Blogginlägg från december, 2008

Pogues/Clash

Postad: 2008-12-31 16:05
Kategori: Blogg

Vi avslutar året på topp. Med Pogues, Joe Strummer som sångare och "London calling" inspelad på St Patrick's Day 1988.
   Som sagt: Gott Nytt År!



/ Håkan

Elvis Costello

Postad: 2008-12-31 13:57
Kategori: Blogg

Ett fantastiskt tidigt klipp med Elvis Costello & the Attractions, 2 augusti 1977. Inspelat på Eric’s i Liverpool. ”Watching the detectives” flera månader innan låten kom på skiva.



/ Håkan

Squeeze

Postad: 2008-12-31 10:46
Kategori: Blogg

Squeeze på Nyårafton kan inte avsluta året bättre, va? Här är det "Another nail in my heart", en av deras bästa poplåtar.



/ Håkan

John Hiatt

Postad: 2008-12-30 16:45
Kategori: Blogg

Ännu en läcker liveinspelning, den här gången med John Hiatt och hans “Tennessee plates” från den alldeles förtjusande ”Slow turning”-skivan.



/ Håkan

Richards och Keys födda på samma dag

Postad: 2008-12-30 13:24
Kategori: Blogg

Eftersom jag älskar udda tillfälligheter, kuriosa och helt enkelt otroliga kopplingar vill jag så här i årets elfte timme visa ett maffigt liveklipp från 1988. Som uppföljare till sitt första soloalbum ”Talk is cheap”, en utmärkt skiva, gav sig Keith Richards ut på en egen turné i sällskap med bandet The X-pensive Winos.
   Låten är ”Too rude”, samma låt som hela Stones spelade in till ”Dirty work”-albumet. Låten gjordes i original 1983 av Half Pint, men då under titeln ”Winsome”, som är lika med reggaeartisten Lindon Roberts. Sedan finns det motsägelsefulla uppgifter om vem som har skrivit låten, ibland Roberts själv, ibland teamet Sly Dunbar och Robbie Shakespeare eller alla tre tillsammans.
   Klippets kuriosavärde ligger i det faktum att i det här bandet bakom Richards figurerar saxofonisten Bobby Keys som han har gjort på otaliga Stones-turnéer genom åren. Men det råkar vara så att Keys och Richards är födda på exakt samma dag och år. Keys i Slaton, Texas, och Richards i Dartford, Kent. Märkligt, va?
   Gott Nytt År, förresten!



/ Håkan

Årets bästa skivor 2008

Postad: 2008-12-29 07:31
Kategori: Listor

2008 har det varken varit svårare eller lättare att plocka ihop listorna över årets bästa skivor. Det känns som jag under året lyssnat på fler skivor, recenserat färre skivor men samtidigt haft koll på de allra bästa skivorna. Så mina listor känns verkligen genomarbetade, ärliga och trovärdiga utifrån mitt sätt att se och höra på nya skivor.
   Lämna gärna kommentarer, skivor jag missat eller om ni (mot förmodan) håller med mig.
   Jag vill passa på att önska ett Gott Nytt År.

Utländska
1. CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff)
2. ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS: Momofuku (Mercury)
3. DRIVE-BY TRUCKERS: Brighter than creation’s dark (New West)
4. GLASVEGAS: Glasvegas (Columbia)
5. GARY LOURIS: Vagabonds (Rykodisc)
6. NEIL DIAMOND: Home before dark (Columbia)
7. RYAN ADAMS & THE CARDINALS: Cardinology (Lost Highway)
8. JOHN HIATT: Same old man (New West)
9. RODNEY CROWELL: Sex and gasoline (Yep Roc)
10. VAN MORRISON: Keep it simple (Polydor/Universal)

Svenska
1. CAESARS: Strawberry weeds (Dolores/EMI)
2. RICHARD LINDGREN: A man you can hate (Rootsy.nu)
3. ANNA TERNHEIM: Leaving on a mayday (Universal)
4. TOBIAS FRÖBERG: Turn heads (Fire Egg)
5. HELLO SAFERIDE: More modern short stories from Hello Saferide (Razzia)
6. JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours)
7. HÄSTPOJKEN: Caligula (Roxy)
8. HÅKAN HELLSTRÖM: För sent för edelweiss (Dolores/EMI)
9. PUGH ROGEFELDT: Vinn hjärta vinn (Metronome/Rhino/Wea/Warner)
10. JEREMIAS SESSION BAND: Trastland (Jeremias/Elrayo)

/ Håkan

Christmas (baby please come home) – No. 1

Postad: 2008-12-24 11:08
Kategori: Jul

Darlene Love får även avsluta min kavalkad av värdefulla jullåtar. Här i en nästan aktuell upptagning från Letterman 2006. Och låten är naturligtvis ”Christmas (baby please come home)”, tveklös nummer ett på min högst inofficiella lista over mäktiga jullåtar. God jul – igen!



/ Håkan

Santa Claus is coming to town

Postad: 2008-12-24 09:48
Kategori: Blogg

Ingen jul utan Bruce. Här är det ”Santa Claus is coming to town” från förra året. Och här kan ni läsa min text från förra året om låtens historia. God jul!



/ Håkan

I wish it could be Christmas everyday

Postad: 2008-12-23 19:42
Kategori: Jul

Roy Woods svårt Phil Spector-influerade jullåt “I wish it could be Christmas everyday” är en av mina absoluta julfavoriter. Under gruppnamnet Wizzard blev det både en visuell och musikalisk karneval i julteman.



/ Håkan

Do they know its Christmas time

Postad: 2008-12-23 15:43
Kategori: Jul

Kanske lite för gråtmild för min smak men det var ett fantastiskt stjärnuppbåd som Bob Geldof hade jagat ihop till Live Aid 1985.



/ Håkan

Run Rudolph run

Postad: 2008-12-23 13:13
Kategori: Jul

“Run Rudolph run”, Chuck Berry-låten, har verkligen blivit en tradition när det gäller rock’n’roll och jul. Den är alltis ett stående inslag i Refreshments julshower och i söndags, när jag såg bandet senast, blev “Run Rudolph run” konsertens slutliga finallåt. Här är det däremot Keith Richards version. Och här har jag skrivit om låtens historia.



/ Håkan

Christmas (baby please come home)

Postad: 2008-12-23 11:28
Kategori: Jul

Den här 27 år gamla upptagningen av Darlene Loves klassiker “Christmas (baby please come home)" på Lettermans tv-show 1981 visar att det är en julklassiker som står sig.



/ Håkan

Gästartisterna gav konserten spänning

Postad: 2008-12-23 08:32
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen på Nerikes Allehanda 23/12 2008.

KONSERT
”Rock’n’Roll X-mas”
The Refreshments
Sven Zetterberg
Louise Hoffsten
Konserthuset, Örebro
21 december 2008
Konsertlängd: 19.05-20.55
(110 minuter)
Min plats: Rad 7, plats 191, längst ut till höger ca 10 meter från scenen.


Det var fjärde gången på lika många år som Refreshments paketturné, med julmusik som tema, landade i Örebro. Det här konceptet går inte att jämföra med något annat och blir därför år efter år en viss uppenbar upprepning och nog så förutsägbart för att kunna uppfattas som fräscht och överraskande.
   Nu ska väl de ständigt uppdaterade gästartisterna stå för showens nya grepp och när Sven Zetterberg, den svartaste vita personen som Sverige har när det gäller blues, och Louise Hoffsten, Linköpings egen lilla bluesmadame, kom in på scenen var det trots allt konsertens mest spännande ögonblick.
   Utan att jag har riktigt full koll på Zetterbergs historia och karriär så kan jag omöjligt låta bli att imponeras av hans kunnande, personlighet och musikaliska referenser. När han stegade in på scenen var det som tung gästartist och han förvandlade Refreshments till en komporkester.
   Det pendlade då mellan högljudd och kaxig (”Tall dangerous and drunk” är en titel vi minns) blues och en gråtmild variant som var minsta lika kryddstark. Med de magiska tonerna han kramade ur sin gitarr och med hjälp av munspelet, som dock hördes sämre där jag satt, gav han konserten den energikick som krävdes.
   Louise Hoffstens uppenbarelse var inte lika tung och fysisk men hon spelade ett sedvanligt väldrillat munspel, ibland i duett med Zetterberg, men hennes version av ”Låt mig få tända ett ljus” och ”Stilla natt”, visserligen framförd i bluesgroove, blev kanske i gosigaste laget.
   Refreshments var som sagt ingen besvikelse men det ville aldrig riktigt tända till. Den rutinerade rockmaskinen är nu så skickliga i varje detalj att spänningen blir lite lidande. Och när repertoaren nästan genomgående ska handla om jul, Moon Martins ”Cadillac walk” var ett skönt avbrott, hamnade de ofelbart i musikalisk tvångströja.
   Ändå är jag ju inte mer människa än att jag måste erkänna att det svängde grymt i låtar som ”Santa’s gonna rock”, ”I’m the real Santa” (Chuck Berry borde sitta på en stämningsansökan när det gäller plagiat på båda låtarna), finallåten ”Seven nights to rock” och den enda extralåten ”Run Rudolph run”. Då först reagerade ett fullsatt Konserthus och kom på fötter.

Låtarna:
Merry X-mas everybody
Santa’s gonna rock
I want a new baby for Christmas (Johan)
Rock’n’Roll X-mas
Merry Christmas without you
I’m the real Santa
One more Christmas (Johan)
Santa’s messin’ with the kids (Sven)
Christmas tears (Sven)
Tall, dangerous and drunk (Sven)
Hollerin’ up the storm
Such behaviour won’t do
Pretty paper (Johan)
Christmas must be tonight
Santa looked a lot like daddy
Cadillac walk
Jukebox
55 Ford (Johan)/Dreams of you/Miss you miss Belinda
Slätten (Louise)
Blue Christmas (Louise)
Låt mig få tända ett ljus (Louise)
Stilla natt (Louise/Sven)
Baby, you’ve got what it takes (Louise/Sven)
Santa Claus is coming to town (alla)
Seven night to rock (alla)

Extralåt
Run Rudolph run (alla)

/ Håkan

Falling in love (Christmas time)

Postad: 2008-12-22 16:24
Kategori: Jul

Moneybrother gav den oförglömliga julmusiken ett ansikte för två år sedan när han på sin första (och enda?) skiva på svenska, under namnet ”Pengabrorsan”, paradoxalt nog avslutade med en låt på engelska, ”Falling in love (Christmas time)”. På skivan var Jerry Williams duettpartner men live 2006 och 2007 var det saxofonisten Gustav Bendt som gjorde ett spektakulärt framträdande vid mikrofonen. Det här är en upptagning från 16 november 2007 i Karlstad, en dag efter Örebrokonserten.



/ Håkan

Christmas (baby please come home)

Postad: 2008-12-22 12:41
Kategori: Jul

När U2 1989 medverkade på samlingsskivan “A very special Christmas” blev deras version av “Christmas (baby please come home), en cover på Darlene Loves fantastiska sång på Phil Spectors klassiska julskiva “A Christmas gift for you”, skivans mest uppmärksammade.



/ Håkan

Nu får det bli en välbehövlig paus i hysterin

Postad: 2008-12-21 16:35
Kategori: Blogg

Hysterin ökar för varje timme, den långa hösten avslutas med en överdimensionerad matfrossa och julmusiken ekar falskt i öronen. Det är med andra ord dags att ta en paus, bromsa in och låta eftertanke styra vardagen och ladda batterierna för ett liv efter nyår. Därför tänker jag låta sidan gå ner i viloläge över helgerna. Låta de fasta avdelningarna vila i väntan på januari och vecka 2 som inleds 5 januari.
   Då kommer jag på måndagar återuppta den spännande nedräkningen av mina resa mot Stiff-skivornas nummer ett, på onsdagar presentera en intressant tributeskiva och på fredagar avslöja mina mest kära favoriter.
   Just den senare avdelningen kommer nästa år inledas och intensifieras med några av mina allra heligaste favoriter. Namn som går utanpå det mesta och gav 70-talet ett musikaliskt ansikte som jag aldrig kommer att glömma.
   Det kommer med andra ord bli en spännande öppning på året vi kommer kalla 2009.
   Men det betyder inte att verksamheten på sidan helt läggs ner. Bloggen kan kanske leva upp till sin rätta ambition och vi jobbar också med en del visuella ändringar som jag hoppas kommer att bli klara till nypremiären 5 januari.
   Väl mött men glöm inte att titta in på sidan med jämna mellanrum för det kommer dyka upp nya saker nästan varje dag. Inte minst innan jul då jag kommer tipsa om mina egna julfavoriter och sedan framåt nyårsafton kommer jag avslöja årets bästa skivor enligt mitt sätt att se och höra på musik. Årets tio bästa utländska skivorna och tio bästa svenska skivorna kommer då att rangordnas.
   God Jul och Gott Nytt År, om vi inte träffas innan helgerna.

/ Håkan

Tre tips om julskivor, del 8

Postad: 2008-12-21 09:50
Kategori: Jul

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 20/12 2008.

”A Christmas gift for you” (1963)
Världens äldsta, mest originella och bästa julskiva. Det är skivproducenten Phil Spectors dröm som går i uppfyllelse när han samlade sitt stall av framgångsrika popartister för att tolka klassiska julsånger. Alla låtar är helt omarrangerade, med Spectors berömda Wall Of Sound som röd tråd, men det blir ändå svängigt, traditionellt och mycket underhållande.
   Bäst är tjejtrion Ronettes ”I saw mommy kissing Santa Claus”, Crystals ”Santa Claus is coming to town”, Bob B Soxx & the Blue Jeans “The bells of St Mary” och den specialskrivna “Christmas (baby please come home)” med Darlene Love. Den sistnämnda låten brukar traditionsenligt förekomma på tv-showen Letterman dagen före julafton.

“Oh no… it’s Christmas” (2006)
En svensk indiesamling som kombinerar nyskrivna jullåtar med nya versioner av de gamla kända. En inspirerande och annorlunda julhyllning. Med lugna mysiga bidrag från Kristofer Åström, Maia Hirasawa, Thousand Dollar Playboys och The Perishers. Och mer rockiga inslag med Laakso, Friska Viljor, Soundtrack Of Our Lives och South Ambulance. Fast gruppen som går under namnet Indiekören gör nog den vackraste ”Last Christmas”, George Michael-låten, som jag har hört.

”Christmas spirits” (2007)
Ständigt rockande Refreshments andra julskiva är en blandning av egna rocklåtar och omarrangerade klassiker. Bäst är de egna låtarna ”Santa’s gonna rock”, ”My Christmas baby” och Nisse Hellbergs ”Boogie on Christmas night”. Men också Slades ”Merry X-mas everybody”, ”Frosty the snowman” och ”Winter wonderland”. Julmusik i Chuck Berry-takt.

/ Håkan

Musikåret 2008 som svar på några frågor

Postad: 2008-12-20 09:54
Kategori: Blogg

I fredagens Nerikes Allehanda fick jag och fyra andra recensenter svara på fyra frågor om musikåret 2008. Svaren ger en viss fingervisning, men inte hela sanningen, till min årsbästalista som traditionsenligt publiceras på den här sidan innan nyår. Så här svarade jag på frågorna:

   Vad var höjdpunkterna år 2008?
   - På den utländska sidan var det mycket äldre artister som var bra. Elvis Costello, John Hiatt och Neil Diamond till exempel. Fast allra bäst var Chris Difford. Men i Sverige var det mer åt andra hållet: Lite yngre och nya artister, som Caesars och Richard Lindgren. Han gjorde en dubbelskiva som var bra rakt igenom, det är kul.
   - Ulf Lundell-konserten var också riktigt bra. Han tog sig tid i mellansnacket, och det märktes att han verkligen ville berätta.
   Vilka var de värsta stolpskotten?
   Det är sällan jag sågar skivor, men det kom en skiva med Dave Stewart från Eurythmics som var riktigt dålig. Hästpojkens spelning på Backstage var en besvikelse. De var egentligen inte alls intresserade av att spela. Det är fel att säga att jag hade jättehöga förväntningar, men det var inte bra.
   Hur har du som musiklyssnare förändrats?
   - Jag lyssnar mer och mer i enbart digital form, utan att bränna över filerna till en CD. Låtarna stannar ofta i datorn eller mp3-spelaren. Men jag tycker att det är en speciell känsla med en fysisk skiva och ett omslag.
   Skrev du någonting i en recension som du skulle vilja ta tillbaka?
   - Nej, inte som jag kan komma på. Jag har recenserat i 38 år - jag har lärt mig nu. Jag är ganska lagom, det kanske är mitt fel. Jag vill inte ta i för mycket, det finns ju alltid skivor som är ännu bättre eller ännu sämre.

/ Håkan

Crazy Horse

Postad: 2008-12-19 07:38
Kategori: Mina favoriter




För några månader sedan skrev jag på den här sidan om Crosby, Stills & Nash och det var naturligtvis omöjligt att beskriva deras historia utan att blanda in Neil Young. När jag någon gång ska beskriva min fascination och mina minnen hur Neil Young kom in i mitt liv så kommer det att bli lika omöjligt att utelämna CRAZY HORSE, kompgruppen med mer än nio liv och olika konstellationer.
   Utan Neil Young hade jag nog aldrig upptäckt Crazy Horse som den rullande och effektiva rockmaskin de är. Och utan The Rockets hade Neil Young inte heller fått upp ögonen för sin kommande kompgrupp. The Rockets var förlagan till Crazy Horse och innehöll framtida kända musikernamn som Danny Whitten, Ralph Molina, Billy Talbot, violinisten Bobby Notkoff och bröderna/gitarristerna Leon och George Whitsell.
   Jag har Rockets debutskiva och enda album (White Whale) från 1968, ett exemplar inköpt långt, långt senare. Det är bröderna och Whitten som är gruppens huvudsakliga låtskrivare och det var en grupp som satsade mycket på sång och stämmor. Men också häftiga gitarrsolon.
   Klart att Young var intresserad. Själv höll han på att lämna en splittrad grupp, Buffalo Springfield, och var på jakt efter en kompgrupp.
   Det tog ett tag, Neil Young hann solodebutera i november 1968 och Rockets spelade in ytterligare några låtar innan den gruppen sprack. Neil bjöd upp Molina och Whitten till sitt hus i Topanga Canyon och de började jamma kring numera klassiska låtar som ”Down by the river” och ”Cinnamon girl”.
   Slutligen hamnade de två killarna plus Talbot i Neil Youngs kompgrupp som fick namnet Crazy Horse efter Youngs förslag. Hans intresse för indiankulturen satte sina spår.
   Bandet debuterade som Neil Young with Crazy Horse på albumet ”Everybody knows this is nowhere” 1969 med inte bara ovannämnda klassiker utan också ”Cowgirl in the sand”.
Men det var först på nästa Neil Young-skiva, ”After the goldrush” i september 1970 som egentligen är blott en Neil Young-skiva men på omslagets baksida står det ”And Crazy Horse”, som jag fick upp ögonen för Crazy Horse på allvar. Nu var även Nils Lofgren involverad, hans första skivinspelning, och Crazy Horse började samtidigt få ett eget liv. Samma höst spelade gruppen in sitt debutalbum i eget namn, ”Crazy Horse” där Lofgren uppträder nästan hemligt då han var upplåst av kontrakt som han hade med sin egen grupp Grin.

”Crazy Horse” är ju inget annat än en ren och skär klassiker. Dels är Whitten i högform med många bra låtar där ”I don’t want to talk about it” måste betraktas som en evergreen. Kanske blev det efter Rod Stewarts hit i mitten på 70-talet men det är Whittens egen version som verkligen äger. Även Lofgren gjorde låten på flera av sina solokonserter i slutet på 70-talet och jag minns flera magiska ögonblick när han gjorde den låten live.
   Lofgren och Jack Nitzsche bidrog också till Crazy Horse-skivans starka kvalité. ”Beggars day”, som senare blev en milstolpe i Lofgrens repertoar, gjorde här sin debut på skiva. Och även en unik Neil Young-låt, ”Dance dance dance”, som aldrig har givits ut av låtskrivaren själv.
   Nitzsches filmlåt ”Gone dead train”, då redan utgiven med Randy Newman som sångare hämtade från filmen ”Performance”, inleder hela skiva. Dessutom spelar Ry Cooder svidande slidegitarr på tre låtar. ”Crazy Horse” var vid tiden ett underskattat mästerverk.
   Men gruppen hade problem. Med Danny Whitten. Hans svåra heroinberoende var omöjligt att handskas med. Han fick kort och gott lämna gruppen och när han dök upp i dåligt skick till en Neil Young-inspelning så fick han även där lämna. Det slutade med en överdos och Whitten dog 18 november 1972 och Neil Young skrev den mycket personliga sången ”The needle and the damage done” till minnet av honom.
   Inför andra skivan fick Crazy Horse ändra uppställning radikalt. Det var bara Talbot och Molina kvar av ursprunget, George Whitsell, gitarr, gjorde comeback och nya var John Blanton, keyboards, och Greg Leroy, gitarr. Och det var de tre sistnämnda som skrev låtarna till ”Loose”. En skiva som jag tyckte var bra då, i januari 1972, men idag huvudsakligen känns tunn och oinspirerad.
   Även den Crazy Horse-upplagan sprack så smått. Blanton och Whitsell lämnade och bröderna Michael och Rick Curtis, keyboards respektive gitarr, kom in och tog över låtskrivande och sjungande. Och de lyckades ge ut ännu ett album nio månader senare, ”At crooked lake”. En skiva som tillhörde den allt populärare countrygenren.

Men namnet Crazy Horse hörde hemma hos teamet Molina-Talbot som 1973 åkte på turné med Neil Young och medhjälparna Nils Lofgren och Ben Keith. Inspelningar som låg till grunden för ”Tonight’s the night”-skivan som släpptes först 1975 utan att Crazy Horse fick någon större credit.
   Det dröjde till ”Zuma” (1975) innan Crazy Horse bokstavligen blev krediterade igen. Efter ”Zuma” har Crazy Horse dykt in och ut i Neil Youngs karriär på ett helt oregelbundet sätt. ”Rust never sleeps” (1979) (plus liveskivan ”Live rust” samma år), ”Re-ac-tor” (1981), ”Life” (1987), ”Ragged glory” (1990), ”Sleeps with angels” (1994), ”Broken arrow” (1996) och ”Greendale” (2003) heter deras samarbeten på skiva. Plus att de har kompat Young på otaliga turnéer.
   Men mellan allt Young-kompande har Crazy Horse sporadiskt gjort egna skivor. 1975 utsågs Frank ”Poncho” Sampedroofficiellt till Danny Whittens ersättare och 1978 kom ”Crazy moon”, en delvis hårt Neil Young-influerad skiva. Beroende på att Young medverkar på hälften av spåren och har också varit med och producerat flera spår. En förhållandevis stark skiva om än med lite för tydliga Young-kopplingar.
   Sedan skulle det dröja ända till 1989 innan Crazy Horse gjorde en egen skiva, ”Left for dead”. Med ny sångare, Sonny Mone, och ny gitarrist, Matt Piucci (tidigare Rain Parade), så lät det som ingenting annat. Mone, som också skrivit sju av de nio låtarna, lät som en heavy metal-sångare och låtarna var opersonlig hård rock.
   Sedan har det varit tyst från Crazy Horse som egen enhet. Talbot och Molina dök överraskande upp på en skiva med engelsmannen Ian McNabb, ”Head like a rock”, men i övrigt har Crazy Horse hållit en låg profil. Frånsett en rad turnéer som Neil Youngs kompband.

/ Håkan

Promenaden förbi de legendariska platserna

Postad: 2008-12-18 07:22
Kategori: Beatles


På The Jacaranda spelade The Beatles ett dussintal gånger på det tidga 60-talet.

Även denna Liverpool-vistelse krönades givetvis med en liten sightseeingtur i The Beatles fotspår. Efter sommarens uppskattade rundtur med buss i stadens sydöstra delar, i Woolton, Strawberry Fields, Menlove Avenue, Forthlin Road, Penny Lane och Dingle-området, så blev det den här gången en central promenad bland några riktigt legendariska platser där Beatles-medlemmarna träffades och spelade i det tidiga 60-talet.
   Jag tog med mig Joakim tidigt i måndags förmiddag, vilket i sin tur betydde att klubbarna, pubarna och ställena var stängda och vi fick nöja oss med en glimt från utsidan.
   Vi utgick från Dolby Hotel, ett litet modernt hotell med tajta rum, underbar utsikt över floden Mersey men helt servicebefriad ung personal. Vi gick uppför stora Parliament Street (där vi mötte en fångtransport omgiven av fyra polisblar), passerade stora, mäktiga Liverpool Cathedral längs Hope Street. Där på den lilla tvärgatan Rice Street ligger den lilla gamla lokala puben Ye Cracke.
   Just där hängde John Lennon och Stuart Sutcliffe, tidig Beatles-basist, när de var elever på närliggande Art College. Där dränkte Lennon sina sorger när hans mamma så tragiskt omkommit i en bilolycka. Och det var också där som han träffade en annan Art College-student, Cynthia Powell, som han senare skulle gifta sig med.
   Han har berättat om tiden på Art College på följande sätt: ”When I went to college in Liverpool, you know, it was mainly one long drinking session”.
   Vi fortsatte nerför Rice Street i riktning mot city fram till Rodney Street där vi först tog till höger och sedan vänster ner på Seel Street där Blue Angel Club dök upp efter bara några meter på vänstra sidan.
   Det var just där som The Silver Beetles, som de hette just då, gjorde en audition för att bli kompband till Billy Fury, en redan framgångsrik stjärna från Liverpool. De klarade inte provet men imponerade ändå på managern Larry Parnes som hyrde bandet som komp till en annan Liverpool-sångare, Johnny Gentle.
   Senare gjorde Pete Best sin audition just på Blue Angel Club för att bli medlem i The Beatles. Han klarade provet. Men bandet spelade aldrig officiellt här.
   Vi fortsatte nerför Seel Street och direkt på höger sidan sprang vi på puben Pogue Mahone och både namnet och logotypen påminde starkt om The Pogues.
   Vid Slater Street tog vi höger och direkt där låg The Jacaranda som ett tag ägdes av Beatles dåvarande manager Allan Williams. Där spelade bandet ett dussintal gånger både vid lunch och på kvällen. Till ett gage som bestod av en Coca Cola och beans on toast!
   Här gjorde Pete Best sin debut med bandet. Inomhus, som vi inte hade möjlighet att kolla upp, ser det idag helt annorlunda ut jämfört med 60-talet. Lokalerna helrenoverades innan The Jacaranda öppnades på nytt 1996.
   En annan dag på en annan tid vid en annan plats gick vi ner i källaren på The Cavern Club på Matthew Street mitt i Liverpools pulserande centrum. Det kostade bara £1 i entré fast det var levande band på scen, Midnight Blues, som spelades covers i en tålamodskrävande blandning. Här spelade Beatles 274 gånger, ofta på luncherna, De gjorde sin debut 9 februari 1961 och genomförde sin absolut sista Cavern-spelning 3 augusti 1963.
   Men många år senare, 14 december 1999, återvände Paul McCartney med band och gjorde en uppmärksammad spelning i den lilla lokalen. En konsert som filmades och finns utgiven på dvd.
   Mellan 1963 och 1999 hände väldigt mycket med Cavern-lokalen. 27 maj 1973 stängdes lokalen definitivt, den ansågs otjänlig och revs ner då en järnväg i underjorden krävde sin plats, men öppnades igen 1994 när det nostalgiska Beatles-intresset åter var på topp. En exakt kopia av det gamla Cavern byggdes upp och det är verkligen uppseendeväckande hur liten lokalen är i grottan av tegelstenar och valvliknande tak.
   Den lilla scenen är djupare än bred och avslutas med en vägg bakom trummisen som pryds av en massa namn på band som har spelat på Cavern genom åren.

/ Håkan

Inblick i Lars Winnerbäcks ångest

Postad: 2008-12-17 11:19
Kategori: Dvd-recensioner

Lars Winnerbäck
Solen i ögonen
(Universal)


Lars Winnerbäck och ansvariga till den här turné-dvd:n har uppfriskande vänt på begreppen. De har lagt så gott som hela konserten bland extramaterialet och låter istället Magnus Gerttens dokumentär från sommarens framgångsrika turné spela huvudrollen.
   Det är nästan en timme och en kvart lång inblick i Winnerbäcks fasa, ångest och slutligen en fullständig lättnad när konserten är över.
   Vi får tämligen privat och på nära håll följa Winnerbäck när han laddar för konsert, hur han lågmält berättar om panikångest och hur orolig och skakad han känner sig inför varje konsert. Samtidigt som han bär på ett oerhört tvivel på sin egen kompetens.
   - Jag vill vara som vanligt folk, jag är inte värd så stor publik och varför kan så många älska det jag gör, upprepar han flera gånger i filmen.
   Det är Winnerbäck i centrum på konserterna, flickornas idoldyrkan har samma mål och hela dokumentären siktar också in sig till hundra procent på just Winnerbäck. Det duktiga bandet får lite och nästan ingen uppmärksamhet. Det tycker jag är lite orättvist.
   Vi får även följa Winnerbäck på låtskrivarresa till Berlin där han också visar upp osäkerhet och bristande produktivitet. Har svårt att skriva låtar och sitter länge med tomt papper vilket till slut resulterar i några färdiga låtar men inget överblivet material.
   Konsertfilmandet är för en gångs skulle basic med få kameror och ett enkelt regisserande och klippande. Med en naturlig enkel konsertfilm som resultat.

/ Håkan

Tributes: Richard Thompson

Postad: 2008-12-17 07:37
Kategori: Tribute-skivor


"Beat the retreat" (Capitol, 1994)
"Songs by Richard Thompson" är undertiteln och skivan innehåller 16 låtar, alla skrivna och en gång framförda av engelsmannen ensam eller tillsammans med sin dåvarande fru, Linda Thompson. Här är det övervägande amerikanska artister som tolkar hans låtar.

Efter de senaste veckornas bleka kvalité av tributeskivor så har vi kommit fram till en riktig liten pärla. Som främst förklaras av Richard Thompsons suveräna kvalitéer som låtskrivare, här radar topplåtarna upp sig, men det finns också flera goda exempel på fina artistframträdanden.
   I den här samlingen av framföranden finns det både självklara tolkningar av Thompson närstående artister, några riktigt udda elektriskt sprakande omgörningar och några, inte minst, mycket imponerande duetter.
   Till den senare kategorin hör låten som Golden Palominos-sångerskan Syd Straw gör tillsammans med Lemonheads-sångaren Evan Dando. Mycket läcker tolkning av ”For shame of doing wrong” med en ännu läckrare gitarr av John Jurgenson. Även Shawn Colvins och Loudon Wainwright III:s version av mycket fina ”A heart needs a home” tillhör också topparna på skivan.
   Duetterna på skivan tangerar minst Richard och Lindas originalversioner.
   Sedan har vi skivans mer förutsägbara men underbara inslag där de engelska folkrockartisterna, Thompsons forna kollegor, gör sina alldeles egna personliga tolkningar. Som June Tabors titellåt som har ett mycket starkt komp med hela tre världsgitarrister, Martin Carthy, David Lindley och James Burton. Tabor gör dessutom en ljuvlig accapellavariant av ”Genesis Hall”.
   En annan gammal kamrat till Thompson, sångerskan Maddy Prior, gör tillsammans med nämnda Carthy både en Fairport Convention-låt, ”Farewell, farewell”, och en tidig 70-talslåt.
   Av skivans röjiga inslag, med gruppen X (som också kan kallas duett mellan John Doe och Exene Cervenka), Hüsker Du-sångaren Bob Mould och Dinosaur Jr, tycker jag de senare lyckas bäst med en skramlig J Mascis-gitarr i fronten.
   Vi får även starka bidrag från R.E.M. i en akustiskt dominerad ”Wall of death” och Los Lobos i en The Band-klassisk version av ”Down where the drunkards roll”.
   Låtmaterialet till skivan har hämtats från tidsperioden från 1969 (Fairport-låten) till 1991. Och Graham Parkers bidrag ”The madness of love”, inte så udda tolkning men ändå väldigt bra, som i original spelades in med Thompson redan 1977 men gavs inte ut i hans namn förrän 1985.
   Sammanhållande länk i det här albumprojektet är producenten John Chelew. Jag känner hon mestr och bäst som producent till John Hiatts mästerliga "Bring the family". Här har han del i samtliga låtar utom de två med R.E.M. och David Byrne.
   Till skivans redan fantastiska blandning kan läggas cajun med Beausoleil och gospelgubbarna The Five Blind Boys Of Alabama. Kort sagt en mycket stark och givande tributeskiva.

Skivans innehåll:
1. Shoot Out The Lights - X
2. Wall Of Death - REM
3. When The Spell Is Broken - Bonnie Raitt
4. Turning Of The Tide - Bob Mould
5. For Shame Of Doing Wrong - Syd Straw & Evan Dando
6. Down Where The Drunkards Roll - Los Lobos
7. Beat The Retreat - June Tabor
8. Genesis Hall - June Tabor
9. I Misunderstood - Dinosaur Jr.
10. Madness Of Love - Graham Parker
11. Just The Motion - David Byrne
12. Valerie - Beausoleil
13. A Heart Needs A Home - Shawn Colvin & Loudon Wainwright III
14. Dimming Of The Day - Five Blind Boys Of Alabama
15. Farewell Farewell - Maddy Prior & Martin Carthy
16. The Great Valerio - Maddy Prior & Martin Carthy

/ Håkan

Joakims bilder av Liverpool

Postad: 2008-12-16 15:51
Kategori: Blogg

Här kan ni läsa och se mer av min, Joakims och Johans vistelse i Liverpool. Anar ni en ironisk inställning till The Beatles så tänker ni alldeles rätt.

/ Håkan

Mer fotboll än musik

Postad: 2008-12-16 15:36
Kategori: Blogg

Jag är ledsen. Det här tenderar att mer likna en fotbollsblogg än en musiksida. Men det blev några legendariska fotbollsmöten som jag tänkte delge er.
   Innan match var vi inbjudna till något pre-matchspektakel på ett ställe, The Village, som låg några kvarter från Anfield. Gratis mat och allt. Där dök Phil Neal, engelsk legendarisk fotbollspelare i Liverpool har jag fått berättat så här i efterhand. Vi skakade hand och han var engelskt jättetrevlig.
   Sedan när vi senare framåt natten kom tillbaka till hotellet så när vi gick in i hissen stod - om inte annat - Gary Lineker i egen hög person. Han var inte bara i stan för att kommentera fotboll utan på söndagskvällen var han värd för BBC:s svar på Idrottsgalan i Liverpool Echo Arena.
   Se där, en kändiskoll i sportvärlden när de musikaliska hjältarna höll sig borta.

/ Håkan

Anfield Road

Postad: 2008-12-16 11:16
Kategori: Blogg

Det var som sagt en fotbollsresa vi gjorde, jag, Joakim och Johan. Och första gången på Anfield Road, i Liverpools slitna för att inte säga riktigt nedgångna del, var en mäktig upplevelse. Att komma in tidigt och höra musiken spelas och det visar sig vara Frankie Goes To Hollywood och deras "The power of love" var naturligtvis helt passande.
   Frankie och grabbarna var från Liverpool, dock inte några av mina älsklingar, men musiken i övrigt var blasé melodiradiostuk fast Joakim älskade "Eternal flame". Presenterade av en något seg, gammal och trött presentatör.
   Då lät traditionsenliga "You'll never walk alone" minuterna innan matschstart mycket bättre. Vilken känsla medan halsdukarna var i luften och de stora flaggorna vajade över The Kop. Oförglömligt!

/ Håkan

Håll dig till höger

Postad: 2008-12-16 10:52
Kategori: Blogg

Ja, det var det där med höger- och vänstertrafik. Sverige och England. Det tar ju alltid några dagar innan man tittar åt rätt håll när man går äver gator och väjer till vänster på trottoarerna som engelsmännen gör. Så när vi precis kommit in i rytmen var det dags att åka hem. Och få samma problem här...
   Jag visste fan inte åt vilket håll jag skulle titta när jag korsade Storbron på väg tilll jobbet imorse. Och den fysiska tröttheten (vi var hemma halv två i natt) och tunga huvudet gjorde ju inte saken bättre.

/ Håkan

Back from Liverpool

Postad: 2008-12-16 09:36
Kategori: Blogg

Hallå där. Skriver mycket sällan så här. Rakt in i bloggen utan eftertanke, inte alls någon research och helt utan skyddsnät. Tänkte skriva av mig några Liverpool-tankar men högen på bordet med jobb har växt på några dagar och nyss kom ett mejl från nöje om att samla tankarna inför en årssammanfattning. Den får vänta ett tag nu gäller det den just avslutade Liverpoolresan. Som jag gjorde tillsammans med ungdomarna Joakim och Johan.
   Kom dit i fredagskväll efter ett osedvanligt röjigt Ryan Air-flyg. Berusade fotbollssupporters festade järnet och jag kan tänka mig att det var tunga huvuden för många på matchdagen.
   Vi tog bekvämt en taxi från flygplatsen John Lennon Airport in till stan, typ £16, och landade på ett riktigt lyxhotell, Jurys Inn, som ligger granne med både Liverpool Echo Arena och Albert Dock.
   Fort ut på stan för att äta och vi hamnade på Jamie Carraghers ställe Cafe Sports, ett på många sätt tämligen ordinärt matställe. Jämförbart med O'Learys fast matcherna på tv-apparaterna överröstades av mycket högt ljud i högtalarna av musik.
   Sedan gled vi ned på Matthew Street och nerför trapporna på Cavern. £1 (ett pund!) i inträde fast det var levande band på den minimala scenen i den obeskrivligt minimala lokalen som är formad efter 60-talets Cavern-original. Midnight Blues hette det mer än ordinära coverbandet för kvällen. En trio av olika åldrar (trummisen såg ut som han kommit dit med rollator) inför övervägande fredagsfestande Liverpool-ungdomar.
   Så långt för nu. Jag återkommer. Ursäkta eventuella stavfel för nu kör vi snabba ryck här.
   

/ Håkan

STIFF#15: Any Trouble

Postad: 2008-12-15 07:50
Kategori: Stiff


ANY TROUBLE: Second choice/Name of the game/Bible belt
(Stiff BUY 79)
Release: 27 juni 1980


Any Trouble var en grupp, med rötterna i den lilla engelska staden Crewe, som ursprungligen bildades i mitten på 70-talet. Gruppnamnet påstås vara ett felcitat från Mel Brooks film ”Blazing Saddles”. Då var det varken pop eller punk som var deras musik utan snarare folkmusik på tre.
   Men det var när gruppen utökade till fyra, låtskrivaren och sångaren Clive Gregson plus Chris Parks, gitarr, Phil Barnes, bas, och Mel Harley, trummor, och deras stil blev något hetsigare som det började hända saker. De spelade flitigt på pubarna och radioprofilen John Peel blev intresserad av gruppens egenfinansierade singel ”Yesterday’s love”/”Nice girls” (Pennine).
   Jag har singeln med en fotostatkopierad promotionlapp där det lite anspråkslöst berättas att båda låtarna är inspelade i Pennine Sound Studio i Oldham på en åttaspårsbandspelare där någon Paul har varit tekniker med tillägget:
   ”To Phil’s dad who financed it. To Paul and mates in Stoke who says they like it. To anyone else that we know…”
   Plötslig stod skivbolagen på kö av vilka Stiff drog det längsta strået. Som släppte samma singel på Stiff, med grön etikett, i februari 1980. Och genast kom jämförelserna. Med Elvis Costello. Både musikaliskt och sedan visuellt med tanke på låtskrivaren Clive Gregsons hornbågade glasögon.
   Stiff valde sedan den rutinerade producenten John Wood, som tidigare jobbat med Nick Drake, John Martyn, Squeeze och Richard Thompson, till gruppens nya inspelningar och i juni 1980 gjorde gruppen riktig skivdebut på Stiff med singeln som spelar huvudroll i dag.
   Men gruppen var redan etablerad som liveattraktion och hade 31 maj spelat in hela framträdandet på The Venue i London. Inspelningar som skulle ges ut som ”Official bootleg” bara några veckor efter albumdebuten ”Where are all the nice girls?” som släpptes 11 juli 1980.
   Det är just från de liveinspelningarna, där de för övrigt uppträdde som förband till The Searchers, som de båda låtarna på b-sidan hämtats. Först en cover på ABBA:s 1977-låt ”The name of the game” där Gregson gjort smärre förändringar i texten. Vilket enligt honom själv förklarar varför han aldrig fick något svar på en förfrågan till Björn & Benny om att producera bandets andra album.

Andra låten på b-sidan, ”Bible belt”, en rockig, poppig och snabb låt, som aldrig givits ut med Any Trouble i något annat sammanhang. Det kan tyckas vara ett klokt beslut. Båda livelåtarna, som producerades av Barry Farmer, även mer känd som Bazza, fanns däremot inte med på nämnda ”Live at the Venue”-skiva. Men det gjorde ”Second choice”, en låt som fick inleda albumdebuten. Ett album som när det släpptes i USA, på Stiff America med en delvis annan låtlista, innehöll den här liveversionen av ”The name of the game”.
   A-sidan ”Second choice”, eller ”2nd choice” som det står på omslaget, är en reggaeinfluerad och långsammare låt än deras mest kända material. Och inte helt olik Costellos ”Watching the detectives”…
   Konsertrutin, uppmärksammade skivrecensioner och allmän mediauppståndelse gjorde att gruppen blev aktuell för ännu en Stiff-turné på hösten 1980, Son of Stiff. Där Any Trouble gjorde störst succé bland artisterna Joe ”King” Carrasco, Tenpole Tudor, Dirty Looks och The Equators.
   Ändå kom inte de riktiga framgångarna och Stiff ville vid ett tillfälle att Gregson skulle sparka gruppen och bli soloartist och kalla sig för Buddy Gregson. Det blev inte så. Han bytte trummis i bandet som gjorde ett nytt album året efter, ”Wheels in motion”.
   Sedan bytte bandet skivbolag, till EMI, gjorde två album innan bandet splittrades hösten 1984 och då blev Gregson till slut soloartist. Han hade under hela sin karriär influerats av Richard Thompson, och ingick ett tag i Thompsons kompband mitt under Any Trouble-perioden, och något år efter solokarriärstarten blev Gregson duettartist tillsammans med Christine Collister, en duo som ofrånkomligt jämfördes med den klassiska kombinationen Richard & Linda Thompson.
   Duon sprack 1992 och Gregson var tillbaka i solobranschen, ett kort inhopp i Plainsong och fler soloskivor innan Any Trouble överraskande återförenades i sin originalform och gav 2007 ut sitt nya album ”Life in reverse”, en mycket stark comeback. Utgiven på Stiff i ett omslag som min gode vän Tobbe har designat.

På cd: Både ”Second choice” och ”The name of the game” år utgivna på samlingen ”Girls are alwayus right: The Stiff years” (Cherry Red, 2002).
YouTube: Any Trouble gästade Måndagsbörsen 2 februari 1981:


/ Håkan

I det tysta hyllar jag just nu Hull City

Postad: 2008-12-13 16:00
Kategori: Blogg

Eftersom jag i denna sekund (kl 15:00 GMT) inte har möjlighet att uppdatera min blogg, just nu blåser nämligen domaren till spel mellan Liverpool och Hull City på Anfield Road och där sitter jag just nu, så har jag i förhand skrivit en liten hyllning till Hull. De pigga nykomlingarna från Kingston upon Hull (officiellt heter staden faktiskt så) kanske inte behöver något stöd i den här matchen men Hull har en pop- och rockhistoria som det är läge att påminna om.
   (Själv sitter jag med röd skjorta tillsammans med mina genuina Liverpool-fans Joakim och Johan och hejar enögt på Gerrard och grabbarna. Fysiskt ja, men en liten del av mitt hjärta befinner sig i Hull, Yorkshire lilla pärla. Och just nu påminner jag mig själv hur Yorkshire Bitter var mitt livs dryck vid varje Londonbesök på 80-talet…)
   Hull har både en lång och gammal musikhistoria men gruppen som överskuggar det mesta är The Housemartins som i juni 1986 albumdebuterade med ”London 0 Hull 4”, en ren fotbollstitel. Samtidigt firade gruppen sin största hit, ”Happy hour”, som 3:a i England.
   Delar av gruppen fortsatte som The Beautiful South medan basisten Norman Cook på 90-talet blev känd som dj och producent under namnet Fatboy Slim.
   Det som annars utmärker staden mest musikaliskt är att alla medlemmarna i David Bowies kompgrupp på 70-talet, Spiders from Mars, kom från Hull. Gitarristen Mick Ronson gjorde sig känd även i andra sammanhang. Blev en kort tid medlem i Mott The Hoople, såg faktiskt en konsert med Ronson i gruppen på Stockholms Konserthus i oktober 1974, och sedan naturlig sidekick till Ian Hunter.
   Ronson spelade också med Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue” och producerade sedan bland annat Morrissey innan han tragiskt dog i levercancer i april 1993. Den postuma soloskivan, som kom året efter, fick titeln ”Heaven and Hull”.
   Min stora hjälte och Stiff-stjärnan Wreckless Eric hade Hull som hemstad när han utbildade sig på Hull College of Art innan han sökte sig till London, Alexander Street och Stiff. Eric var i Hull ledare för sitt första band Addis & the Flip Tops och skolkompis med John Bradbury i The Specials.
   En annan lustig tillfällighet är att Henry Priestman, känd från Yachts och Christians, är född i Hull men bor i Liverpool. Han kanske har svårare än jag att hålla på rätt lag?

/ Håkan

Dan Fogelberg

Postad: 2008-12-12 07:38
Kategori: Mina favoriter




DAN FOGELBERGS nordiskt klingande efternamn var givetvis det första som fångade min uppmärksamhet någon gång 1974. Därefter steg intresset högst märkbart när det Joe Walsh-producerade ”Souvenirs” dök upp, med en lång gästlista av kända countryrocknamn som drog till sig mina blickar. Hela Eagles stod i centrum både bokstavligen och soundmässigt.
   Men det var många andra namn som också bidrog till skivans ypperliga kvalité: Gerry Beckley från America, Graham Nash, Paul Harris från Manassas och steelguitar-fantomen Al Perkins. Men mest imponerade Fogelberg själv. Med sina låtar, sin mogna röst och sin skicklighet att kunna spela alla möjliga keyboards och gitarrer.
   Fogelberg hade debuterat två år innan utan att jag, och ingen annan heller, höjde några ögonbryn. Ett tecknat självporträtt på omslaget till den skivan, där Dan avbildat sig som närmast en indian, gjorde kanske inte den kommersiella framtoningen större. Men musikaliskt var det början till något. Det märkte jag själv när jag till slut fick tag i skivan långt efter att jag hade inhandlat ”Souvenirs”.
   Om ”Souvenirs” var ett mäktigt genombrott så var det skivan som kom året efter, ”Captured angel”, som är den riktiga pärlan i Dan Fogelbergs liv, ett liv som efter en tids sjukdom tog slut förra året.
   På ”Captured angel” har listan med utsökta musiker utökats med profilerade namn som David Lindley, på fiol, och sångaren John David Souther men Fogelberg spelar alla instrument utom trummor på skiva. Plus att han sjunger många olika stämmor och har ännu en gång ritat omslaget. Den Neil Young-influerade ”The last nail” och den melodiösa ”Before the surface” är skivans toppar.
   1975 uppfattade jag ”Captured angel” som så stark att jag då utsåg skivan, tillsammans med Nils Lofgrens första soloskiva, till det årets bästa skiva.
   Men nu är det längesen Fogelberg gjorde något riktigt bra för att jag skulle känna något mer än en nostalgisk saknad efter honom. Redan på sin fjärde skiva, ”Nether lands” började det så smått spåra ur. Han siktade in sig på större arrangemang, stråkar blev den viktigaste detaljen i soundet och det var i fortsättningen svårt att upptäcka magin i det melodiska på hans skivor fast jag tålmodigt sorterade in varje ny Fogelberg-skiva i vinylhyllorna fram till och med 1980 och ”Phoenix”.
   Då fick jag även stå ut med skivan ”Twin sons of different mothers” (1978) då han slog sig samman med flöjtisten Tim Weisberg där den genuina Fogelberg-känslan tynade bort ännu mer.
   Så här i efterhand kan jag konstatera att det intensiva Dan Fogelberg-intresset varade en kort tid men ändå var han för mig den amerikanska countryrocken personifierad under några år. Vilket fick mig att även skaffa mig en skiva med hans turnerande kompgrupp, Fool’s Gold. Där han naturligtvis figurerade i bakgrunden. Han fanns också med på Roger McGuinns ”Peace on you” och Jackson Brownes ”Late for the sky”.

/ Håkan

Liverpool, here I come

Postad: 2008-12-11 07:54
Kategori: Blogg

Jag är nog en större Liverpool-fantast än jag själv vet om. Jag har bevisligen ett annat genuint favoritlag i Premier League men har börjat följa Liverpool FC med alltmer koncentrerade ögon. Det finns en förklaring: Jag ska imorgon åka till Liverpool, även kallat Wondrous Place - för andra gången på mindre än ett halvår.
   Och den här gången är det fotboll på programmet ty mina medresenärer, ungdomarna Joakim och Johan, är hängivna ’Pool-fanatiker så nu blir det både match, mot Hull på lördag, och rundvandring på Anfield Road på måndag.
   Musikaliskt har ju alltid Liverpool varit mitt centrum i världen, med i första hand Beatles som tveklösa favoriter men i decennier efteråt har det skapats både pophistoria och intressanta hits i den staden. Som uppladdning för resan tog jag fram en samlingsskiva med Liverpool-artister. Inget 60-tal men däremot mycket 80- och 90-tal.

Mersey boys & Liverpool girls
(EMI, 2001)

Det här är, trots hela 21 låtar, ingen toppensamling men ändå ett hyfsat urval av artister och låtar skapade vid Merseyflodens mynning på Englands västkust.
   Hade blandningen varit femstjärnig och i varje detalj perfekt så hade den nog varit identisk med det bästa från Paul Du Noyers 100-lista som publicerades i slutet på den helt fantastiska boken ”Wondrous Place”. Där räknar den engelske musikjournalisten upp sina favoriter där både artister och låtval har ett omisskännligt Liverpool-samband.
   En lista som toppas av ”Penny Lane” och följs av The La’s ”Timeless melody”, Echo & the Bunnymens ”Killing moon” och Pete Wylies ”A heart as big as Liverpool”. Den sistnämnda låten på Du Noyers lista avslutar samlingen men krediteras där mycket riktigt The Mighty Wah! som är och var Wylies alter ego-projekt.
   Wylie berättar i boken hur han skrev sången: ”It wasn’t really about Liverpool. Bill Drummond (stor profil i Liverpool-musiken – min anteckning) told me my thing was all about heart, and said to me ’Why don’t you write something about a heart as big as a city?’ But I went to the circus of Sefton Park with my daughter Mersey, and wrote a song about falling in love with the girl on the tightrope in her fish-nets, looking mad and fabulous, and about my daughter looking at the girl”.
   En söt liten berättelse. Inte bara det faktum att Wylie döpt sin dotter till Mersey. Vilket osökt leder mig till John Peel, som i cd-häftet skrivit en underhållande text om sitt förhållande till Liverpool, som också har barn döpta efter fotbollsspelare från staden. De har nämligen mellannamnen Anfield, Shankly och Dalglish
   Nu är det egentligen bara ett fåtal låtar som är parallella i de båda urvalen. Men det är ändå en skön avlyssning att ta sig igenom de 21 låtarna. Vissa gör en skön comeback i minnet, vissa har jag aldrig hört och vissa har inte på samlingen att göra…

Inledningen är däremot perfekt: Den annars så Neil Young-influerade Ian McNabb är rock rockig, simpel och rak i ”Liverpool girl”, en låt från 1998. Såg just att McNabb skrivit sin egen biografi som han döpt till ”Merseybeast” efter sitt eget album. Något att leta efter i Liverpools bokhandlare.
   Sedan följer Cast (i en låt där Oasis möter just Neil Young) och Real People i poprock à la Robbie Williams. Och Echo & the Bunnymen, en av stadens största grupper, som jag aldrig lärt mig att gilla. Från 80-talets pompösa tid. Medan Shacks läspande pop från 1999 känns blasé.
   Elvis Costellos Liverpool-bakgrund är omtvistad. Han är född I London men flyttade till Birkenhead, en förstad till Liverpool, först när han var 17 år. Men ”Oliver’s army” är en härlig ABBA-influerad popdänga.
   Annars förekommer det ofta felaktiga låtval till artisterna på den här samlingen. Och i Wings fall är det extra olyckligt. ”Deliver your children” sjungs och är delvis skriven av Manchester-bon Denny Laine och är hämtad från ett album som heter ”London Town”… Det finns nog 60 bättre låtar att välja från Paul McCartneys år i Wings.
   It’s Immaterials lättsamma radiofavorit ”Driving away from home” har en härlig sommarprägel och The La’s ”Feelin’” lever stort på sin ”Ticket to ride”-influerade elgitarr fast jag hade nog hellre valt den Nick Lowe-producerade ”There she goes” istället.
   Sedan följer några mediokra låtar från Steven Kennedy och Speed som tillsammans med låtar från The Farm, syntiga Ladytron och Space är skivans bottennapp.
   Däremot fyller Christians, China Crisis och Lightning Seeds ut sin plats. Fast ”Lucky you” är en parentes i den senare gruppens historia.
   Samlingen slår fast att Liverpool inte är ett utan många sound. Men samtidigt kvarstår faktum att en Liverpool-samling utan Teardrop Explodes, Icicle Works (fast McNabb finns med här), Deaf School och Frankie Goes To Hollywood (hur illa vi än tycker om det visuella spektaklet!) inte är någon riktigt representativ samling.

Skivans innehåll:
1. Liverpool Girl - Ian McNabb
2. Sandstorm - Cast
3. People On The Telly - The Real People
4. Back Of Love - Echo & The Bunnymen
5. I Want You - Shack
6. Oliver's Army - Elvis Costello
7. Deliver Your Children - Wings
8. Driving Away From Home - It's Immaterial
9. Feelin' - The La's
10. My Beautiful Land – Steven Kennedy
11. Good Luck Charm - Speed
12. Forgotten Town - Christians
13. King In A Catholic Style - China Crisis
14. Happy Man - Lang, Tom
15. Groovy Train - Farm
16. He Took Her To A Movie - Ladytron
17. Julia's Song - Orchestral Manoeuvres In The Dark
18. Lucky You - Lightning Seeds
19. Diary Of A Wimp - Space
20. It Hurts - Amsterdam
21. Heart As Big As Liverpool – The Mighty Wah

/ Håkan

Tributes: Eagles

Postad: 2008-12-10 07:41
Kategori: Tribute-skivor


"Common thread" (Giant, 1993)
Skivan har undertiteln ”The songs of the Eagles” och är en utpräglad countrysamling med Eagles mest kända låtar, med betoning på det tidiga materialet. Skivan har också ett ädelt syfte då alla royalties från skivförsäljningen går till Walden Woods Project, en ideell organisation som grundades 1990 av Eagles-medlemmen Don Henley. Pengarna som ska skydda naturen och skogarna kring Henry David Thoreaus Walden Ponds i Massachusetts.

”Common thread” är ingen anmärkningsvärt bra tributesamling. Det är många gånger fantastiska låtar, från företrädesvis Eagles tidiga repertoar (med en viss tonvikt på countrymaterialet), men skivan innehåller lika ofta helt ospännande tolkningar som fastnat i countrymusikens mest traditionella tongångar.
   Redan urvalet av artister är skrämmande konservativt, Travis Tritt, Vince Gill, John Anderson, Clint Black, Alan Jackson och Brooks & Dunn, och det bjuds alltför ofta på strikta och stela versioner som knappast överraskar.
   Här förstörs minnet av fina låtar som ”Take it easy”, ”Heartache tonight”, ”Tequila sunrise” och ”Best of my love”. Inte ens de yngre grupperna Diamond Rio och Little Texas verkar ha varit inspirerade att bjuda på något respektlöst, personligt och nydanande. De framstår som en blodfattig kopia av Eagles.
   Det är tjejerna som räddar skivan. På Suzy Bogguss ”Take it to the limit” är arrangemanget ingen överraskning men hon sjunger underbart. Och likadant är det med Tanya Tucker, min gamla favorit från det tidiga 70-talet, som har en rockig och härligt rivig röst.
   Skivans enda roliga kuriositet är att stråkarrangemanget till ”Desperado” är skrivet av samma man, Jim Ed Norman, som skrev det åt Eagles.
   ”Common thread” är ingen tributeskiva att lägga på minnet och det är ganska passande att i sammanhanget citera Allmusic som tycker att skivan är ” pointless exercise”.

Skivans innehåll:
1. Take It Easy - Travis Tritt
2. Peaceful Easy Feeling - Little Texas
3. Desperado - Clint Black
4. Heartache Tonight - John Anderson
5. Tequila Sunrise - Alan Jackson
6. Take It to the Limit - Suzy Bogguss
7. I Can't Tell You Why - Vince Gill
8. Lyin' Eyes - Diamond Rio
9. New Kid in Town - Trisha Yearwood
10. Saturday Night - Billy Dean
11. Already Gone - Tanya Tucker

/ Håkan

Just den här tisdagsmorgonen för 28 år sedan

Postad: 2008-12-09 08:00
Kategori: Beatles

Det var just den här morgonen, den här tisdagsmorgonen, för exakt 28 år sedan som John Lennon så brutalt och tragiskt mördades utanför sitt hem Dakota House i New York. Jag vet att minnesdagen var igår. Dödsdagen är officiellt mycket riktigt 8 december, New York-tid, men för mig är det outplånliga minnet förknippat med morgonen 9 december.
   För två år sedan skrev jag, en av mina första texter på en sajt som hette Kollegiet (mina texter där återfinns numera bekvämt under den här sidan), en detaljerad krönika om vad som hände den där fatala New York-natten. Nästan minut för minut har jag beskrivit historien och den blir inte ett dugg mindre sorglig för varje år.
   Här kan ni läsa min ursprungliga redogörelse och här nere kan ni lyssna och titta på en av John Lennons bästa låtar, den vemodigt melodiska och politiskt starka ”The luck of the Irish”. Det är hämtat från Mike Douglas Show, 18 februari 1972. Det är tillåtet att fälla en tår.



/ Håkan

STIFF#16: Wreckless Eric

Postad: 2008-12-08 07:49
Kategori: Stiff


WRECKLESS ERIC: Hit and miss Judy/Let’s go to the pictures
(Stiff BUY 49)
Release: 6 juli 1979


1977 och 1978 var produktiva år för Wreckless Eric, vår hjälte som föddes Eric Goulden, både som skivartist och turnerande profil i bland annat två Stiff-paket, Så 1979, efter fyra singlar och två album, var det en aning lugnt för Eric.
   Frånsett en samlingsskiva utgiven i USA i december 1979, ”The whole wide world”, så var den här singeln årets enda livstecken på skiva från Eric. En singel som hamnade mitt emellan andra och tredje albumet och således bara finns utgiven på singel. Men vilken singel sedan! Jag har 12”-versionen i orange genomskinlig vinyl och har sedan den gavs ut sommaren 1979 förtvivlat letat efter den konventionella svarta 7” men har misslyckats.
   Alltså är jag övertygad om att det i det här fallet pressats betydligt fler exemplar av 12:an än 7:an. Helt i Stiffs okonventionella stil.
   Omslag, skiva och etikett är en grann syn. Bara etiketten på 12:an är jättelik, 6”, med stora färgbilder på Wreckless Eric (b-sidan) och en tjej, som enligt legenden hette Lisa (a-sidan). Denna Lisa var flickvän med Wilko Johnson och personen som Rachel Sweet sjunger om i Liam Sternbergs ”Who does Lisa like?” på Sweets debutalbum. Lisa fick alltså personifiera Judy…
   Den här singeln borde ha blivit Wreckless Erics största kommersiella triumf men den varma sommaren 1979 skulle man uppenbart inte släppa några nya skivor ty frånsett en listetta i Belgien så hände inte så mycket.
   Men Wreckless Eric är inte heller nöjd med inspelningen, produktionen och allt runt omkring. Han berättar på sin egen hemsida den intressanta storyn om ”Hit and miss Judy”, som det tog tre år att skriva innan de spelade in den. Och hur samarbetet med producenten Nick Garvey, från The Motors, inte fungerade:
   “I wrote it specifically as a single. It turned out differently to how I'd envisaged it due to Nick Garvey's production. I wanted it to have a bit of a Euro-pop feel but Nick Garvey was more extreme in that direction - I would have been a bit more subtle about it. Which wouldn't necessary have been a good thing.
   Nick Garvey was possibly the most patronising human being I'd ever met. I don't think he meant to be - it was probably a mixture of a public school background and the way Stiff Records perceived me brushing off on him.”

   Demon till “Hit and miss Judy” gjordes hemma hos Garvey. Han gjorde hela bakgrunden själv, trummor var en tape loop och Eric sjöng bara.
   Kompet spelades sedan in i Phonogram Studios med Andy McMasters, keyboardist i Motors som dock enligt Eric sov(!) sig igenom inspelningarna, Dave Otway, trummor, och Malcolm Morley, gitarr, från Erics band. Plus Garvey på bas. Resten spelades in och mixades i Roundhouse Studios och Eric berättar:
   “Nick set about overdubbing a cheap Crumar Insta-Piano over and over to get the instrumental at the front. He tracked it with a Rickenbacker through a fuzz box too. He wanted Billy Bremner from Rockpile to play a kind of rockabilly guitar part on the last verse but he asked Jake Riviera on a bad day and Jake said no. He was probably stuck in patronising mode due to too much contact with me. 'It'd be really good if there was a harmony vocal on the third verse', he said, 'but you probably can't sing harmonies so we'll just have to do without.'”

B-sidan till singeln, “Let’s go to the pictures”, var en låt som fanns med på Wreckless Erics andra album, ”The wonderful world of Wreckless Eric”. Då producerades den av Pete Solley men på singeln är den producerad av pseudonymen Shane O’Fancy och mixad av Nick Garvey. Det går knappt att höra skillnad på de båda inspelningarna. Energisk, rastlös punkpop där drivet är viktigare än arrangemanget. Lite mer eko på version 2.
   På 12”-versionen finns det ytterligare en låt inspelad för just singeln, ”I need a situation”, även den producerad av denne Shane O’Fancy. En ordinär rocklåt skriven av Eric Goulden som han för första gången kallade sig som låtskrivare.
   Alla tre singellåtarna fanns med på den greatest hits-samling med Eric som släpptes i USA i december 1979, ”The whole wide world”. En skiva som sedan följde med Erics nästa album ”Big smash!” när den släpptes i England i mars 1980.
   Och här dyker det stora lilla problemet upp. På ovannämnda amerikanska samling var det givetvis singelversionen av ”Let’s go to the pictures” som fanns med men när ”Big smash!” återutgavs 2007, med den samlingen som bonus-cd, var det plötsligt och mycket oförklarligt den Pete Solley-producerade varianten som inkluderades. Låt vara ett litet problem för världen men ett stort frågetecken för oss Stiff-nördar och Wreckless Eric-fans.
   Men på den återutgivningen får ändå pseudonymen Shane O’Fancy en förklaring i cd-häftet: ”Shane O’Fancy is Dave Robinson”. Shane O’Fancy-alter egot förekom första gången på Brinsley Schwarz-singeln ”Hypocrite”, en Bob Marley-cover, som de gav ut under namnet The Hitters.
   ”I need a situation”-inspelningen gavs ut ännu en gång på en senare Wreckless Eric-singel när den överraskande dök upp som b-sida till ”Broken doll” 14 mars 1980.

På cd: ”Hit and miss Judy” finns med på nämnda ”Big smash!” medan just den här versionen av ”Let’s go to the pictures” inte finns utgiven på cd.
YouTube: Dels en liveversion (audio) från 1980 av ”Hit and miss Judy” (den kommer efter ”Broken doll”) och dels en liveversion inspelad i USA i höst.





/ Håkan

Mungo Jerry

Postad: 2008-12-05 07:37
Kategori: Mina favoriter





Det svider givetvis i hjärtat att behöva erkänna misstag och felbedömningar. Att det skedde långt tillbaka i historien är kanske en förmildrande omständighet men är ändå inget som kan förändra historiebeskrivningen. Har det hänt så har det hänt. Som våren 1970 när det var omtumlande och förvirrade tider för oss hängivna Beatles-fans.
   10 april, en vecka innan Paul McCartney skulle solodebutera med ”McCartney”, meddelade Good Boy McCartney att Beatles aldrig mer skulle spela tillsammans – The Beatles hade splittrats!
   Som hårt prövat fan fick man nu rikta in sig på annat och ta vad som fanns till hands och då kom faktiskt MUNGO JERRY i vägen alldeles för lägligt. I maj 1970 ramlade det ner en singel i knät som skulle vända upp och ned på både vardagen och musikintresset, ”In the summertime”.
   Jag förstår att det idag, nästan 40 år senare, låter som ett obegripligt skämt men jag trodde i min enfald att Mungo Jerry, som hämtat sitt gruppnamn från T S Eliots bok ”Book of practical cats”, var framtiden och det stora pophopp som skulle ersätta Beatles som ledstjärna i popvärlden. Jag kunde knappast ha mer fel.
   Men den där anspråklösa singeln, utan bildomslag men med en orange Dawn-etikett, grep hypnotiskt tag i mig. ”In the summertime” var något nytt med jordnära musikaliska rötter, med både blues- och countryinfluenser, och jag tyckte mig genomskåda musikens kraft och rytmernas gung som allt annat än ännu en fabricerad hitprodukt som snart skulle vara glömd.
   Årets sommarhit 1970 var naturligtvis bara förnamnet, den låg etta i England i sex veckor och uppgavs ha sålt tio miljoner exemplar. Inte så illa av en debuterande okänd engelsk kvartett och ganska fantastiskt av låtskrivaren och sångaren Ray Dorset, mannen med de magnifika polisongerna, som faktiskt inte var professionell när singeln släpptes.
   Låten hade en magisk tilldragande karaktär, solig och positivt medryckande, men den fysiska singeln i sig var också intressant ty den innehöll inte bara tre låtar, som en blandning av en konventionell singel och en ep, utan spelades också på 33 1/3-varv. Något mycket märkligt på den tiden. ”Mighty man” och ”Dust pneumonia blues” hette låtarna på b-sidan.
   Bara två månader efter den minst sagt framgångsrika singeldebuten kom gruppens debutalbum – och jag hängde tveklöst på. Mungo Jerry var ju mitt nya Beatles och när de introducerades på stort format med 3D-konvolut, och ett omslag som innehöll röd/grön-färgade solglasögon för att kunna se fenomenet med färgerna och fotografierna på omslaget. så var det närmast ett historiskt steg i poputvecklingen. Så uppfattade jag som 17-åring i alla fall Mungo Jerry mitt i sommaren 1970.
   Men det konstiga är att på Mungo Jerrys debutalbum, som släpptes i juli 1970 mitt under gruppens hysteriska singelframgångar, finns inte ”In the summertime” inkluderad. Det måste vara en gigantisk karriärmissbedömning som jag tror förklarar att skivan bara nådde en 14:e-plats i England. Dessutom dröjde gruppens nästa singel och först i januari 1971 kom ”Baby jump”. En låt som också kom att toppa Englandslistan men de övriga singlarna som kom samma år, ”Lady Rose” och ”You don’t have to be in the army to fight in the war”, nådde blygsamma listnoteringar.
   Mungo Jerry fick ytterligare några mindre hits 1973 och 1974, ”Alright alright alright” och ”Long legged woman dressed in black”, men hade gjort sitt i de stora strålkastarna. Men gruppen levde vidare men gjorde inte längre några musikaliska avtryck.
   Idag kan jag knappt lyssna på ”In the summertime”. Dels är den ju extremt sönderspelad och för mig personligen står den för en turbulent period i mitt liv.

/ Håkan

Tributes: Joni Mitchell

Postad: 2008-12-03 07:57
Kategori: Tribute-skivor


”A tribute to Joni Mitchell” (Nonesuch, 2007)
En tunt presenterad tributeskiva som inte förklarar någon tanke eller något syfte med samlingen eller artistkonstellationen. Skivan saknar dokumentation eller presentation, bara texterna publiceras till varje låt. Vem som står bakom urvalet får vi aldrig reda på.

Joni Mitchell är som låtskrivare en tung representant i singer/songwriter-facket. Hon är faktiskt en så pass personlig låtskrivare och sångare att materialet inte riktigt passar någon annan. Det understryks vid flera tillfällen på den här lite ojämna skivan.
   Materialet är inte kommersiellt utvalt och det finns en svag jazzig röd tråd som går igenom hela skivan. Till och med framförs en låt, ”Don’t interrupt the sorrow” med den unge jazzpianisten Brad Mehldau, helt instrumentalt. Den förekommer i ett sjok där flera låtar har hämtats från Mitchells svåraste och mest jazzinfluerade period, på skivor som ”The hissing of summer lawns” och ”Don Juan’s reckless daughter”.
   Även i övrigt är skivan i huvudsak väldigt svår och tålamodskrävande. Björk gör en avskalad ”The boho dance” som stundtals är så lågmäld att jag tror låten tar slut hela tiden. Cassandra Wilson med sin mörka nästan manliga röst ökar på jazzkänslorna i ”For the roses” och Elvis Costellos version av ”Edith and the kingpin” är förmodligen hämtad (inspelad redan 1997) från något av hans jazzprojekt.
   Då är kvinnorna Sarah McLachlan och k d lang mer trogna sina Mitchell-original medan Sufjan Stevens och faktiskt Prince överraskar mest och är bäst.
   Stevens har arrangerat om ”Free man in Paris” till en typisk Sufjan Stevens-låt med tre blås, fyra stråkar och avancerade körer i ett arrangemang som tycks vara uppdelat i flera sekvenser.
   Prince befinner sig också i jazzland med ”A case of you” men han spelar piano och sjunger med gränslös falsett på en av skivans kortaste låtar.
   Och Emmylou Harris är sedvanligt mäktig i sin version av "The Magdalene laundries". En inspelning som förmodligen är hämtad från samma tillfälle som när hon spelade in sin senaste skiva med Brian Ahern som producent.
   Dessutom är flera bidrag, från Annie Lennox, James Taylor och Sarah McLachlan, inte inspelade för det här projektet utan redan utgivna på skiva vilket också ger en ojämn känsla.

Skivans innehåll:
1. Free Man In Paris - Sufjan Stevens
2. The Boho Dance - Bjork
3. Dreamland - Caetano Veloso
4. Don't Interrupt the Sorrow - Brad Mehldau
5. For the Roses - Cassandra Wilson
6. A Case of You - Prince
7. Blue - Sarah McLachlan
8. Ladies of the Canyon - Annie Lennox
9. Magdalene Laundries - Emmylou Harris
10. Edith and the Kingpin - Elvis Costello
11. Help Me - k.d. lang
12. River - James Taylor

/ Håkan

November månads nominerade:

Postad: 2008-12-02 07:52
Kategori: Blogg

Det som skulle bli den jublande finalen på skivåret 2008, i november släpps ju de förmodade julklappskivorna, blev tämligen tunn på höjdpunkter. En rejäl topp men flera mindre besvikelser eller för högt ställda förväntningar. Till det senare hörde återföreningen mellan Gary Louris och Mark Olson, The Soundtrack Of Our Lives som inte överraskade fast skivan är bra, den lite för glättiga Ulf Lundell-skivan och även Eldkvarn-skivan som inte var bättre än väldigt bra.

ANNA TERNHEIM: Leaving on a mayday (Universal)
Anna vill inte fastna i något förutbestämt fack. Björn Yttling är ny producent och ett helt nytt Ternheim-sound har uppstått. Det är ingen skiva som man slölyssnar på men när melodier, starka texter och röst efterhand framträder allt tydligare blir tillfredsställelsen desto större för Anna har ett uttryck i sitt sound som tillhör det personligaste vi har i Sverige

/ Håkan

STIFF#17: Kirsty MacColl

Postad: 2008-12-01 07:45
Kategori: Stiff


KIRSTY MacCOLL: They don’t know/Turn my motor on (Stiff BUY 47)
Release: 1 juni 1979


När författaren Bert Muirhead sammanställde sin bok om Stiff, ”The story of a record label”, menade han att Kirsty MacColls ”They don’t know” tillhör Stiffs tio bästa låtar överhuvudtaget. Jag kanske inte håller med helt men så har jag ju ytterligare fem år av skivutgivning på Stiff, fram till 1987, att välja från.
   Ändå är låten och skivan en remarkabel debutskiva som inte skäms för sig i Kirstys över tjugo år långa karriär som en av Englands mest personliga sångerska. En karriär som fick ett plötsligt och djupt tragiskt slut i december 2000 när hon förolyckades i en båtolycka.
   1979, när Kirsty fick skivkontrakt med Stiff, var hon blott 19 år gammal. 10 oktober 1959 föddes Kirsty Anna MacColl på Mayday Hospital i Croydon i södra London. Hennes pappa var den legendariske folksångaren Ewan MacColl men hon växte upp med sin mamma Jean Newlove som var dansös och koreograf. Under Kirstys uppväxt hade pappan gift om sig med Peggy Seeger som var syster till Pete Seeger. Så Kirsty var omgiven av musik.
   Sitt första lilla genombrott i musikbranschen fick Kirsty som medlem av den punkinspirerade gruppen Drug Addix men det finns uppgifter på att hon redan innan hade varit med i en grupp som hette Rat Alley.
   I juni 1978 gav Drug Addix ut en ep på Chiswick, ”The Drug Addix make a record”, med fyra låtar där ”Gay boys in bondage” blev den mest uppmärksammade. Kirsty beskrev senare texten som ”quite rude”. Det var vanligt med pseudonymer i rockbranschen och i Drug Addix fanns både Art Noveau, gitarr och sång, och Sterling Silver, sång, medan Kirsty uppträdde under namnet Mandy Doubt.
   Efter att ha skickat en demotejp till Stiff fick Drug Addix spela förband till Graham Parker & the Rumour 1978 och Kirsty har berättat i detalj hur det gick till när hon sedan fick kontrakt med Stiff:
   “Stiff had paid for us to do some demos, although very soon after, I left the band, just because it wasn’t any good. It was pretty awful! And I was the token girl. After I left, Stiff Records called and said: 'We'd like you to come and play us anything you’ve got.' I said, 'I thought you didn't like the demos;' and they said: 'We hate the band, but we quite like you!' When they asked if I had any songs, I said 'Oh yeah, loads!', even though I didn't at all. Then I thought, 'Oh God, I'd better write something before I go in to see them.' And that's when I wrote They Don’t Know."

På Stiff var det den amerikanske skivproducenten Liam Sternberg som upptäckte Kirsty. Stiff var intresserade av Sternbergs tjänster. Han kom från Akron, Ohio, och hade tidigare upptäckt de lokala sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire åt Stiff. Plus ytterligare grupper från Akron som hamnade på Stiff-samlingsskivan ”The Akron compilation”.
   Från Kirstys demo valde producenten Sternberg den enda långsamma låten till singel-A-sidan och på baksidan hamnade ”Turn my motor on”, en låt Kirsty hade skrivit åt Drug Addix. För kompet på singeln stod The Edge, gruppen inte U2-gitarristen, som var Lu Edmonds, gitarr, Jon Moss, trummor, Gavin Povey, keyboards, och Glyn Havard, bas. Den gruppen uppträdde även under namnet The Belvederes när de kompade en annan Stiff-sångerska, Jane Aire.
   Redan till hösten 1979 skulle Kirsty följa upp sin debut med ännu en singel, ”You caught me out”, men när hon precis hade nappat på ett kontraktsförslag från skivbolaget Polydor drog Stiff in singeln fast den redan hade fått ett skivnummer, BUY 57.
   På Polydor blev det en kort, uppmärksammad och framgångsrik karriär för Kirsty. Hennes rockabillystänkare från 1981, ”There's a guy works down the Chip Shop swears he's Elvis”, är verkligen en klassiker medan albumet ”Desperate character” är betydligt mänskligare.
   ”They don’t know” var tredje låten som hon skrev i sitt liv men det är som låtskrivare vi minns henne nästan bättre än sångerska. Innan hon själv gjorde exklusiv comeback på Stiff 1983 hade Kirsty börjat skriva låtar till Tracey Ullman som också var Stiff-sångerska. Och Tracey fick en ännu större hit med ”They don’t know” i oktober 1983.
   En annan cover på ”They don’t know” som vi omöjligt kan glömma bort i sammanhanget är Moneybrother svenska tolkning ”Dom vet ingenting om oss”, den ledande låten från ”Pengabrorsan”.
   Just det, glömde berätta lite om skivomslaget som illustreras här ovanför all text. Om jag hade fått bestämma hade fotografiet på baksidan med färgbilden på Kirsty i rosa jacka blivit den naturliga framsidan på skivomslaget. Nu är det däremot ett svartvitt fotografi på Kirsty på väg nerför en trappa med fem damer i släptåg. Av vilka två är identifierade som Maureen från Stiff-kontoret och Stiff-chefen Dave Robinsons fru, Rose-Mary.
   På några senare upplagor av Kirstys ”They don’t know”-singel har b-sidan fått titeln ”Motor on” och singeln gavs även ut som Stiffs första bildskiva.

På cd: A-sidan finns överraskande inte med på ”The big Stiff box set” men däremot inleder den samlingen ”Galore” (Virgin, 1995).
YouTube: En audioversion av ”They don’t know”. Plus den officiella videon till Moneybrothers svenska tolkning.





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2008 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.