Blogginlägg

Dan Fogelberg

DAN FOGELBERGS nordiskt klingande efternamn var givetvis det första som fångade min uppmärksamhet någon gång 1974. Därefter steg intresset högst märkbart när det Joe Walsh-producerade ”Souvenirs” dök upp, med en lång gästlista av kända countryrocknamn som drog till sig mina blickar. Hela Eagles stod i centrum både bokstavligen och soundmässigt.
   Men det var många andra namn som också bidrog till skivans ypperliga kvalité: Gerry Beckley från America, Graham Nash, Paul Harris från Manassas och steelguitar-fantomen Al Perkins. Men mest imponerade Fogelberg själv. Med sina låtar, sin mogna röst och sin skicklighet att kunna spela alla möjliga keyboards och gitarrer.
   Fogelberg hade debuterat två år innan utan att jag, och ingen annan heller, höjde några ögonbryn. Ett tecknat självporträtt på omslaget till den skivan, där Dan avbildat sig som närmast en indian, gjorde kanske inte den kommersiella framtoningen större. Men musikaliskt var det början till något. Det märkte jag själv när jag till slut fick tag i skivan långt efter att jag hade inhandlat ”Souvenirs”.
   Om ”Souvenirs” var ett mäktigt genombrott så var det skivan som kom året efter, ”Captured angel”, som är den riktiga pärlan i Dan Fogelbergs liv, ett liv som efter en tids sjukdom tog slut förra året.
   På ”Captured angel” har listan med utsökta musiker utökats med profilerade namn som David Lindley, på fiol, och sångaren John David Souther men Fogelberg spelar alla instrument utom trummor på skiva. Plus att han sjunger många olika stämmor och har ännu en gång ritat omslaget. Den Neil Young-influerade ”The last nail” och den melodiösa ”Before the surface” är skivans toppar.
   1975 uppfattade jag ”Captured angel” som så stark att jag då utsåg skivan, tillsammans med Nils Lofgrens första soloskiva, till det årets bästa skiva.
   Men nu är det längesen Fogelberg gjorde något riktigt bra för att jag skulle känna något mer än en nostalgisk saknad efter honom. Redan på sin fjärde skiva, ”Nether lands” började det så smått spåra ur. Han siktade in sig på större arrangemang, stråkar blev den viktigaste detaljen i soundet och det var i fortsättningen svårt att upptäcka magin i det melodiska på hans skivor fast jag tålmodigt sorterade in varje ny Fogelberg-skiva i vinylhyllorna fram till och med 1980 och ”Phoenix”.
   Då fick jag även stå ut med skivan ”Twin sons of different mothers” (1978) då han slog sig samman med flöjtisten Tim Weisberg där den genuina Fogelberg-känslan tynade bort ännu mer.
   Så här i efterhand kan jag konstatera att det intensiva Dan Fogelberg-intresset varade en kort tid men ändå var han för mig den amerikanska countryrocken personifierad under några år. Vilket fick mig att även skaffa mig en skiva med hans turnerande kompgrupp, Fool’s Gold. Där han naturligtvis figurerade i bakgrunden. Han fanns också med på Roger McGuinns ”Peace on you” och Jackson Brownes ”Late for the sky”.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...