Blogginlägg från november, 2004

Lars Winnerbäck konsert

Postad: 2004-11-29 15:32
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 2004.

KONSERT
Lars Winnerbäck
Conventum, Örebro 27/11 2004


Efter otaliga rockturnéer med stort band och en allt växande rockkarriär, alleles för ofta på en väldigt ordinärt lagom nivå, så var det dags att krypa under skinnet på Lars Winnerbäck. Och det var där, i det lågmält personliga formatet, som han bäst kom till sin rätt.
   När intensiteten, den råa passionen och vilda utlevelsen inte riktigt räcker till för rockartisten Lars så är det så mycket mer naturligt att tona ned uttrycket och ge sina personliga texter en mjuk omgivning. Att helt enkelt bara vara den singer-songwriter han är i grund och botten.
   Det låter som en reträtt, ett steg tillbaka och ett mindre svek. Men är precis tvärtom. Det är ju när sångerna blir avklädda in på bara ackorden, arrangemangen blir akustiskt nakna och där artisten inte kan gömma sig bakom effektfulla skyddsnät som det blir så personligt.
   Personligt, ja. Ett svårt missbrukat ord för en rockrecensent. Men när Lars Winnerbäck satt där på sin stol med bara sin akustiska gitarr till hjälp blev det just så där rörande och djupt personligt, inte minst i samklang med en hängivet spontan publik. Där fanns känslor att ta på, något unikt som jag bara upplevt en handfull gånger under mina 34 år som konsertrecensent. Det var då personen bakom artisten med namnet Winnerbäck kom till uttryck på sitt allra bästa sätt.
   Både artistmässigt och musikaliskt har jag genom åren vid ett flertal tillfällen jämfört Winnerbäck med ikonen Ulf Lundell men på Conventum i lördagskväll inför en fullt älskande publik tog han det ödmjuka steget förbi denne nationalidol. För så här avväpnande naken och utlämnad har Lundell aldrig vågat uppträda vid något tillfälle.
   Naturligtvis ligger det också mycket utmaning i Winnerbäcks steg. För det krävs ett material, en samling starka sånger, för att ge formen ett innehåll. På den punkten har Winnerbäck på sin soloturné växt till en oväntat säker artist med en helt oanat fullkomlig repertoar hämtad från hela sin karriär.
   Givetvis är det kvalitén hos låtarna på det senaste albumet som dukat för Winnerbäcks aktuella turnésuccé (helt utsålt på Conventum) men scenrepertoaren i lördags kväll hade en imponerande bredd. Som gav låtar som “Elden”, “Hugger i sten” och “Solen i ögonen” ett helt naturligt samband fast de sedan tidigare tillhör rocktopparna i Winnerbäcks karriär.
   Samma uppseendeväckande men inte lika överraskande upplevelse var när Winnerbäck samlade sitt trubadurrelaterade material under samma tak. Som fick 1996-låten “Kom änglar” (en av konsertens mest rörande stunder) att blomma upp till en nog så modern pärla i gott sällskap med diamanterna från senaste skivan.

Lars Winnerbäcks låtar:
Se dig om
Dom sista drömmarna del II
Min älskling har ett hjärta av snö
Jag är hos dig igen
Under månen
Elegi
Kom änglar
Över gränsen
Brustna hjärtans höst
Hugger i sten
Stackars
I Stockholm
Timglas
Hjärter Dams siata sång
Åt samma
Söndermarken

Extralåtar
Elden
Lång dag
Solen i ögonen

Extra extralåtar
Pollenchock och stjärnfall
Du hade tid

/ Håkan

“How to dismantle an atomic bomb”

Postad: 2004-11-26 16:39
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/11 2004.

U2
How to dismantle an atomic bomb
(Island/Universal)


Snack. Mycket snack. Väldigt mycket förhandssnack om U2:s, det som många kallar chockerande, rockiga utveckling. Och med aptitretaren “Vertigo” som tydligaste argument marknadsförs nya U2-albumet som deras återkomst som ett renodlat rockband.
   Jämfört med den förra skivan, den kommersiellt mycket framgångsrika “All that you can’t leave behind” (komplicerade albumtitlar har numera blivit deras signum), så är den nya samma goda blandning av rock, pop och ballader. Den här gången kanske lite elakare (första tonen på “All because of you” är grym!), lite ruffigare med en mycket mindre hitpotential.
   Jag har svårt att tro att den här atombomben ska yngla av sig lika många klockrena hits som förra gången men samtidigt har det nya materialet styrka, finess och tidlöshet som kryper sig på lyssnaren långsamt men obevekligt.
   Men det finns naturligtvis pärlor. Delvis punkiga “Vertigo”, “City of blinding lights” (The Edge-gitarren möter ABBA!) och “One step closer” är mina största favoriter.
   Däremot är det inte speciellt rockigt att använda sig av sju olika producenter i alla möjliga kombinationer och dessutom ta in extramusiker (en heter Jacknife Lee…) här och där när de vill framstå som en homogen grupp.

/ Håkan

Därför älskar jag samlingar

Postad: 2004-11-21 15:56
Kategori: Krönikor

God Jul! Ja, det är en dryg månad kvar till julafton men för mig har det varit rena julafton hela hösten. Inte bara har det vräkts ut en massa nyproducerade skivor av varierande kvalité men också helt programenligt ett stort antal samlingsskivor. Som helt och hållet siktar in sig på den viktiga julkommersen. Det är ju när skivor kommer på tapeten eller hamnar på julönskelistan som samlingsskivor med en viss artist blir ett så otroligt smidigt sätt att fylla ett behov.
   Ni kanske tror att jag ironiserar när jag påstår att jag älskar samlingsskivor, en genre som borde öka skivbolagens inkomster avsevärt med tanke på låga utgifter, inga inspelningskostnader med kända låtar som säljer sig själva.
   Samlingsskivor är moraliskt sett alltså rent bedrägeriet när de säljs för samma dyra pris som nyproducerad musik. Ändå älskar jag fenomenet. Det är väl arkivarien i min kropp eller uppslagsboken i mitt huvud som bestämt att jag lätt och smidigt vill finna det jag söker. Så finns det naturligtvis en massa olika, möjliga och omöjliga sätt att sätta ihop en samling. Ibland känns det som det ena sättet är sämre än det andra.
   Är det bara vi skivrecensenter som vill ha strikt kronologiska samlingar? Där man ska kunna följa artistens kreativa utveckling från dag ett till nu utan att hoppa hit och dit i produktionen. Ingen av alla samlingar jag har lyssnat på i höst följer den regeln. Kanske beror det på att nästan alla artister på den här nivån har en ojämn karriär med bara en eller några kommersiella toppar som de vill sprida ut på en eller två skivor för att jämna ut kvalitén.
   Eller helt enkelt vill inleda med en klockren hit som alla känner igen. Sedan är det väldigt ojämnt med dokumentationen på de här samlingarna. Där missar ju skivbolagen när de får gratischansen att marknadsföra artistens hela produktion.
   Ofta kan de inte ens uppge rätt produktionsår för att kunna navigera lyssnaren bland allt material. För här finns det lyssnare som vill lära sig mer och gräva sig djupare i artistens katalog. "Number ones" (Polydor/Universal), Bee Gees sätt att följa Beatles och Elvis Presley i fotspåren och samla alla sina nummer ett-låtar, är vad jag kan se nästan kronologisk men vi får inget veta om bakgrunden. Varken "World" och "Words", just i den felaktiga ordningen, toppade listorna i England eller USA.
   Men kanske någon annanstans, men berätta det då. Att "River deep mountain high" finns med på Tina Turners nya 2cd-samling "All the best" (Parlophone/EMI) tycker jag är charmigt. Den borde dessutom inleda samlingen men det är ju beklämmande okunnigt att Ike äamp; Tina-låten från 1966 fått året 1991 klistrat på sig. Handlar förmodligen juridiskt om någon förnyad copyright men blir enormt störande.
   Sedan borde det vara lag på (nåja"") att när gamla låtar återvinns borde cd-skivornas spellängd vara fylld till bristningsgränsen, upp till 80 minuter, för att kompensera priset kontra minimala inspelningskostnader. Ytterst få av årets samlingar är tillräckligt späckade med hits. Samlingar kan lätt upprepas bara några år efter varandra.
   Exempelvis nya Nordman-samlingen, "Bästa" (Universal), bara tre år efter den förra samlingen "I vandrarens spår". Fast nu utan texter och annan dokumentation. Det ser billigt ut. Hoppas den är det i handeln, också. Detsamma gäller Orups nya hitsamling "Bästa" (Metronome/Warner) som på inget sätt kvalitetsmässigt kan mäta sig med "Flickor förr öamp; nu", den åtta år gamla samlingen där han bland annat så kärleksfullt berättar om varje låts tillkomst, inspiration och förebilder.
   Nu är det rätt och slätt nästan samma samling utan all information. Med en nyinspelad "Där står pojkarna på rad" som inte betyder någonting. Nyinspelade versioner av gamla låtar borde bannlysas i det här sammanhanget. Hamnar helt offside i både historien och produktionen. Shania Twains "Greatest hits" (Mercury/Universal) är kronologisk - fast i fel ordning.
   Börjar med "Up!"-låtarna och avslutas med tre nya låtar som dock är av väldigt marginellt intresse. John Mellencamp tar i lite för mycket på sin nya samling "Words & Music" (Island/UTV/Universal), faktiskt hans första samlingsskiva på 25 år.
   Måste vara något av rekord. 35 låtar, varav två helt nyproducerade låtar, är maffigt och snyggt men kanske i mastigaste laget. Många liknande låtar tar ut varandra även om hans karriär är enastående. Från de ordinära Bryan Adams-riffen via den mästerliga folkrocken på "The lonesome jubilee" till mer mänsklig rock på 90-talet. Snyggt dokumenterat dessutom

/ Håkan

Refreshments konsert

Postad: 2004-11-15 15:33
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/11 2004.

KONSERT
The Refreshments
Konserthuset, Örebro 13/11 2004


Det finns givetvis inget logiskt skäl, möjligen kommersiellt, att lägga konserten med Refreshments i ett konserthus utan dansgolv. Gävles rock’n’roll-stoltheter ska bäst avnjutas på en svettig, trång och rökig krog där det finns utrymme för dans och spontan glädje.
   Refreshments har inte heller någon naturlig scenshow som jag ibland väntar mig när det anordnas underhållning i stadens finaste rum. Introt “showtime, folks” hade däremot en klassisk stämpel medan bandet intog sina platser. Resten av kvällen var det deras fenomenala repertoar, ständigt uppdaterad, som satte nivån.
   Deras legendariska sound, mixen av traditonellt dansband och ett tufft drivet rockband, har naturligtvis en publik så mycket större än enbart krogbesökare. Så det var ändå en erfarenhet rikare att få uppleva en övervägande sittande publik på ett nästan utsålt Konserthus älska allt de hörde och såg.
   För så var det naturligtvis. Även om det inledningsvis kändes ovant och onaturligt, då också ljudet var under all kritik, att se en kvintett opretentiösa musiker utspridd på en enormt stor scen så talar givetvis repertoaren sitt tydliga språk.
   22 låtar på 90 minuter är väl ett konsertrekord i sig men även repertoarmässigt så var det en grandios uppvisning i konsten att variera ett smalt enkelt ämne. En enkelhet som blev till en utmaning på ett så seriöst ställe som Örebro Konserthus.
   Refreshments klassiskt tajta sound fick sig en rejäl test när akustiken spelade små spratt och inte riktigt ville leverera det där sammanhållande täta rocksoundet ända upp på läktarens yttre sittplatser. Även då kom deras enastående repertoar till undsättning och gjorde varje invändning till en viskning.
   Inte överraskande var det gruppens senaste skiva som stod i kvällens sobra strålkastarljus Och även om gruppen valde att utelämna tre av mina största favoriter från skivan så var det glädjande att konstatera hur nya låtar, företreädesvius från sångaren Joakim Arnells penna, så naturligt smälter in bland de gamla låtarna.
   Men pianisten Johan Blohm tar allt större plats, inte bara tack vare kroppsstorlek, med sin countryklingande stämma som tillsammans med det Fats Domino-inspirerade pianot faktiskt drog ned kvällens största applåder.
   Exempelvis var det Johan som sjöng kvällens enda låt som inte finns på skiva med Refreshments när han bland extralåtarna stack in med Merle Haggards “Tonight the bottle let me down”.

Johan Blohm: keyboards och sång
Robin Olsson: gitarr och sång
Joakim Arnell: bas och gitarr
Mikael Finell: saxofon och akustisk gitarr
Mats Forsberg: trummor

Refreshments låtar:
?? Chuck Berry-liknande “Memphis”
Those were the days
Gotta be rock’n’roll
Easy to pick up, hard to put down
No more teardrops (JB)
With a girl like that
Musical fun for everyone
One hour from now
Buckle up
Old 55 (JB)
Taxi driver
Good news travel fast (JB)
Every night (JB)
Veronica
One dance…
Boogie-woogie-instr
Old black Joe (JB)
Miss Belinda
Ain’t it all right
Tonight the bottle let me down (JB)
??Chuck Berry-låt?

/ Håkan

”Ok baby ok”

Postad: 2004-11-12 14:19
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2004.

Ulf Lundell
Ok baby ok
(Rockhead/Capitol/EMI)


I numera en traditionellt sedvanlig ordning så är det ännu en gång dags för en höstskiva från Ulf Lundell. En enkel-cd under en timmes speltid, och det tillhör inte vanligheterna, som lämnar mig tom. Förhållandevis tom på intryck, faktiskt.
   Samma band som på senaste gruppskivan och senaste turnén. Och dessvärre är det också mycket samma Ulf Lundell som vi lärt oss känna igen under årens lopp.
   En nygammal producent i Dag Lundqvist har inte lyckats bryta de senaste årens rockmönster av boogieinspirerat skrammel, spontaninspelat i studion och rykande riffrytmer. Som ofta saknar både atmosfär och melodi.
   Lundell utökar dessutom det traditonella stuket med ren blues. Tuffa titlar kan han fortfarande fantisera ihop. Men titellåten, "Top hat", "Smulorna i sängen" och "En droppe vatten" är i många fall bättre på pappret än i högtalarna.
   "Ok baby ok" är givetvis inget genomgående bottennapp. "Kapten Kidd" och "Alperna" (som passande inleder respektive avslutar skivan) är storslagna rocklåtar. Liksom jazziga "Baby har en ring" (mycket tack vare en fantastisk vacker Jan Allan-trumpet) och glada "Botten opp", men däremellan är spänningen lite loj och för sensationsfri för min smak.

/ Håkan

ABBA dvd

Postad: 2004-11-11 16:17
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2004.

ABBA
Super trouper
(Polydor/Polars/Universal)


24 av ABBA:s mest kända låtar spelar naturligtvis huvudrollen på ännu en dvd om och med gruppen. Men dvd:n, med undertiteln “A celebratory film from Waterloo to Mamma Mia”, är av dokumentär karaktär och berättar den sanna historien om ABBA före, under och efter gruppens karriär.
   En mängd livebilder, inte minst hämtade från den proffsigt filmade (av Lasse Hallström) biograffilmen ABBA - The movie, blandas upp med intervjuer med de fyra medlemmarna. Då och nu.
   Dvd:n marknadsförs som ett jubileum. I år är det 30 år sedan ABBA vann Eurovisionschlagern, slog igenom med “Waterloo” och satte Sverige på den internationella popkartan.
   Under dokumentärens gång byggs det upp förhoppningar om att gruppmedlemmarna ska samlas i London som final på jubileet. Men Agnetha Fältskog backade inte oväntat ur så den röda tråden känns tämligen tunn när allt rinner ut i sanden mot slutet av historien.
   Däremot är det mer intressant att återigen besöka gruppmedlemmarnas rötter, Hootenanny Singers, Hep Stars och två solokarriärer som av en tillfällighet hamnade under samma tak.
   Vid sidan av huvudprogrammet innehåller dvd:n två långa intervjuer med Björn Ulvaues och Anni-Frid Reuss.

/ Håkan

Gyllene Tider dvd

Postad: 2004-11-10 16:16
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2004.

Gyllene Tider
En scen vid en plats i en stad
(Elevator/Capitol)


Jag hade inte möjlighet att uppleva sommarens överlägset största turné på plats så det här ska väl vara ett perfekt sätt att kunna förstå masshysterin som utspelade sig runt Sverige.
   Inspelningarna är gjorda med all tänkbar teknik och kunnande men jag har ändå så här i efterhand svårt att förstå de groteska konserthyllningarna från människor som jag annars uppfattar som tämligen jordnära och sansade.
   Så jag misstänker att dvd-produktionen inte riktigt kan återge stämningen och den kaotiska hysterin på ett rättvist sätt.
   En helt okej upptagning av Ullevi-konserten med små korta nedslag på ett antal andra platser runt Sverige. Bland annat får vi se och uppleva inledningen på “Leva livet” från Eyravallen i Örebro.
   Med ett så gränslöst format som dvd till hjälp så förstår jag inte heller varför de strukit “Marie i växeln” från originalkonserten. Som gör dokumentationen lite rumphuggen.
   Sedan var ju Gyllene Tider-konserten inte alls så visuell, spektakulär eller dvd-mässig så att det går att i efterhand tillverka en konsertkänsla som i bästa fall får dig att återuppleva sommaräventyret fullt ut. Däremot tror jag dvd:n fungerar som ett fullt godkänt minne.
   Med de svartvita bilderna från skivinspelning och repetition som ren bonus.

/ Håkan

“The change”

Postad: 2004-11-09 16:38
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 2004.

Marie Fredriksson
The change
(Mary Jane/Capitol/EMI)


Marie Fredrikssons comeback på den svenska popscenen har blivit en oväntat rockig återkomst. Stundtals stökig, alltid känslostark och ofta spontant rättfram. En ovanlig sida av Marie som slår mig med häpnad låt efter låt. Melodiskt är det inte lika tveklöst hela tiden.
   Efter två års sjukdom var jag beredd på en känsloexplosion i ord och lågmäld innerlighet i arrangemang. Men dels är orden på engelska, för första gången i Maries solokarriär, och dels är det levande soundet genomgående så mycket kraftfullare än jag vågat tro på. Som nästan får de många djupsinniga och personliga texterna att hamna i bakgrunden av rock, blues och högljudd energi som genomsyrar många låtar.
   Riff och sound har blivit så mycket viktigare än melodi och harmoni så “The change” är ingen rakryggad kommersiell produkt. Som stundtals har mer gemensamt med Hives, lyssna bara på “All you’ve gotta do is feel”, än med Maries hela svenska material. Och musikaliskt kommer “The change” knappast att gå hem oreserverat i både hus och stuga. Men känslomässigt är Maries skiva givetvis redan i hamn som en storsäljare i höst.
   Maries starka version av nyligen avlidne Sacha Distels “The good life” är ett bevis på det.

/ Håkan

Dunger Holland konsert

Postad: 2004-11-09 15:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 2004.

KONSERT
Nicolai Dunger
Jolie Holland
Strömpis/Klubb Söndag, Örebro 7/11 2004


När hösten blivit höst på allvar gjorde Klubb Söndag, Örebros akustiska konsertalternativ, en sen säsongspremiär och bjöd på ett späckat program med två amerikanska artister och en svensk.
   Efter den inledande amerikanen Sean Hayes korta uppvärmning med traditionell folkmusik och en röst som påminde om Michael Stipe så tog Jolie Holland över scenen och gav ett känslostarkt men också lite buttert intryck bakom sina solglasögon.
   Men sjuk och dämpad så är det kanske inte så muntert att turnera i kylslagna Sverige. Och förkylningen gav faktiskt en viss sensuell klang på hennes röst och en charmig touch på hennes inbundna framtoning.
   Jolies musik har rötter i den amerikanska folkmusiken men rör sig också helt fritt över både country-, blues- och jazzområdet. Som en följd av röstens lite darriga form så blev hela framträdandet lidande och lite ofokuserat men hon visslade snyggt i flera låtar och hennes fiolspel var klanderfritt.
   Jolie hade ett litet minimalt band med sig men kvällens huvudartist Nicolai Dunger satt på scenen helt själv. Och ägde den faktiskt. Har tidigare uppfattat Dunger som disträ och osäker men uppträdde nu både avslappnad, självsäker och flexibel. Och behandlade sin 12-strängade gitarr som en virtuos.
   Den minst sagt egensinnige Nicolai Dunger, som större delen av publiken kommit till Strömpis för, har verkligen en egen aura när han uppträder. I de stora sammanhangen är han inte så bekväm men i de mindre lokalerna, som Strömpis, blir han de små nyansernas mästare.
   Rutinen och den långa karriären, nio album sedan 1996, till trots har han aldrig tummat på sin kantiga och smått nerviga personlighet. Och det blev både magiskt och udda när han fångade in hela publiken i söndagskväll. Fick den att sjunga med vid ett flertal tillfällen, bland annat ”Hey mama”, men han ignorerade i vanlig ordning alla önskemål om kända låtar. Han ville helst sjunga nya okända låtar och det gör ju honom till en singer-songwriter av en väldigt udda prägel.

/ Håkan

Lena Ph konsert

Postad: 2004-11-08 15:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2004.

KONSERT
Lena Philipsson
Conventum, Örebro 6/11 2004


Med en effektiv rutin, en läcker glimit i ögat, komiskt personligt mellansnack och extraordinära sångresurser lyckades Lena Philipsson till slut göra konserten i lördagskväll till en underhållande succé. Men det var först efter en lång startsträcka, ett tempohöjande discomedley och en närmast sagolik hitavslutning.
   Det stod triumf redan på affischen, biljettpriset hade också dignitet att lova storverk och ett nästan utsålt Conventum hade ju förutsättningar att skapa ett otroligt konsertminne.
   Albumet som följde upp den svenska schlagervinsten var ingen helgjuten historia men med en lång karriärs hjälp så trodde jag nog på en tämligen lättköpt seger för Lena. Men inledningen med perfekta “Lena anthem” blev inte alls det explosiva startskottet och en spännande nyarrangerad “Dansa i neon” slarvades bort i sin korthet. Och “Delirium”, en annan klockren hit på skivan, låg alldeles för isolerad i det mindre starka sjoket.
   Det blev inte mindre avvaktande när hon valde en låt från sin engelska repertoar och sedan satte sig vid pianot och blev en anonym cocktailsångerska.
   Men det var då, just då, som konserten bytte ansikte. Från lugn familjeunderhållning till ett rytmiskt fyrverkeri och stor sång. Från lugna applåder till stående ovationer. Hon höjde tempot med hjälp av Prince-låten “Alphabet street”, hon bytte kläder, stod, låg och satt på pianot och det blev en tempo- och kvalitetshöjning som stod sig konserten ut.
   Ett klassiskt discomedley gick direkt över i “Min mor sa till mej” och hitpotentialen var på max och, som hon sedan sjöng i “Kärleken är evig”, ingenting är större än det här. Och trestegsraketens andra del avslutades helt naturligt med “Det gör ont”, framförd med mikrofonstativ och allt.
   Hon kunde dessutom förlänga stämningen in i extralåtarna “Stjärnorna” och “Om igen”. En stor och värdig final.
   Utan att vara på något sätt exceptionella så betydde det levande sjumannakompet, som bara presenterades med förnamn, också en förbättring jämfört med skivans stereotypa programmeringar. Och musikerna höll sig smakfullt i bakgrunden. För det här var Lenas show. Där hon med rutin och självdistans visade vilken totalartist hon är.

/ Håkan

Soundtrack of our lives konsert

Postad: 2004-11-05 15:35
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2004.

KONSERT
The Soundtrack Of Our Lives
Frimis/Å andra sidan, Örebro 3/11 2004


Den här göteborgska sextetten är verkligen en, i flera avseenden, gigantisk orkester. Bjässen vid mikrofonen, det egocentriska skägget som kallar sig Ebbot, kan leda ett fantastiskt skickligt band till stordåd allt som oftast. Men det är inte alltid så uppenbart att de här bohemiska killarna vill göra allt så väntat, folkligt och publikmässigt.
   Ryktet om deras ojämna konsertkapacitet är stundtals lika berömt som deras omvittnade och rasande skicklighet. Det gjorde onsdagskvällens föreställning inför ett fullpackat, svettigt, hängivet och förhållandevis nyktert Frimis på förhand till en helt öppen affär trots allt.
   Men det var också den enda (konstruerade) spänning som kvällen bjöd på. Ty efter introduktionsmusiken, en Morricone-inspirerad instrumental (som enligt uppgift är skriven av förre Soundtrack-medlemmen Björn Olsson), rullades den röda rock’n’roll-mattan ut.
   I blåtonat motljus och rökkaskader kom bandet in och trollband direkt en del av publiken redan från låt 1, ”Believe I’ve found”. Som följdes av ”Transcendental suicide” och det var så långt tydligt att Soundtrack hade ett uppdrag för kvällen: Att marknadsföra nya skivan, ”Origin vol 1”.
   Men så blev inte alls fallet när den 80 minuter långa konserten ska sammanfattas. Benhårda versioner av ”Firmament vacation”, ”Sister surround” och ”Instant repeater ’99” blev så mycket större mästerverk än någon låt från senaste skivan. Inte ens hitmässiga ”Bigtime” klarade konkurrensen fast Ebbot visuellt klättrade runt på scenen.
   Bara några veckor gammal är det kanske för tidigt att kritisera den senaste skivan “Origin vol 1” som en ganska ordinär Soundtrack-skiva, fast jag i hjärtat just nu faktiskt har den känslan. Och konserten i onsdags gjorde faktiskt inget för att ändra den känslan.
   Däremot är ju hela bandet ett unikum. Som förenade sin flyhänta musikalitet med råbarkad energi och lyckades på något konstigt sätt vara både indie och retro på samma gång. På en konsert som avslutades lite snopet efter bara två extralåtar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (118)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2004 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fem li...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.