Blogginlägg

#19/70: "London calling"

THE CLASH: London calling (CBS, 1979)

Som jag har påpekat vid flera tidigare tillfällen så har inga kommersiella framgångar eller topplistor påverkat mitt val av 70-talets bästa skivor. Ändå kan jag ibland inte bortse från breda favoriter och storsäljare som även fastnat i mitt innersta medvetande och med tiden blivit stabila representanter för mitt 70-tal. ”London calling” är ett ypperligt exempel på en skiva som betyder lika mycket idag som då men den var överraskande något av en slow starter i min musiklyssnande verksamhet.
   ”London calling” är nog med största säkerhet den färskaste skivan på min 70-talslista. Den släpptes nämligen 14 december 1979, alltså för nästan exakt 31 år sedan, i England. Den kom inte ut i USA förrän efter årsskiftet, i ett annat decennium med andra ord, och det skulle ta ytterligare några månader innan jag riktigt fastnade för skivan och dess historiska innehåll.
   Det var nämligen på mitt första London-besök i mars 1980 som jag gick på bio och såg filmen ”Rude boy” som handlade om en roadie som jobbade åt just The Clash. I den filmen förekom det rikligt med livemusik från Clash men egentligen inget som hade med ”London calling” och låtarna på det dubbelalbumet att göra. Däremot var filmen fylld med riktigt engagerande livebilder som både ljud- och bildmässigt gav Clash och deras musik full rättvisa. Det var främst filmat under 1978 under konserter i Birmingham, London, Glasgow och Dunfermline och attacken på filmen imponerade mer än Clash någonsin hade gjort tidigare. Och då jämför jag även med livekonserten i Örebro i oktober 1977.
   Efter bandets första album 1977 och den konserten spelade gruppen mycket oväntat in sitt andra album i USA med producenten Sandy Pearlman och mitt intresse för punkens kanske bästa grupp svalnade. Därför var jag inte riktigt på tårna när ”London calling” var redo för release framåt julen 1979.
   Att välja engelsmannen Guy Stevens som producent var naturligtvis rätt val, mer för det sociala än för det rent musikaliska. Stevens hade under drygt tio år tillbaka gjort sig känd i musikkretsar. Inte så ofta som producent (men på skivor med tidiga Mott The Hoople och Free finns hans namn med) men han förknippades också med namn som The Who, Procol Harum, Small Faces och Spooky Tooth och var en säregen expert på amerikansk r&b och soul. Vid tiden för inspelningarna av ”London calling” hade Stevens alkohol- och drogproblem men jag inbillar mig ändå att hans närvaro var positivt för ett vilset men begåvat band som höll på att växa sig större i rockbranschen och gå mycket längre än alla andra punkband som vid den här tidpunkten lagt ned verksamheten.
   Jag vill inte påstå att dubbelalbumet ”London calling” är något helgjutet albumet från första till sista spår. Precis som de allra flesta av historiens alla dubbelskivor i rock- och popkategorin finns det givetvis svackor men helheten är suverän och när jag lyssnar idag är det en förtjusande bredd och anmärkningsvärd topp som breder ut sig på de fyra vinylsidorna.
   Öppningen är en klockren knockout. Titellåtens intro med den sugande basen, trummorna och sedan Joe Strummers sång är ju så historiskt oförstörd. Den låten har överlevt alla generationer och jag kommer ihåg när jag var dj på en popklubb för ungdomar i Örebro för ett antal år sedan och då var ”London calling” ett av de enklaste knepen att locka folk till dansgolvet. Med musik som producerats långt innan ungdomarna ens var födda. Och min dotter rapporterade från London för någon månad sedan att Clashs kanske mest kända låt fortfarande står sig på indieklubbarna i den staden.
   Redan på andra låten kom den ofrånkomliga svackan i mina öron. Svårt skadad av Hep Stars 60-talshit ”Cadillac” har jag svårt att än idag ta till mig låtens eventuella värde. Så när Clash gör Vince Taylors ”Brand new Cadillac” (1958) kommer den inte i närheten av deras explosiva tolkning av exempelvis ”I fought the law” (1959) ett halvår innan.
   Sedan är det utan tvekan en mängd starka låtar som radar upp sig på detta historiska album. Med titlar som jag både har förträngt och aldrig kan glömma. ”Hateful” (härlig energi med allsångrefräng), ”Rudie can’t fail” (popreggae i halvfart), ”Spanish bombs”, ”Lost in the supermarket” och ”Clampdown” är ju härliga låtar och vi har inte ens kommit halvvägs på skivan.
   Första halvan av ”London calling” avslutas med att basisten Paul Simonon mycket överraskande sjunger och har skrivit ”The guns of Brixton”. Reggae och twanggitarr i en otippad kombination.
   Det är naturligtvis Clashs frontpersoner Joe Strummer och Mick Jones som har skrivit majoriteten av låtar på ”London calling”. Huvudsakligen Strummers texter till Jones musik men det förekommer också några mindre kända covers, den okända reggaesångaren Clive Alphonsos ”Wrong ’em boyo” och den betydligt mer kände reggaesångaren Jackie Edwards ”Revolution rock”.
   Strummer-Jones-klassikerna fortsätter på ”London calling”s andra skiva. ”Death or glory” (matchar titellåten i taktkänsla), ”Four horsemen”, ”I’m not down” (med klassiskt Kinks-riff) och den hemliga avslutningen med ”Train in vain” som inte ens står med på varken etikett eller omslag.
   En av de nitton Clash-låtarna är skriven av hela bandet tillsammans. Inte bara Strummer, Jones och Simonon utan även trummisen Topper Headon. Och det i en mycket överraskande poppig och förhållandevis välproducerad låt, ”The card cheat”, där piano, blås, 60-tal, Ronettes-trummor och Clash-energi blandas till en magisk brygd.
   ”London calling” är allting som Clash inte var 1977.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.