Blogginlägg

Därför älskar jag samlingar

God Jul! Ja, det är en dryg månad kvar till julafton men för mig har det varit rena julafton hela hösten. Inte bara har det vräkts ut en massa nyproducerade skivor av varierande kvalité men också helt programenligt ett stort antal samlingsskivor. Som helt och hållet siktar in sig på den viktiga julkommersen. Det är ju när skivor kommer på tapeten eller hamnar på julönskelistan som samlingsskivor med en viss artist blir ett så otroligt smidigt sätt att fylla ett behov.
   Ni kanske tror att jag ironiserar när jag påstår att jag älskar samlingsskivor, en genre som borde öka skivbolagens inkomster avsevärt med tanke på låga utgifter, inga inspelningskostnader med kända låtar som säljer sig själva.
   Samlingsskivor är moraliskt sett alltså rent bedrägeriet när de säljs för samma dyra pris som nyproducerad musik. Ändå älskar jag fenomenet. Det är väl arkivarien i min kropp eller uppslagsboken i mitt huvud som bestämt att jag lätt och smidigt vill finna det jag söker. Så finns det naturligtvis en massa olika, möjliga och omöjliga sätt att sätta ihop en samling. Ibland känns det som det ena sättet är sämre än det andra.
   Är det bara vi skivrecensenter som vill ha strikt kronologiska samlingar? Där man ska kunna följa artistens kreativa utveckling från dag ett till nu utan att hoppa hit och dit i produktionen. Ingen av alla samlingar jag har lyssnat på i höst följer den regeln. Kanske beror det på att nästan alla artister på den här nivån har en ojämn karriär med bara en eller några kommersiella toppar som de vill sprida ut på en eller två skivor för att jämna ut kvalitén.
   Eller helt enkelt vill inleda med en klockren hit som alla känner igen. Sedan är det väldigt ojämnt med dokumentationen på de här samlingarna. Där missar ju skivbolagen när de får gratischansen att marknadsföra artistens hela produktion.
   Ofta kan de inte ens uppge rätt produktionsår för att kunna navigera lyssnaren bland allt material. För här finns det lyssnare som vill lära sig mer och gräva sig djupare i artistens katalog. "Number ones" (Polydor/Universal), Bee Gees sätt att följa Beatles och Elvis Presley i fotspåren och samla alla sina nummer ett-låtar, är vad jag kan se nästan kronologisk men vi får inget veta om bakgrunden. Varken "World" och "Words", just i den felaktiga ordningen, toppade listorna i England eller USA.
   Men kanske någon annanstans, men berätta det då. Att "River deep mountain high" finns med på Tina Turners nya 2cd-samling "All the best" (Parlophone/EMI) tycker jag är charmigt. Den borde dessutom inleda samlingen men det är ju beklämmande okunnigt att Ike äamp; Tina-låten från 1966 fått året 1991 klistrat på sig. Handlar förmodligen juridiskt om någon förnyad copyright men blir enormt störande.
   Sedan borde det vara lag på (nåja"") att när gamla låtar återvinns borde cd-skivornas spellängd vara fylld till bristningsgränsen, upp till 80 minuter, för att kompensera priset kontra minimala inspelningskostnader. Ytterst få av årets samlingar är tillräckligt späckade med hits. Samlingar kan lätt upprepas bara några år efter varandra.
   Exempelvis nya Nordman-samlingen, "Bästa" (Universal), bara tre år efter den förra samlingen "I vandrarens spår". Fast nu utan texter och annan dokumentation. Det ser billigt ut. Hoppas den är det i handeln, också. Detsamma gäller Orups nya hitsamling "Bästa" (Metronome/Warner) som på inget sätt kvalitetsmässigt kan mäta sig med "Flickor förr öamp; nu", den åtta år gamla samlingen där han bland annat så kärleksfullt berättar om varje låts tillkomst, inspiration och förebilder.
   Nu är det rätt och slätt nästan samma samling utan all information. Med en nyinspelad "Där står pojkarna på rad" som inte betyder någonting. Nyinspelade versioner av gamla låtar borde bannlysas i det här sammanhanget. Hamnar helt offside i både historien och produktionen. Shania Twains "Greatest hits" (Mercury/Universal) är kronologisk - fast i fel ordning.
   Börjar med "Up!"-låtarna och avslutas med tre nya låtar som dock är av väldigt marginellt intresse. John Mellencamp tar i lite för mycket på sin nya samling "Words & Music" (Island/UTV/Universal), faktiskt hans första samlingsskiva på 25 år.
   Måste vara något av rekord. 35 låtar, varav två helt nyproducerade låtar, är maffigt och snyggt men kanske i mastigaste laget. Många liknande låtar tar ut varandra även om hans karriär är enastående. Från de ordinära Bryan Adams-riffen via den mästerliga folkrocken på "The lonesome jubilee" till mer mänsklig rock på 90-talet. Snyggt dokumenterat dessutom

/ Håkan