallan var dock en kul grupp som fick alla att dra på munnen.
   Efter pausen kom det som skulle blir kvällens höjdpunkt, Takt och Ton, det vill säga Sjunne Ferger, trummor, och Lars Jansson, orgel. Dessa två killar är så infernaliskt skickliga och kompletterar varandra på ett så utsökt sätt att det saknar motstycke i det här landet. Deras huvudnummer var en lång svit som innehöll det mesta, tempoväxlingarna var många och ibland långa utan att därför bli långrandiga.
   Gensvaret hos publiken var inte svår att uppfatta. I sin första extralåt spelade de en helt egen och udda version av ”Den blomstertid nu kommer”. Spelglädjen fanns där och allt var fantastiskt!
   Avslutningsbandet var Fläsket Brinner. För kvällen endast fyra man. Trots det åstadkom gruppen ett enormt ljudkollage som vräktes över publiken. De spelade allt från klassisk pop till svensk folkton. Många anser gruppen vara Sveriges bästa just nu men det är omöjligt och också ointressant att komma med en sådan värdering i denna nu så kreativa tid av nya svenska grupper.
   Som helhet kan sägas att det blev en stor framgång för arrangörerna och vi får alla hoppas att det blir en tradition med Örebro-Festivalen varje år. När jag gick från Konserthuset var jag helt nöjd och belåten.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.